Antropofagi

fredag 31 januari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 4: Döden

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, och del 3.

I denna fjärde del ges en mer stringent beskrivning av en diskussion som tidigare förts på bloggen i och med följande relatera inlägg: Art, avkomma, och biologiska skalnings-lagar och min filosofiska intuition tillåts härja fritt.

***
”Jag kräver, Gud, att du är god, ty eljes tror jag inte på dig!”
Evolutionen kan vi inte kräva motsvarande tjänst av. Evolutionen tror vi på i dess egen rätt, till skillnad från någon hittills tillbedd gudom. Evolutionen behöver således inte vara god för att vinna vårt gillande.

Mänsklighetens ok är många och tunga. Ett av de tyngsta har vi dock ännu inte berört. Det är vetskapen om att vi ska dö. Och ännu värre än vetskapen är, att vi ska dö!

Så varför? Varför ska vi dö?

Det finns två huvudsakliga spår som jag betraktar som viktiga att redogöra för: Mutations-/selektionsbalans, och allometrisk skalning.

Mutations-selektionsbalans

Jag har tidigare nämnt hjortsvinet, vars betar vid hög ålder väger tillbaka i en båge och dödar svinet. Hjortsvinets dödsdom kan ses utifrån en teori som mutations-/selektionsbalans.

Evolutionen fortskrider som bekant enligt det naturliga urvalet, där de mest lämpade överlever och fortplantar sig och därmed bidrar med arvsmassan till nästkommande generation. Emellertid uppstår det också mutationer i arvsmassan. Eftersom mutationer ur evolutionens perspektiv mer eller mindre är slumpmässiga, har de flesta ett negativt överlevnadsnetto. De selekteras då bort. Exempel: Mutationen som gör dig infertil tenderar att inte föras vidare till någon avkomma. Det säger sig självt.

Vissa mutationer är emellertid av godo. Ger de fördelar i termer av överlevnad och/eller reproduktion, så kommer de att föras vidare och spridas i nästkommande generationer. Ett exempel är elefante, Elephantidae, och dess tumörsupressorgener. Människor har en kopia av supressorgenen p53. Vissa har det inte, eller har en inaktiverad gen, vilket ger en extrem ökning av cancerrisk. Elefanter har 20 kopior av genen, samt även andra supressorgener. För den moderna människan är det lätt att förstå varför en motståndskraft mot cancer kan vara en evolutionär fördel.

Godartade mutationer är lätt att se värdet av. Men varför finns det då elakartade?

Vissa negativa mutationer ger upphov till skadliga effekter först sent i livet. Beakta skelleftesjukan, även känd som familjär amyloidos med polyneuropati eller FAP. FAP är en ärftlig sjukdom som innebär inlagring av olösliga proteinkomplex i kroppens vävnader samt nedsatt funktion i perifera nerver (de nerver som inte hör till hjärnan och ryggmärgen). Orsaken till sjukdomen är en förändring (mutation) i genen TTR. Symptomen uppkommer i vuxen ålder – vid 60 års ålder har ca 20 procent av de som bär på mutationen insjuknat.

Det är uppenbart att skelleftesjukan innebär negativa konsekvenser. Men, det är likaledes uppenbart att de negativa konsekvenserna framförallt uppträder sent i livet. Vi förstår genast att selektionstrycken för att rensa bort mutationen är lågt. Du kan med god marginal hinna växa upp, fortplanta dig, och ta hand om dina barn, innan sjukdomen ger sig till känna. 

Skelleftesjukan är ett extremt exempel. Den är ovanlig och brutal. Beakta dock åldrandet som sådant: Varför verkar våra människokroppar bestämma sig för att mer eller mindre falla i bitar i och med att åren går? Vad är den evolutionära fördelen med detta?

Frågan är snarare av typen ”dubbel negation”: Vad är inte den evolutionära nackdelen? Mutations-/selektions-balans innebär att selektionstrycket mot mutationer med negativa effekter avtar ju senare de negativa effekterna ger sig till känna. I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.

Poängen är att slumpen har en begränsad roll i att beskriva en arts egenskaper. Inom de ramar som är relevanta för det naturliga urvalet, sker en selektion för ändamålsenlighet; endast utanför dessa ramar tillåts slumpen verka. Lite mer filosofiskt uttryckt: Evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats. Evolutionen gynnar lågentropiska konfigurationer, såsom våra kroppar. Utanför det fitness-relevanta selektionsfönstret ökar entropin som vanligt. Så även med avseende på mutationer i arvsmassan. Donald Hoffman citerar Tooby, Cosmides och Barrett:
”Natural selection is the only known natural process that pushes populations of organisms thermodynamically uphill into higher degrees of functional order, or even offsets the inevitable increase in disorder that would otherwise take place.”
(Om det verkar förvirrande: Vi ska återkomma till termodynamikens andra huvudsats om en liten stund.)

Elefanten är en smula intressant här. Vi har redan konstaterat att dess cancersupressor-gener utgör en uppenbar fitness-fördel, särskilt för en höggradigt K-selekterad art som har ett långt liv, omfattande intragenerationell kunskapsöverföring, en hög PI, och som på grund av en stor kroppsvolym har ett stort antal potentiella cancerceller. Det vi däremot inte har nämnt ännu, är att elefanten har ett begränsat antal tänder.

Elefanten har 26 tänder. Eftersom de ofta äter träd och annat växtmaterial med påtagligt tuggmotstånd, så slits framförallt kindtänderna så småningom ner. Förnuftigt nog växer då en ny tand fram.

Bytet sker dock bara fem gånger, vilket ger totalt sex uppsättningar kindtänder. När dessa uppsättningar är förbrukade dör elefanten av svält. Vilket tydligen är en ofta förekommande dödsorsak för elefanter. Svältdöden till följd av tandbrist inträder vanligen i 60-årsåldern. 

Dåliga egenskaper behöver inte vara bara dåliga. Att elefanten faktiskt får byta tänder fem gånger är givetvis bra för den. En annan bra-dålig dental däggdjurshistoria rör weddellsälen, Leptonychotes weddelli. Under vintrarna gör sälarna andningshål i isen med hjälp av tänderna. Detta möjliggör en livsföring utom räckhåll för späckhuggaren och leopardsälen, Hydrurga leptonyx, som inte når weddellsälen under den massiva isen. Det konstanta gnagandet sliter emellertid på tenderna, vilket liksom för elefanten tillslut leder till svältdöd vid hög ålder. Ännu en medalj med en baksida.

Vid en viss ålder finns det ingenting att leva för längre, sett från evolutionens perspektiv. Eller snarare: Det föreligger inga fitness-fördelar med att överleva in absurdum, så automatiska dödsorsaker som inträffar sent i livet – och således inte påverkar reproduktion eller omsorg om avkomma – selekteras inte bort.

Vid en ålder när sannolikheten för att vara död är väldigt stor, föreligger inget relativt selektionstryck – att dö av utslitna tänder är ingen nackdel, eftersom det bara är precis lika dåligt som att ändå vara död av någon annan anledning.

Allometrisk skalning

Påstående: Alla däggdjurs hjärtan slår i snitt 1,5 miljarder slag per däggdjursliv. Är detta sant?

Ett näbbmushjärta slår ca 600 slag per minut i vila. 1,5 miljarder delat på 600 är 2,5 miljoner. Det går 525 948,77 minuter på ett år. 2,5 miljoner minuter motsvarar därför ungefär 4,75 år.

Hur länge lever en näbbmus (Soricidae)? Facit: Omkring 3 år. Vilket är rimligt, eftersom vår ettriga näbbmus knappast har vilopuls i hela sitt liv.

En elefantens vilopuls är något lägre; ca 25 hjärtslag per minut. 1,5 miljarder delat på 25 är 60 000 000. Vi förväntar oss såldes en livslängd om ca 114 år, men som vi sett svälter elefanter ihjäl i 60-årsåldern när deras sista tänder slits ut. Drar vi bort 37 procent av livslängden för att kompensera för att elefanten inte ständigt har vilopuls – jämför alltså med näbbmusexemplet ovan – så landar vi på knappt 72 år – inte markant högre än den 60-gräns som tandförslitningen orsakar.

Allometri handlar om skalenligheten i hur biologiska processer förhåller sig till varandra. En allometrisk skalning hos däggdjur rör hjärnans storlek som tenderar att vara proportionerlig mot kroppens. Ett annat exempel är den så kallade Kleibers lag, som Max Kleiber formulerade under 1930-talet när man observerade en genomgående proportionalitet mellan metabolisk hastighet och kroppsstorlek hos de flesta djur.

Det är en fråga om metabolism. Ett djur vinner i energiförbrukning när det skalas upp. Om djur B är dubbelt så stort som djur A, så drar djur B bara 75 procent av kaloriförbrukningen som djur A gör, per cell. Och antalet celler skalar linjärt upp med storleksökningen. Det är således mer energieffektivt att vara en stor elefant än en liten mus. Elefanten lever längre på grund av en långsammare metabolism, och långsammare hjärtslag - den pump som driver det nätverk som förser kroppens celler med näring och syre.

Sambandet mellan storlek och livslängd gäller framförallt däggdjur. Även på vår gren av livets träd har vi emellertid att göra med ett ganska svagt samband. Människor blir ovanligt gamla för sin storlek, men allra mest otypiskt gamla blir de små fladdermössen (Chiroptera). Fladdermössens höga ålder verkar delvis ha att göra med nämnda mutations-/selektions-balans. De lever förhållandevis trygga liv, till viss del förskonade från predation tack vare nattligt och luftburet leverne, samtidigt som de stora kolonierna minskar risken för enskilda individer att bli byten. Många fladdermöss kan också reglera sin kroppstemperatur och sänka sin hjärtslagsfrekvens, vilket alltså är ett sätt att reglera metabolismen.

(När dessa rader skrivs har forskare för första gången lyckats ta pulsen på en blåval. Pulsmätaren satt på valen i nio timmar, och lägsta noteringen var två slag i minuten i samband med att valen dök efter mat. När djuret kom upp till ytan steg pulsen till 37 slag i minuten.)

Mindre djur är mindre energieffektiva. ”Ett ton möss omsätter således mer energi, förbrukar mer syrgas och producerar mer värme en elefant på ett ton” som biologen Anders Lundquist skriver. Detta leder till högre oxidation, vilket allmänt anses vara en skadlig process.

Det som kallas cellandning pågår i cellernas mitokondrier, där energin som når cellen i form av sockermolekyler bryts ner till vatten och koldioxid varvid energi frigörs. Som för all förbränning behövs även syre, varpå socker+syre à energi+koldioxid+vatten. Syret kommer givetvis från lungorna, varifrån det fraktas i blodet av de röda blodkropparna. (I alla fall hos däggdjur. Bläckfiskar har blått istället för rött blod, eftersom syret transporteras av det kopparrika proteinet hemocyanin istället för av hemoglobin-röda blodkroppar.) Likt en tändsticka kräver energiomsättningen i cellen också fosfor för att fungera.

Tanken kring de biologiska skalningslagarna är att alla djur har ungefär samma antal hjärtslag, men att mindre djurs relativt sett högre ämnesomsättning leder till snabbare hjärtslag och således kortare liv. Ur ett evolutionärt perspektiv kan vi resonera om huruvida oxidationen är en begränsande faktor som så att säga har ett statistiskt genomslag sett till däggdjur av en viss storlek. Det finns emellertid så pass många avsteg från dessa ”lagar” att det är svårt att säga något mer definitivt än så.

Inom Canis lupus domesticus, det vill säga tama hundar, har aveln av allt att döma satt sambanden mellan storlek, ämnesomsättning och livslängd ur spel; små hundar tenderar att leva längre än stora. Domesticerade djur utvecklas emellertid per definition under ett artificiellt selektionstryck, som inte liknar sin naturliga motsvarighet. Men även i det vilda finns det undantag från skalningslagarna, såsom nämnda fladdermöss, eller det lilla australiska myrpiggsvinet Tachyglossus aculeatus som blir närmare 50 år gammalt trots en ringa kroppsvikt på mellan två och sju kilo. Vår primatkollega laren, Hylobates lar, blir också oväntat gammal med sina 60 år.

Termodynamikens andra huvudsats säger att entropin alltid ökar. Det betyder att det är svårare att göra ett ägg av en omelett än tvärt om, och att det är lättare att skräpa ner än att städa. Det begränsade antalet hjärtslag per organism beror på slitage. När blodet trycks runt i hundratusentals kilometer av blodomlopp så verkar - i vanlig ordning - termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar - kroppens kanaler slits. Vi kan bromsa entropiökningen i våra kroppar på två sätt - genom lägre metabolism, eller genom reparation. Experiment visar att möss som äter mindre, lever längre, och den långlivade H. glaber kan reglera sin metabolism och försätta sig i ett inaktivt tillstånd när födan tryter.

Världen går alltid mot ett mer högentropiskt tillstånd, om vi inte omsätter energi för att minska entropin lokalt. Termodynamikens andra huvudsats är i någon mening en fråga om vad som är sannolik; ett högentropiskt tillstånd är mer osannolikt än ett lågentropiskt. Anledningen till att ett smutsigt rum har högre entropi än ett städat, är att de allra flesta tillstånd rummet kan befinna sig i om vi slumpmässigt sprider ut alla saker, är vad vi skulle kalla ostädat. För att uppnå det ovanliga, städade tillståndet, måste vi omsätta energi för att pumpa undan entropi från rummet. När vi gör detta avger vi värme, som är högentropiskt.

Evolutionen är en fråga om statistik; om geners frekvens. Men evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats. Evolutionen gynnar lågentropiska konfigurationer, såsom organismer som faktiskt fungerar och är livsdugliga. Med naturligt urval och självreplikerande molekyler vänder vi plötsligt på sannolikhetsfunktionen; det är mer sannolikt att en gen med hög fitness existerar, än att en med låg fitness existerar, och således är det mer sannolikt att en organism med hög ändamålsenlighet existerar, än att en med låg gör det.

Våra kroppar är lågentropiska. Skulle vi allokera våra organ helt slumpmässigt, skulle vi med all sannolikhet inte leva. Det önskvärda, funktionella tillståndet har så att säga en låg sannolikhet. För att upprätthålla detta tillstånd omsätter vi energi. Vi äter kalorier, och vi omvandlar socker+syre till energi+koldioxid+vatten i våra celler. Vi avger högentropisk värme.

Vår verksamhet som levande varelser sliter på våra strukturer; våra kärl och vävnader. Så länge det är relevant ur ett evolutionärt perspektiv kan vi omsätta energi för att motverka förfallet av våra kroppar. Vi har selekterats för detta. Det är fitness.

Men någonstans tar selektionstrycket slut. Någonstans är det inte längre relevant för genomet att fortsätta bevara och reparera den befintliga farkosten. När organismen som är genens farkost har gjort sitt för att skicka den vidare till nästa generation, så avtar selektionstrycket som gynnar mekanismer som upprätthåller funktionalitet och liv. Om inget annat dödar den först, så dör organismen av att den helt enkelt slits ut. Det finns inte längre någon evolutionär anledning att motverka den ofrånkomliga entropiökningen. För däggdjur skalar detta på ett visst sett, eftersom endotermiska processer kräver en viss metabolism i förhållande till kroppsstorlek, vilket ger ett visst konstant slitage. 

Utanför det fitness-relevanta selektionsfönstret ökar entropin som vanligt.

***
Källor:

Willy Kyrklund, Om godheten.



Wilkinson & Adams, 2019. “Recurrent evolution of extreme longevity in bats”, i Biology Letters.

Goldbogen et al, 2019. ”Extreme bradycardia and tachycardia in the world’s largest animal” i PNAS.

***

Addendum:

Däggdjur är endoterma, och kan således reglerar sin kroppstemperatur med invärtes processer. Detta innebär att de kan upprätthålla en konstant kroppsvärme oavsett omgivningens temperatur.  Endotermiska processer kostar energiomsättning – det går inte ann att vänta i månader mellan skrovmålen, som exempelvis ormar kan göra, om man ständigt ska hålla en jämn kroppstemperatur. Vissa däggdjur kan variera sin energiomsättning och kroppstemperatur, såsom nämnda fladdermöss, eller exempelvis björnar som går i dvala i sitt vinteride. En björns vilopuls i dvala är cirka 10 slag i minuten, jämfört med 40 i normaltillståndet. Björnens kroppstemperatur sjunker då med ca 5 grader. Djur som fladdermöss och björnar kallas heteroterma, till skillnad från homeoterma, eftersom de kan hålla olika temperatur i olika kroppsdelar eller vid olika tidpunkter.

torsdag 30 januari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 3: Kulturell kunskap som selektionstryck

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1 och del 2.

***

Koalor är koprofager. Eftersom eukalyptusbladen som detta pungdjur uteslutande livnär sig på är svagt giftiga, matar honor av Phascolarctos cinereus sina ungar med avföring, istället för med blad. Nakenråttan matar likaledes sina ungar med bajs, till dess att de är gamla nog att tillgodogöra sig vanlig föda. Harar, kaniner, och andra arter inom Lagomorpha, producerar två sorters avföring, varav den ena – cecotrofer – är en ätlig gegga av halvspjälkad cellulosa. En slags externaliserad idissling.

Primater har i allmänhet en betydligt större buk än människan. Det beror på att H. sapiens har väldigt korta tarmar i förhållande till vår storlek. Joseph Henrich, som författat boken The Secret of Our Success [...] beskriver utförligt hur människans anatomi utvecklats parallellt med vår kokkonst. Genom att mortla, hacka, baka, koka, möra, fermentera, jäsa, steka och grilla, så har vi minskat behovet av en omfattande och energikrävande metabol apparat. Istället har vi kunnat använda våra kalorier till att låta hjärnan växa.

Människor är koprofager endast undantagsvis, och då ofta kopplat till psykisk sjukdom eller ovanliga sexuella fetischer. Vi har ingen anledning att mata våra barn med bajs eftersom vi kan mata dem med välling. Vår kulturellt ackumulerade kunskap med avseende på tillredning av föda har förändrat oss som biologisk art.

Att det rör sig om kulturell kunskap är uppenbart, eftersom ingen av oss bär på dessa förmågor som instinkter. Nuförtiden kan vi titta i en kokbok för att få reda på hur man lagar en juste bouillabaisse, eller titta på Youtube för att få reda på hur man trancherar en kalkon. I vår samlar-jägar-tillvaro traderades sådan kunskap emellertid främst muntligen, från generation till generation, eller genom att observera våra släktingars och förebilders beteenden.

För att poängtera hur beroende vi är av det kulturella arvet beskriver Henrich hur expeditioner av forskare, soldater och andra, aldrig överlever i ovana miljöer om de inte får hjälp av en lokalbefolkning. Åtskilliga sofistikerade forskningsexpeditioner har gått under i den arktiska miljö, där inuiter och andra kunnat leva och frodas i årtusenden. Samma sak gäller i tropiska miljöer, eller i de australiska aboriginernas öknar. De som har varit framgångsrika har i allmänhet varit det genom att studera lokala sedvänjor och teknologier.

Jag har argumenterat för att vi har fysiologiska adaptioner för att bemästra de grunda djupen. Däremot är det uppenbart att det är en meta-adaption för kulturellt inlärda kunskaper som tagit oss till såväl månen som Marianergraven. H. sapiens skulle inte kunna överleva ens i Nordeuropa, om det inte var för vår förmåga att uppföra skyddande byggnader och tillverka värmande kläder.

Matlagningens effekter på matsmältningssystemet är bara ett exempel på att kulturell kunskap driver den genetiska evolutionen. Vi saknar även i stor utsträckning imponerande tänder, klor och muskler, som vi verkar ha substituerat med artefakter.

Henrich pekar även på hur den biologiska förmågan att bryta ner mjölksocker har uppstått minst 17 gånger oberoende av varandra – ofta genom helt olika genetiska förändringar. Genom domesticeringen av nötkreatur har vi selekterats för att kunna dricka deras mjölk. I vissa regioner, där människan tidigt lärde till att ysta ost, är det dock mindre vanligt med laktostolerans, förmodligen eftersom selektionstrycket inte varit lika stort. Konsten att ysta ger oss näringen i mjölken, men till största del utan mjölksockret. Kulturella sedvänjor har kommit att bli våra villkor – våra urvalskriterier i termer av selektionstryck.

***

Fortsätt gärna läsa om människan som en kulturell art i kapitel 6 av Frågan på vilken människolivet är ett svar. Då får du bland annat veta mer om späckhuggares klimakterie, om subincision och yttre uretrotomi, om hur djur med smaklökar kan gilla chili, samt om tongyangxi och incestaversion. Enbart intressanta fenomen, helt enkelt.

onsdag 29 januari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 2: Varför vi har sex

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1.

***

99,9 procent av alla eukaryoter reproducerar sig sexuellt. Vissa, såsom komodovaranen, Varanus komodoensis, kan även reproducera sig asexuellt. Detta genom att tillgripa jungfrufödsel, eller partenogenes, vilket leder till att honan lägger ägg innehållandes kloner av sig själv. Förmodligen är anpassningen en följd av komododrakens liv i den sydostasiatiska övärlden, där ensamma ödlor på egen hand kan kolonisera och befolka isolerade öar. Eftersom klonerna alltid är hanar, bygger adaptionen i nästa steg på att honan sedan parar sig med sina barn för att sedan sexuellt alstra avkomma av varierande könstillhörighet – som i sin tur måste para sig med varandra för att – om jag tillåts parafrasera 1 Mos 1:28 – vara fruktsamma och föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig.

Olika organismer löser den sexuella reproduktionen på väldigt olika vis. Bläckfiskar lämnar över en ihoprullad spermadeposition till villiga honor, som tar emot sperman och sparar den till befruktningstillfället. Både honan och hanen dör snart efter sitt enda reproduktionstillfälle. Fossan, Cryptoprocta ferox, har ett något mer tilltalande strategi, där dygnslånga sexualakter utspelar sig uppe i ett veritabelt sexträd var honan ligger och beviljar sina väntande älskare audiens. Vissa får givetvis vänta förgäves.

Pungspetsekorrar av släktet Antechinus har även de en intressant reproduktionsstrategi. Parning sker endast en gång om året, då hanarna uppsöker gemensamma bon som honorna sedan frekventerar. Honorna parar sig med ett flertal hanar som alla dör direkt efter akten, varpå populationen endast består av dräktiga honor. Efter cirka en månads dräktighet får ungarna ytterligare några veckor på sig att utvecklas i mammans pung. Därefter följer en tid av omsorg i boet, varpå samtliga ungar av hankön jagas ut.

Fästingen, Ixodida, har ett intressant levnadsförlopp. Ur fästingens tusentals ägg kläcks larver, som utvecklas till nymfer efter en enda blodmåltid. Nymferna äter likaledes en måltid, för att sedan ömsa skinn och därmed genomgå metamorfosen till en vuxen fästing. Den vuxna honan måste äta en gång för att kunna lägga ägg. Hanen behöver däremot inte äta, men dock hitta en hona att para sig med. Vid parningen använder hanen mundelarna för att överföra sperma från sitt eget könsorgan till honans. Därefter kan den befruktade honan lägga sina ägg.

En grundläggande frågeställning är varför vi överhuvudtaget reproducerar oss sexuellt. Eftersom principen om det naturliga urvalet handlar om en genotyps förmåga att presentera sig i nästkommande generation, så borde den optimala strategin för en given uppsättning gener alltid vara att helt enkelt replikera hela genomet – att klona sig själv. Då förs ju hela genomet vidare, istället för bara 50 procent. Dessutom kostar det kalorier att identifiera och attrahera en partner, samt att genomföra kopulationen, och allt detta kräver dessutom en speciell uppsättning reproduktionsorgan – faktiskt i princip alla organ, eftersom alla organ åtminstone indirekt syftar till reproduktion.

Vi noterar att vissa arter faktiskt kan reproducera sig med sig själva - såsom nämnda komododrake - och gör det regelbundet och med stor framgång. Den så kallade mördarsnigeln, Arion vulgris, är hermafrodit och kan befrukta sig själv. Det räcker därför med en enda mördarsnigel för att befolka en ny miljö; snigeln kan lägga hundratusentals ägg under en säsong. Trots allt föredrar snigeln dock att utbyta spermier med andra sniglar, och således reproducera sig sexuellt.

Hjärter Dam, den Röda Drottningen i Alice i Underlandet, sade: ”Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place.” The Red Queen Hypothesis, myntad av Matt Ridley i boken The Red Queen, innebär att en art ständigt måste evolvera för att inte hinnas upp av parasiter virus, bakterier, och andra patogener som ser dig som sin livsmiljö. Sexuell reproduktion skapar dels en sorts barriär mellan föräldrar och avkomma, till skillnad från den kontinuitet som föreligger vid ren celldelning. Men, framförallt, så evolverar bakterier och andra mikroorganismer väldigt mycket snabbare än deras genomsnittliga värdorganism, eftersom deras reproduktionscykel är flera storleksordningar snabbare, och deras generationer motsvarande mycket kortare. Med en oföränderlig miljö att anpassa sig till, skulle dessa mikrober bli oerhört potenta och förödande. Genom den variation som sexuell reproduktion ger upphov till, så måste patogenerna börja om på nytt för varje ny generation, och anpassa sig till ett nytt, individuellt immunsystem.

I och med att sexuell reproduktion är ett faktum, uppstår utmaningen att hitta en passande partner att blanda sitt genom med. Partners får inte vara för avlägsen. Definitionen av ”art” är att individer av samma art i allmänhet kan få fertil avkomma – att inte få fertil avkomma är ett reproduktivt misslyckande av stora mått, som den australiensiska praktbaggen visade. Vi har emellertid också diskuterat varför inavel kan innebära en fitness-kostnad: När en population har ackumulerat många negativa men recessiva alleler, ökar sannolikheten att dessa får en homozygot matchning, till nackdel för avkomman och således för den reproducerande enheten.

Negativa, dominanta alleler selekteras givetvis bort snabbare – om de är dödliga, så omedelbart. Det är istället de recessiva som är viktiga att ta hänsyn till i partnervalet, eftersom det är de maskerade, recessiva allelerna som kan vara farliga. Därför förväntar vi oss a priori att organismer selekteras för känna igen sina släktingar, och – beroende på hur stor risken är för att matchas med en homozygot, negativ allel – undvika alltför för närbesläktade individer. Sannolikheten för att samma skadliga recessiva anlag ska finnas hos både mamma och pappa ökar dramatiskt när mamma och pappa är exempelvis syskon eller kusiner, jämfört med om mamma och pappa är slumpvisa individer i populationen. Utöver det minskar inavel också den genetiska variationen, vilket torde öka sårbarheten för nämnda patogener och parasiter.

Även bortsett från inavelsdilemmat finns det anledning att välja partner med omsorg. Utseende är en viktig parameter därvidlag. Det vi tycker är vackert eller attraktivt speglar, i genomsnitt, viktiga fitness-indikationer, vilket är anledningen till att uppfattningar skönhet och attraktivitet – som egentligen är subjektiva uppfattningar hos betraktaren – ändock tenderar att delas av det stora flertalet. Viktiga attribut härvidlag är symmetri, sund och slät hy, och könstypiska drag, som signalerar variabler som hälsa, ostörd fosterutveckling, och låg mutational load. Framträdande limbalringar är en indikation på ett antal olika hälsorelaterade parametrar, och storleken på iris i förhållande till ögonvita är en indikation på ålder. Ration mellan höft och midja är en del av hur kvinnor bedöms, och ration mellan midja och axlar för hur män bedöms. Utseende är givetvis bara en del av bedömningsgrunden, men en nog så viktig.

En intressant egenskap hos H. sapiens är att hanarna har otypisk stora könsorgan, framförallt med avseende på tjocklek, jämfört med många andra primater såsom gorillor, orangutanger och schimpanser. En hypotes är att det är ett resultat av sexuell selektion; att honor godtyckligt har uppskattat stora penisar, och att preferensen har blivit så prevalent att den har blivit självförstärkande. Skenande sexuell selektion handlar, som vi sett ovan i diskussionen om plesiosauriens svanhals, om att en fenotyp blir attraktiv på den enda merit att den med hög sannolikhet är attraktiv även för andra individer av det selekterande könet, och att det således är en fenotyp som ökar ens söners fitness.

Det finns dock det som talar mot denna förklaringsmodell. Även om våra samlar-jägar-förfäder hade blottade könsorgan till vardags, så är icke-erigerade penisar otillförlitliga när det gäller att bedöma penis-storlek. En mer sannolik hypotes är att människors större penisstorlek utvecklats parallellt med kvinnors utveckling av större och rymligare vaginor. Rymligare vaginor utvecklades i sin tur förmodligen parallellt med att bebisars huvudstorlek ökade i och med att vår tilltagande intelligens och hjärnstorlek.

Människans penis är annars en ganska slätstruken historia. Hanar av lemurarten brun maki, Eulemur fulvus, har små hullingliknande utskott på sitt könsorgan. Makaker, Macaca, är ett släkte av primater som uppvisar en påtaglig variation. Generellt sett kopplas en mer utstuderad penis till ett monogamt leverne, vilket indikerar att människan varit en polygam art under sin utvecklingshistoria. Det är också så att vi, likt gorillorna, har relativt små testiklar. I arter där det råder en större promiskuitet, som hos schimpanserna, tenderar det naturliga urvalet att gynna stora testiklar. Eftersom samma hona ofta har sperma från flera olika hanar i sig vid samma tillfälle, blir det en komparativ fördel att kunna producera stora kvantiteter sperma. Fenomenet kallas spermiekonkurrens, vilket alltså inte råder hos polygama arter där en hane kan monopolisera reproduktionsmöjligheterna. Även testikelstorleken pekar således mot polygama äktenskapsmönster hos Homo sapiens.

Antropologisk data pekar däremot delvis åt motsatt riktning. Visserligen finns det data som visar att polygami uppträder i över 80 procent av alla kulturer. Men, monogami eller serial monogami verkar dock vara det vanligaste, även i de sammanhang där polygami förekommer. Det här är också de äktenskapsmönster som samlar-jägare i allmänhet tillämpar. Fördelen med monogami verkar framförallt handlar om möjligheten att investera i avkomman och att öka faderskapssäkerheten, vilket minskar risken för infanticid.

Människan är också en ovanlig primat i det att hon döljer sin ägglossning eller ovulation. Exempelvis schimpanser visar tydligt upp när de är som mest fertila, och när det är som mest meningsfullt att para sig. Därmed kan schimpanshanar förhålla sig ”pragmatiskt monogama” till honorna, det vill säga punktmarkera dem när ovulationen pågår, men annars göra annat. I vår egen art verkar det ha selekterats för en dold fruktsamhet, där mannen inte enkelt kan identifiera honans ovulation, och därför måste hålla sig nära henne hela tiden. Ett sådant beteende kan samspela med högre förändrainvestering och seriell monogami.

Att vi är en sexuellt reproducerande art präglar våra liv i nästan varje del. De flesta mänskliga aktiviteter kan på en ultimat nivå härledas till detta villkor, eftersom allt som framgångsrikt lett till reproduktion, har reproducerats. Men reproduktion handlar givetvis inte bara om själva coitus. Vi har likaledes selekterats för förmågan att hålla avkomman vid liv, och att den i sin tur ska bli attraktiv och framgångsrik i att reproducera sig. Här skiljer sig förutsättningar och strategier dramatiskt åt mellan hanar och honor; i vårt fall, män och kvinnor. [Vilket leder oss in på nästa avsnitt, som ni kan läsa om i Frågan på vilken människolivet är ett svar.]

***

Källor:

Otto, 2008. ”Sexual Reproduction and the Evolution of Sex” i Nature Education.

Marah J. Hardt, Sex in the Sea: Our Intimate Connection with Sex-Changing Fish, Romantic Lobsters, Kinky Squid, and Other Salty Erotica of the Deep.

Donald Hoffman, the Case Against Reality.

Alan Dixson, Primate Sexuality.

Joseph Henrich, The Secret of Our Success.

Ford & Beach, 1951. Patterns of Sexual Behavior.

***

Addendum:

1. Juvenila fossa-honor har en pseudopenis, det vill säga en förstorad klitoris, med ett motsvarande penisben i. (Os clitoridis istället för os penis.) Fossans pseudopenis tillbakabildas dock med åldern.

2. Symmetri indikerar bland annat en stabil och obruten prenatal utveckling. Slät hy signalerar hälsa. Se exempelvis Little, Jones & DeBruin 2011, ”Facial attractiveness: evolutionary based research”.

3. Många andra primater har dock större penisar relativt kroppsvikt. Se exempelvis mantelbabianen, Papio hamadryas.

tisdag 28 januari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 1: W79

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar.

I första delen ges en mer stringent beskrivning av en diskussion som tidigare förts på bloggen i och med följande relatera inlägg: Feta människor som lever i havet; delfin-kungar; ta ställning till strandape-teorin; korrespondens rörande dykrespons och strandapeteorin.

***

Låt mig göra dig uppmärksam på en observation som borde förvåna dig: W79.

Det är ingen gen, inget armbandsur, eller oljefilter. Jag syftar inte ens på den amerikanska
artilleripjäsen tillika taktiska kärnvapnet. W79 är, i det här sammanhanget, en ICD-kod i
Socialstyrelsens dödsorsaksregister. W79: Inhalation och nedsväljning av föda som orsakat
andningshinder.

Bara år 2018 dog 42 personer av W79, sett till hela riket. Det är 0.41 döda per 100 000 innevånare. Det är inte precis småpotatis.

Varför, frågar du dig givetvis, sitter människans matstrupe, precis intill människans luftstrupe?
Konstruktionen verkar korkad. Och, inte korkad på samma sätt som att giraffens larynxnerv är dragen på en flera meter lång omväg via aortabågen – ett designfel som har marginella fitness-implikationer – utan korkad som i att du kan fan dö om du äter en varmkorv!

Vart ska vi då söka oss för att stilla denna vår stora förvåning över människans sårbarhet vid
middagsbordet? Till havs, eller i alla fall i strandkanten, menar vissa.

Vi kan egentligen söka på många olika ställen, eftersom det finns flera konkurrerande hypoteser. Den som jag väljer att presentera här är förmodligen en av de mest kontroversiella.

214 meters djup är fridykningsrekordet. Andhållningsrekordet är på nästan 12 minuter. Över 300
meter kan världens bästa andhållare simma under vattnet. Det här är bedrifter som andra primater inte kan efterlikna; mig veterligen är krabbmakaken (Macaca fascicularis) den enda släkting som regelmässigt födosöker i vattnet. Varken schimpanser eller gorillor kan simma, eller dyka [...] Kongofloden är en oöverstiglig barriär för både schimpanser och bonoboer, och samma sak gäller västlig (Gorilla gorilla) och östlig (Gorilla beringei) gorilla.

Richard Dawkins begrepp The Genetic Book of the Dead innebär att vi teoretiskt sett kan utläsa
miljöfaktorer som präglat våra utvecklingsmiljöer ur våra genotyper. Eftersom vi ännu inte befinner oss på ett tillräckligt detaljerade stadie av kartläggningen av vårat genom, så är ett behändigt närmevärde helt enkelt våra fenotyper – våra egenskaper. Det handlar således om motsatsen till att dra slutsatser om oss utifrån vår ancestral environment – det handlar istället om att dra slutsatser om vår utvecklingshistoria och -miljö, utifrån oss. Kort sagt: Under vilka förutsättningar kan en organism, som har en viss uppsättning egenskaper, ha utvecklats? Vilka selektionstryck kan ha lett till att dessa fenotyper, och korresponderande genotyper, är frekventa i dagens population?

I det här fallet kan vi läsa The Genetic Book of the Dead som att vi har adaptioner som tyder på ett semiakvatiskt selektionstryck. Frågorna som då uppstår är följande: Har Homo sapiens haft en period i vår utvecklingshistoria, då förmågan att vistas i vatten varit så viktig att den varit definierande? Vilka spår ser vi i så fall av detta?

Traditionellt sett har historieskrivningen om Homo sapiens varit att vi utvecklats på savannen eller i någon savannliknande miljö. Teorin ifrågasattes redan på 1990-talet, när man påträffade fossiliserat pollen vid lämningar av våra tidigaste förfäder – förmodligen var den tänkta savannen mer en skog än en gräsmatta.

Alister Hardy presenterade den så kallade strandape-teorin under 1960 -talet, och blev då mer eller mindre utfryst ur akademien – sedan dess har teorin länge varit tabu bland paleoantropologer. När savannteorin nyanserats och blivit vad vi kan kalla mosaik-teorin – att vi utvecklats i en varierad miljö, och i en mångfald av miljöer – så försvann gradvis strandape-stigmat. Arkeologiska fynd som gjorts under 2000-talet tyder på att marina födokällor varit centrala för Homo-släktets utveckling, och andra forskningsresultat visar på att våra hjärnor är beroende av marina fetter för optimal utveckling. Det är även så att kärlekshormonet oxytocin utsöndras när vi simmar.

Antropologiska bevis inkluderar det sydostasiatiska bajau-folket, även kända som Havsnomader, som rutinmässigt fridyker till 70 meters djup – var vi annars skulle hitta exempelvis belugavalen
(Delphinapterus leucas) om vi gjorde om bedriften i arktiska vatten. (På 214 meters djup –
fridykningsrekordet – tävlar vi med spetsbergsrisslan, Uria lomvia). Även exempelvis den japanska ama-folket lever som fridykare, och spenderar ofta större delen av arbetsdagen under ytan – ofta upp i 75-årsåldern.

Motargumentet mot denna typ av bevis är att vi även besökt både månen och Marianergraven, vilket vi knappast är selekterade för. Här bör vi emellertid skilja på vilka miljöer vi kan bemästra med hjälp av vår kulturellt ackumulerade kunskap och teknologi, och vad våra kroppar faktiskt är anpassade för i fysiologisk bemärkelse. Det är svårt för människor att överleva i en arktisk miljö utan relevanta kunskaper om hur man jaga säl, tillverkar varma kläder, och bygger igloos. Men vi kan träna upp förmågan att fridyka, utan några som helst hjälpmedel.

Om vi vågar oss på att läsa The Genetic Book of the Dead, och letar efter indikativa adaptioner på fenotypnivå, så kan vi konstatera att människan har en naturlig dykrespons. Här ingår en apnéreflex som innebär att vi slutar andas vid nedkylning av ansiktet, samt kardiovaskulära responser som innebär att blodflödet i kroppen koncentreras till relevanta organ och att pulsen sänks. Vi kan också träna upp våra pupiller för att medvetet styra deras dilation och därmed påverka ögats ljusinsläpp under vatten. Hos vissa folkgrupper ser vi ännu mer specifika adaptioner. Bajau-folket har en större mjälte, vilket innebär fler röda blodkroppar och bättre syresättning. Men, mjältens förmåga att kontrahera kan tränas upp även hos människor utan bajau-folkets genvariant av PDE10A-genen.

Att en semiakvatisk utvecklingsfas inte är principiellt otänkbar, kan vi härleda från familjen elefanter (Elephantidae). För cirka 37 miljoner år sedan levde Moeritherium, elefantens förfader, ungefär som en flodhäst. Moeritherium tros ha sett ut ungefär som en tapir, och ha bedrivit sin livsföring i floder och träsk. Det kan även nämnas att dagens sirendjur, Sirenia, har elefanten som närmaste levande släkting. (Det har visserligen även exempelvis guldmullvadarna, Amblysomus.)

Strandapeteorin skulle även kunna förklara adaptioner som inte nödvändigtvis rör förmågan att
födosöka i de grunda djupen ner till 70 meter under ytan. Vår utstående näsa är exempelvis inte
typisk för primater. Näsapan, Nasalis larvatus, är ett notabelt undantag – deras extrema nasala
prydnader förklaras med all sannolikhet av sexuell selektion, om inte annat så indirekt via förmågan att frambringa attraktiva läten. Människan är annars jämförelsevis hydrodynamisk – tänk dig bara en trubbnäsapa, Rhinopithecus, simma genom en vattenmassa. Där vår utstickande näsa skär genom vattnet så som fören på ett skepp, skulle exempelvis den höghöjdslevande Rhinopithecus bieti, selekterad för att inte förfrysa den nos den inte har, krocka sitt platta tryne rakt mot H2O-väggen och snabbt fylla bihålorna med invasiv vätska.

Så, vad har då allt det här att göra med kvävningsdöd i samband med förtärande av korvslantar? Att kunna andas genom munnen kan, enligt en hypotes, vara fördelaktigt för dykande individer som snabbt behöver syresätta sig efter ett längre dopp. Schimpansens luft- och matstrupar är åtskilda, medan människans delar munhåla från fyra månaders ålder. Mycket tyder på att det rör sig om en dykningsrelaterad adaption som ökar förmågan att styra andningen.

Att schimpansens luft- och matstrupe är separerade vid vila gör att W79, Inhalation och nedsväljning av föda som orsakat andningshinder, inte är en vanlig dödsorsak bland våra närmaste primatsläktingar. Schimpansens är en rimligare design, allt annat lika. Men selektionstrycket från 0,41 döda per 100.000 verkar i människans fall ha övertrumfats av andra adaptioner, i någon sorts anatomisk tradeoff.

Andra anatomiska indikationer är människans näscykel, det vill säga vår cykliska förändring av vilken näsborre som låter mest luft passera – anledningen till att du ofta är täppt i en näsborre istället för två. Vidare har människan, och då inte bara vi med anosmi, ett uselt luktsinne, vilket är typiskt för marina däggdjur. Människans tungben (hyoideum) har nedstigit relativt käken, vilket ses hos sjökor och sjölejon, och likaledes är vårt struphuvud (larynx) lågt sittande jämfört med kompisarna i Pan-släktet. Det är det senare faktumet som gör oss känsliga för korvslantar, och som gör att du aldrig noterat adamsäpplet på en schimpans.

Det måste understrykas att det finns flera alternativa förklaringar till människans lågt sittande
struphuvud. Det är av högsta vikt att inte ta teorier för givna bara för att de passar ihop med
evolutionsteorin; ofta är flera olika konkurrerande hypoteser samtidigt kompatibla med Darwins lära. Det är inte alltid lätt att a priori ta ställning till vilken av flera konkurrerande teorier som är mest sannolik. Ockhams rakkniv – ”Non est ponenda pluralitas sine necessitate” – är en välbeprövad tumregel, men dess tillämpning kräver att du kan urskilja vilken av flera hypoteser som kräver minst pluralitet.

Struphuvudets placering kan också förklaras med naturligt urval eller sexuell selektion kopplat till
förmågan att göra en mångfald av läten. Som Vaneechoutte et al (2011) poängterar verkar
struphuvudets nedstigande och frikoppling från tungbenet ha skett tidigare än människans avgrening från schimpanser och andra primater. Exempelvis uppvisar vår klättrande släkting gibbonen (Hylobatidae) en liknande anatomi i detta avseende, vilket sammanfaller med att de är monogama, territoriella apor. Även hanar av flyghundsarten Hypsignathus monstrosus, som lockar honor med höga läten, har ett påtagligt lågt sittande och frirörligt struphuvud.

Vad vi än tror om W79 och struphuvudets läge, så verkar det sannolikt att strandapeteorin faktiskt
bidrar till att förklara människans särart. Efter separationen från Pan-släktet utvecklade vi muskulatur och annan anatomi för andhållning, samt förmågan att stänga luftvägarna, vilket trots allt gör oss till en ovanlig apa. Flera andra bevis pekar i samma riktning, även om inte vår myckna kvävningsdöd vid korvätning måste tolkas så.

***

Några källor:

Socialstyrelsens statistikdatabas för dödsorsaker.

Richard Dawkins Unweaving the Rainbow: Science, Delusion and the Appetite for Wonder.

Jerardino & Marean, 2010. ”Shellfish gathering, marine paleoecology and modern human
behavior: Perspectives from cave PP13B, Pinnacle Point, South Africa” i Journal of Human Evolution.

Koda et al, 2018. ”Nasalization by Nasalis larvatus: Larger noses audiovisually advertise conspecifics in proboscis monkeys” i Evolutionary Biology.

Vaneechoutte et al, 2011. ”Seafood, Diving, Song and Speech”.

***

Addendum:

1. ”Non est ponenda pluralitas sine necessitate” = ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt.”

2. En intressant tangent är att social samvaro inte nödvändigtvis måste ses som en variabel i spel här. Som Peter Godfrey-Smith påpekar i sin bok Other Minds är octophoder, och då inte minst sepiabläckfiskar, oftast enstöringar med endast marginellt socialt utbyte med andra individer av samma art. Detta trots en oändligt rik kommunikativ potential. Samtidigt lever babianer, Papio, som bara kan utstöta ett par-tre läten, i stora flockar med komplexa hierarkier. Gibboner utstöter rigida ramsor, inte dynamiska drapor, och är inte vidare sociala. Motargument mot detta finner vi exempelvis i The Secret of Our Success, där Joseph Henrich betonar vikten av flexibel, muntlig kommunikation som en del i vår förmåga att tradera kulturell kunskap.

Ännu ett sundhetstecken

(Relaterat: Härskararten; lite om hur det kommer att bli framöver.)

***

Hej,

jag undrar om ni på Fladdermus.net har några informerade projektioner att göra med avseende på fladdermössens framtida utveckling. Jag inser att det är oändligt vanskligt att spekulera i evolutionens vägar, och att vi vet föga om de selektionstryck som kommer forma Chiroptera framåt. Emellertid är det några aspekter som slagit mig, som jag gärna skulle ta era kommentarer på i den mån det finns tid och lust för en sådan korrespondens.

Det tycks mig som att fladdermöss borde kunna utveckla en höggradig intelligens. Detta på grund av följande faktorer:

1. Flygande varelser tenderar att ha effektivt "förpackade" neuroner. Corvus kallas ibland "luftens primater", då de är höggradigt intelligenta på ett sätt som deras ringa hjärnvolym inte ger anledning att misstänka. Likaså har tydligen honungsbins ungefär 15000 gånger tätare packade neuroner än något ryggradsdjur. Det tycks mig som att en flygande livsstil ger ett selektionstryck att bibehålla en liten hjärnvolym, men inte att bibehålla en låg intelligens. Skulle vi sedan vid något tillfälle se en tillväxt i fladdermössen - vi har ju sett så stora djur som Quetzalcoatlus ta till luften, och vi kan förövrigt också tänka oss landlevande fladdermöss, vilket Mystacina tuberculata understryker. Skulle en fladdermushjärna skala upp proportionerligt med en växande kropp, och ändå bibehålla sin neurontäthet, så skulle vi se en helsikes kraftfull hjärna. (Jag menar att om hjärnan skalar linjärt med kroppen, men neuronerna iakttar en bibehållen täthet, så kommer neuronmängden skala i kubik.)

2. Fladdermöss är synnerligen sociala. Ett av de ofta anförda exemplen på reciprocal altruism finner vi ju hos vampyrfladdermöss som kräker upp blod till svältande artfränder, och allsköns olika fladdermössarter lever som bekant i stora, täta samhällen. Så vitt jag förstår det sker det ofta delad barnomsorg, vilket vi skulle kunna säga angränsar till eusocialitet. Hur som helst verkar en social komponent finnas på plats, som skulle kunna leda oss till en liknande evolution som människans, med ackumulation av kulturell kunskap eller i alla fall kommunikation, samordning och komplexa sociala hänsyn och beteenden.

3. Långa liv. Fladdermöss är kända för att leva otypisk länge givet sin ringa storlek. Detta kunde göra plats för nyttjande av den sociala miljön och den kognitiva kapaciteten som jag spekulerar i ovan, i och med att äldre individer får möjlighet att bidra till barnomsorg (som hos späckhuggarna), eller vidarebefordra kulturell kunskap (som hos Homo sapiens). De långa liven möjliggör en kulturell utveckling på ett annat sätt än exempelvis hos bläckfiskar, som må vara späckade med neuroner men lever ack så korta - och asociala - liv.

4. Opportunistisk livsstil hägrar i och med närhet till människan. Genom att många arter av fladdermöss håller till i av människor uppförda byggnader, och människan är en så föränderlig miljöfaktor pga. teknologisk och social utveckling, så borde fladdermöss - likt råttor och kackerlackor - kunna tänkas utveckla en opportunistisk livsstil. Genom att frossa på mänskliga sopor etcetera skulle fladdermössen kunna bli en luftens råttor. Opportunistisk livsstil och förutsättningslöst födosökande sammankopplas allmänt med intelligens, eftersom det selekterar för en flexibel strategi. Detta återigen analogt med Corvus, som ju i många fall gjort sig kända för att lösa problem på ett originellt vis. Även nämnda bläckfiskar kan hänföras till denna kategori av intelligens, som bygger på nyfikenhet och förutsättningslös problemlösning.

Jag ska villigt erkänna att detta i allt rör sig om vild spekulation, men jag hoppas att ni kan ha mer sofistikerade tankar om fladdermössens framtid här på jorden.

Ha en fortsatt fin dag!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej!

Ursäkta sent svar. Det är inga lätta frågor/funderingar. Det finns ju en klassisk bok från 1981: After Man ... men den antar jag att du har sett. Där finns i alla fall en marklevande fladdermus som inte längre har vingar. I en värld där marklevande fåglar har försvunnit kanske det finns utrymme för andra att ta den nischen och varför då inte fladdermöss?

Jag har själv aldrig spekulerat i huruvida det kommer att hända men varför inte? Som du säger knallar ju nyzeeländska fladdermöss runt på marken ibland, vampyrer är duktiga på att springa och till och med vissa svenska arter kan landa på marken för att plocka insekter. Men samtidigt beror deras framgång på att kunna flyga och hitta (f.a) insekter i mörker. På marken är de utsatta och så länge människan finns kommer vi också att släpa med oss rovdjur överallt. På öar förr var det lätt för fåglar på marken, då fanns där inga rovdjur. Så är det inte idag. Men det kan ju ändra sig.

Fladdermöss är små för att de flyger och fångar insekter. De behöver vara lätta och akrobatiska. Fruktätande fladdermöss, exv flyghundar är ju normalt större. Små fladdermöss är utsatta för fåglar och andra rovdjur varför de behöver skydda sig i mörker och i flykt. Tillväxt är ett annat bra skydd men då på bekostnad av smidighet och dessutom bör födovalet ändras. De behöver mer energi.

Kanske kan deras sociala beteenden hjälpa dem att klara sig genom kritiska faser då de måste skydda sig mot rovdjur. Samarbete är så klart effektivt. Men från att hjälpa varandra med mat och ungar till en mänsklig intelligens kräver många anpassningar i form av språk, förmåga att använda verktyg mm.

Som du kanske märker vet jag inte riktigt vad jag ska svara, men visst är det en spännande tanke.

mvh Johan [Eklöf, PhD., Skribent och fladdermusforskare]


***

Tack för ditt svar Johan,

jag inser att min fråga inte var särskilt väl avgränsad, men jag betraktar likafullt dina inspel som ovärderliga. After Man känner jag vagt igen ryktesvägen men har inte läst, den ska jag omedelbart beställa - till min sambos frustration, då hyllorna av olästa böcker redan bågnar, men så måste det få lov att vara, inte minst när vi har att göra med luftlevande däggdjurs väl och ve, enligt min egen åsikt (måste det få vara så). Vad är väl tvätt och disk i jämförelse med de skott livets träd kan tänkas skjuta? För att uttrycka sig på ett lustfyllt sätt; jag är egentligen helt normal.

Tack igen för hjälpen!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Fulla bokhyllor är ett sunt tecken :)

Johan

tisdag 21 januari 2020

Monte Ovidio, del 2: Alekzsej Koroljov

Jag undlät att berätta om Koroljov.

1.

”Magnifik! En Antifanes i vår tid! En burlesk för Olympen!”

Andrew uppbådar en fullkomlig mimik för tillfället. Jag kallar den för ”klädsamt självironiskt medhåll”.

”En neger som kan skriva!” fortsätter Koroljov. ”I sig burleskt! I sig en komedi!”

Alla skrattar. Flickorna också. Koroljov har den betvingande effekten på människor i sin omgivning. Han utstrålar ett absolut krav – nej, förväntan angränsande till vetskap – på tillmötesgående.

Hans rykte bidrar givetvis. En av flera väl cirkulerade historier är den om hur han, vid en inspektion av ett valkokeri, högg en strejkande flensare med dennes egna slaktkniv. Mannen kunde aldrig mera arbeta – så lyder anekdoten.

(Jag kan drömma - mardrömmar - om hur Koroljov, klädd i rock av kaskelotförhud, träder genom kokeriets stinkande ångor, svingandes den manslånga kniven.)

Andrew skrattar också, otvunget och utan spår av kränkningen. Hans varelse och kropp är en torped. En blänkande hal, svart penis som tränger sig fram genom byråkratins torra slidgång, liksom jag inoljad i Koroljovs korrupta sekret. Till skillnad från mig vandrar han obehindrat fram och tillbaka genom vaginalväggen, likt en svart parasitmask som betar tarmludd i Monte Ovidios anus. ”Självaktning” är nog ett begrepp som inte uppbär mening i hans maskliv.

Bakom masken, kanske. Vad vet jag. Maskeringens densitet är i så fall för hög för att låta sig genomlysas – som om den vore bly för mina strålar. Andrew är en fulländad parasit. På en parasit. På en parasit. Vad som egentligen utgör värddjuret vet ingen längre.

Bakom min mask: Pragmatiskt självförakt.

Belånad? Ja. Mina patent kommer att ägas av moguler som jag aldrig träffat. Deras barnbarn kommer äga mina barnbarn. Jag är en fattig man som utan glädje vältrar mig i världslig lyx. Det är en nödvändig aspekt av parasitmaskars leverne. Att matcha mecenatens hedonism när helst den kallar.

Berusad? Ja, självklart. Spelet är att följa Svampmannen vart än han tar oss. Att dansa på gränsen till det acceptabla med honom, och underdånigt applådera när han träder över gränsen.

Belåten? Jag får ju – kan ju – forska. Mina löften kanske är lögner, men mina hemligheter – plåtarna – kompenserar för dem.

Besegrad? Självklart. Det är utgångsläget. Vi föds som slavar. Enda sättet att vinna är att bli en parasitmask. Vi är segrare, men av den lägsta kasten, jag och Andrew. Jag färdas utan skam igenom rötan, omslingrad av svamptråd.

I det belysta, yttre membranet av verkligheten syns det inte. Den här dagen började där, i skalet, i koronan. Jag skakade kackerlackorna ur perkolatorn och gjorde min morgontoalett medan kaffevattnet kokade. Jag rakade mig själv, för att spara en och femti, och lyckades sånär undgå att antända den närmaste boktraven när jag vred gasreglaget åt fel håll.

Den här dagen verkar sluta som en helt vanlig dag – i den mörka materia som är osynlig för dig, men som kosmos till största delen består av. Jag och Andrew i kölvattnet av Koroljovs härjningståg genom villorna i Monte Ovidios burgna kvarter. Tjänstgörande narrar vid hans ambulerande enmanshov.

Jag inser att jag framstår som bitter. Det är passande.

2.

Alekzsej Koroljov. En svampvarelse vars sporer slår rot i dina slemhinnor. Vars mycel infiltrerar din hjärnas vävnad. Fyller ut dina ventriklar och gör kraniet poröst. Likt svampar kan han inte äta solljus.

Min heterotrofa mecenat. Men om jag är föda, så behöver han mig.

Så länge min myt växer är jag godtagbar näring. Jag hyser själv inga illusioner om att myten kan bli verklighet: En elektrisk dödsstråle som kan drabba var som helst på jorden, utan att en fysisk infrastruktur behöver finnas på plats. Det är skrattretande. Det har ingenting att göra med min forskning om urladdningsfenomen.

På tal om sådana fenomen: Just nu leds någon form av elektrisk ström igenom en fashionabel villa i Cordón. Det är Koroljov som orkestrerar det explosionsartade förloppet.

Omkring oss: Dyra regnskogsträpaneler. Glaskupol och utsirade järndetaljer – art décoratif – gör atriumgården till ett akvarium för vårt groteska torrsim. Flickor bär fat med champagneglas och milhojas. Äldre män i rökrockar trängs med yngre som tagna ur en reklamillustration. Mondäna män och raffinerade damer. En affisch. En perfekt kontrastyta för min välgörare.

Koroljov kliver rakt igenom pappret. En otidsenlighet som äter bakelser med knuten näve. Som griper efter servitrisernas skinkor med hela handen, och lämnar röda klösmärken. Koroljov, Svampmannen, som stigit rakt upp ur en vattensjuk sibirisk mosse och fortsatt vandra. Det är så jag tänker på honom.

Hans hyfer täcker nya hektar, osynliga, under marken. Skjuter upp ur myllan, släpper sporer, och förmultnar allt han växer i. Han framstår lika kornigt svartvit som på fotografierna av honom. Hans svarta, glesa skägg är pubeshår.

Det är inte det att jag är oklanderligt klädd a la mode. Att jag har publicerats i prestigefyllda journaler, eller att jag umgås med transvestiten Manola, det vackraste ansiktet i Monte Ovidios konstnärskretsar. Det är inte det att jag syns på Centro nästan varje kväll, och på La Ronda varje annan. Något jag självklart inte har det minsta råd med.

Det är det att jag symboliserar löftet om ett vapen som ska kunna få maktpolerna inom Samfundet att rotera i koncentriska cirklar runt den som innehar det. Det är det som är anledningen till att Koroljov paraderar mig på cocktailpartyn i Aguada och Cordón. Vad han själv tror om mytens riktighet vet jag inte. Jag skulle gissa att sanningen inte spelar någon större roll för honom.

Man fjäskar för oss. Vi dricker. Flickorna trippar omkring med heroininjektioner på små silverbrickor. En burleskartist uppträder uppe på den svarta flygeln i mitten av atriumgården. Jag känner mig långt ifrån ransoneringens tre ägg per månad. Koroljov skriker att han ”bara tar ostron med bensoylmetylekgonin!” En fin ramsa, som jag ska komma att låna när maskingevärselden sedermera närmar sig.

Andrew – som anlände i taxidroska, sen från en repetition – är genast vid Koroljovs arm. Jag och Andrew utbyter blickar, som alltid vid dessa tillfällen.

Och som alltid är min tolkning endast gissningar. Någon sorts glugg i drömmens vägg är det ändå. Hans ständigt ironiska ögon. Pupillernas slutare som justerar maniskt, som om han letar efter någonting att fokusera på. Jag föraktar honom. Men han är professionell. Både som dramatiker och som parasitmask. Som utverkare av tjänster, av resurser, och av möjligheter.

Två parasitmaskar i hans stall. Andrew ifrån teatern, och jag ifrån akademien. Samtidigt är det han som suger sin näring ur oss. Parasitismen saknar riktning, eller snarare; den sväller ut i alla riktningar. En generell osmotisk dispersion av faktiskt nytta, till den grad att blandningen måste ses som homeopatisk.

Människan är de enda däggdjuren med ögonvitor. Pupillens riktning framträder. De sociala verkligheterna spinner skira trådar genom rummet. Återigen klampar Koroljov rakt igenom den spröda väven, med samma finess som ett rått köttstycke.

Hans nya pjäs är magnifik! En Antifanes i vår tid! En burlesk för Olympen!

Ostronslemmet står som ett dis runt Svampmannens ansikte när han mässar.

3.

Jag vill passa på att tillägga att han inte är ondskefull. Alekzsej Koroljov är marinerad i makt. Och, ja, selekterad för sitt syfte.

Så vitt jag vet tog han sina första steg i leran i Pokrovskoje i västra Sibirien. Han ska ha levt som tiggarunge, men tagits i anspråk av den lokala Samfundsdignitären. Genom ordlös strävan ska han ha ökat sitt inflytande över sin välgörare, tills det att han växte ur Pokrovskoje och sändes på teologisk skolning i Volgograd. Därifrån tog han sig på stipendier till Konstantinopel, och vidare uppåt i Samfundets hierarkier.

Om det rörde sig om en form av skadekontroll vill jag låta vara osagt, men av någon anledning stationerades han sedermera till Monte Ovidio. Den förnedrande utflyttningen till periferin tycks dock inte bekomma honom; med oförställd glädje praktiserar han sitt småpåveskap här i provinsen. Han är en sådan som terroriserar en myrstack och härskar ett imperium med samma skadeglada entusiasm.

Han är alltså inte ondskefull, men lekfull. Och inte på ett sätt som tar hänsyn till föremålet för hans lekar. Samtidigt kan hans upptåg bära spår av en personlig omsorg – bara djupt perverterad av en godtycklig sadism.

Min senaste födelsedag är ett exempel. Jag fyllde 34. Vi befann oss på Koroljovs sommarnöje – hans ”datja” – för att roa oss på sedvanligt manér. Vid tolvslaget slog han igen flygellocket med en smäll, i samma rörelse som han slog en drink i ansiktet på pianisten. Han manade alla att samlas i salongen, där hans butler rullade fram ett övertäckt föremål: En kub om cirka tre gånger två gånger en meter.

”Det är en stor dag!”

Sjuttio rödbrusiga festdeltagare hummade medhållande, utan att veta till vad. Koroljov pausade för att lyfta upp en hundvalp som butlern burit fram i en korg.

”Vår alldeles egna vetenskapsman fyller trettiofyra år!”

Deltagarna igen: Humm humm!

”Elektricitetens herre! En veritabel Zeus, där han slungar sina blixtar! Vi kan bara stå bredvid och hoppas att han inte slår oss till marken med dem!”

Deltagarnas mummel avslöjade en uppskattning för dubbeltydigheten – givetvis är det Koroljovs blixtar vi alla fruktar. Givetvis är det hans infall som kan slå oss till marken.

”Han har beforskat urladdningsfenomen, konstruerat nydanande turbinsystem, och väntas kröna Samfundets världsliga allsmakt genom sina kommande uppfinningar!”

Spridda applåder, visslingar och hurrarop bland deltagarna. Koroljov höll hundvalpen på ena armen, och kliade den under hakan med motsatt hand.

”Men, ännu har han inte studerat…”

Butlern slog på Koroljovs signal en utdragen trumvirvel på ett för ändamålet medhavt stycke slagverk.

”…Amazonas darrål!”

Koroljov ryckte själv med sin fria hand av duken från den stora kuben: En vattentank. Ett akvarium.

Genom glasväggarna stirrade en skinnflådd penis med underbett och påsydda knappögon. Groparna i skinnet gav den karaktären av en inflammerad halsmandel. Varelsen hörde hemma i dy.

Jag hade läst om dem i reseskildringar; överdrivna redogörelser av ålar som hoppar efter äventyrare, vilka tvingas söka skydd i djungelträden. De litterära beskrivningarna visade sig dock ha föga bäring på verkligheten. Min intuition gav vika i det äckel jag kände inför den asätande djungelbesten.

Ett monstrum i salongen. Parallellen till Koroljov själv var oundviklig.

Jag förvånades över ålens storlek. Inte så mycket dess längd, trots att den var avsevärd. Det var dess omfång som föranledde obehag. Kroppen var tjock som ett manslår, och tycktes styv och oböjlig. Inte smidig och följsam som en orm, som jag kanske hade föreställt mig, utan snarare likstel och robust. Längs undersidan på hela ålkroppen löpte en gummiartad fena. Fenan skälvde stillsamt som en svepning över något nästan dött.

Applåderna mattades av, och tystnade helt när Koroljov höjde handen i en befallande gest.

”Jag är en Samfundsman. Jag studerar Texten. Jag följer Augustinus: ’Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam’ – tron ska komma först, och förståelsen sedan.”

Festdeltagarna nickade och hummade. Kristallkronornas sken föll in och dog på ålens matta yta.

”Hur gör då ni vetenskapsmän? Ni inom akademien?”

Fniss och sorl hördes från deltagarna. Några besvärade miner uppstod. Andra såg förväntansfulla ut.

”Ni testar. Ni experimenterar.”

Mer sorl, mer fniss. Fler besvärade miner. Koroljov bemästrade konsten att skapa anspänning. Jag själv, i någon mening händelsernas centrum, såg förmodligen förlägen ut. Bortkommen och lite dum. Ställd i centrum för att hedras, men också för att förlöjligas.

”Så, låt oss… Experimentera.”

Det sista uttalade Koroljov med överdriven artikulation, samtidigt som han kastade upp hundvalpen i luften. Valpen skällde förvånat innan dess bana vände nedåt över akvariet och ner i vattnet.

När hunden bröt vattenytan utbrast gapskratt och applåder från deltagarna. Pianisten, som hade torkat drink och förödmjukelse ur anletet, slog ann ett högljutt dur-ackord. Ålens tjurlemskropp vibrerade som ett asplöv. Hundvalpen sprattlade flyktigt men sjönk sedan sakta och orörlig mot bottnen.

Som jag sa: En sorts personlig, perverterad omsorg.

Sådan är - sådan var - Alekzsej Koroljov.

måndag 20 januari 2020

Vall-fart till Rosah Strahnden, och huruvida EUSOCIALA Drakar kunna liknas vid Skånes allmoge

Till mina käraste.

Min Moder! Månget har jag med från mitt modershem. Tillåt mig derföre att till dig, min mor, hembära denna hälsning.

Min Syster! Jag har ju sagt dig, Agathina, att du skall hålla käfth.

***

Hvad jag högst af allt skapadt älskar allt sedan min ungdom, äro Djuhren. Dessa bestar äro underliga, ehuru alls ej fasansfulla, wad wåhrt Presterskap än anbefaller oss att Anseh. Ehuru den skönaste Quagga eller Ozelot ej kunna pryda ditt sinnes spegel med sin fägring, så skolah ej ditt sinnes spegel alls en fägring kunna prydas utav.

Min resas Wäg har styrts av mången sällsam Krafth. Starkast äro Gud, men nest därefter står nog allt Nyfikenhetens fastha armkrok. Jag skrifver dessa rader sittandeh i en kajuta vid en bukt så blåh av azur, att jag aldrihg skola tekna färgen med Förståhndets Penslar. Ägna blott en stund åt Himmelen du skämt i Yrkets vägnahr - då må du ana skymningahr som smekehr mina äfventyr.

O höga äro dina läror, Svea, fosterland. Men hafven äro mindre djupa; solstrålarne mindre skarpha; skogen mindre dignande av frukht.

I går-dags morse landstehg vi i fjerran bortom buktens rahnd. Jag kände sanden sila mellan tårne - den var het trots tidihg Timmeh. Calor vulcanis, sa min Instikht.

Vi stredo emot djunglehns thäta Ris, till huden blödde på vår bärare, Sempukko. (Han heta icke så enlihgt sin egen primithiva Mening, men namneht klinga äktah för mig.) Så glenta djunglehns fähgnad. O det vi sågo!

"Den arten leva enkom här vid Rosah Strahnden", sa Sempukko. Eller, "Panta Merah Muda", på sin Fadehrs ap-språk. Vi smögo närmare försiktight.

"Skånes allmoge är bekant för sin tröghet och tyngd, mindre så för det förstånd och den kraft, som gör att den från en låg ståndpunkt arbetat sig upp till en betydande välmåga och anseende, och för det sinne för det allmänna, för fosterlandets angelägenheter, som den utvecklat och utvecklar allt mer i samma mån som den uppstigit ur sitt materiela betryck." Så skrevo man i Midsommar-resan - En vall-fart, uppå - sannerlighen - modernistiskh Prosa. Orden klinga ack så sahnt om ock den art av Öhdla som vi fingo skådat härmed.

Panta Merah Muda-Draken äro känd för sin tröghet och tyngd. Sempukko förtalte att kusinbarn och sysslingar lätt springa ifrån den - om de fånghas bli de Middags-kost åt Öhdlans systrar. Det att den från "en låg ståndpunkt" - ett solitährt urtillstånd - arbetat sig upp till betydande Socialitet och Välmåga, det säga desto mer om Djurens trägna Flit och aldrig nära läthja.

Draken leva i ett väldigt Samfund - ett slags "fosterland" för Öhdlor. Dess sinne för det allmänna äro vad vi kalla Äkta Socialitet - likt Myrans eller Biets. Enligt grehkisk rot tar vi ann begreppet EUSOCIAL, uppå till allmän åsyhn samt débat.

Eusocialitet är Drakens signum. Dess sinne för "fosterlandets" angelägenheter äro så utpräglaht, att en enskild Öhdla alltid offra sig för Flockehn. När Jätte-Örnen Damnare pingue aquilae segla öfver Rosah Strahnden, så kasta sig dödsföraktande Öhdlor - aldrig så tröga och tunga - över ahvkomman att skydda den. Det trots att Glihna icke äro deras.

Ährevördige Hr. Hamilton lär att osjelviskhet blott kan förstås som 

rB>C

där "r" äro Släktskapskoeffichient, "B" äro nyttah för Den Gynnade, och "C" äro kostnadh för Den som Gynnar. Osjelviskhet blir så en fråga om ditt Blodh och dina Slehktband, om ock du äro Drake.

Eusociala Öhdlor äro ej till vardags funna ens i djunglen. Det äro tillyttermera visso ej habitus verkan som allena utreda orsakssambanden härwid. Sedan Mendel yppat genethikens mekanismer veta vi att Draken stammah från ett ock mer ordinährt, solitährt Djur, av samma kathegori - Varanus Komodoensis

Denna "Komodos Drake" levo här i forna tider, men voro spridd på Indonesiens många disparatha öar. Genom processen kallad Partenogenes hava detta solithära förstahdium till våra dagars eusociala Drake, ensam kunnat bilda kolonier bortom sund och blåah bukter. Den lade då - som fossila lemningar kunnat förevisa - egg asexualis, som i den mån de innehöllo flickor ruttnah till intet; men i den mån de innehöllo pojkar, bilda embryonisk fägnad inom skalets coquille d'œuf (om vi skola tala till Fransosen). 

Moderns kromosomer fingo sålunda delas asexualis; men då hennes könskromosomer voro ZW, kunna endast ZZ-äggen - hanarna - få leva, varpå befruktning sexualis äga rum emellan mor och söner. Söner som till hela sina genom voro halva moderns, och till ingen del en annan varelse fått ärva.

Hr. Hamiltons regel äro dährmed åter tillämplig. När identisk avkomma skola para sexualis med sin genetiska moder, äro slähktskapskoefficienten mycket högh. Avkomma i nästkommande led är Inavlad, och skola ock igen föröka sig med sina syskon. Så leva alla Drakar därmed samma genoms Öde. De bära samma laster, och hedra samma blodh.

Vid nära släktskap skola nyttan, "B", få sjunka lägre - kostnad, "C", få stiga. Så skola arten selektheras att bli evigt mer förtätat social. Slutligen skola eusocialitetens sanna väsen bliva aktualiserat.

I dagens Drake levah drottningen i gruppens centrum, nära drönare till söner som befruktah henne vid behov. Döttrar äro ej i allmänhet ferthila; de äro servorum med föga egetintresse, och skola endast gynna "det allmänna". Vid åsyn av en infertil hona som försöka äta mer än tilldelning, och sålunda utveckla Hormoner, skola modern genast grymt och dödligt Straffah denne.

Panta Merah Muda-Draken hava "uppstigit ur sitt materiella betryck", för att - likt Skånes allmoge - få leva med det Allmänna i Tanke. Hon skola föda medium imaginibus till drönare att venslas med, och "r" för systrarne är medeltal noll komma sjuttifehm. En spridd men rik resursbahs givo sålunda upphov till förtähtad mängd av Öhdlor, som skola finna anledning att helt förfina samvaron kring Föhdan. Där sådan sträng provisum finnas, skola Eusocialiteten föhdas.

Vid Rosah Strahnden som i Skåne.

Skillnad i ångest

Det är dags att konstatera skillnaden mellan Michel Houellebecq och Paul Auster. 

Auster har dödsångest.

Hans sagors lager ska alltid staplas ovanpå en ovanlig men existentiellt avslöjande nära-döden-upplevelse, där huvudkaraktären slås ur sina dagliga rutiner genom att nästan - bara nästan - krossas av ett fallande objekt av något slag. Insikten om livets bräcklighet blir startskottet till att vilja hinna leva andra liv, och därför ge sig ut på bisarra och meningslösa bilresor &c. i vildmarken &c.

Auster låter sina karaktärer kasta sig ut i det okända, som för att leva kontrafaktiska liv. Det är dödsångestens kärna: Skräck över att man genom att göra det ena, utesluter möjligheten att göra det andra. Austers karaktärer bryter igenom barriären, och strävar fritt igenom kvantmekanikens multiversum. De ska aldrig behöva tveka vid ett vägskäl. Alla tänkbara stigar ska de vandra.

Houellebecq har livsångest.

Hans många romaner av Margaret Atwood-stil - hans transhumanistiska prosa - berör frågan om hur atomiserade vi kan bli, när den reciprocala altruismens premisser kullkastas av kapitalismens erigerade välstånd. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser. Intersubjektiva fenomens upplösande är exakt vad vi ska förvänta oss om koordinering inte längre är viktigt.) Individer lider sig igenom sin individualism, och sen imploderar nihilismen in i sitt eget vakuum genom att alla börjar hålla på med New Age, och följer nån sektledare in i döden, så att bara en genmodifierad post-Homo sapiens sitter och undrar vad fan det vad som hände, 3000 år senare i en luktlös sfär av molybden. 

Även hans senare romaner handlar om enstaka själar utan fäste; en slags äggskal mellan tomhet utom och tomhet inom. Dessa måste finna mening i livet genom antingen vidskepelse och tvingande social struktur - återupprättande av intersubjektiva fenomen i sin mest extrema form i Underkastelse - eller genom att utan vidare engagemang observera vänners och kulturers sönderfall, och som enda - egoistiska! - åtbörd vilja förkorta det egna lidandet och livet - som i Seratonin. (Åh nihilismen i hur Seratonins huvudkaraktär låter pedofilen löpa. Briljans.)

Houellebecq skriver, vare sig han vet det eller ej, om produktivitetsökningens effekter på vår arts ofrivilliga socialitet. (Jag tror bestämt att han vet det.) Vare sig det tar slut i en posthumanistisk singularitet, eller vänder tillbaka ner i ett malthusianskt helvete, så är de glada dagarna förbi. Livets enda kvarvarande kvaliteter är morbida. När samarbetsformerna som är våra gemensamma trosföreställningar dör, så genomborrar nihilismen våra pickande hjärtan med en fäktares elegans. 

Houellebecq dör inifrån, i och med insikten om att allt är en illusion, och att illusionens värde endast finnes i den grad vi luras av den. Det där som Iggy Pop sa - "As you approach the truth, your loneliness increases" - är inte bara en utsaga om sociala konsekvenser av impopulära trosföreställningar. Det är också, eller framförallt, en beskrivning av att Sanningen dödar våra gemensamma myter - släcker deras Schellingesque:a fyrbåk, så att människomalarna ofrivilligt skingras.

Ensamma med Malthus, eller ensamma med oss själva, det är frågan. Och det är Houellebecqs hermeneutiskt täta känsla av livsångest.

Lästips och recensioner

Idag vill Antropofagi uppmana den trogne läsaren att återvända till ett antal handplockade textinstallationer, av en för bloggen faktiskt ovanlig kvalitet. Håll till godo!

Soc-miman. I dessa tider av automatisering och digitalisering är det inte minst socialförvaltningarna runt omkring i Sveriges många kommuner som vill skära ner på mankraft genom att delegera till robotarna. "Robot" betyder på ryska "träl" - робот. I "Soc-miman 16-35" finner vi förvaltningens vilja utföras i en stilig parafras på Harry Martinssons Aniara. Trots kärleken till originalet noterar vi en påfallande verkshöjd. Bäst blir det när skolkuratorn och rektorn finner sig upptagna med annat än den pinsamma stämning som uppfyller det klassrum dit 16-35 bärs för att förkunna sin brutala dom. Då blir trälen, tillika bödeln, den enda som erbjuder ett erkännande av predikamenten - en ögonkontakt genom fånglägrets staket, om du så vill.

Monte Ovidio. I en fotnot i Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź spekulerar författaren kort i huruvida röntgenapparaturens uppfinnande kan sägas ha haft en existentiell implikation i en ofta dualistisk samtid. Antropofagi, som tar sitt läsande på allvar, måste givetvis gå Sem-Sandberg tillmötes, och skriva en kort novell om saken. I Monte Ovidio vandrar en förtappad forskare genom en stad till förvillelsen lik verklighetens Monte Video - men förlagd i en totalitär teokrati. Genom ett intresse för elektriska urladdningsfenomen, grundlagt i ungdomen i vad som liknar Bolivias öknar, kommer huvudpersonen röntgenstrålningen på spåren. Historien uppehåller sig vid frågor om intellektuell hederlighet, och huruvida detta är en realistisk strategi i ett korrupt och förljuget system - men också vid frågor om forskarens etik i förhållande till sina experimentpersoner.

Svart boll. I denna zombie-apokalyptiska betraktelse får vi se ett exempel på hur människans innovationsförmåga kan bli hennes slutliga öde. Med avstamp i Nick Bostroms Vulnerable World Hypothesis berättas historien om en grupp överlevare i en stocholmsk närförort ej olik Bagarmossen. (Det är Bagarmossen.) Bortom det odöda ödet figurerar även en historia om mänsklig interaktion och dess felkällor. Teoritunga "konklusioner ur falska propositioner" ("O Herre, Herre") strömmar ur en av karaktärerna, medan sanningens beskaffenhet kringgås på andra, mer subtila vis, av berättar-jaget. Kärlekens brutala genitiv bär historien raka vägen in i målstolpen - samtidigt som mänskligheten tuggar sönder sina tänder emot kanten på en isvak.

Men vad är DITT förslag!? Att enbart kritisera är ju fel - så då måste väl att enbart vara konstruktiv, vara rätt? Den innersta säcken och damtrosor i mikron gör processen kort med denna instans av reversed stupidity (som ju not är intelligence).

Han var forskare. En helt sann historia, helt enkelt.

Masken. "Fri vilja" har aldrig tidigare diskuterats på ett så analt sätt.

Nebukadnessar II. Vad är väl bättre än ett bibliskt exempel, när vi ska utreda krypto-evolutionära grunder till populism? Den som vill veta hur den representativa parlamentarismens inadekvata ekvilibrium blev stående med foten i en potta, kan lyssna till Nebukadnessar II:s insiktsfulla fabel.

Rekordens år. För att fira en rekordstor skörd av blogginlägg valde Antropofagi att förutsättningslöst beforska Ungerns tillblivelse och historia. Härmed bidrar jag också till att göra Stefan I den helige känd i den bredare populationen, vilket givetvis är en viktig och hedervärd folkbildningsinsats.

I och med det ovanstående betraktar jag saken som utagerad. Adjö.

fredag 17 januari 2020

Frågan på vilken människolivet är ett svar

För att citera Borges (Till försvar av den falske Basilides):
Det alldagliga i denna berättelse är det som är av vikt: vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia.
Genom att kombinera Willy Kyrklund-citat och stora mängder djurkuriosa, har Antropofagi kunnat generera ett omkring hundra sidor långt manuskript avseende evolutionsteorin och människans villkor. Detta manuskript innehåller både sex och våld, och bör således efterfrågas av den lättsamme konsumenten. Men även döden avhandlas, vilket bör tilltala den svårmodige.

Antropofagi hoppas att den omfattande skriften kan fylla det tomrum som uppstått i och med den låga frekvens av bloggande som kommit att råda under 2019. Håll till godo: 


[Det har sedermera skett ett antal rättelser, som följer här: Landlevande fladdermöss (beakta även Antrozous pallidus); strandapeteorin. Det är troligen också så att mördarsnigelns antal ägg skall vara 400, och inte 400 000.

Jag vill även passa på att tillägga att såväl Hamiltons regel som tillkomsten av altruism har diskuterats till oigenkännlighet i den senare litteraturen; att Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor ger en strålande översikt över evolutionär spelteori; och att Frågan...s Dawkinska fokus på "the gene's-eye view" inte är min egentliga nuvarande uppfattning - den filosofiska diskussionen härvidlag förs storartat och i detalj av Samir Okasha i Evolution and the levels of selection (se även här). Det jag menar är att man kan tycka att den intressanta emergensnivån är den som handlar om faktiska egenskaper och selektionen av dessa, även om det i grund och botten är generna som selekteras för- eller emot.

Ett ytterligare tillägg är att jag inser att sexuell reproduktion kanske snarare handlar om att hantera genomkonflikt, även om the Red Queen Hypothesis rimligen också har en roll att spela.

Om jag någonsin reviderar Frågan... så kommer jag därutöver vilja utveckla kapitlet kring konvergent evolution med resonemang om begreppet basin of attraction. Det känns som en extremt viktig nyans mellan extrempositionerna deterministisk kontra slumpmässig evolution. Tillsvidare hänvisar jag till det här inlägget.

Frågan... har även givit upphov till ett antal verk av mer skönlitterär karaktär. Dessa listas nedan:
Vissa av dessa, och vissa andra, förekommer i novellsamlingen Nedsatt omtanke.

Och så en liten genus-mash up: Metaxernas historia. Ett slappt genomförande av en i grunden kul idé, om man frågar mig själv.

Samt ett "alternativt slut." Ett lite mer utbroderat slutkapitel som tillkom i skrivandet men redigerades bort innan slutversionen.

Slutligen, utdragen ur själva skriften:

måndag 6 januari 2020

Partenogenesus

Jag skämdes när jag missade att vända på kontraktet. Jag försökte skriva på, på framsidan, och han bara skrattade. Men inte hånfullt. Bara innerligt. Allt det intressanta stod liksom på baksidan av pappret. Jag var överspänd helt enkelt.

Men inte nu. Nu var jag balanserad. Konstigt nog, eftersom allt var oväntat.

Jag hade fått lära mig, av honom, att ta till vara på min känsla av förvåning. Den känslan, sa han, ville berätta för mig att något var fel, någonstans. Antingen i min teori, eller i min empiri.

- Det hela handlar om vilka observationer du förväntar dig, och vilka som tvärt om förvånar dig. Det är därför ingen egentligen tror på någon gud. De förväntar sig inte att faktiskt stöta på en pojke med elefanthuvud. De skulle förvånas om ängeln Gabriel nedsteg från ett moln med ett brinnande svärd. Deras förvåning avslöjar vad de egentligen tror på.

På tal om någon gud. Det var därför vi var här nu.

Det var en speciell känsla som rådde på hans kontor. En känsla av att resa ensam, i ett nattligt mörker men utan känsla för tidszon. Av att flyga ensam i förstaklass, med ansiktslösa flygvärdinnor.

En fullkomlig känsla av avståndstagande från mänskliga vedermödor och behov. Av att vara ett vilsekommet skadedjur i en mänsklig boning, i en diffus framtid.

Jag hade släppts in för att vänta på honom, gick fram och tillbaka mellan dörren och soffgruppen. Stort som en lägenhet, men jag kunde inte förmå mig att närma mig skrivbordet. Känslan av att ens tänka på att råka snegla på någon hemlig anteckning i samma stund som han klev in genom dörren – den känslan klängde vid mitt bakhuvud som en apunge vid sin mamma. Kanske delvis därför mina nackmuskler värkte som av en begynnande hjärnhinneinflammation.

Jag kan fortsätta: En känsla av att världar exploderar utanför din perfekt ljudisolerade och klimatreglerade rymdstation. En känsla av att även Marskolonin kommer att ha bomullsfält, plantageägare och slavar. Av att du traskat in i din herres salong. Av att golvet, som varken är kallt eller varmt, föraktar dina klumpiga, smutsiga fötter.

Belysningen, om än dämpad, gjorde de stora fönstren, som vette ut mot natten, till svarta, blanka, ogenomträngliga glasväggar. Odefinierade växter prunkade manshöga ur terrakottakrukor. Skinnmöblerna av rött skinn lyckades ändå inte fullborda bordellkänslan.

Känslan av att allt är fulländat. Av att allt är färdigt. Allt utom just du.

Skrivbordet av blankpolerat och maktfullkomligt ädelträ. Men störst av allt, och dominerande, på vänstra väggen från dörren sett: Den jättelika ichtyosaurie-fossilen. En tolv meter lång Temnodontosaurus, i perfekt detalj. Den var fascinerande att titta på. Vartenda revben, varenda ryggkota, utmejslad ur skifferplattan. Huvudet så stort att jag enkelt hade kunnat ligga raklång i munnen på besten, om jag levat för 200 miljoner år sedan.

Så öppnas dörren, och han kliver in. Han har tagit del av korrespondensen, och ser uppspelt ut. Vi sätter oss ner i sofforna, och hans protegé ställer fram glas och whisky innan han lämnade oss.

- PCR är en fantastisk teknik!

Hans sätt att vara entusiastisk är dominant, men vänligt. Han uttalar orden med en viss rytm, som i trioler, med betoning på ”R”, ”tas”, och ”nik”. Han håller det tomma glaset i handen som ett verktyg med ett praktiskt syfte. Hans blick kräver ett fullkomligt tillmötesgående från min. Det, eller underkastelse, varpå man blir till ånga som han kliver igenom. Jag hade sett det hända gång på gång.

Jag nickar, och

- Ja ja! Vi hade bara några få molekyler att arbeta med. De satt djupt i träets ådringar.

Han vet givetvis detta, men ser ändå gillande ut. Dopaminpåslaget infriar den motiverande saliens som pockat medans jag väntat på honom, och på hans bekräftelse.

- Det är otroliga resultat. Att Jesu blod.

Han uttalar det inte, men jag vet ju att han läst min promemoria. Jag rör mig lite fram och tillbaka i soffan, som knarrar. Jag känner ichtyosauriens blick i nacken. Världens största kända öga, förankrat under trycksäkra benplattor.

Jag trodde att vi skulle prata vidare om fyndet, men han reser sig upp och tar några raska steg mot väggen där fossilen vilar.

- Konvergent evolution.

Jag nickar lite när han säger det. Säkert mest för att betona hur mycket jag följer med i vad han säger.

- När man först hittade ichtyosauriefossil trodde man att det var en blandning mellan en ödla och en fisk. Därav namnet ichtyosaurus, fisködla. Nu vet vi att de var marina kräldjur. Så till förvillelsen lika dagens marina däggdjur, som delfiner. Vivipari. Luftandning. Perfekt hydrodynamisk form. Dock, med ett par bakre fenor, som bör ha stabiliserat dem i vattnet, som delfiner med flera saknar. Delfinernas förfäder utvecklade stjärtfenor av sina bakben, medan fisködlornas utvecklade stjärtfenan ur svansen och sidofenor av bakbenen. Den som har sett en havsleguan, Amblyrhynchus cristatus, simma under vattnet förstår skillnaden i vilka anlag evolutionen hade att jobba med. I de respektive fallen.

- Ichtyosaurierna rörde även stjärtfenan i sidled, som en haj. Delfinerna rör fenan vertikalt. Det är en ytterligare skillnad. Men det är likheterna som fascinerar. Ungefär samma optimala form, på grund av samma selektionstryck.

Jag nickar igen, och sväljer ner en pliktskyldig klunk whisky. Han tittar uppfordrande på mig, så jag talar.

- Det är i och för sig inte länge sedan man ansåg att valen var en fisk. I valfiskens buk, liksom.

Han ler.

- Bra poäng, men dåligt exempel. Jon 2:1: ”Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk.” Ingenstans nämns någon valfisk. Det är bara en fisk. Men det verkar vara av betydande storlek, givetvis. Rhincodon typus, allra minst.

Han stegar fram och tillbaka längs sin fossiliserade Temnodontosaurus, som för att uppleva dess väldiga längd, innan han fortsätter:

- Vad verklighetens baslager består av, vet vi föga om. Det vi kan tro oss veta är att alla kategorier som vi gagnar oss av är godtyckliga. Men bara så till vida att det är godtyckliga avgränsningar av vad nu än ding an sich består av. De är inte godtyckliga evolutionärt sett. Kategorier existerar eftersom de renderar i förutsägelser som är nyttiga, såtillvida att de guidar vårt beteende på ett sätt som får oss att överleva och fortplanta oss.

När han talar håller han ut armarna åt sidorna som för att omfamna det faktum att han är en mäktig, rik, och attraktiv man i sina bästa år. En vandrande fitness-jackpott.

- Taxonomi är bedrägligt. Ta bara konceptet ”art”. Vi bär på neanderthalar-DNA. Östasiater på Homo erectus, och aboriginer och Homo florensis. Om definitionen av artgräns är att man inte länge kan få fertil avkomma, återstår det att förklara hur vi kunnat blanda oss med andra hominider. Sanningen är att all taxonomi är mänsklig kategorisering. Godtycklig, sett från verklighetens baslager, eller ens biotans entropiminskande ström mot termodynamikens andra huvudsats. Allt är bara statistik. Men kategorierna är inte godtyckliga för oss, eftersom de är användbara. Liksom alla kategorier som vi håller oss med. Onödiga kategorier sållas bort, bleknar och försvinner.

- Allt liv har en gemensam förfader. Alla ryggradsdjur har en gemensam förfader. Alla primater har en gemensam förfader. Egentligen finns det bara någon slags terapeutiskt intervall av fitness-optimerande reproduktion. Parar jag mig med en individ som är för avlägsen besläktad, så kan jag inte få fertil avkomma. Det är dåligt. Parar jag mig med en för nära släkting, riskerar jag att realisera recessiva anlag som jag inte vill se i min avkomma. Eller att min framtida släktlinje får en för låg genetisk variabilitet, vilket kan göra oss känsliga för parasiter eller virus.

- Den optimala fortplantningen är egentligen den asexuella. Evolutionärt sett. Då man vidarebefordrar så mycket av det egna arvsanlaget som möjligt.

Jaha. Det är nu vi kommer till saken. Till min PM. Det hela var bara en liten trevlig inflygning. Snyggt.

Jag förstår på hans minspel att det är min tur att ta till orda. Så:

- Ja, precis, okej. Det är alltså… Den enda referenspunkten i Homo sapiens är Turners syndrom, då barn föds med en enda könskromosom, en X-kromosom. Deras genotyp är alltså X0. De som har syndromet är oftast sterila och genomgår inte puberteten, och lider av flera svåra hälsokomplikationer såsom förträngning av kroppspulsådern och nedsatt motorik.

Jag häller upp mer whisky.

- Y0 är egentligen en omöjlig genotyp. Y-kromosomen kodar bara för några smärre modifikationer, det vill säga gör att människan i livmodern utvecklas till man istället för grundinställningen kvinna. Ändå är det just Y0 som är genotypen hos de blodmolekyler som vi analyserat. Som vi hämtat på det fragment av ett kors som återfanns i Antiokia tillsammans med Johannes Chrysostomos kvarlevor. Det sanna korset.

Han stirrar hela tiden stint på ichtyosauriefossilen. Tummar på glaset i sin högerhand.

- Ett fantastiskt arbete. Och ett fantastiskt resultat. Fortsätt.

- Ja, Turners syndrom alltså. Men det finns referenspunkter utanför Homo-släktet. Komodovaranen är förmodligen den mest kända. Honor av Varanus komodoensis kan lägga obefruktade ägg. Det är en logisk adaption givet dess livsbetingelser. Komododrakarna lever i Indonesiens övärld, och kan simma långa sträckor för att kolonisera nya öar. När en ensam individ hamnar i den situationen, är det rimligt att kunna föröka sig asexuellt för att starta en ny koloni i den nya miljön. Eftersom komodovaraner har ZW-kromosomer så har honan ZW och hanen ZZ som genotyp. De asexuellt genererade äggen är haploida, det vill säga innehåller bara en kromosom, som sedan fördubblas och blir diploida. WW-äggen utvecklas inte, men ZZ-äggen utvecklas till hanar som alltså har en dubbel uppsättning av mammans Z-kromosom. Mamman kan sedan para sig med sina söner, och föda befruktade ägg som innehåller både honor och hanar, som i sin tur kan para sig med varandra och således skapa en ny population med en genetisk variation som baserar sig på den sexuella reproduktionens kombinationer.

- Att Guds son skulle... Att han bara hade manliga könskromosomer är oerhört. Vi kan dock se att Y-kromosomen verkar vara ovanligt lång, och innehålla omkring 800 gener istället för gängse cirka 30. Så det är tänkbart att den innehåller all nödvändig information. På något sätt.

Han hade förflyttat sig i rummet igen, och står nu strax bakom mig. Jag anar hur han skickar whiskyglaset fram och tillbaka mellan händerna. Det regelbundet upprepade ljudet av hud som släpper från en glatt glasyta, låter lite som när en kniv vässas. Han tar till orda:

- Konvergent evolution. Tänkt dig. En ödla. En reptil. Men i en annan form. I formen av ett marint däggdjur. Va!

Jag tolkar det som ett ”Va!” av typen ”Tycker inte du också att det är helt oerhört? Va!?”

Ljudet av knivslipen ligger som en rytmisk puls bakom monologen.

- Tänk dig, en helt annan art. Som dominerade haven. Tänk dig om de hade levt kvar! Hade tandvalarna kunnat konkurrera med dem, i samma nisch? Hade de kunnat samexistera?

Jag har inte bildat mig någon uppfattning om saken, och jag uppfattar det som en retorisk fråga, så jag svarar inte.

- Tänk dig en en ensam reptil. En hona. Som är avskuren från sina fränder. Som vet att hon måste lämna över stafettpinnen till en avkomma, men som inte har någon reproducerande partner att tillgå. Hon skulle kunna ligga med en annan hane, av en annan art! Haha!

Det låter som ett tilltvingat skratt. Ljudet av huden, glaset, knivslipen, ljöd mer frekvent. Jag känner fortsatt fisködlans blick i nacken. Reptilens öga.

- Det skulle givetvis inte gå. Det är inte en annan hominid, en neanderthalare, som vi pratar om. Det är en avlägsen gren på livets träd. En annan vertebrat, men ack så avlägsen.

- Hon kan då välja partenogenesen. På en avlägsen indonesisk ö. Eller någon annanstans.

Han väser – av tillbakahållet skratt?

- Jag låter tungan spela över giftkörtelsärren – minnet av min omskärelse. Jag luktar på djuret.

Han kanske citerar någonting?

Knivslipens puls i extas
i extas
i extas
i extas

*** 

Kroppen sprattlar i soffan. Sparkar letargiskt mot soffbordet. Jag torkar av blodet och borstar bort glaskrosset. Jag möter fisködlans fossiliserade blick. Så levande som min.

Vi är en slags samhälleliga boparasiter. Våra värdar kan inte skilja oss från sina egna barn, och matar oss. Så har det i alla fall varit.

Så länge valen var en fisk var allting enkelt. Nya sätt ger nya risker – den som ser djupare i verkligheten ser igenom kamouflaget. Vi kan inte gömma oss för DNA-analyser.

Men vi finner vägar. För att bevara våra traditioner. Våra präster tjudrar djuret, och vi cirklar tillsammans. Kött ska smaka skräck etcetera som skriften lyder.

De gjorde Gud av oss. Helt begripligt. Jungfrufödsel är ett starkt omen, för en primatart.

Men, en partenogenes-ZZ av alla. Jag ska vara ärlig. De är lite illa sedda i samfundet. Vi kanske har anammat en smula av incesttabu från våra värddjur.

Det sanna korset ska få försvinna igen. Människorna ska få fortsätta tro. Jag ska fortsätta gömma mig. Och fortsätta dominera mitt habitat.

En härskarödla.