Denna slappa politiskfilosfiska essä i två delar ingick i ett tidigt utkast av
Frågan på vilken människolivet är ett svar. Allt som möjligen lämnas oförklarat kommer att finna sitt svar däri. Egentligen är det hela bara en vag minnesdunst från Statsvetenskap A anno 2005.
***
Kapitalism och demokrati
Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs.
Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår
själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera
oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).
Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.
Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.
Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.
Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.
Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.
Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.
(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på
Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)
***
Somewheres vs. Anywheres
En ständigt aktuell politisk konfliktlinje är den mellan det kosmopolitiska och det provinsiella. Det kan dyka upp som en spänning mellan det internationella och det nationella, eller mellan det nationella och det separatistiska. Så vilken strömning bör vi sympatisera med?
Somewhere, någonstans – det provinsiella – är inte oviktigt. Vi kan kort reflektera över vad det kan tänkas representera i termer av vår evolutionära historia:
1. Gruppen. Vi verkar ha ett behov av att tillhöra en distinkt grupp individer. Tillhörighet är
sannolikt selekterat för, eftersom ensamhet är samma sak som utsatthet för en svag, hårlös
apa. Vi bör även inkludera element av släktselektion, kin selection, inklusiv fitness och
Hamiltons regel: Vi har högst sannolikt delat mer arvsmassa med gruppen vi tillhör, än med
alla andra grupper. Vår omedelbara grupp har varit bärare av våra gener, även bortsett från
vår egen kropp. Det är inte otänkbart att en princip för släktsigenkänning helt enkelt är
”människor som tenderar att figurera regelbundet i vår närhet.”
Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet upplever en psykologisk belöning
kopplat till att känslan av tillhörighet till en grupp, samt en psykologisk kostnad kopplat till
känslan av att sakna tillhörighet. Detta verkar minst sagt stämma väl med empirin.
2. Platsen. Känsla för ”somewhere” är också känslan för en specifik plats. Det finns
effektivitetsvinster förknippade med att ha kännedom om en plats. I en samlar-jägar-kontext
är detta tusenfalt mycket viktigare: Att känna var bären växer och djuren betar; var det eller
det träslaget, eller den eller den stenen, eller den eller den leran, finns. Den otroligt
komplicerade operationen som det innebär att överleva i naturen kräver en extrem nivå av
detaljkännedom om ens omgivningar. Var hittar man material, medicinalörter, vattenkällor,
vindskydd? Mellan vilket träds rötter sticker man ner sin grävpinne för att få tag på en
lungfisk? Vilken fågel ska man följa efter för att hitta honung? Det är helt enkelt mycket
effektivt att känna ett område väl, och det är oerhört värdefullt som samlar-jägare att
förvalta den kunskapen.
Vi förväntar oss härvidlag att människor i allmänhet härbärgerar en känsla av att det är
viktigt att känna en plats – sitt lokalsamhälle och sin lokala terräng och geografi – och att det
är förknippat med en psykologisk kostnad att överge den platsen.
3. Traditionerna. Det partikulära, till skillnad från det generella, handlar inte minst om att värna
mer eller mindre lokala traditioner. Denna drivkraft kan förmodligen härledas till det
evolutionära värdet av att hålla fast vid det som faktiskt funkar. Att utröna orsakssamband är
sällan enkelt, och tillförlitliga metoder är därför höggradigt värdefulla. Ett exempel som
Joseph Henrich tar upp i sin bok The Secret of Our Success är tillredning av mat. Traditionell
tillredning av kassava inkluderar en omständlig förvällningsprocess, som kräver mycket
ansträngning och som tar lång tid. Det skulle vara lätt att tro att förvällningen syftar till att ta
bort den bittra smaken, och att det då skulle räcka att koka roten, vilket skulle vara enklare
och gå snabbare. Men, kassava innehåller ett cyanidliknande ämne, och om roten tillagas på
fel sätt försvinner inte giftet. Det tar lång tid innan den som äter kassava blir sjuk och dör av
det, så det är inget uppenbart orsakssamband vi har att göra med. Att hålla fast vid en
traditionell metod är således rätt beslut, även om det rent rationellt skulle gå att – felaktigt –
komma fram till att tillagningsmetoden är onödigt omständlig.
Eftersom världen är mycket komplex, och vi är dåliga på att utröna orsakssamband, så
förväntar vi oss att människan i någon grad är selekterad för att hålla fast vid det som
fungerar – att vara konservativ. Vi har också sett att traditioner och normer kan ses som
samordningspunkter för att lösa koordinationsproblem och utverka plussummevinster, vilket
gör dem dubbelt värdefulla.
Poängen med denna lilla genomgång är att visa att det är sannolikt att människan har en känsla för ”somewhere” – känslor som måste respekteras, eftersom de är en del av vad vi vill, och vi ska helst få vad vi vill.
Som noterats vid ett flertal tillfällen ovan är vår moderna värld emellertid i stora delar väsensskild från den där våra förfäder mejslades fram under grymma selektionstryck som predation, parasiter och kaloribrist. Vi vill inte fastna i det provinsiella; inte gå miste om de potentiella, globala samordningsvinsterna. Det är globala flöden som har skapat vår explosiva välståndsökning, som idag ger oss en bonobo-tillvaro istället för schimpans-dominans.
Våra adaptioner, instinkter och drivkrafter har fått många olika, a priori oväntade, användningar. Nationalstaten är en ypperlig samordningsmekanism, som exploaterar våra känslor för plats, stam, och tradition. Kan vi känna samhörighet med miljontals medborgare i det land vi lever, så kan vi utan tvivel skala upp samma känsla till att omfatta miljardtals. Vi konstruerar identiteter och lojaliteter på ett flexibelt sätt, och vi är uppenbarligen höggradigt anpassningsbara när vi tvingas byta sammanhang – men den totala rotlösheten är förmodligen inte det optimala för de flesta människor.
Det betyder inte att det inte finns en möjlig konfliktlinje mellan ”somewheres” och ”anywheres” – det är bara det att kombinationen av lokal förankring och global samordning är möjlig och önskvärd, i en form som appellerar till allas våra rättvisekänslor. Den egentliga konfliktlinjen går snarare mellan det horisontella membranet av kosmopoliter, och de vertikala staplarna av provinsiell nationalism eller separatism.
Jag har varit inne på demokratins utmaningar i det kommande. Det finns emellertid andra, äldre utmaningar. Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.
Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i
Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.
Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.
Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.
”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.
Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.
En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.
Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.
Där och ingen annanstans går skiljelinjen mellan ”somewhere” och ”anywhere”. Men, våra evolutionärt tillägnade psykologiska egenskaper tillåter båda dessa strategier. I bästa fallet kan vi se kombinationen av global samordning och lokal förankring som kompletterande, och inte konkurrerande, modus.
