Use what the masters have developed

En diskussion med en folkpartist angående socialistens kontra liberalens syn på identitet fick sin logiska upplösning först dagen därpå. I introduktionen till Concerning Violence (Om våld), som bygger på Fanons Jordens fördömda (tidigare diskuterad här, här, här, och här), tolkas Fanon av Cayatri Chakravorty Spivak som följer:

"As we watch the film today, Concerning Violence, we remember this in the freedom fighters invocation of the named states of Mozambique and Angola – borders established by the imperialists. Fanon's lesson was that you use what the masters have developed and turn it around in the interests of  those who have been enslaved of colonized."

I detta fall rör det som om nationalism som en positiv kraft, men tankesättet är tillämpligt även angående den lite lökiga svenska debatten om "identitetspolitik". I diskussionen med folkpartisten kom det att handla om relevansen av gruppidentitet i förhållande till HBTQ-rörelsen – folkpartisten förnekade det rimliga i att över huvudtaget diskutera någon som helst grupp, och betonade istället den individuella identitetens komplexitet.

Antropofagis ståndpunkt är att varje gruppering är godtycklig, men ej irrelevant – sker förtrycket exempelvis utifrån parametrarna sexualitet och könsidentitet, då är dessa parametrar relevanta i (den nödvändiga) organiseringen av en motståndsrörelse. Därmed kan gruppidentitet vara positiv, även om grupperingen följer förtryckarens logik.

(Diskussionen är närliggande denna och denna.)

Som jag har Letat, efter blankett Nr 5057A

Helt Off har släppt ny singel. "Letat" är en sommardänga som i viss mån gör avsteg från den ofta mer rootsiga Skåne-reggaen. Antropofagi tar nu bladet från munnen och skanderar:

Letat, Helt Offs nya singel, är en oförblommerad UB40-pastisch.

Börjar Chords få det skralt i plånkan, efter att bara kunna prångla ur sig en soloskiva var sjätte år? Kanske blir man inte rik på att producera åt Adam Kanyama? Har Måns Asplund skaffat barn och insett att han inte kan hanka sig fram på Timbuktu-STIM?

Kan det vara så, att Helt Off satt sig ner och analyserat historisk reggae-data? Wiki säger: "UB40 är, räknat i sålda skivor och intäkter, det mest framgångsrika reggaebandet genom tiderna. Bandet har sålt mer än 70 miljoner album och har haft mer än 50 singlar på den brittiska topplistan."

Okej, Red Red Wine droppade (pun inte intended) 1968. Men ett sound är alltid ett sound, och det mänskliga örat har inte evolverat så oerhört mycket på 47 år. (Det är mest luktsinnet, detta onödiga sinne, som förändras enligt forskningen).

Antropofagi har tidigare diskuterat det kanske något smala ämnet storsäljande reggae. Är Chords en ny Snow? Det återstår att se. I försäljningsstatistiken.

Hur som helst, något som går hand i hand med Chords slappa stil är UB40:s bandnamn. UB40 står för Unemployment Benefit, Form 40, det formulär som arbetslösa tvangs fylla ut i dåtidens Birmingham. Kan det vara så att Helt Off snart är ett minne blott, och att vi får söta toner från skånska reggae-undret Blankett Nr 5057A? Inaktivitetsstöd skulle dock vara ett ännu roligare namn.

Allt är likvärdigt

Antropofagi har tidigare med emfas argumenterat för att marginalisering + okunskap = rasism. SD:s framgångar i det tidigare röda Norrland skulle då förklaras med att folkbildningsidealet dött, samtidigt som att glesbygden utarmats en smula ytterligare relativt storstadsregionerna. Men låt oss istället pröva en ny tanke.

Det är inte dumheten som har brett ut sig. Det är bildningen.

Det talas mycket om relativism på ledarsidor nuförtiden. Ofta blottar högerskribenterna inget annat än egen okunskap om socialkonstruktivism och postkolonial teori. (Det är ju förresten inte direkt så att antiintellektualismens riddare inom högern brukar hysa minst uns av respekt för vad forskningen säger, så ironin är uppenbar för var och en.) Men låtom oss anta att det någonstans finns ett uns av sanning i kritiken – det är ju trots allt så att mången missförstående förfäktare av paradigmet som lite nedlåtande kallas det postmoderna inte förmår hålla sig på den kausala realismens gyllene medelväg.

(Läs främst detta för bakgrund, men även detta.)

Så, vad är det jag sitter och säger? Jo, att fler läser på allt sämre högskolor. Och lär sig ej att tolka, men att misstolka, storartade tänkare och teorier. Samtidigt, som Februaripodden tar upp, så skapar kapitalismen ångest genom en påtvingad hedonism där vi känner oss misslyckade när vi inte lever amoraliskt. Sunt, så klart, att moralismen dör. Men inte att moralen dör. Änna änna, ey ey.

Det om relativismen. Vad med värdenihilismen? I en epok där materiellt välstånd trots allt peakar (galopperande ojämlikhet åsido), så ser vi stora grupper av människor som helt enkelt inte ser skillnaden mellan att ha och att icke ha. För dem finns det ingen kamp, ty det finns inget att kämpa för. Ja, jag sticker ut hakan och säger: Vissa grupper i samhället har det fan oförtjänt bra. Annars hade väl t.ex. inte det här blogginlägget skrivits.

Det vi ser i samhället är således icke ökande okunskap + ökande marginalisering. Vi ser istället en ökande relativism (misstolkad socialkonstruktivism/postkolonial teori) + värdenihilism. Men vad är då mekanismen?

Jo, såhär. Marginalisering + okunskap = rasism, där tänker vi oss att marginaliserade gör en felaktig analys vilket ger upphov till missriktad vrede. Istället för att hata kapitalet hatar en invandrarna.

I relativismens tidevarv handlar det dock inte om att man tänker fel. Man skiter bara helt enkelt i. Man bekymrar sig inte om huruvida SD:s analys är korrekt eller korrupt. Det är bara den goa känslan av att hata i blindo som man vill åt. Man vet sannolikt innerst inne att syrierna i grannbyn inte är orsaken till att snuset och porren blir dyrare medans sjukpenningen stagnerat. Men det är liksom inte sanningen man vill åt. Man vill åt den där sköna, förbjudna känslan av att säga "neger", av att skriva "hora", av att låta den civilisatoriska fernissan flagna.

Relativism: Ingenting är mer sant än något annat. En felaktig analys (t.ex. rasism) är lika sann eller osann som en korrekt analys (t.ex. socialism). Eller, snarare, sanning är ett meningslöst begrepp. Rasism är lika meningsfullt som socialism, eftersom det skapa en känsla av mening. Mer meningsfullt, eftersom det skapar en extatisk känsla. Som att trampa ihjäl ett djur, eller som att visa kuken på Systembolaget. (Obs. fingerade exempel.)

Värdenihilism: Ingenting är mer rätt än något annat. Allt är likvärdigt. Att döda eller inte döda, att bajsa på motorhuven på sin grannes bil eller att inte bajsa på motorhuven på sin grannes bil. Det finns ingen skala längre. Allt bara är, ovärderat. Jaha, du knullade din farfars lik efter att du hade förgiftat honom med arsenik. Vad intressant. Ska vi gå och vräka ner ett barn från en högt belägen gångbro? Som en förströelse.

Argumentation biter som alla vet inte på rasister. Detta beror på att a) de har inte samma normativa ansats, och b) de bryr sig inte om sanningen. Rasister kanske i många fall är idioter, som jag tidigare påstått. Men det hade inte spelat någon roll om de inte var det. Idioti är inget handikapp i en totalt relativistisk diskurs.