Det finns forskning på't

Det är en jäkla massa snack om huruvida SD:s väljare är idioter eller rastister, när allting i själva verket tyder på att de är idioter och rasister. Faktum är att idioti i nio fall av tio leder till rasism, och eftersom rasism är en form av intellektuell lättja är sambandet också det att rasism leder till idioti.

T-karta, en av kristendomens många
inspirerande bedrifter.

Rasism är intellektuell lättja, eftersom det är en eftergift för medvetandets inneboende tendens att kategorisera och förenkla. Rasism är korkat, eftersom det är en grav förenkling av verkligheten. Alla förenklingar är mindre sanna än den mer fullständiga bilden, likt en karta alltid är en reduktion av verkligheten – verkligheten är så att säga den kompletta kartan, men ändå ingen bra karta eftersom förenklingen är poängen. Rasism är dock dels en förenkling så grav att den mister all mening (typ som en kristen T-karta), och dessutom en förenkling byggd på felaktiga premisser (typ att världen är platt, men oj, den var visst sfärisk).

Vad händer när en ger efter för intellektuell lättja? Tja, risken är att en börjar acceptera metaforer och analogier som perfekta och självklara, utan att granska dem närmare. En avslutar så att säga en rad diskussioner, och lägger dem bakom sig – trots att de egentligen inte har kommit fram till någonting. Visst finns det många diskussioner som inte kommer fram till någonting, men då bör de inte avslutas utan få leva vidare. Människans kapacitet är dock inte oändlig, och somligt måste betraktas som givet. Därför är jag kausal realist, för att få göra ett antal antaganden och befria mig från oändliga och fruktlösa metafysisk-filosofiska härvor. Däremot är det viktigt att erinra sig att ett antagande är just det – inte ett postulat. (Även om Brante formulerar sig just i termer av postulat, se föregående länk.) "Axiom" är nog rätt ord i sammanhanget.

En bör hålla sig med väldigt få axiom, och dessa ska motiveras praktiskt, ej ideologiskt eller religiöst. Från axiomen springer tänkandet och kulturen som ett oändligt komplext nät av idé-trådar, och ej heller denna väldiga växtlighet kan överblickas av ett enskilt medvetande. Således drar diskursen gränser här och var – nu är vi överens om detta och detta, låt oss gå vidare och diskutera detta. Konsensus är en bra term för att beskriva dessa hållpunkter. Konsensus är i en mening svagare än axiom, eftersom konsensus ligger längre in i snårskogen som axiomet är frö till. Axiomet är också i en bemärkelse en slags grundsbults-konsensus – alla måste vara överens om axiomet för att kunna jobba vidare överhuvudtaget. Var en vill sätta gränserna för axiom respektive konsensus är väl, som så mycket annat, en smula godtyckligt. Jag skulle nog vilja hävda att religion vs. vetenskap skiljer sig åt avseende axiom, men även att empirismen som vetenskapsteori håller sig med axiom som idag med råge har förkastats inom vetenskapsfilosofin.

(En parentes är följande artikel: Naomi Oreskes' "What's proof got to do with it?" ur Environmental Science and Policy. Artikeln, som är från 2004, diskuterar "klimatskeptikernas" – jag vet, löpsedelsord – argument att mänsklighetens påverkan på klimatet inte är "bevisad", och att en således ej bör bekymra sig om global uppvärmning. Oreskes punkterar detta resonemang – få saker är i egentlig mening bevisade, vetenskapen utvecklas sällan genom att slutgiltigt verifiera någonting, men vanligare med att producera robusta hypoteser och teorier som är falsifierbara men som inte låter sig falsifieras. Endast i mycket banala fall kan vi tala om bevis i logisk bemärkelse – oftast får vi nöja oss med konsensus, dvs. att de flesta som satt sig in i ett ämne anser att en viss förklaring är den hittillsvarande bästa.)

Intellektuell lättja är att hålla till godo med ett antagande och se det som en sanning; att aldrig återbesöka antagandet för vidare diskussion; att inte låta nya idéer eller fakta, som har bäring på antagandet, påverka ens bild av antagandets sanningshalt. Intellektuell lättja är, i sin mest extrema form, det vi kallar för dogmatism.

Scenario (fiktivt): Jag är rasist. En av mina rasistiska föreställningar är att alla somalier är analfabeter. Jag lär känna en somalier, A, som är läkare. A kan läsa och skriva på flera olika språk, och är således inte analfabet enligt min egen definition. Detta nya "fakta" falsifierar egentligen min teori om "alla" somalier, men pga. intellektuell lättja behåller jag min ursprungliga teori med enda tillägget "utom A". Ny teori: Alla somalier är analfabeter, utom A. Intellektuell lättja leder således till sk. ad hoc-räddningar av teorier, vilket leder till att felaktiga teorier överlever och dekoreras med allehanda löjliga tillägg som ska freda mot specifika angrepp. Givetvis innebär intellektuell lättja även att en är obenägen att uppsöka potentiellt falsifierande observationer och resonemang.

En variant på ad hoc-strategin är att modifiera definitionen av min teoris objekt. Exempel: Jag anser att alla svanar är vita. Jag åker till Australien och observerar svarta svanar. Jag definierar svan som en fågel som är vit, och således falsifierar de svarta "svanarna" inte min teori – de är ju pga. sin svarthet icke svanar.

Ett annat exempel, kanske mer relevant i sammanhanget: Invandrare är ett problem ty de beter sig osvenskt. ("Osvenskt" konnoterar en rad egenskaper som jag ogillar, eller rättare sagt som jag ogillar att invandrare har.) Jag påträffar invandrare som icke beter sig osvenskt. Min slutsats är ej att min teori är felaktig, men att dessa specifika individer är "assimilerade" och således ej längre invandrare.

Ytterligare exempel: Hedersvåld är något som invandrare utövar. Jag påträffar svenska män som slår sina fruar. Min slutsats är ej att min teori är felaktig – eftersom svenska mäns våld ej är hedersvåld påverkas heller icke min teori av de nya observationerna.

En ytterligare aspekt av intellektuell lättja, förutom obenägenhet att ompröva föreställningar, är som nämnts att i högre grad klustra fenomen. I andra ord, intellektuell lättja visar sig i hur "stora" kategorier en använder sig av. Ju större kategorier, dvs. ju mer schematisk karta, desto mer fel blir det på individnivå. Exempelvis är det ganska sant att jag tycker att sport är tråkigt (hocky, golf, trav). Däremot är det också sant att jag tycker att vissa sporter är roliga (kickboxning). Vidare är det också så att jag tycker relativt många sporter är roliga att utöva, men tråkiga att åskåda (springa, pingis, simma, bollsport). För några sporter tycker jag det motsatta – gärna åskåda, men vill icke utöva (MMA). Vidare kan jag tycka att sport är roligt att åskåda under vissa specifika förutsättningar (fotboll + öl + goda vänners lag, i samband med t.ex. VM eller liknande spektakel). Etcetera. Poängen är att det mer kategoriska uttalandet "jag tycker at sport är tråkigt" är betydligt mindre sant än en komplett lista av alla sporter, uppdelat på "utöva", "åskåda", samt "andra förutsättningar". Intellektuellt lat som jag är brukar jag dock häva ur mig att sport, det är fan jävligt tråkigt. Sen hittar ni mig på kickboxnings-gymmet sex dagar i veckan,  på Bagis lokal-pubb under fotbolls-VM, och på UFC-galan i globen härom helgen.

Resonemanget spretar, men hittills har jag hävdat att intellektuellt lättja är en förutsättning för rasism. Inledningsvis menade jag dock även att rasism leder till intellektuell lättja – hva så? Jo, observerar en världen medelst en felaktig teori, då kommer det uppstå en mängd dissonanser mellan verkligheten och teorin. Då teorins överlevnad är primär prioritet, kommer vantolkningarna hagla för att foga ihop teorin med verkligheten. En mängd intressanta observationer kommer även att förkastas, då de inte passar teorin. Således kommer kunskapsunderlaget bli systematiskt skevt – en kan tala om ett systematiskt bortfall i fakta-inhämtandet. Vidare kommer faktoider som stödjer teorin passera obemärkt, medan faktiska fakta som inte stöder teorin bortförklaras eller ignoreras. Snart nog står rasisten på ett osammanhängande gungfly av illa selekterade idéer och uppfattningar, som håller ihop enbart av envishet. När rasisten så ska resonera, så resonerar hen utifrån felaktiga premisser, och hamnar bara ännu mer fel.

Jag ska kanske inte, efter ovanstående rant, sticka ut hakan och hävda att det är bevisat att rasister är idioter. Men det finns i alla fall viss forskning som pekar på att så kan vara fallet. Se här t.ex.

Dessutom är det statistiskt säkerställt att låg utbildningsnivå sammanfaller med SD-röstande. Mängden idioter inom SD är också ojämförligt mycket större än inom något annat parti. Här är ett exempel. För varje miljöpartist som tror på chemtrails finns det tusentals Levi Klausen. Vad är det här för människor liksom?