Antropofagi

lördag 24 december 2016

Upprepning av vetenskapsteoretiskt manifest: Din livboj i post-sanning-paradigmet

Antropofagi har länge tjatat om faktaresistens, postmodern auktoritarianism, relativisens nidsidor, med mera. Senast i inlägget Trumpin, som visar sig ha nära nog en namne i ett avsnitt av Sam Harris Wake Up-pod.



Liksom Antropofagi snackar Harris m. gäst om Pomerantsev och dennes take på Putins globala edsinformations-strategi. Framförallt är det kopplingarna Trump-Putin som skaver, samt republikanernas moraliska och intellektuella haveri. Och alt-tight-rörelsens propagandaframgångar, i ett superrelativistiskt post-truth-paradigm.

I senaste God morgon världen i P1 soundbitar man en av Trumps kampanjtalespersoner som banne mig uttryckligen säger att det inte finns något sådant som fakta. Det existerar helt enkelt ingen objektiv sanning. Och på detta bygger man sin seger. Som Harris m. gäst påpekar, på att fabulera ihop att Clinton driver en barnbordell i en pizzeria i Brooklyn.

Föga anade Antropofagi att hans personliga kamp mot relativismen så småningom skulle visa sig ha implikationer, mer eller mindre, på världspolitiken. Så kanske är det dags att dra det kausala realist-manifestet rakt igenom ännu en gång. Med lästips för alla som vill följa den gyllene medelvägen mellan tokrelativism och objektivism. Som en liten grund att stå på, liksom.

***

Brante, 2001. Ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…applicerat på samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

Epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

Metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

Viktiga synpunkter fö. också att en bör skjuta in sig på att studera kausalitet och mekanismer, då det är grundläggande fenomen i vår förståelse av världen; samt att verkligheten är stratifierad, vilket lämnar öppet för att olika discipliner på olika nivåer beskriver i princip samma verklighet som ganska annorlunda fenomen. (Vidare läsning på stratifieringsspåret är klassiska Gödel Escher Bach – Evigt Gyllene Band.)

För den vetgirige är det inte helt otänktbart att en vill gräva ytterligare i den här vetenskapsteoretiska diskussionen, och då finns bl.mkt.a. David Deutsch The Beginning of Infinity som också lägger sig mitt emellan relativism och objektivism. Här handlar det mycket om vad som utgör en ”good explanation”. Objektivism (t.ex. i form av logisk positivism eller Ayn Rand-ism) är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless”, medan relativister och postmodernister ”regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority.

Deutsch är även noga med att påpeka att ”problems are inevitable” men att ”problems are soluble.” Man anar släktskapen med Brantes metodologiska postulat minst sagt.

Slutligen återkommer diskussionen i Noel Hararis Sapiens, för den ännu-ännu mer vetgirige. Harari anser att benägenheten att erkänna att man inte vet allt är det revolutionerande med den vetenskapliga revolutionen - en revolution, för övrigt, i paritet med den agrara och den kognitiva. Återigen anar vi det metodologiska postulatet. Det är helt enkelt en variant på ”the more you know, the more you know you don’t know.” Och här har vi faktiskt till och med ett vetenskapsteoretiskt soundtrack från Dead Prez: 


Sammanfattningsvis är kunskap felbar och rättbar, men kan hur som helst vara mer eller mindre sann, vilket bör bedömas i och med en jämförelse med den objektiva verkligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar