Antropofagi

måndag 14 september 2020

Legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo

I epilogen till inlägget om meta-debatt-polkan resonerar Antropofagi om huruvida man kan se etik som ett spelteoretiskt nash-ekvilibrium, i ett spel där spelreglerna bestäms av de materiella och ekologiska förutsättningarna samt de övriga spelarnas typegenskaper. Moral kan då ses som något emanerandes ur ett sådant nash-ekvilibrium.

(Wikipedias korta förklaring av nash-ekvilibirum följer nu för den som inte vet och inte orkar kolla upp:

Nashjämvikt (engelska: Nash equilibrium) är en spelteoretisk strategitupel för vilken ingen spelare har något att vinna på att ensam byta strategi, utan måste göra det tillsammans med andra aktörer för att tjäna på sitt strategibyte. Detta gäller även om spelarna i förtid visste/kände till de andra spelarnas eller aktörernas beslut. Exempelvis är trafikriktningen i Nashjämvikt, antingen följer alla vänstertrafik eller så följer alla högertrafik, någon medelväg är inte möjlig.

Förutom att jag inte har en aning om vad "upel" betyder så håller jag helt med. Slutparentes.) 

I avsnitt 53 av podden Stormens utveckling pratar Liv Strömqvist om hur man kan se på #metoo som ett uttryck för ambivalens inför den sexuella frigörelserevolutionen. Strömqvist menar i stora drag att #metoo blivit det narrativ som förment frigjorda kvinnor kan använda för att hantera känslor som egentligen härrör ur det faktum att kvinnlig sexualitet blivit mindre dyrbar.

Strömquist tar ett exempel från Torontos konstvärld, där ett antal kvinnor kräver en manlig konstnärs "avgång" (han ska alltså helt sluta göra konst!) då de alla legat med honom när de var unga. Centralt är att inga brott har begåtts, men att kvinnorna legat med honom för att få en ingång i konstvärlden, och nu - åratal senare - känner ånger över detta.

Strömqvist argumenterar - vilket är i enlighet med Antropofagis spelteoretiska förståelse av etik och moral - för att den sexuella frigörelsen helt bestäms av teknologiska och ekonomiska skiften, framförallt tillgänglighet till preventivmedel. Gammalt "unket" sexualmoraliserande behövdes för att det hade konsekvenser att ha sex, inte minst i termer av avkomma (men gissningsvis även i termer av könssjukdomar, så som syfilis, som modern medicin i viss utsträckning tagit udden av). De nya sexualnormerna kunde vara friare, eftersom de traditionella konsekvenserna av att ha sex kunde undvikas.

För att knyta detta till Antropofagis meta-etiska modell, så har vi alltså nya spelregler inom den reproduktiva sfären - kvinnor (och män) kan plötsligt kontrollera sin reproduktion. En sexuell kontakt har då inte samma konnotationer, och sex behöver därmed inte betraktas som lika laddat och lika kopplat till olika typer av åtaganden för att säkra föräldrainvestering.

Men, menar Strömkvist - det är fortfarande så att många kvinnor mår dåligt av fritt liggande. Antropofagi har tidigare stött på Strömqvistska reflektioner kring detta, och då skrivit som följer:

I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.

Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.

Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.

Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.

Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.

Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.

Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.

Saker kan ha haft ett syfte. Eller, saker finns av en anledning. Eller, Chesterton's fence.

Den sexuella frigörelsen, och dess materiella orsaker, har lett oss till ett nytt etiskt nash-ekvilibrium, där kvinnlig sexualitet inte längre är dyrbar. Enligt gamla normer behövde kvinnor hålla på sig, på grund av konsekvenserna av oönskade graviditeter &c. Hora/madonna-dikotomin upprätthölls. Idag är slampighet normen, och högst förenligt med en sofistikerad persona. Teknologier för att knyta sexuella kontakter har gjort det lättare även för män att söka sig vidare om de får ett nej, och för kvinnor är det givetvis fullkomligt oproblematiskt att få ligga. Internetporren har gjort att ingen längre behöver trilla ur kyrkbänken av blott en blottad vad. Eller som Anonym Internetz-rappare rappat:

När jag var liten var det fan helt sjukt/

Man tappade fattningen utav en barbent brud/

Internet var i sin linda, mer än trekvart/

tog en bildfil, nog vill vi justera Descartes/

Jag tankar... alltså fungerar min sladd/

Du kanske tror att jag fingerar mitt fall/

Vår intimaste sfär, kapitulerade snabbt/

Kapitalismen infiltrerade allt/

Kvinnans sexuella kapital har det gått inflation i. Men eftersom vi fortfarande är människor, så känns det inte sällan ganska dåligt att rea ut sin pussy-resource till vrakpris. "En hora som inte får betalt", som jag vill minnas att Liv formulerar det.

***

När de meta-etiska spelreglerna förändras, så flyttar sig nash-ekvlilibriet. Det vill säga: Den lokalt optimala strategin för en given spelar blir en annan än vad den var. Det här bör vara relativt lätt och förstå - se annars hök/duv-spelet, som en evolutionär analogi.

Men, vi evolverar inte bara våra normer. Evolutionen sker, mer okontroversiellt, på en biologisk, genetisk nivå. Visserligen är vi människor selekterade för att kunna agera flexibelt utifrån kulturell kunskap och normsystem, men vi har också givetvis en stor mängd helt hårdkodade egenskaper. Våra inneboende, genomsnittliga egenskaper och deras varians i befolkningen, kommer att vara ett centralt selektionstryck för vilka normer som evolverar. Många normer är därför också en slags högnivå-exaption, där befintliga instinkter exploateras och får ett vidare uttryck. (Exempelvis verkar adaptioner för släktskapsigenkänning kunna exploateras av större ingrupps-normer, och givetvis kan våra kognitiva och finmotoriska förmågor användas för att skapa teknologi som samlar-jägarna inte precis utsattes för.)

Så, när de meta-etiska spelreglerna förändras, och vårt nash-ekvilibirum förflyttas, så kanske inte vår biologiska evolution hänger med! Det lustiga med människans villkor är som bekant att vi har huvudrollen i en fish-out-of-water-komedi. Vi är samlar-jägar !kung, men vilse i New York. Vi har selekterats för en viss typ av tillvaro, över en väldigt långsiktig tidshorisont, men med våra mäktiga adaptioner för att ackumulera kulturell kunskap har vi förändrat våra villkor till oigenkännlighet. Vi borde springa omkring och äta äpplen och sticka djur med spjut, men istället bor vi i en luktlös molybden-dôm som genererar sensorisk deprivation och (minst) två sorters ensamhet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och en berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

Poängen är alltså att vi visserligen kan flytta vårt meta-etiska nash-ekvilibrium genom att förändra spelreglerna - men vi kan inte (ännu) förändra våra inneboende, hårdkodade egenskaper lika snabbt. Vilket betyder att vi kan vantrivas med vårt nya meta-etiska nash-ekvilibrium. Vi kan vantrivas i kulturen, även efter den sexuella frigörelserevolutionen. 

***

Det är inte bara materiella omständigheter som är intressanta, dvs. spelreglerna. Det är även intressant vilka medspelarna är, och vilken information ni har om varandra. The bargaining game är ett bra exempel på vad vi kan mena med detta. Tänk dig följande scenario (jag har adderat lita sexiga detaljer för att det ska bli mer njutbart att läsa):

Scenario 1: Den enstaka interaktionen. En extreeeent sexig serveringspersonal anmäler sig vit det bord där du och dina nio kompisar avser sitta och dricka öl och skrävla i timtal. Den extreeeeeent sexiga serveringspersonalen ger er ett oväntat erbjudande: Ni kan få 100 öl gratis! Men, ni måste alla enskilt ange hur många öl ni vill ha! Om er totala angivelse överstiger 100 öl, då får ni istället betala för all öl som vanligt. Om ni anger 100 eller färre öl, då är det gratis - och extreeeeent sexigt! And yeah, ni får alltså inte kommunicera för att samordna er om hur många öl ni enskilt ska önska.

Reflektion: Troligen väljer ni alla 10 öl vardera.

Scenario 2: Den återkommande interaktionen. Föga förvånande har det extreeeent sexiga ölutskänkningsstället från scenario 1 nu blivit er stamkrog. Men, detta har förändrat dynamiken en smula. Er kompis X, som för övrigt är känd för sin glupska girighet och för att älska öl, har innan besöket meddelat att hen kommer att begära 20 öl, istället för 10! Extreeeeent osexigt av henom!

Reflektion: Troligen kommer alla ni andra välja att be om åtta öl vardera, för att slippa betala för ölen.

2b. Fler och fler av vännerna börjar tillgripa den giriga strategin. Vän Y meddelar att hen ska be om 20 öl. Ni övriga väljer då sex var, för att slippa betala. 

2c. Det har nu etablerats att X och Y alltid tar 20 öl var, varför ni andra har koordinerat er kring sex öl vardera. Så plötsligt en dag tillkännager vän Z att hen ska be om 15 öl (hen är något lite mindre girig, och något lite mindre förtjust i öl än X och Y är). Z nämner detta exakt innan den extreeeeent sexiga serveringspersonalen ber er att - utan vidare kommunikation - önska ett visst antal öl, enligt kända regler. Ni övriga sju måste nu koordinera er kring ett anbud om högst 45 öl. Då 45/7 är 6,43, kan ni inte alla välja sju öl vardera. Samtidigt förlorar ni tre öl om ni bara önskar sex öl vardera. Ni vet alla att vän Å är en galen jävel, som älskar hasardspel, så alla ni andra sejfar med sex öl - och mycket riktigt visar det sig att Å har bett om nio! Motherfucker. Men ni fick era öl gratis ändå. Extreeeent sexigt!

***

Poängen med the bargaining game och andra spel, där kunskap om andras agerande påverkar det förväntade utfallet av det egna agerandet, är att normer och sedvänjor är viktiga Schelling-punkter (koordineringspunkter) i vårt mänskliga samhälle. När det meta-etiska nash-ekvilibriet förskjuts av att spelreglerna i termer av materiella omständigheter förändras (t.ex. preventivmedel och penicillin), så uppstår ett läge där informationen om andras agerande är lägre än i en mer beprövad situation. Det tar alltså ett visst antal spelomgångar innan nya sedvänjor sätter sig - innan nya förväntningar om andras agerande inkorporeras i den egna strategin.

The bargaining game visar att fräckhet - en aggressiv strategi - kan löna sig, om det föreligger upprepade interaktioner. Människor är emellertid också, vad det verkar, selekterade för att straffa andra, som spelar för orättvist, även om det sker till en kostnad för sig själv. Detta är en lokalt sett suboptimal situation, som följande exempel visar:

Scenario 3a: Du lackar ur - den enstaka interaktionen. Nästa gång ni går till ölutskänkningsstället meddelar du att du kommer att be om 10 öl, oavsett vad alla andra har presenterat för strategier. "Okej", säger X, Y, Z och Å med en röst, "då kommer vi alla få betala för vår öl!" "Må det då bli så", säger du. Och så blir det. 

Reflektion: Suboptimalt för dig! Du får betala för 10 öl!

Scenario 3b: Du lackar ur - upprepade interaktioner. Gången därefter har stämningen lugnat sig en smula, och alla ber snällt om 10 öl vardera. Ordningen och rättvisan är återställda. Extreeee-eeee-EEEEEnt sexigt.

(Jag har, i Frågan på vilken människan är ett svar, skrivit:

de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.

Slutparentes.) 

***

Så, efter den sexuella frigörelsen landade vi i nya sexualnormer som inte riktigt passade så bra för kvinnorna. (Med detta inte sagt att tidigare normer var bättre eller perfekta. Rimligen mådde folk dåligt av prydhet och sexual-moralism också. Om vi förväntar oss att något givet meta-etiskt nash-ekvilibrium sammanfaller med vårt biologiskt mest acceptabla läge, så borde det vara en typisk samlar-jägar-sexualmoral och vidhängande äktenskapsmönster. Möjligen seriell monogami och en hög far-/morföräldrainvestering. Men mer om det en annan gång.)

Eftersom vi, som analogi, pratar om ett bargaining game med upprepade interaktioner, så finns det dock möjlighet för missnöjda spelare - som känner sig orättvist behandlade - att fucka upp systemet och beställa tio öl. Med andra ord: Det kan finnas ett intresse av att omförhandla de normer som vi landat i det nya sexualmoraliska jämviktsläget. Ja, det finns preventivmedel och vi har botat syfilis. Men, många kvinnor känner sig fortfarande kränkta av alltför fritt sex där män inte tvingas "ta ansvar". Detta alltså helt bortsett från olika typer av sexualbrott.

Är #metoo då ett sätt att beställa tio öl och tvinga fram bättre normer? Det borde absolut kunna ses som en sådan reaktion. Huruvida #metoo ger bättre normer är emellertid en annan fråga. Strömqvist pekar på hur #metoo-narrativet ålägger kvinnor noll ansvar. Att de mår dåligt över sina val, måste vara mannens fel. Antropofagis reflektion är att detta är en suboptimal norm, och en slags slapp "ha kakan och äta den"-strategi som om något representerar en beställning på 15-20 öl. #metoo-perspektivet verkar vilja låta kvinnor leva sexuellt frigjorda, och tvinga män att ta ansvar för det. Om vi ser det här som ett bargaining game där kvinnorna nu försöker sätta en ny 20-ölsnorm, så är det väl troligt att männen kommer att reagera på motsvarande sätt när notan börjar bli för svår att reglera.

***

Vad är en rättvis sexualmoral? Eftersom vi alla har olika egenskaper, är ingenting egentligen rättvist. Och, eftersom den här frågan rör mäns interaktion med kvinnor, och män och kvinnor tenderar att ha olika könstypiska egenskaper - särskilt inom området reproduktion - så kan vi inte förvänta oss att rättvisa förutsättningar ger rättvisa utfall. Vi måste därför bestämma oss för vilket vi prioriterar.

Vi kanske, på en väldigt hög abstraktionsnivå, kan säga att vi mellan 1970 och 2018 hade rättvisa förutsättningar, men ett orättvist utfall. Samt att #metoo försöker justera utfallet, och att vi nu driver mot allt mer orättvisa förutsättningar. Inget av det verkar optimalt: Vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och må dåligt när de upplever att deras pussy resource reas ut, och vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och att män sen ska behöva plocka upp bitarna, utan att få någonting tillbaks och utan att egentligen bära skuld till eländet.

Vi får väl se om genediteringsteknikerna kan justera det här, och exempelvis göra kvinnor fullkomligt skamlösa. Om inte får vi hoppas att #metoo ändå hade positiva effekter, och att män i allmänhet kan bli mer reflekterande och i någon mening ansvarstagande, samt att en motrörelse kan återupprätta kvinnornas egna ansvar utan att eliminera eventuella norm-vinster som skett bland männen. En möjlig utveckling är att kvinnor åter blir alltmer kyska, på något samordnat sätt, för att få upp priset på sex igen - men frågan är då vad samordningsmekanismen skulle vara, eftersom individuella kvinnor har allt att vinna på att fuska och visa pattarna på krogen. Social skam verkar vara en trolig samordningsmekanism, men då är vi ju på något sätt tillbaka på ruta noll. Det var ju sexualskammen som vi gärna skulle få lov att leva utan.

Det som inte är troligt är att vi kan leva med exakt nuvarande sexualmoral i 500 000 år, på ett tillräckligt malthusianskt sätt för att vi som art på en biologisk nivå ska hinna anpassa oss till de meta-etiska, spelteoretiska reglerna.

***

En lösning skulle kunna vara att verkligen släppa på kapitalismen fullt ut, och verkligen faktiskt prissätta allt sex. Då skulle kvinnor kanske lättare kunna bestämma sig för om ett visst pris lirar med deras nyttofunktion, medan män skulle få betala en kostnad relativt deras attribut i övrigt. Det här skulle teoretiskt sett kunna ge en nytta för fula och oattraktiva män, som nu visserligen behöver betala mycket mer än sina snygga och extreeeeent sexiga killkompisar, men som i alla fall kan få ligga till ett givet pris. Samtidigt kommer priset på kvinnor naturligtvis variera utifrån även deras attraktivitet, och i vissa specialfall kanske kvinnor kan behöva köpa sex av män! (Vi kan tänka oss att en ful kvinna ligger gratis med fula män, men betalar för snygga män, eller att en medioker man ligger gratis med fula kvinnor men betalar för snygga, &c.)

Ett första steg i den här riktningen bör vara att legalisera prostitution, men det löser givetvis inte problemet i sin helhet. Det kommer finnas kvinnor som prostituerar sig av "fel anledning", och det kommer att finnas kvinnor som ligger gratis för att de tror att de vill ligga, men som sen ändå mår dåligt över att de upplever sig själva som slampiga. Det kommer därutöver finnas fattiga fula män som inte har möjlighet att ligga med någon alls (vilket i och för sig torde vara fallet även idag).

Vid en hastig överblick verkar det som att en fullgången kapitalism troligen inte är lösningen, eller i alla fall att den kommer att innebära både gamla och nya problem. Sanningen är att vår smarta primat-art inte är selekterade för en global och marknadsmässig ekonomi heller, och att det inte finns någon anledning att tro att vi alla skulle bli lyckliga bara vi blev till väl prissatta varor.

***

Det som Strömquist hur som helst nailar är att #metoo kan ses som ett (troligen skadligt) narrativ för att hantera det faktum att kvinnor kan må dåligt av att leva som sexuellt frigjorda, i en värld där värdet på deras sexuella kapital eroderats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar