Antropofagi

tisdag 15 januari 2019

Delfin-Kungar

(Relaterat: Feta människor som lever i havet.)

Strand- eller vattenapeteorin handlar om att människan har haft en "aquatisk fas" i sin utveckling. Anledningen till att vi är mer eller mindre hårlösa; att vi svettas; samt att vi har en opraktisk mat-/luft-strups-funktion (varför kan bebisar dö av korvslantar!?) kan eventuellt förklaras med att vi - efter några svängar på savann och skog - utvecklades i strandkanten. Som någon slags sjökor. (Inte horor. Sirendjur.)

Vem man träffar på bordell.

214 meters djup är fridykningsrekordet. Andhållningsrekordet på nästan 12 minuter. Över 300 meter kan världens bästa andhållare simma under vattnet. Som redogörs för i vederhäftiga fackskriften Forskning&Framsteg är allt det här saker som andra primater inte kan göra. Givet likartad utvecklingsmiljö är skillnaden svårförklarad. Strandape-teorin pekar istället på att vi tidvis befunnit oss i en annan utvecklingsmiljö; la mer.

Antropofagi har tidigare nämnt Marija Gimbutas stäppfolksteori, och att den gick från villfarelse till helt jävla spot on, under loppet av ett paradigmskifte. Jag skriver här att:
"Marija Gimbutas, en tidig stäpphypotesförespråkande - men också sannolikt lite galen - lettisk arkeolog, [...] menade att Patriarkatet dundrade in till häst från den centralasiatiska stäppen, och gjorde processen kort med den befintliga, Grottbjörnens folk-styled, matriarkala, pacifistiska gudinnekulten som - tydligen - skulle ha dominera Europa. Gimbutas fick rätt på själva Stäpphypotesen, men fel på allt det där med pacifistiskt matriarkat, enligt rådande konsensus."
 Jag beskriver paradigmskiftet såhär:
"Vi ser hur nya bevis (ja faktiskt en ny kategori av bevis) plötsligt mördar debatten. Vissa uppdaterar, vissa icke. Vissa skriker 'migrationister', vilket verkar vara ett sätt att förknippa Stäpphypotesen med nazism, och hävdar att DNA-analyser inte har någon roll inom arkeologin. Uppenbarligen dumt i huvudet!
Men, paradigmet skiftar, gissar vi, över till ett stabilt konsensus i den riktning bevisen pekat. Himla positiv bild för vetenskapen, överhuvudtaget. På det hela taget har Oreskes rätt.
Det intressanta är dock hur jävla länge debatten pågått utan tillförsel av nya bevis! Nu tar vedersakarna av Stäpphypotesen till det sista halmstrået, social shaming."
Precis som Gimbutas blev ifrågasatt och kallad för galning (vilket, ska dock nämnas, förmodligen var hälften rätt) så blev också den som lanserade strandape-teorin karaktärsmördad med en slö bordskniv. Alister Hardy presenterade teorin på det glada 1960-talet, i och med att hen upptäckte likheter i späcklagren hos marina djur, och människors fett.

På den tiden var det savann-teorin som gällde. FoF:
"Dock kom savannteorin att ifrågasättas på 1990-talet, när man upptäckte att de platser där fossil från våra tidigaste förfäder hade hittats var fulla av fossilt pollen, vilket visade att där funnits skog. I dag anser många antropologer i stället att människan har utvecklats i en mosaik av olika miljöer, både i skog och öppnare terräng. Många biologer är dock intresserade av vattenteorin, eftersom det är lättare att förklara varför vi skiljer oss från de andra människoaporna om vi har utvecklats i helt olika miljöer. De andra aporna håller ju till i skogen.
Nya studier ger ytterligare stöd åt vattenteorin. Forskning under ledning av professor Michael Crawford visar att våra stora hjärnor är beroende av marina fetter för att utvecklas optimalt, och att marin mat kan ha möjliggjort den snabba utvecklingen av hjärnan hos tidiga Homo. Teorin stärktes ännu mer när en forskargrupp ledd av professor Curtis Marean år 2007 hittade lämningar efter vad man tror kan ha varit de första Homo sapiens som lämnade Afrika, i grottor vid stranden i Pinnacle point i Sydafrika. De levde till stor del av snäckor och musslor som de hämtade i vattnet. Annan forskning under det senaste decenniet konstaterar att fossil av flera av våra tidiga förfäder, till exempel Homo erectus, uppvisar förändringar i örat i form av ett slags benutväxter, exostoser, som tyder på att de tillbringade mycket tid i vattnet.
Kanske var det genom att våra tidiga förfäder anpassades till ett liv i strandkanten, med simning och dykning efter mat, som vi blev så olika de andra människoaporna. Det skulle förklara varför våra kroppar tycks dela flera anatomiska och fysiologiska egenskaper med marina däggdjur, till exempel dykresponsen och mjältesresponsen. Det finns alltså allt fler resultat från olika forskningsområden som tyder på att någon del av människans tidiga utveckling kan ha skett på havsstranden. Kanske är det därför vi ofta väljer sol och badsemester, och gärna skaffar pool i trädgården.
Teorin att våra förfäder var dykare är dock fortfarande kontroversiell. Framtida forskning kommer sannolikt att få bilden att klarna [...]"
Vi har alltså en liknande situation som i stepphypotes-fallet. Härnösands Allehanda skriver om Härösandsforskaren Erika Shagatays forskning:
"De senaste 20 åren har fler och fler belägg växt fram för att det faktiskt kan vara så att teorin stämmer – människan levde som en halvakvatisk apa i havskanten.
– Hur blev vi så annorlunda jämfört med aporna? Vi går upprätt, saknar päls men har underhudsfett som de marina däggdjuren, vi använder ett ljudspråk och har en väldigt stor hjärna. Fram till 1995 tydde den mesta forskningen på att människan utvecklades på savannen, men då kom dråpslaget, när en pollenanalys visade att det varit tät skog där fossilen hittats Det tycks också vara svårare att leva där och jaga stora djur, än att vara på havsranden och plocka musslor."
Situationen är dock inte exakt densamma som i Gimbuta-fallet. Där gick debattens vågor höga tills DNA-analyser kom in och gav definitiva svar. I strandape-debatten verkar det visserligen vara så att pollenanalyser punkterar den förhärskande savannteorin, men några mördande bevis för strandapeteorin har vi inte. Däremot finns det gott om indicier. Jag har nämnt människans - för primater unika - nedfallna struphuvud, som tas upp parentetiskt i denna debattartikel i Läkartidningen:
"(Detta med struphuvudets nedvandring kräver en kort kommentar. Det är en 'opraktisk' anordning som länge orsakat huvudbry bland forskare. Alla vet att vi kan svälja fel, ibland till och med med dödlig utgång. Men att kunna andas genom munnen kan vara en klar fördel för dykande djur, som snabbt behöver få luft när de når vattenytan. Olika arter finner olika lösningar på samma problem. Hastig inandning genom munnen och stängning av luftintaget bakifrån vid sväljning kan ha varit den bästa lösningen för de apor som sökte sig till havsstranden. Inga helt landlevande däggdjur har något liknande. De har skilda vägar för luften till lungorna och maten till magen och riskerar inte att svälja fel.)"
Strandapeteorin har långt ifrån nått konsensus-status; dock blivit en av många diskuterade teorier. På lekmannanivå dras teorin emellertid fortfarande med resterna av den social shaming som krossade Alister Hardy och dennes karriär. I senaste Tyngre Träningssnack (podden för alla oss som gillar gymmet och vetenskapen) nämner gästen Johan Andersson teorin, varpå en av värdarna slentrianmässigt förkastar teorin med hänvisning till att den är "debunked". Andersson håller inte med. Det intressanta i sammanhanget är att teorin fått så dåligt rykte att den fortfarande förkastas utan argumentation av en person som är vetenskapligt skolad och intresserad av människans fysiologi. Detta trots att konkurrerande teori - savannteorin - fick göra sin relativa reträtt redan på 1990-talet. Och, detta i ett sammanhang när man diskuterar människans uppseendeväckande fysiologiska adaptioner för att hålla andan, jättelänge, under vatten.



Även i forskarsamfundet sågas teorin utan att mycket till argument läggs fram. Så fick t.ex. BBC:s dokumentär The Waterside Ape utstå kritiken att den bygger på "önsketänkande", och att den torgför en teori "som vägrar att dö". Alice Roberts, som citeras, pekar framförallt på bevis för att människan utvecklats i en "mosaik av miljöer" - vilket Antropofagi inte menar nödvändigtvis utesluter den globalt sett icke sällsynta substansen H2O.

***

(Relaterat: Jag utvecklar Kuhn i festliga modellertre paradigm och sannolikheten för att de är sanna.)

Som sagt, inga kioskvältarbevis i stil med stäpphypotes-stödjande DNA-bevis. Vi har att göra med en mer långlivad vetenskaplig debatt än så. Sannolikt, enligt egen gissning, en mer komplex sanning, där just "mosaik av miljöer" skulle kunna vara en rätt bra beskrivning. I vanlig ordning bör alla oscillera mot mitten. Det är inte svårt att tänka sig perverterade versioner av strandapeteorin, där människan levt som Delfin-Kungar i ett glimrande Atlantis. Riktigt så långt vill vi ju inte putta kuvertet.

Låt oss hur som helst lämna sakfrågan, och återgå till den förhatliga "paradigm"-frågan. Självaste SSC, king of kingz, har nyligen tagit sig ann frågan. Han levererar rimlig kritik mot Kuhn och dennes huvudverk.

And yet. Det känns som att både stäpphypotesen och strandapeteorin kan uttryckas i termer av Kuhns idéer. Stäpphypotesen rör sig om ett rungande paradigmskifte, där (en ny typ av) nya bevis avgjorde en seglivad och inflammerad debatt. Eftersvallningar i form av kvardröjande social shaming; "migrationister (=nazister)!"

Savannteori-hegemonin bröts av pollenanalyserna - men nu kämpar perspektiven om uppmärksamhet i en "mosaik" av förklaringar dvs. utvecklingsmiljöer. Men, mellan 1960 och 1990 ägnade sig forskarsamfundet ohämmat åt social shaming, och Hardys strandapeargument ekade ohörda.

För att verkligen markera seriositet går jag nu vidare till källan "random C-uppsats inom socialantropologi". Behold: Vattenapeteorin - Paradigmskifte eller pseudovetenskap?

Susanna Persson vill inte döma i sakfrågan - sannolikt klokt av en socialantropologi-studerande på C-nivå - men istället ta sig ann den sociologiska frågan. (Relaterat: Ett riktigt illa valt exempel.)

Persson pekar på att strandapeteorin (eller "vattenapeteorin" som hon kallar den, vilket känns något mera Delfin-Kungs-hard core) omväxlande ignorerats och hånats, och att det snarare än argument mot, lagts fram argument för varför argument mot inte är påkallat. Persson sammanfattar debatten:
"Vattenapeteorin har haft en stormig historia. Under decennier har hela antropologikåren förkastat den, medan forskare från andra discipliner gett den sitt fulla stöd. I en konferens i Stockholm under 1970-talet fick den berömda arkeologen Mary Leakey ett raseriutbrott när teorin kom på tal (Fichtelius 1999:23). I boken När människan blev människa skriver Robert Foley att 'vattenapeteorin förhåller sig till huvudströmningen inom evolutionsbiologin ungefär på samma sätt som Snurre Sprätt förhåller sig till en vanlig kanin' (Foley 1998:28). Andra jämför vattenapeteorin med Erich von Dänikens tes att den mänskliga civilisationen uppstod då utomjordingar besökte jorden (Foley 1998:27). Även uppslagsverk och vetenskapliga tidskrifter ignorerar teorin (Hall 2008-08-28, Fichtelius 1999:23). Denna tystnad har gett effekt och ytterst få lekmän känner till teorin. Av de drygt hundra tågresenärer och över 20 babysimmande föräldrar som jag samtalat med i arbetet kände endast ett fåtal till teorin. 
Förespråkare till teorin anser att vattenapeteorin tystats ner av ledande antropologer – utan giltiga skäl. Arkeologen Bo Gräslund sade i en intervju: 'Jag har aldrig sett någon vetenskaplig bok som gått in för att kritisera teorin på ett sakligt sätt – argument efter argument'. Bo Gräslund har också sagt att det endast 'är känslomässiga orsaker som gör att teorin förkastas'. Skeptikerna har dock en helt annan syn på vattenapeteorin. Enligt motståndare har teorin redan förkastats och ignoreringen beror på att det 'inte är nödvändigt att avfärda samma teori två gånger', som biologen Mats Björklund uttryckte det i en intervju. Kritiker menar istället att vattenapeteoretikerna är ovanligt nitiska och att vattenapeteorin är ett praktexempel på pseudovetenskap. Lars Werdelin vid naturhistoriska riksmuseet har jämfört teorin med hydran. Slår man av ett huvud så växer det ut två nya (Fichtelius 2002)."
Det är inte helt klart att det är en saklig debatt som beskrivs. Ett intressant spår i historiken är hur feministen Elaine Morgan på 1970-talet "upptäcker" Hardys teori, och blir begeistrad då den ger ett aleternativ till savannteorins "killer ape"-vinkel. Jagande, köttätande män, liksom. Så jävla grabbigt.

Morgan skriver då The Descent of Women. Persson:
"Elaine Morgans ton och ironi ledde ofelbart till att vattenapeteorin hamnade i dålig dager. Många av dagens företrädare till vattenapeteorin tror att Elaine Morgans uppträdande under 1970-talet till stor del kan förklara teorins dåliga rykte. Arkeologen Göran Burenhult skriver i ett mail att det var Elaine Morgans 'journalistiska arbetssätt' som gjorde att vattenapeteorin inte kunde accepteras."
Slutsats av detta lilla sidospår: Raljerande ton och konfliktsökande är inte alltid the way to go för att vinna gehör. (Vilket vi sett att även Strömqvistarn blivis wise to sedermera.) (Morgan skriver senare en mer seriös bok.)

Och, som sagt, den där Delfin-Kungs-grejen... Den har väl gjort sitt till för att svärta strandapsteorins rykte. Persson igen:
"Idag har det vuxit fram en kult kring vattenförlossningar, delfiner och babysim. Varje år åker människor till Svarta havet och Hawaii för att föda bland delfiner (Orwell 2008-06-06). Många människor tror att simning tillsammans med delfiner kan göra att autistiska barn blir mer öppna och levande (Myers 1990). Människan har fått namnet Homo Dolphinus och jorden har döpts om till Oceania (Myers 1990). Kopplingen mellan vattenfödslar, babysim, delfiner och New Age är mycket stark och vattenapeteorin har kommit som ett brev på posten i New Age-kretsar, vilket gjort att vattenapeteorin fått en nära koppling till nyandlighet."
Fuck that shit liksom.

Hardy skrev att människan förmodligen tillbringat 50 procent av sin tid på land, dvs. aldrig levt uteslutande i havet. Intressant att notera är - som FoF nämner - att ett gäng olika kustlevande ursprungsfolk tillbringar "60 procent av arbetsdagen under ytan". För att undvika de New Age:iga konnotationerna föredrar många - inklusiva mig själv - att prata om "strandapeteorin" hellre än "vattenapeteorin".

Hur som helst har teorin fått upprättelse på senare tid. Persson:
"På senare tid har fler och fler forskare utanför de ledande antropologikretsarna uttalat sig positivt för vattenapeteorin. Nya argument ansamlas hela tiden från olika vetenskapsgrenar, t.ex. fysiologin, läkarvetenskapen, arkeologin, socialantropologin, babysimmet och kostråden [...] 
Dykfysiologer blir mer och mer övertygade om att vattenapeteorin är korrekt då de bevittnat fridykarnas fantastiska prestationer. Dietister får mer och mer stöd för tesen att marin föda är gynnsamt för människor i alla åldrar. Babysiminstruktörer bevittnar tillsammans med föräldrarna barnens enorma framsteg i vattnet. Allt detta pekar mot ett akvatiskt stadium i mänsklighetens historia. 
Människans vattenegenskaper är idag ett av de mest expansiva områdena inom humanbiologin. År efter år kommer forskarna fram till nya forskningsrön som pekar på människans enastående vattenegenskaper [...] Maxdjupet för 'passiv' dykning med tyngder och lyftsäckar är över 200 m."
Det nämnda oscillerade verkar också vara fallet, från båda håll. "Strandapeteorin" är enligt Persson mer accepterad än "vattenapeteorin":
"[Kritiske forskaren] Lars Werdelin tycker alltså att teorin har förändrats så pass mycket att det inte längre är lönt att prata om vattenapeteorin. Den ursprungliga teorin finns inte, och den nya teorin är inte alls lika genomgripande och behöver inte samma diskussion. Den nya mildare varianten kan både han och andra acceptera."
Oscillerandet - eller den taktiska reträtten - kan dock enligt Antropofagis mening eventuellt gå lite för långt. Detta vad gäller teorins kritiker. Persson:
"[Kritiske forskaren] Staffan Ulfstrand är inne på ett liknande resonemang. Han tycker att vattenapan är svårdefinierad. Om det var en ursprunglig varelse så borde det ha skett stora förändringar i skelettet. Om det däremot är light-varianten, ja, då tycker han att diskussionen varit överflödig.
Persson citerar Ulfstrand:
"Om man med vattenapa menar en högst vanlig människa som går i strandkanten och letar musslor, ja då ÄR vi 'vattenapor'. Då förstår jag inte vad 'vattenapteorin' har för nytt att erbjuda. För att den ska vara intressant måste varelsen ha haft speciella anpassningar för ett liv som simmare, dykare etc. […] Backar man hem och säger att 'vattenapan' levde som en häger eller strandskata, tycker jag för min del att både teorin och efterdiskussionen varit en storm i ett vattenglas."
Antropofagi anser emellertid att det verkligt häpnadsväckande med den mänskliga fysiologin i det här hänseendet, är just hur jävla väl anpassade vi är för ett liv som dykare. Att "vi" kan hålla andan i 10+ minuter och simma till hundratals meters djup, när inga andra primater har motsvarande egenskaper. Om detta inte är "speciella anpassningar" så vet jag inte.

En mer rimlig invändning, som liknar den Bojs lyfter vad gäller ancestral environment som riktlinje för kostråd och folkhälsa, är att människor är generalister som dominerar och hanterar en mångfald av miljöer. Vi har tidigare noterat att mjältens egenskaper verkar förändras över förhållandevis korta tidsrymder, och det verkar som att lungkapaciteten kan tränas upp avsevärt genom fridykning. Men, grundläggande anpassningar är generella för människoapan. Antropofagi menar att ett selektionstryck med avseende på vattennära leverne bör ingå i en förklaring av sapiens konstitution.

Men, nu var det inte sakfrågan vi skulle prata om, utan den där metadiskussionen som Kuhn inspirerar till. Persson menar att det just är generalist/miljödeterminist-dikotomin som förklarar teorins marginalisering - feminist-raljerade och New Age-flum aside.
"Vattenapeteorins huvudsakliga problem är att den sammankopplar människan med en specifik miljö och säger: här är vi ämnade att leva. Den förvandlar människan från en miljögeneralist till en miljöspecialist.
[...] 
I den här uppsatsen har jag visat att det fysiskantropologiska paradigmet grundar sig på uppfattningar om att människan är en rationell och anpassningsbar varelse som inte är bunden till en specifik miljö. Denna uppfattning är mycket djup rotad i vår kultur och identitet, den utsätts nästan aldrig för kritik och kan ses som ett outtalat axiom. Vattenapeteorin äventyrar denna uppfattning eftersom den förknippar människan med en specifik miljö och upphöjer kroppens egenskaper. I förlängningen blir vattenapeteorin ett hot mot vår civilisations- och utvecklingsoptimism.
[...] 
Faktum är att själva tanken på en specifik utvecklingsmiljö är mycket främmande inom antropologin. Om man pekar på en miljö och säger: här är människan ämnad att leva, så exkluderar man andra miljöer. Man förintar människans signum - hennes formbarhet."
***

Perssons superintressanta uppsats ska ha all cred. Välskriven och ambitiös. Eventuell kritik skjuter lite över ribban för en C-uppsats. Med det sagt: Persson kan inte hålla sig från att döma i sakfrågan; hon är uppenbarligen (uttalat) på vattenapefolkets sida. I ljuset av bevisningen sympatiserar jag med detta.

Problemet med metanivån - med paradigm-nivån - är att det är jävligt löjligt och lökigt att diskutera sakfrågor utan att ta ställning till dem. Som SSC noterar i sin recension av Kuhns bok:
"So how does science settle on a single paradigm when other fields can’t? Is this the part where we admit it’s because science has objective truth so you can just settle questions with experiments?

This is very much not that part. Kuhn doesn’t think it’s anywhere near that simple, for a few reasons. 
First, there is rarely a single experiment that one paradigm fails and another passes. Rather, there are dozens of experiments. One paradigm does better on some, the other paradigm does better on others, and everyone argues over which ones should or shouldn’t count."
Vi noterar så klart att stäpphypotes-debatten dock har stött på ett sådant experiment - ett nytt bevis (DNA-analys) som kullstjälpt alla invändningar. I strandape-debatten saknas ett sådant definitivt bevis, även om argumenten i någon mening hopar sig till (en version av) teorins fördel. I båda fallen ser vi emellertid att det alltid finns exempel på kritiker som aldrig ger upp.
"Second, two paradigms may not even address or care about the same questions."
Persson är inne på att strandape-kritiker inte vill, eller inte tycker det är intressant, att besvara frågan om vilka specifika miljöer som satt ramarna för mänsklig utveckling. Det intressanta för dem är att människan är en generalist. Detta tycker jag personligen är en lite korkad nivå-förvirring kring det faktum att flera olika miljöer kan påverka, men det finns en sorts "holistisk" poäng vad gäller att ingen enskild, statisk miljö besvarar allt.

Vidare. SSC, som citerar Kuhn:
"So where is the point at which we admit some things are objectively true and that’s what this whole enterprise rests on?
Kuhn only barely touches on this, in the last page of the book:
'Anyone who has followed the argument this far will nevertheless feel the need to ask why the evolutionary process should work. What must nature, including man, be like in order that science be possible at all? Why should scientific communities be able to reach a firm consensus unattainable in other fields? Why should consensus endure across one paradigm change after another? And why should paradigm change invariably produce an instrument more perfect in any sense than those known before? From one point of view those questions, excepting the first, have already been answered. But from another they are as open as they were when this essay began. It is not only the scientific community that must be special. The world of which that community is a part must also possess quite special characteristics, and we are no closer than we were at the start to knowing what these must be. That problem— What must the world be like in order that man may know it?— was not, however, created by this essay. On the contrary, it is as old as science itself, and it remains unanswered. But it need not be answered in this place.'"
Sanningen existerar naturligtvis oberoende av paradigm (förutom i den utsträckning sanningen är de sociala konstruktioner som bestäms av paradigmet). Vi använder oss av Brante för att lösa denna imaginära vetenskapsteoretiska knut. (Se: Tillämpad vetenskapsfilosofi; vetenskapsteoretiskt manifest.) Men, metanivån bryr sig inte om sanningen - eller, bara om sanningen om de mänskliga aktörernas agerande. Perssons uppsats är ett exempel på att det är svårt att analysera denna nivå utan att inkludera en analys av sakfrågenivån.

Ur metanivå-perspektivet är det ändock sjukt intressant att notera hur teorin omdefinieras, vilket i någon mening kan förstås som en strategi för att göra den mer salongsfähig, men som också handlar om ett mäklande av perspektiv. Genom att stöpa om vattenapeteorin till strandapeteorin kan den brandas som "ny" och vinna acceptans bortom en tidigare infekterad debatt.

A Humans Guide To Worlds lär oss att vi bara behöver enas om ett fenomens egenskaper, och att etiketten sen blir ointressant. (Kunskap om Plutos egenskaper gör debatt om huruvida Pluto är en planet till en ointressant definitionsfråga. "Om ett träd faller i skogen men ingen hör"-frågan blir ointressant givet en klargörande distinktion mellan perception och ljudvågor.) A Humans Guide... lär oss också att den gömda konnotationerna är farliga, eftersom de möjliggör att vi smyger in betydelser som inte hör hemma. (Exempel.)

Men, genom icke-rationella sociologiska processer omdefinierar vetenskapssamfundet betydelser som ett sätt att organiskt enas kring en hypotes; begå en smygande paradigmskifte.

Alla dessa ord befinner sig naturligtvis på en löjligt "hög" menings-nivå, analogt med hur "kultur" bara är summan av mänsklig interaktion. Det står dig fritt att bryta ner till en lägre menings-nivå eller klä beskrivningen i en spelteoretisk dräkt. Du skulle då kunna säga att:

Individerna X, Y och Z integrerar mer eller mindre undermedvetet bevisen 1, 2 och 3, och oscillerar närmare vattenapeteorin - men för att lösa en besvärande kognitiv dissonans, alternativt save face, så döper de om teorin till strandapeteorin. Från andra flanken: Vattenapeteoriförespråkarna oscillerar mot mitten genom att ge upp starkare claims på att vi levt uteslutande i havet, eller på att vatten-nära miljöer dominerar som evolutionära förklaringsfaktorer, och döper om teorin till en strandapeteorin - påstått för att det är en mer passande beskrivning av vad teorin hävdar, men egentligen för att man inser att man måste skruva ner några påståenden som teorin inte har täckning för.

Eller nåt sånt.

***

Sanningen är det fyrbåk som människo-malarna fladdra kring. Den individuella malens fladdrande färdväg säger oss inte var sanningen befinner sig, men i flock framträder deras centrala riktpunkt. Homo vetenskapiens hive-mind vet mer än individen. (Relaterat: Majoriteten; det finns forskning på't.)

***

Det mest sannolika är dock att vi faktiskt har levat som delfinkungar, vilket förklarar mången observation av sk. kryptozoologiska väsen.

Ancestral envorinment.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar