Rapp och regler

Den här lysande analogin mellan idrott och politik/lagstiftning har väckt synapserna i Antropofagis hjärna. David Papineau pekar på att "rent spel" och "följa reglerna" inte är samma sak inom de flesta sporter. Det finns tillfällen då utövaren förväntas bryta mot reglerna och ta konsekvensen, och tillfällen då utövaren förväntas agera osjälviskt utöver vad reglerna föreskriver. Normen är alltså icke 1:1 visavi regelverket.

Hur är detta då analogt med det samhälleliga regelverket? Antropofagi har tidigare varit inne på lagefterlevnad ur ett höger-perspektiv, och lämnat analysen åt läsaren. Den här uppräkningen visar väl dock att borgarens vurmande för lagen endast tillämpas när det gynnar henom själv eller henoms kast. "En rufflare på gatunivå, kommer aldrig kunna mäta sig med riksdagens blå" – så rapp-sjunger Roffe Ruff. Det är inte den simple förbrytaren som gör den största skadan, ty "dåliga människor får svårt att ta sig fram". Det är direktörerna som är de riktiga bovarna.

När lagen stiftas eller kringgås i syfte att bedriva amoraliskt förfarande, då är det inte rätt enbart för att det är regelrätt. Vice versa när en överträder lagen i syfte att göra gott. Papineau skiljer på en internal och en external attityd till lagen. Internal innebär att en internaliserar lagen och använder den som sin egen moraliska kompass. Motsatsen är att betrakta lagen ur ett instrumentellt perspektiv, eller med Papineaus ord:

"Those who adopt the 'external' attitude simply view laws as a source of potential penalties, and will happily break them as long as the expected fine or prison term is low enough, just as a footballer might calculate whether the cost of a red card in the first half is worth the gain of preventing a goal."

Liksom Papineau landar även Antropofagi i att perspektiv nr. 2 är det enda rimliga. Konformister må knyta sina nävar i vredesmod, men Antropofagi ser att människor världen över har moraliska koder som ofta är i dissonans med lagstiftningen. Ofta är det lagen som har fel.

En viktig poäng som Papineau lyfter är också att en kan spela spelet – utöva sporten, respektera samhällsbygget – även om en bryter mot regler. Det centrala, menar P., är att en tillerkänner domaren auktoritet. Skillnaden på civil olydnad och laglöshet är att den olydig erkänner systemets rätt att fördela konsekvenser. Ofta tar den olydige sitt straff, som en viktig aspekt av olydnaden. Den olydige vill inte attvi alla ska springa runt i vildmarken och plundra och våldta och mörda – den olydige vill påverka systemet i en mer moralisk riktning.

Även bortsett från civil olydnad som politisk påverkansstrategi ser Antropofagi en evig normkamp, ett nät av ideal och idéer där lagen sitter fast. Lagen kan normera – det klassiska exemplet som brukar anföras är förbud mot barnaga. Däremot kan normen också påverka lagen – plötsligt blev det lagligt för homosexuella att gifta sig. Ofta rör det sig om växelverkan – vissa vill se samtyckeslagstiftning avseende sexualbrott, vilket är ett fall av samhällsnorm som försöker påverka lagen, med syfte att skapa en normerande lagstiftning som påverkar samhället.

Problem uppstår när växelverkan inte sker, exempelvis när normen säger att vi alla kan tanka gratis film och mp3or från nätet, men lagen (och de lobbyister som mutar de lagstiftande politikerna) säger annorlunda. Då är det giriga vinst-intressen som sätter käppar i hjulet för en hand-i-hand-utveckling av lagar och normer. Kapitalismen kan således motverka målet, att lagen speglar samhällsnormen.

När skiten funkar ska regler och normer utvecklas mot harmoni. I och med att Antropofagi igår lade öronen på Värvet-avsnittet med Snook-rapparen Daniel Adams-Ray, damp det ner ett litet exempel från klar himmel: Battle rapp. Här ser vi hur regler och normer utvecklas tillsammans i växelverkan. 

En gång i tiden handlade battle rapp om improvisation. Kombattanterna förväntades spotta helt fritt, utan förberedelser. Skandaler kunde brisera när det uppstod misstankar om att rappare körde förskrivet.

I själva verket handlar hantverket om att ha en mängd färdigtänkta punchlines och rim tillhands, om att besitta en förmåga att aktualisera dessa på stående fot, samt att anpassa rimmen och ordlekarna efter situationen – men även självklart om att uppöva en förmåga att kunna rimma fritt på stället. Att allt är improvisation är således en sanning med modifikationer, men inte en lögn.

Det finns även strategier för att underlätta fristajlande. En är att bekanta sig med nya rimstrukturer. Ju fler rimstrukturer en tillämpar, desto lättare att hitta något som rimmar med något i föregående bar. Blir det stopp, så kan en lägga ett dubbelrim på samma bar, eller rimma tillbaka på något som sagts en bar uppåt i texten. Alltså, istället för att alltid rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/

kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

så kan en rimma

sjukt jävla liv änna, jag pallar ente/

... så har aptit på sånt skit som weed och sprit/

I fall två misslyckas rapparen med att hitta ett rim på "pallar ente", och löser situationen genom att rimma loss på helt andra grejer i nästa rad. Rimstrukturen A B / C A är också lämplig att implementera, då den ger längre betänketid. Exempel:

jag pallar ente, sjukt jävla liv änna/

kör bara sparkar och knän, jag skallar ente/

I exemplet är det alltså fortfarande "pallar ente" och "skallar ente" som rimmar, men MC:n har fått tänka efter i en hel rads tid, istället för en halv.

En annan strategi är att lägga nödrimmet först. Behovet av denna strategi uppstår främst när rapparen bekymrar sig om att köra flerstavigt även i improviserad form. Efter träning kan en rappare ganska lätt hitta flerstaviga rim på nästan vad som helst, det är inte särskilt svårt. Svårare är att få rimmen att make sense. Ett nödrim gör ingen glad, men om nödrimmet kommer på första raden så landar andra raden snyggt i det rapparen ville rimma på.

Titta sig omkring, se något en vill rimma på, och säga det först för att i steg två hitta (nöd)rimmet = fel. Se sig omkring, se något en vill rimma på, hitta nödrimmet, lägga det, och så snyggt landa i det rimligare rimmet = rätt. Exempel:

Sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/

medan jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/

Detta låter ju såväl sökt som töntigt. Att plötsligt, out of the blue, poängtera att en är "stor och stöddig, sjukt skön" blir pannkaka. Nödrimmat! protesterar publiken. Skulle rapparen istället konstatera

Yo, jag är svinfet, stor och stöddig, sjukt skön/

sicken sjukt muggig jävla polotröja du kör/

skulle detta i en freestyle-kontext upplevas mycket mindre krystat. Oj, tänker publiken, rappares rim var kontextberoende, hen kunde ju omöjligt veta att motståndaren skulle bära polotröja! Effekter blir alltså mindre nödrim, mer snyggt improviserat, även om själva (nöd)rimmet är detsamma.

Att rimma med inexakthet är, som exemplet ovan visar, den kanske viktigaste ingrediensen. I exemplet rimmar "stor och stöddig" på "polotröja", vilket funkar bra med en hink god vilja. På samma sätt kan en rimma t.ex. "datorskärm" med "gatugräl", "gangster-rulle" med "pampers-unge", eller "dissa gäng" med "fiskgratäng". Osv.

Hur som helst. När battle-rapparna blev bättre, blev det mer och mer fokus på förskrivet. En bra battle-rappare var en färskvara, ständigt plitande i rimblocket för att ha ammunition till nästa tvekamp. Förskrivet var fortsatt tabu, men samtidigt norm bland utövarna. Ack diskrepansen! Det var dags att ta konstformen till nästa nivå.

Gind Time-formatet, i Sverige pionjerat av lundensiska Ozone Battles, går ut på att rapparna i god tid vet vem de ska möta. Publiken förväntar sig verkshöjd, och ingen hymlar med att det är förskrivet som gäller. Improvisationsmomentet för en undanträngd tillvaro i och med de rebuttles som i regel levereras innan en rond tar vid. Det rör sig då i regel om ett par rader som svar på något som motståndaren sagt, eller som kommentar på något kul som hänt i lokalen.

Här är några exempel från dagens battle-scen. Inte 8 Mile direkt, men väldigt underhållande:

Från att ha varit en starkt improvisations-hyllande konstform är nu battle rap i princip helt statiskt. Underhållningsvärdet är betydligt högre, särskilt ur pöbelns perspektiv. Beatet är borta, så rapparna kan ta sig tid och göra sig hörda. Det finns utrymme för rekvisita och teatraliska grepp.

Vad hände? Normen förändrades, först i hemlighet bland utövarna – fler förberedde sig mer, för att kunna leverera bättre. Evolutionshoppet kom när reglerna ändrades, dvs. när det nya formatet kom upp. (Här bör en icke missa teknologins roll. Billigare och bättre kameror gjorde det lättare att dokumentera battles, och ökad mängd internetz i samhället gjorde det lättare att distribuera till fler.) Publiken skiter i dag högaktningsfullt i freestyle-rap, och tackar istället för det ökade underhållningsvärdet. Norm och regel har slutligen harmoniserats.