Fotboll, med händerna

Amerikansk fotboll. Vad fan vet en om det? Inte ett skit. Men som matcho-sport saknar det förmodligen motstycke. Kolla bara på hur Ann Coulter tycker att ett ökat intresse för europeisk fotboll, på bekostnad av amerikansk, är "a sign of nation's moral decay". Coulters rant väver in alla konservativa paradgrenar:

1) Främlingsfientlighet: "No American whose great-grandfather was born here is watching soccer. One can only hope that, in addition to learning English, these new Americans will drop their soccer fetish with time."

2) Hat mot progressiva: "Liberal moms like soccer because it's a sport in which athletic talent finds so little expression that girls can play with boys."

3) Fishy inställning till evolutionslära: "You can't use your hands in soccer. (Thus eliminating the danger of having to catch a fly ball.) What sets man apart from the lesser beasts, besides a soul, is that we have opposable thumbs. Our hands can hold things. Here's a great idea: Let's create a game where you're not allowed to use them!"

4) Misogynitet: "I resent the force-fed aspect of soccer. The same people trying to push soccer on Americans are the ones demanding that we love HBO's 'Girls,' light-rail, Beyonce and Hillary Clinton. The number of New York Times articles claiming soccer is 'catching on' is exceeded only by the ones pretending women's basketball is fascinating."

5) En inskränkt förståelse av sunt förnuft/common sense: "Despite being subjected to Chinese-style brainwashing in the public schools to use centimeters and Celsius, ask any American for the temperature, and he'll say something like '70 degrees.' Ask how far Boston is from New York City, he'll say it's about 200 miles. Liberals get angry and tell us that the metric system is more 'rational' than the measurements everyone understands. This is ridiculous. An inch is the width of a man's thumb, a foot the length of his foot, a yard the length of his belt. That's easy to visualize. How do you visualize 147.2 centimeters?"

6) Kommunist-skräck: Se gliringen angående Chinese-style brainwashing ovan.

Vad som är intressant är att Ann Coulter mycket väl kan sägas ha helt rätt. Det minskade intresset för amerikansk fotboll speglar, ska en tro pod-casten Radio Lab, en attitydförändring i det amerikanska samhället.

Radio Labs analys landar visserligen i att idrott per se minskar, möjligen (enligt diverse bittra football-coacher) till följd av tevespel. Samtidigt kan pop-psykologen (i mig såväl som i radio-labbarna) inte undgå att förstå en minskande intresse för en sport som "just might kill dudes for money" som ett tecken på maskulinitetsnormens avtagande makt. Den unga football-arvingen, The Tank, vill hellre hålla på med synchronised swimming, och har skuldkänslor efter att ha tvingat en motspelare att bokstavligt talat äta jord. Hans mamma, football-fantast, skrattar nedlåtande och fjolligheterna, men inser samtidigt att återkommande hjärnskakningar ofta leder till CTE, med symptom som depression och självmordstankar. NFL är tungt drabbat.

Killar som vågar bejaka lite mindre våldsamma värden i livet är för Radio Lab ett symptom på utveckling. För Ann Coulter är det ett symptom på degeneration. Säkert skulle dessa två positioner hålla med varandra i allt, förutom den normativa tolkningen. För en konservativ är utveckling nämligen degeneration. (Hollar at SD och KD!) Könsrollernas omdaning är en typisk focal point för detta tankesätt, där homosexualitet och kvinnlig frigörelse för konservativa är symptomet på samhällets förfall (läs t.ex. här och här) och för progressiva är symptom på framsteg och utveckling. (22 inlägg om ca detta hittas under etiketten Normkritik.)

En festlig idé som dyker upp i podden ovan är att amerikansk fotboll är den perfekta sporten för alla som intellektuellt sett är progressiva, men emotionellt sett är konservativa. Fotboll erbjuder våld och macho-ideal, cheerleaders och fascistisk estetik, men blandat med komplexa regler och en ständig utveckling av komplicerade speltekniker och taktiker. Hjärna och hjärta, typ.

Som vänster-posör känner en direkt igen sig i denna rannsakan. Med förebilder som Fela Kuti, Ho Chi Minh och Che Guevara drömde en ung systemkritiker om att själv än dag bli en radikal patriark, vida beundrad för egenskaper som styrka godhet. Thomas Sankara må ha varit en hjälte på många sätt, men är också bärare av, förutom basker, militarismen – ack så intimt förknippad med könsmaktsordningen (även här). Revolutionären ska ha muskler och våldskapital. Fritänkaren ska vara polygamist på det där abrahamitiska viset – Fela hade tolv fruar, Abraham enligt Talmud bara tre. Likt Manne Törnlund vill en aldrig överge ett privilegie, endast växla in det till gynnsam valutakurs.

Alltså, direkt till video-butiken och hyr Oliver Stones football-fetischistiska Any Given Sunday (1999). Macho-epos med omtanke.

(Bonus: Googlade på "sunkiga vänsterideal" och fann detta. "Jag är en rysk vampyr-femme fatale som gillar motorcyklar"?)

Dålig underhållning

Det sinnesmånga fenomen som förtjänar, kan, eller bör, diskuteras. Man kan diskutera fenomen av intresse för själva diskussionen, av intresse för själva fenomenet, eller av intresse för hur fenomenet står i relation till någon slags tillstånd eller tendens i samhället. I dessa göttans tider, då mänsklig utveckling ger oss lite ledigt från fabriken ibland, så har vi dessutom möjlighet att fördjupa oss i allsköns debatter och diskussioner.

Det som fördärvar hela den fin-fina silverfatsmöjligheten att diskutera fenomen, det är den allt vanligare förekomsten av De Illvilliga. De Illvilliga är ett slags närmast Ronja Rövardotterska kreatur, som smyger i dimma och kraxar i mörker. Det är ingen tvekan vad de är ute efter – att göda sin egen inneboende hatiskhet, och i samband med detta kröka diskurs-rumstiden tills ett svart hål uppstår och slukar allt.

Jag kanske vill diskutera religion, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera identitet, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera poängerna med att klassificera och gruppera, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Men då kommer de sättandes, De Illvilliga, krafsandes och rafsandes, kraxandes och flaxandes. De vädrar blod.

De Illvilliga vänder varje religionskritik till islamofobi, varje försök att blottlägga en struktur till ett försök att cementera den. (Blä.) När du pratar om plundringen av Tredje Världen (Fanons "Tredje Värld", mind you), så pratar de om den vita rasens överhöghet. Vilken diskussion du än vill föra, får de den att spåra ur. Allt slutar i bitter rasism, xenofobi, och äcklig smuts. Plötsligt handlar feminism om att sätta män i arbetsläger, och TTIP-kritik om kärlek till Nordkorea. Ack debatten.

Tänk er ett gäng intellektuellt hederliga, välvilligt inställda människor med demokratisk-humanistisk grundsyn och respekt för fakta, forskning och goda argument. Tänk dig dessa i en partiledardebatt. Tittarsiffrorna hade nått bottennivåer.

Att hitta en godbit i den äckliga buffén

Antropofagi har iakttagit en intressant skillnad i samhället. Vänstern läser högern, men högern läser inte vänstern. Wtf.

Antropofagi håller sig med, förutom en ganska hög Internetz-konsumtion, tvenne fysiska dagstidningar. Dessa är för tillfället Dagens ETC och DN. Antropofagi kanske inte älskar dessa publikationer – de är båda behäftade, eller ska jag säga hophäftade, med diverse fel och brister. Så är väl ack få saker på denna jod perfekta.

Däremot delar Antropofagi oftare åsikter med de skribenter som lånar sin penna till Dagens ETC' sidor. Antropofagi kan då mysa lite – ja, du tjocke mas, visst är liberalismen egentligen socialismens förstadium! Ja, Ekis Ekman, visst är allt du skriver och säger guld! Med mera.

När DNs förhatliga ledarsidor läses, då är bullarna några helt andra. Svett bryter fram i pannan. Ögonen rullar i sina hålor. Fradga tuggas. Skuggboxning idkas, vanmäktiga tjut utstötes. Spädbarnet i babysittern bredvid tittar förbluffat på sin far, knipsar lite i luften med sina tjocka små nävar, och dreglar kanske en skvätt.

Helmersson och Birgersson och Kjöller och ja, ni vet. Dumhetens försvarare, spridarna av lögner, kräk-arguments-anförarna. Fåfänga borgar-fän som inte skulle känna igen sina privilegier om de så kom åkande i en SUV med diamantfäljar. Men, banne mig. Jag läser de jävlarna. Trots att det gör lika ont varje gång.

Förutom DNs ledarsidor inmundigar Antropofagi även publikationer såsom The Economist, och följer åtskilliga borgerliga politiker och random-tyckare på Twitter. Är förhållandet då det motsatta? Nej, borgarna håller sig allt som oftast inom det egna åsiktsspektrat. Aldrig att mina vänner borgarna skulle plocka upp en Dagens ETC, aldrig att de skulle klicka sig in på Dagens Arena. Deras konformt-zone är så förbannat comfortable.

Sannolikt beror detta på att borgarna leder, för tillfället. Den nyliberala ideologi, en konservativ ideologi (ulv) i liberala (fåra-) kläder, dominerar diskursen. Således är det viktigare för den fritänkande socialisten att känna sin fiende, än vad det är för den inboxade konformist-borgaren. Vidare är det banne mig riktigt svårt att hålla sig undan från borgarmedia, när snart sagt alla nyheter måste prånglas genom detta trånga filter.

Jag äter äcklig debatt-mat varje dag. Gör jag det då med ett öppet sinne? Döm själva:

Idag hittade jag en godbit i den äckliga debatt-buffé som är DNs ledarsidor. Läs, oh läs. Hur ljuvt det retar sinnets smaklök. Carl Johan von Seth går vetenskapens och i det förekommande fallet även humanismens ärende, kanske denna enda gång. Att "rena nålar [är] bättre är sterila dogmer" är visserligen välkänt, men det är inte fel.

Antropofagi har naturligtvis redan för länge sedan skrivit hyllmeter om ämnet: Läs här. I detta blogginlägg modellerar jag hur Alliansens vinst-maskin tuggar upp narkomankroppar som om det inte fanns någon morgondag (klicka för större):

Bakgrunden var Asks idé om privatisering av fångvården, i snaskig kombination med hennes groda om cannabisativas höga dödlighet samt utspel om skärpa straff för narkotikabrott. Antropofagi jämförde med USA och frågade retoriskt:

"Vad blir

(privatisering av fångvården) + (stränga straff för narkotikabruk)

?

Jo, ser ni, det blir en omfattande kriminalisering av människor i syfte att vinstmaximera."

Och ser ni, där fick ni ju svaret också! Men läs som sagt gärna det länkade ursprungsinlägget för lite mer ben-kött.

Nåväl, nog om harm reduction och moderaternas plundringsplaner. För Antropofagi kommer den 30de januari för alltid gå ner i historieböckerna som den dag då en borgerlig ledarskribent tyckte något vettigt.

Förhuds-diskussion, del 2

Antropofagi mottag i dagarna följande meddelande på elektronisk väg:

"Tack för ditt mail [Antropofagi]. Vi är ledsna att vi inte alltid hinner svara på alla frågor. Även om vi i första hand försöker behandla de frågor som kommit in på senare tid kan det hända att vi tar med en äldre fråga också när vi publicerar svaren på hemsidan och att en del av de nyare frågorna får vänta. Men det lönar sig att vara ihärdig som du varit! Nu ska du få svar.

Om du läser hela sammanhanget kring 1 Sam 18:27 finner du svaret. Det står i vers 25 att 'Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.'
Vad som skedde var att David inte bara slog de etthundra filisteerna som var kungens pris utan han slog tvåhundra.

När David senare hänvisar till händelsen i 2 sam 3:14 och säger 'Ge mig min hustru Mikal, som jag tog mig till priset av etthundra filisteers förhudar' så säger ju David bara att priset var etthundra förhudar och han betalade det och det stämmer ju. David betalade priset som kungen satt och David betalade mer än det.

Det här är ett bra exempel att det ofta kan vara att förstå enstaka bibelverser om man inte läser dem i sitt sammanhang. Hoppas du blir nöjd med svaret!

Mvh

BROBYGGARNA KRISTEN FÖRSAMLING"

En får anta att meddelandet är avsett att besvara den här frågeställningen.

(Observera även att det inte är första gången som Antropofagi delar med sig av sin personliga korrespondens – se även det här blogg-inlägget.)

Oxymoronisk retorik

Det råder ett evigt böl om brist på skillnader mellan blocken, Alliansen vs. Rödgröna. Dessa skillnader kan mycket riktigt tyckas små om du tjänar 50 lax och riskerar 175 kronors högre skatt i månaden under rödgrönt styre. Däremot är skillnaderna desto mer påtaglig om du är en arbetslös som väntar på höjning av a-kasse-taket, en cancersjuk som slipper bli utförsäkrad, ett ekosystem som kanske inte måste utarmas, eller en barnmorska i offentlig förlossningsvård som faktiskt hinner utbyta mer än värkstimulerande dropp med en föderska. Faktum är att skillnaden mellan rödgröna och Alliansen är pretty fucking enorma. Endast borgar-media vill försöka få oss att tro något annat.

Men okej, anta att skillnaderna är så förbenat små. Vadan denna melodramatiska berörings-skräck visavi V, och numera även MP? Nä, borgarjävlar, som vanligt är det tydligt att ni ljuger på två ömsesidigt motsägande sätt samtidigt.

Kapitalismen har ärvt rasismen av kolonialismen

Go-göda för odöda.

Vitheten, det diskursiva monstret, är kannibalistiskt såtillvida att det slukar andra kulturer genom kulturell appropriation. När Vitheten bara festar på Andras kött, och inte har några egenhändigt framdrivna tomater i växthusen, vad är resultatet? Det extra proteintillskottet gör att Vitheten växer sig mer högrest än alla Andra, med svällande muskler som en Belgian blue. Tyvärr medför detta att Vitheten tillslut inte kan förlösa sina egna barn – de är för stora och för tunga för att passera genom vithetens bäcken. (Då ska vi samtidigt komma ihåg att Vitheten med glädje offrar kvinnans kött för mannens fröjd och glädje – Vitheten har koll på sina genus-prioriteringar.) Vitheten måste gå in i ett posthumant stadie där artificiella funktioner ersätter ursprungliga. Vitheten blir sakta cybernetisk, vilket också passar dess ideologi. Den strävar bort från det organiska, köttsliga, "naturliga", konkreta. Vitheten finner kraft i förment objektivitet och abstraktion. Den vill existera oberoende av materian.

I Hayao Miyazakis dunderfeta Spirited Away, som till störta delen utspelar sig på ett stort badhus för gudar, får vi bland annat lära känna karaktären No Face, eller Kaonashi, eller カオナシ. Kaonashi framstår inledningsvis som ganska anspråkslös, men sväljer så småningom grod-varelsen Aogaeru och lägger sig därmed till med dennes attribut. Hur Kaonashi får fatt på den olycklige Aogaeru? Jo, genom att locka med guld. Kaonashi verkar kunna spotta ur sig hur mycket guld som helst. I och med övriga badhusarbetares girighet finner sig Kaonashi snart vara i högsätet på en frosseri-fiesta som inte sett någon like. Kaonashi sprutar ur sig guld, och badhusets personal ser till att en strid ström av de mest överdådiga anrättningar vräks ner i den ansiktslöses gap.

Kaonashi kan ses som en visualisering av Vitheten som förtär och emulerar (t.ex.) svart kultur. I sin egenhändigt konstruerade totalitära kapitalism kan Vitheten spruta guld på alla andra, för att vinna deras lojalitet/underkastelse. De kommer till Vitheten, bärandes kulturella gåvor. Vitheten slukar varje bit, blir aldrig mätt, och spottar guld som bleknar och försvinner. Kalasandet på Chess Records populärmusikaliska innovationer är ett exempel, ett av väldigt många. Så även människo-offret formerly known as Charles Bradley.

Det Antropofagi vill säga är att kapitalismen har ärvt rasismen av kolonialismen. Allt annat är villfarelser.

Prediktionen, del 2

Några som gärna ser sig som moralens riddare är de kristna. There, I said it. Religiösa är oseriösa. Antropofagi har brett ut sig om rasismen i kristendomen (t.ex. här och här och nu senast här), och sedan dess har självaste Häggis utan skäggis, den slätrakade och välartade, gått ut och rasistat på debattsida. Ingen kan vid det här laget ha missat KDs högerextrema flörtar. Det är väldigt komiskt att de som anser sig företräda moraliskt leverne och beteende återigen visar sig vara de största asen. Kristna, skämmes tamigfan.

När det begav sig, dvs. på den tiden då SD var en relativt marginell företeelse som sågs som odiskutabla rasister, så handlade debatten-debatten om huruvida etablissemanget skulle "ta debatten" med SD. Skulle SD ostört få torgföra sina rasistiska lögner? Hjälpte eller stjälpte man dem genom att släppa dem in på livet? Premissen var hela tiden att det som var sämst för SD var bäst för alla andra.

Antropofagi, som på den tiden ej bloggade men dock gärna orerade i tid och otid till vem som än gittes lyssna, kunde på den tiden höras säga ungefär det följande: Statsvetenskaplig forskning från bl.a. Norge och Danmark ger vid handa att ett tagande av debatten med högerextrema partier, på deras egna premisser, ofelbart leder till en förskjutning av debatten. Förskjutning såtillvida att de högerextrema idéer gynnas, antingen A) genom det högerextrema partiets expansion, eller B) att övriga höger-partier anammar extremhögerpartiets agenda. Dessutom leder B) till det högerextrema partiets expansion, eftersom ett "erkännande" av deras problemställning gynnar dem.

Idag, tio år senare, har vi SD som tredje största parti, och normalhöger-partier som anammat SDs agenda.

Så vad ska bli nästa prediktion? I linje med vad jag lite slarvigt modellerat här så tror jag att M och KD kommer bli mer uttalat rasistiska à la SD – särskilt KD, som kommer lämna sin konservativ-solidariska linje helt och hållet, till förmån för den fascist-konservativa (jämför denna diskussion). Eventuellt bryter sig en solidarisk-kristen minoritet ut och bildar ett eget parti, typ Kristna Värdegemenskapen Solidarerna, men detta parti kommer förbli marginellt under överskådlig framtid. Samtidigt kommer KD växa, på bekostnad av sina borgerliga bundsförvanter, som ett mer PK alternativ till SD. SD kommer ligga stabilt på omkring 10 procent i de närmaste tre, fyra valen. FP kommer nödgas samla stödröster, och eventuellt hamna under spärren i något val. MP kommer marginaliseras ytterligare, och tvingas göra upp med de spänningar som uppstår mellan den gamla miljörörelsen och den nya pragmatiker-generationen. V och Fi kommer växa, och så småningom bilda majoritet med S – detta kanske redan i nästa val. Borgerligheten kommer stå splittrad, men om ca 3 mandatperioder kommer en ny (och ännu ondare) allians bildas, där SD tillsammans med C kommer vara tongivande parti.

Så då träffas vi här om 12 år och utvärderar! Med vänlig hälsning, din flaskpost till framtiden.

Frivilliga sexister

Att sparka och slå på en annan person under kontrollerade former kan vara väldigt trevligt. Våldshandlingen bör helst ske under ömsesidigt samtycke, annars betraktar vi det hela som misshandel. Skulle någon person sparka och slå någon annan person samtycke förutan, skulle aggressorn lagföras och, givet ett gynnsamt bevisläge, dömas till påföljd. Skulle aggressorn hävda att hen trodde att offret samtyckte till våldshandlingen, skulle detta förmodligen betraktas som trams, hallucination, eller lögn.

När vi pratar om sexualbrott är bilden en annan. Att förövaren tror att den våldtagne är med på noterna, räcker gott och väl för att fria. Bevisläget är som en förstår lite klurigt, eftersom ingen förutom den misstänkte förövaren har tillgång till vad denne egentligen "tror". Lifehack! ropar den entusiastiske sexualförbrytaren. Glitch in the system!

Allt detta är sedan gammalt. Vad vissa dock kanske har missat är Kajsa Ekis Ekmans lilla genomgång, och vidhängande teori, om varför sexualbrottsmål faktiskt döms som de gör. Läs det här. Ett för mig centralt citat är det följande:

"En samtyckeslag kanske kan ändra på en hel del. Men ingen lag i världen hjälper då en domarkår är full av ruttna, sexistiska attityder. Att fortbilda sig om sexualbrott är fortfarande frivilligt och få visar intresse. Bara 20 av 1 200 domare har gått den frivilliga sexualbrottsutbildningen."

Prediktionen

Antropofagi har siat om risken för rom-pogromer (se här och här och här). Gissningarna har tyvärr inte varit vilda, visar det sig. Antropofagi undrar ledset: Varför måste jag ha rätt om allt? KDs rasism (här jämfört med t.ex här eller här), attacker mot romer, med mycket mera. Världen är alltför förutsägbart, och på ett alltför tragiskt vis. När pessimisten visar sig vara realist, då är det dags att stoppa lurarna i öronen och blunda. Eller trasan i flaskan och bränna, om man är mer av en doer.

(Det tåls förresten att understrykas att den KD/Adaktusson-debattartikel som länkas ovan är riktigt out there i termer av sjukhet. Inte ens SD skulle våga lufta något liknande. KDs rasismflörtar har sannerligen övergått i fullfjädrat samlag.)

För övrigt börjar det stå mer och mer klart att Sverige har spelat en nyckelroll i att mejsla ut den rasistiska ideologi vars epicentrum kan sägas vara Förintelsen. Björn af Kleen har varit nere och vandrat bland gravplundrade skallar i KI:s samling, och det framgår med all önskvärd tydlighet att det går en rak linje från Linné, via Retzius, till Lundborg och beyond. Antropofagi har tidigare befattat sig med kolonialismens rasistiska ideologi – idag vet vi att svenska forskare inspirerade tyska dito under 30-talet. It's a motherfucking shame, att vi tillhandahöll såväl järnmalm, tågräls och "forskning" när Adolf avfolkade Europa. (Soft i alla fall att Alice Bah Kuhnke är on top of things, istället för någon slags neo-nazi moderatpolitiker som ba' "åh soft, sånna samiska skallar har jag hemma i biblioteket, perfekta konjakskupor!") Antropofagis prediktion? Fler skallsamlingar och liknande kommer ge sig tillkänna under 2015, när debattens vändor får skallmätare och deras barnbarn att inte vilja riskera ett "avslöjande". Hellre då komma ut av egen maskin, och få sätta spinnen på historien från början.

Grekland, detta neoliberalismens lekland, har bytt kung och härskare till Vänstern – dock icke envålds, eftersom saknar majoritet. Antropofagis prediktion? Tja, optimism ligger egentligen icke för mig, men en får väl vara i viss mån solidarisk med ens egna teorier och utropa mandatperioden till Paradiset Uppå Jhordhen. Syriza vill lämna åtstramnings-helvetet hemma och stimulera litta. Antropofagi tror att detta enbart är av godo. Däremot kan en inte annat än misstänka att Högergökarna i EUs teknokratkadrer kommer vilja sätta så många käppar i det grekiska hjulet att det hela mest liknar en kärve. Och då kanske snarare en Fasces (som det blir när åtstramarna vill stå oemotsagda) än en struktur som varierar på ett kontinuerligt sätt över ett topologiskt rum. Brasklapp numero dos: Hur mycket reformutrymme har en vänster i minoritet, egentligen?

Sammanfattning: Antropofagis prediktioner visar sig ofta riktiga, vilket betyder att de teorier Antropofagi lutar sig mot har testats men hittills icke låtit sig falsifieras – det bästa en kan hoppas på som teorimakare. I och med denna skrivelse görs ytterligare två prediktioner – att skallmätarna bokstavligt talat ska ta fram skeletten ur garderoben i något eller några fler fall än den omskrivna KI-samlingen, samt att Greklands vänster-styre ska tackla krisen lite bättre än tidigare. Hur ska vi då mäta detta? Tja, antal skallar i offentligheten ganska okomplicerat. I Greklands fall kanske fattigdomsnivå och arbetslöshet? (Idag är fattigdomen på 36 procent, och arbetslösheten på 25,5 – jag tror alltså att dessa siffror så småningom [inom fyra år] kommer minska märkbart.) Vi kör på det.

Stimulansen

När det nu är valtider i Spanien och Grekland (och borgar-media som alltid visar sitt odemokratiska ansikte genom att varna för "kaos" och "vänsterpopulism" – ja jag tittar på dig, DN) aktualiseras frågan om åtstramning kontra stimulans. (Se här för lite mer omfattande pladder.) Spanien och Grekland har, med man och allt, sänkts av meningslösa och kontraproduktiva åtstramningsåtgärder. I exempelvis Spanien har höger-regeringen dessutom vidtagit vad vi kan kalla fascistiska åtgärder (synnerligen odemokratisk lagstiftning som kraftigt inskränker bl.a. yttrandefriheten), för att kväsa missnöjesyttringar.

Nå. Alla vettiga tänkare är mer eller mindre överens om att stimulansåtgärder hade varit fördelaktigt under rådande omständigheter – med lite offentlig spenderbyxa kunde arbetslösheten hållits stången, och en myckenhet av missär hade kunnat undvikas. (Istället valde Europas höger-gökar att göra det motsatta, i syfte att generera fattigdom och få anledning att montera ner sociala skyddsnät.)

Att hålla offentliga utgifter höga har naturligtvis inget egenvärde, men att fortsätta erbjuda välfärd har. Nedskärningar drabbar omedelbart de sjuka, de utförsäkrade, de arbetslösa. På längre sikt drabbas också den liberala idén om lika förutsättningar. Recap för 90-talisten: Förr i tiden fanns det en diskussion om huruvida en skulle eftersträva jämlikhet i möjligheter, eller jämlikhet i utfall. Även den högreste högern tyckte att jämlikhet i möjligheter var något positivt. Detta är idag slaget i spillror, i och med att Alliansen aktivt strävat efter att segregera och försämra utbildningssystemet. Lite mer diskussion om detta finner en t.ex. i SVTs Runda bordet om klass och klyftor. (Är inte Götblads medverkan härligt akward och bisarr?)

Slippa släppa välfärden är tillräckligt viktigt för att vara grund för policy-beslut. Med ekonomisk stimulans i kristid slipper en dessutom sysselsättningsstatistik som den i Grekland och Spanien. Fler kan få arbeta.

Men vänta nu... Varför vill vi det? Jag förstår att vi vill att färre ska tvingas in i fattigdom, att färre ska svälta, att färre ska ha det riktigt jävla pissigt och hoppa från Västerbron/Puente al oeste/δυτικά της γέφυρας. Men, arbeta? Det är ju ärligt talat inte så festligt alla gånger.

Även här kan vi vända oss till SVTs Runda bordet, om arbete. (Monica Lindstedt är så sjuuuuukt rolig i sin lilla överklassbubbla, inte minst när hon klagar på att hennes hemtjänstpersonal är allt för medvetna om sina rättigheter.) Eller till Antropofagis myckna bloggande på ämnet. Poängen är att sisyfos-arbete inte är värdigt oss, oss mänskligheten. Arbete har idag blivit det godtycke enligt vilket vi fördelar resurserna, på ett gravt orättvist vis för den delen. (Obs – som Piketty visar är det visserligen kapitalisterna som rakar hem den mesta degen, men ni fattar säkert vad jag menar.)

Målet att skapa sysselsättning är fullkomligt orimligt. Målet borde istället vara att bibehålla och förstärka välfärden, samt att se till att implementera en rättvis resursfördelning. Möjligen kan jag sträcka mig till att acceptera att vi vill skapa meningsfull sysselsättning, men då måste termen "meningsfull" banne mig hanteras med viss stringens. Inget jävla ny-moderat nyspråk här, tack.

Vi från Bjuv

Antropofagi antyder ibland att SD, rasist-polis och utbredd antiziganism riskerar att leda till pogromer och massakrer. Den skeptiske kanske menar att detta är överdrivna farhågor, och vi får naturligtvis hoppas att den skeptiske har rätt. När jag läser Anna Bikonts Vi från Jedwabne blir jag dock stärkt i min svartsyn.

1941 mördade ortsbefolkningen i polska Jedwabne så gott som samtliga invånare av judiskt ursprung, och liknande massakrer skedde i ett tjugotal orter i området. Bikonts efterforskningar i den länge mörkade massakern blottlägger en fortsatt utbredd antisemitism, där mördarna och deras efterkommande skiftar ståndpunkt mellan förnekelse och skuldbeläggande av offren. Än idag, menar många, är "judesvinen" att skylla för Polens samtliga problem.

Att random civilister med berått mord kan begå massmord på sina grannar känner vi igen från exempelvis Rwanda. Jared Diamond förklarar folkmordet i Rwanda som en resurskonflikt, där mördarna såg till att förse sig med odlingsbar mark. En liknande rational återfanns i Jedwabne där ortsbefolkningen var snar att roffa åt sig de mördade judarnas hus och ägodelar.

Liksom i Rwanda på 90-talet hade kyrkan en nyckelroll i förarbetet inför massakern. Katolska kyrkan i Polen var (och är fortsatt) en central bärare och spridare av brutal-antisemitism av ett slag som jag personligen är mycket ovan vid. Det är kyrkan som hetsar mot judarna, och som till stora delar instigerar pogromerna som sker under 40-talet.

Samma sak i Rwanda, som sagt. Här liksom i Jedwabne deltog präster och kyrkoherdar till om med aktivt i mördandet. Kyrkan stod för av-mänsklifieringen av offren, den underliggande ideologin och rättfärdigandet. Ortsbefolkningen kunde sedan inte se något annat än möjligheten att plundra.

Skåne, landskapet från vilket jag stammar. Härifrån stammar även SD, och partiet har här sina främsta fästen. Skinnskallar har tågat, akademiker predikat. Skammen över Skåne kan ibland vara tung. Det bruna landskapet.

Timret låg som bekant redo i Sjöbo på 40-talet, och bland andra Antropofagis judiska förfäder stod på svenska nazisters dödslistor inför en kommande ockupation.

Kan Jedwabne-massakern ske i dagens Skåne? Det är här och nu inte judarna, men romerna, som i så fall sannolikt hade varit den utsatta gruppen. Möjligen även "muslimerna" i någon hemkokt bemärkelse. Hatet och de villiga händerna finn uppenbarligen – tiggarnas läger brinner med jämna mellanrum, liksom moskéer.

Vem vet hur vi lever om tio år? Är SD det största partiet? Får rasismen fortsätta gro? Kan världspolitiska händelser måntro lägga den skånska vischan i medieskugga, och ge rassarna fritt spelrum för lite gammalt hederligt mördande?

När en reser kring i norra Polen är det läskigt likt Österlen.