Antropofagi

torsdag 26 mars 2020

Snuva och nackspärr

För att fortsätta på den här diskussionen - dvs. att lite halvhjärtat försöka strong-man:a Folkhälsomyndigheten - så kan vi också fråga oss: Om vi nu bara ska skruva ner O, och låta S sjunka i och med att smittan och immuniteten sprider sig - hur jävla länge behöver vi då inte hålla på, och hur jävla kaos kommer det då inte bli i vården?

Vi kan snegla på Italien. I skrivande stund har vi  knappt 75 000 fall där. Vi kan lite slarvigt anta att det verkliga antalet smittade är tio gånger så stort. 750 000 personer är ändå bara drygt 1,2 procent av landets mer än 60 miljoner invånare. Att låta smittan bränna igenom hela befolkningen kommer att ta tid, och om det ska ske i en rimlig takt så kommer det att kräva långvariga åtgärder som A) förmodligen kommer att tära oacceptabelt mycket på ekonomin, samt B) förmodligen kommer att bli mindre effektiva när folk verkligen har tröttnat på utegångsförbudet om sisådär sex månader.

Ett liknande resonemang kan föras om Sverige. De ca 2 500 fallen as of yet, kan slarvigt översättas till ca 25 000 verkliga fall. Det är ca en fjärdedels procent av befolkningen. Det som Region Stockholm redan beskriver som den mest utsatta situation som svensk hälso- och sjukvård någonsin befunnit sig i, ska alltså skalas upp till en fyrahundra gånger tuffare situation. Det verkar svårhanterat, och det verkar som att det kommer ta lång tid att låta S sjunka tillräckligt mycket. Jag har redan varit inne på att den katastrofmedicinska beredskapen i vissa avseenden kan vara någorlunda god, men att det som verkligen saknas är uthållighet. Och det är uthållighet som kommer att behövas givet denna strategi.

Vidare: Att hålla O tillräckligt lågt är, som vi har konstaterat, en teoretiskt intressant tanke. Att trängseln i Stockholms lokaltrafik är precis lika stor som innan folk slutade gå till jobbet - pga. inställda avgångar - bör få oss att misstänka att de åtgärder som vidtagits inte alls skruvar ner O tillräckligt mycket. Och som konstaterades i föregående covid-inlägg så kommer facit med flera veckors fördröjning.

***

Så, vad borde vi göra? Eftersom det här är en tramsig blogg, som dessutom är döpt efter specifikt människoätande mänskliga kannibaler, så tar jag mig friheten att komma med vågade förslag.

1). Stäng ner allt i tre-fyra veckor, bromsa upp smittspridningen totalt, och bygg upp en kapacitet för att testa och smittspåra in absurdum varenda gång corona-viruset sticker upp sitt klotrunda huvud (med små rastaflätor på à la Lilla Hjärtat, men runt hela ansiktet). Släpp ut alla igen, håll stenkoll på smittoutbrott, begränsa utrikesresan och testa järnet vid gränserna. Vänta på vaccinet.

[Uppdatering: Slate Star Codex korta genomgång om "the hammer and the dance" är lite tydligare här kring samma idé.]

2). Låt riskgrupperna dö. Det här förslaget är väldigt hemskt, men bara för att det är exakt så vi har gjort i alla tider, innan moderniteten och välfärdssamhället räddade oss in i en post-malthusiansk era av evinnerlig utveckling. Problemet för samhället är att många blir sjuka och behöver långvarig intensivvård. Nå, ge de inte det då! Ställ ultimatum till att över 70 års ålder att de får ta ansvar för att hålla sig i karantän, eller dö. Vi skulle eventuellt kunna erbjuda någon slags självmordskliniker eller i bästa fall palliativ vård för covid-19-patienter. Men inga respiratorer. Låt coronan rensa upp i den demografiska pyramiden, men minimera samhällets kostnad för följdverkningarna.

Ett problem med 2). är att många kommer att dö tidigare än de vill. Detta gäller även personer under 70, dvs. personer som inte allt annat lika hade förväntats dö väldigt snart. Vi kommer således att se ett magnifikt vårdbehov även i de åldersgrupper som vi vill låta överleva, och även höga dödstal. Tråkigt, men vem vet om det är värt det givet vad den nuvarande strategin kommer att göra med ekonomin. Här krävs lite beräkningar för att bekräfta att kalkylen håller rent utilitaristiskt sett.

Ad minimum borde alla människor få den tydliga valmöjligheten att avsäga sig intensivvård - vilket en och annan 90-åring säkert gärna slipper.

[Uppdatering: Hanne Kjöller, min gamla nemesis, säger samma sak på ett trevligare sätt, och helt utan att referera till mellanmänsklig kannibalism.]

***

Ingen av de här alternativen känns otroligt realistiska. 2). kommer att i någon mening vara "politiskt omöjligt", men ändå realisera sig i sämsta hybridversion - när vården väl är överbelastad, så kommer en tuffare triage att iakttas av praktiska skäl - vilken knappast kommer att falla ut till 80+:arnas fördel.

1). känns orealistiskt framförallt eftersom det inte kommer att hända - se där, en definition av orealistiskt som kan tillåtas i ett deterministiskt universum. FHM verkar ha bestämt sig, och regeringen med dem, och snart har smittspridningen gått så långt att det är för sent att backa. När coronaviruset väl grasserar i de allra flesta sociala cirklar, så kommer det rimligen vara svårt att upprätthålla en tillräckligt stringent karantän för att motverka en vidare spridning. Människor kommer att smitta sina nära, och tillräckligt många kommer att fuska för att det inte ska funka. Denna möjlighets fönster stänger med en smäll, vad det verkar. Anders Tegnell har fått nog av frisk luft. Det ger honom snuva och nackspärr.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar