Men inte nu. Nu var jag balanserad. Konstigt nog, eftersom allt var oväntat.
Jag hade fått lära mig, av honom, att ta till vara på min känsla av förvåning. Den känslan, sa han, ville berätta för mig att något var fel, någonstans. Antingen i min teori, eller i min empiri.
- Det hela handlar om vilka observationer du förväntar dig, och vilka som tvärt om förvånar dig. Det är därför ingen egentligen tror på någon gud. De förväntar sig inte att faktiskt stöta på en pojke med elefanthuvud. De skulle förvånas om ängeln Gabriel nedsteg från ett moln med ett brinnande svärd. Deras förvåning avslöjar vad de egentligen tror på.
På tal om någon gud. Det var därför vi var här nu.
Det var en speciell känsla som rådde på hans kontor. En känsla av att resa ensam, i ett nattligt mörker men utan känsla för tidszon. Av att flyga ensam i förstaklass, med ansiktslösa flygvärdinnor.
En fullkomlig känsla av avståndstagande från mänskliga vedermödor och behov. Av att vara ett vilsekommet skadedjur i en mänsklig boning, i en diffus framtid.
Jag hade släppts in för att vänta på honom, gick fram och tillbaka mellan dörren och soffgruppen. Stort som en lägenhet, men jag kunde inte förmå mig att närma mig skrivbordet. Känslan av att ens tänka på att råka snegla på någon hemlig anteckning i samma stund som han klev in genom dörren – den känslan klängde vid mitt bakhuvud som en apunge vid sin mamma. Kanske delvis därför mina nackmuskler värkte som av en begynnande hjärnhinneinflammation.
Jag kan fortsätta: En känsla av att världar exploderar utanför din perfekt ljudisolerade och klimatreglerade rymdstation. En känsla av att även Marskolonin kommer att ha bomullsfält, plantageägare och slavar. Av att du traskat in i din herres salong. Av att golvet, som varken är kallt eller varmt, föraktar dina klumpiga, smutsiga fötter.
Belysningen, om än dämpad, gjorde de stora fönstren, som vette ut mot natten, till svarta, blanka, ogenomträngliga glasväggar. Odefinierade växter prunkade manshöga ur terrakottakrukor. Skinnmöblerna av rött skinn lyckades ändå inte fullborda bordellkänslan.
Känslan av att allt är fulländat. Av att allt är färdigt. Allt utom just du.
Skrivbordet av blankpolerat och maktfullkomligt ädelträ. Men störst av allt, och dominerande, på vänstra väggen från dörren sett: Den jättelika ichtyosaurie-fossilen. En tolv meter lång Temnodontosaurus, i perfekt detalj. Den var fascinerande att titta på. Vartenda revben, varenda ryggkota, utmejslad ur skifferplattan. Huvudet så stort att jag enkelt hade kunnat ligga raklång i munnen på besten, om jag levat för 200 miljoner år sedan.
Så öppnas dörren, och han kliver in. Han har tagit del av korrespondensen, och ser uppspelt ut. Vi sätter oss ner i sofforna, och hans protegé ställer fram glas och whisky innan han lämnade oss.
- PCR är en fantastisk teknik!
Hans sätt att vara entusiastisk är dominant, men vänligt. Han uttalar orden med en viss rytm, som i trioler, med betoning på ”R”, ”tas”, och ”nik”. Han håller det tomma glaset i handen som ett verktyg med ett praktiskt syfte. Hans blick kräver ett fullkomligt tillmötesgående från min. Det, eller underkastelse, varpå man blir till ånga som han kliver igenom. Jag hade sett det hända gång på gång.
Jag nickar, och
- Ja ja! Vi hade bara några få molekyler att arbeta med. De satt djupt i träets ådringar.
Han vet givetvis detta, men ser ändå gillande ut. Dopaminpåslaget infriar den motiverande saliens som pockat medans jag väntat på honom, och på hans bekräftelse.
- Det är otroliga resultat. Att Jesu blod.
Han uttalar det inte, men jag vet ju att han läst min promemoria. Jag rör mig lite fram och tillbaka i soffan, som knarrar. Jag känner ichtyosauriens blick i nacken. Världens största kända öga, förankrat under trycksäkra benplattor.
Jag trodde att vi skulle prata vidare om fyndet, men han reser sig upp och tar några raska steg mot väggen där fossilen vilar.
- Konvergent evolution.
Jag nickar lite när han säger det. Säkert mest för att betona hur mycket jag följer med i vad han säger.
- När man först hittade ichtyosauriefossil trodde man att det var en blandning mellan en ödla och en fisk. Därav namnet ichtyosaurus, fisködla. Nu vet vi att de var marina kräldjur. Så till förvillelsen lika dagens marina däggdjur, som delfiner. Vivipari. Luftandning. Perfekt hydrodynamisk form. Dock, med ett par bakre fenor, som bör ha stabiliserat dem i vattnet, som delfiner med flera saknar. Delfinernas förfäder utvecklade stjärtfenor av sina bakben, medan fisködlornas utvecklade stjärtfenan ur svansen och sidofenor av bakbenen. Den som har sett en havsleguan, Amblyrhynchus cristatus, simma under vattnet förstår skillnaden i vilka anlag evolutionen hade att jobba med. I de respektive fallen.
- Ichtyosaurierna rörde även stjärtfenan i sidled, som en haj. Delfinerna rör fenan vertikalt. Det är en ytterligare skillnad. Men det är likheterna som fascinerar. Ungefär samma optimala form, på grund av samma selektionstryck.
Jag nickar igen, och sväljer ner en pliktskyldig klunk whisky. Han tittar uppfordrande på mig, så jag talar.
- Det är i och för sig inte länge sedan man ansåg att valen var en fisk. I valfiskens buk, liksom.
Han ler.
- Bra poäng, men dåligt exempel. Jon 2:1: ”Herren lät en stor fisk sluka Jona. I tre dagar och tre nätter var Jona inne i fiskens buk.” Ingenstans nämns någon valfisk. Det är bara en fisk. Men det verkar vara av betydande storlek, givetvis. Rhincodon typus, allra minst.
Han stegar fram och tillbaka längs sin fossiliserade Temnodontosaurus, som för att uppleva dess väldiga längd, innan han fortsätter:
- Vad verklighetens baslager består av, vet vi föga om. Det vi kan tro oss veta är att alla kategorier som vi gagnar oss av är godtyckliga. Men bara så till vida att det är godtyckliga avgränsningar av vad nu än ding an sich består av. De är inte godtyckliga evolutionärt sett. Kategorier existerar eftersom de renderar i förutsägelser som är nyttiga, såtillvida att de guidar vårt beteende på ett sätt som får oss att överleva och fortplanta oss.
När han talar håller han ut armarna åt sidorna som för att omfamna det faktum att han är en mäktig, rik, och attraktiv man i sina bästa år. En vandrande fitness-jackpott.
- Taxonomi är bedrägligt. Ta bara konceptet ”art”. Vi bär på neanderthalar-DNA. Östasiater på Homo erectus, och aboriginer och Homo florensis. Om definitionen av artgräns är att man inte länge kan få fertil avkomma, återstår det att förklara hur vi kunnat blanda oss med andra hominider. Sanningen är att all taxonomi är mänsklig kategorisering. Godtycklig, sett från verklighetens baslager, eller ens biotans entropiminskande ström mot termodynamikens andra huvudsats. Allt är bara statistik. Men kategorierna är inte godtyckliga för oss, eftersom de är användbara. Liksom alla kategorier som vi håller oss med. Onödiga kategorier sållas bort, bleknar och försvinner.
- Allt liv har en gemensam förfader. Alla ryggradsdjur har en gemensam förfader. Alla primater har en gemensam förfader. Egentligen finns det bara någon slags terapeutiskt intervall av fitness-optimerande reproduktion. Parar jag mig med en individ som är för avlägsen besläktad, så kan jag inte få fertil avkomma. Det är dåligt. Parar jag mig med en för nära släkting, riskerar jag att realisera recessiva anlag som jag inte vill se i min avkomma. Eller att min framtida släktlinje får en för låg genetisk variabilitet, vilket kan göra oss känsliga för parasiter eller virus.
- Den optimala fortplantningen är egentligen den asexuella. Evolutionärt sett. Då man vidarebefordrar så mycket av det egna arvsanlaget som möjligt.
Jaha. Det är nu vi kommer till saken. Till min PM. Det hela var bara en liten trevlig inflygning. Snyggt.
Jag förstår på hans minspel att det är min tur att ta till orda. Så:
- Ja, precis, okej. Det är alltså… Den enda referenspunkten i Homo sapiens är Turners syndrom, då barn föds med en enda könskromosom, en X-kromosom. Deras genotyp är alltså X0. De som har syndromet är oftast sterila och genomgår inte puberteten, och lider av flera svåra hälsokomplikationer såsom förträngning av kroppspulsådern och nedsatt motorik.
Jag häller upp mer whisky.
- Y0 är egentligen en omöjlig genotyp. Y-kromosomen kodar bara för några smärre modifikationer, det vill säga gör att människan i livmodern utvecklas till man istället för grundinställningen kvinna. Ändå är det just Y0 som är genotypen hos de blodmolekyler som vi analyserat. Som vi hämtat på det fragment av ett kors som återfanns i Antiokia tillsammans med Johannes Chrysostomos kvarlevor. Det sanna korset.
Han stirrar hela tiden stint på ichtyosauriefossilen. Tummar på glaset i sin högerhand.
- Ett fantastiskt arbete. Och ett fantastiskt resultat. Fortsätt.
- Ja, Turners syndrom alltså. Men det finns referenspunkter utanför Homo-släktet. Komodovaranen är förmodligen den mest kända. Honor av Varanus komodoensis kan lägga obefruktade ägg. Det är en logisk adaption givet dess livsbetingelser. Komododrakarna lever i Indonesiens övärld, och kan simma långa sträckor för att kolonisera nya öar. När en ensam individ hamnar i den situationen, är det rimligt att kunna föröka sig asexuellt för att starta en ny koloni i den nya miljön. Eftersom komodovaraner har ZW-kromosomer så har honan ZW och hanen ZZ som genotyp. De asexuellt genererade äggen är haploida, det vill säga innehåller bara en kromosom, som sedan fördubblas och blir diploida. WW-äggen utvecklas inte, men ZZ-äggen utvecklas till hanar som alltså har en dubbel uppsättning av mammans Z-kromosom. Mamman kan sedan para sig med sina söner, och föda befruktade ägg som innehåller både honor och hanar, som i sin tur kan para sig med varandra och således skapa en ny population med en genetisk variation som baserar sig på den sexuella reproduktionens kombinationer.
- Att Guds son skulle... Att han bara hade manliga könskromosomer är oerhört. Vi kan dock se att Y-kromosomen verkar vara ovanligt lång, och innehålla omkring 800 gener istället för gängse cirka 30. Så det är tänkbart att den innehåller all nödvändig information. På något sätt.
Han hade förflyttat sig i rummet igen, och står nu strax bakom mig. Jag anar hur han skickar whiskyglaset fram och tillbaka mellan händerna. Det regelbundet upprepade ljudet av hud som släpper från en glatt glasyta, låter lite som när en kniv vässas. Han tar till orda:
- Konvergent evolution. Tänkt dig. En ödla. En reptil. Men i en annan form. I formen av ett marint däggdjur. Va!
Jag tolkar det som ett ”Va!” av typen ”Tycker inte du också att det är helt oerhört? Va!?”
Ljudet av knivslipen ligger som en rytmisk puls bakom monologen.
- Tänk dig, en helt annan art. Som dominerade haven. Tänk dig om de hade levt kvar! Hade tandvalarna kunnat konkurrera med dem, i samma nisch? Hade de kunnat samexistera?
Jag har inte bildat mig någon uppfattning om saken, och jag uppfattar det som en retorisk fråga, så jag svarar inte.
- Tänk dig en en ensam reptil. En hona. Som är avskuren från sina fränder. Som vet att hon måste lämna över stafettpinnen till en avkomma, men som inte har någon reproducerande partner att tillgå. Hon skulle kunna ligga med en annan hane, av en annan art! Haha!
Det låter som ett tilltvingat skratt. Ljudet av huden, glaset, knivslipen, ljöd mer frekvent. Jag känner fortsatt fisködlans blick i nacken. Reptilens öga.
- Det skulle givetvis inte gå. Det är inte en annan hominid, en neanderthalare, som vi pratar om. Det är en avlägsen gren på livets träd. En annan vertebrat, men ack så avlägsen.
- Hon kan då välja partenogenesen. På en avlägsen indonesisk ö. Eller någon annanstans.
Han väser – av tillbakahållet skratt?
- Jag låter tungan spela över giftkörtelsärren – minnet av min omskärelse. Jag luktar på djuret.
Han kanske citerar någonting?
Knivslipens puls i extas
i extas
i extasi extas
***
Kroppen sprattlar i soffan. Sparkar letargiskt mot soffbordet. Jag torkar av blodet och borstar bort glaskrosset. Jag möter fisködlans fossiliserade blick. Så levande som min.
Vi är en slags samhälleliga boparasiter. Våra värdar kan inte skilja oss från sina egna barn, och matar oss. Så har det i alla fall varit.
Så länge valen var en fisk var allting enkelt. Nya sätt ger nya risker – den som ser djupare i verkligheten ser igenom kamouflaget. Vi kan inte gömma oss för DNA-analyser.
Men vi finner vägar. För att bevara våra traditioner. Våra präster tjudrar djuret, och vi cirklar tillsammans. Kött ska smaka skräck etcetera som skriften lyder.
De gjorde Gud av oss. Helt begripligt. Jungfrufödsel är ett starkt omen, för en primatart.
Men, en partenogenes-ZZ av alla. Jag ska vara ärlig. De är lite illa sedda i samfundet. Vi kanske har anammat en smula av incesttabu från våra värddjur.
Det sanna korset ska få försvinna igen. Människorna ska få fortsätta tro. Jag ska fortsätta gömma mig. Och fortsätta dominera mitt habitat.
En härskarödla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar