Antropofagi

onsdag 9 januari 2019

Vi är antimateria, och lite om existentiell urvalsproblematik

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar.)

Anta att "tiden" bara är vår upplevelse av termodynamikens andra huvudsats, dvs. av en ständigt ökande entropi.

Dvs., att tiden är vår intuitiva förståelse för att det är lättare att knäcka ett ägg än att sätta ihop det igen.

För att vi ska kunna vända förloppet - för att vi ska kunna reversera knäckandet av ägget - behöver vi använda massor av energi. Det är kostsamt att sätta ihop ägget! När vi använder energin avger vi värme, och det betyder att tillståndet i världen globalt sätt blir mer högentropiskt. Vi pumpar alltså undan entropi från ägget, ut i den omkringliggande världen.

(Frågar åt en kompis: Om nu värme har högre entropi, varför är inte hela universum varmt istället för kallt? VA!?)

Alla vi lågentropiska system är egentligen en slags paradoxer i ett universum som strävar mot hög entropi. Eller, vi är små tillfälliga avvikelser, parasiter som lever på energi för att pumpa undan entropi och bli komplexa. Vi är levande entropipumpar som vandrar motströms i en flod av ökande entropi.

En realisation slog mig idag på min lunchpromenad (det var strax efter att jag helt seriöst såg 500 svanar, så det hela kan har varit en slags hallis - där var förresten också en uteliggare med fem dunjackor och två hopsnörda kundvagnar med ett ton lump på vilka han byggt ett torn av brödstumpar... skitsamma):

Människor (och alla andra komplexa, lågentropiska storheter) upplever tiden baklänges!

Vi vadar motströms, remember? Tidens gång är mot högre entropi. Vi går i motsatt riktning.

Människor är alltså maskar av bakåtgående tidsresa som strävar genom tidsväven. Äter energi och komposterar det till värme, såsom daggmask äter löv och bajsar mull.

***

Fråga som infinner sig är självklar:

Om vi lever baklänges; hur är det att leva framlänges?

Det töntiga svaret är: Vår tidsresa vänder någon gång i 20-årsåldern, och sen förfaller vi. Livet är en resa mot döden. Tiden går framåt från det att cellklockan börjar klämta för oss.

Men, den mer korrekta beskrivningen är att framlängesgående materia är antimateria!

Eller snarare: Att framlängesgående materia är materia, vilket gör oss till antimateria!

Vi är (enligt Wikipedias definition):
"motsatsen till den vanliga materia, som vår galax och resten av vårt synliga universum består av (och som i detta sammanhang ibland kallad koinomateria för distinktionens skull)."
***

Det är en sjuk grej med att vara en sorts materia överhuvudtaget. Det är:

Den existentiella urvalsproblematiken!

Jag har varit inne på att evolutionen är en slags sannolikhetsbeskrivning - vilket är konstigt, eftersom den spottar ut enheter som trotsar termodynamikens andra. Men, det är väl bara så att det mest sannolika är En Väldig Trend, och i Trenden massor av virvlande entropiallokeringar / värmebajsande daggmaskar.

Men, som alla som försöker hösta in enkätsvar vet: Det finns en urvalsproblematik. Vilka är det som inte svarar på enkäten? Är de bara en helt random del av totalpopulationen, eller finns det ett systematiskt bortfall som gör att vi kan förvänta oss att de svarande avviker från de ickesvarande, och att våra svar således är biased?

Nå, beakta då: Världen är som en fet jävla enkät. Och vi kan stå in för en besvärande jävla urvalsproblematik.

För vad med allt som inte existerar!?!?

Avviker allt som inte existerar på ett systematiskt sätt från allt som existerar? Är allt som existerar icke-representativt för att allt som skulle kunna tänkas existera? 

Evolutionen tyder på att så är fallet. Det icke-existensdugliga tenderar att icke-existera. Det existerande är således i väsentliga hänseenden annorlunda än det som inte finns.

Slutsatsen är att vi knappast kan generalisera från det existerande till det ickeexisterande. Att då konstruera mytologiska varelser såsom Xipe Totec ("den flådde"), en aztekgud (det finns några) till vilken människooffer (givetvis) riktades (ja jag läser såklart Enköpingsposten) verkar väldigt orealistiskt - just eftersom att Xipe är alldeles för realistisk!

Xipe Totec.
En realistisk påhittad entitet borde vara helt otänkbar, eftersom den borde vara otypisk, eftersom den borde avvika från det som existerar. Vår kännedom om det existerande hindrar oss förmodligen från att föreställa oss det ickeexisterande. Kunskap är således faktiskt fantasins fiende, vad rationalist-judar världen över än vill få oss att tro.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar