Antropofagi

onsdag 6 februari 2019

16-35 (soc-miman)

1.

Nu skall jag berätta vad jag hört om soc
och då skall ni förstå. I var kommun
som levererar socialbidrag
tas nu en AI-tjänsteman i bruk.
Att ta beslut om vad som kavlas ut;
av deg som har betalats in i skatt;
av pengar som har tagits i tribut,
av invånarna här i orten Lut.

Förvaltningen har tröttnat på att själv
gå genom varje ärende och akt.
Så handläggare sexton-trettifem [16-35]
har fått beslutsrätt helt upp i sin makt.
Politikerna hurrar, ty det är
en bieffekt som uppstått av det här:
Att utbetalningarna blivit små,
ja mindre, fast de också blivit få.

Så saken är att Luts ekonomi,
den blomstrar nu i alla fall i det
att utgiftssidan minskat för kommun' -
men min ekonomi är inte fet.
Jag gick till soc att rekvirera mat;
ska barnen lida för att jag är krum?
Men soc-miman - ack, 16-35 -
sa bara "mannen tror du jag är dum?"

På samma sätt som i oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring mina bankkontouppgifter står
ett ekonomiskt vakuum utan slut.
Och fastän farten mot mitt slut är stor,
och mycket högre än en tappad vas,
är dödens fart nu relativt min kropp
för mig som bubblans genom vanligt glas.

2.

Så gick det till när socialen stängde
sitt grindvalv av ett smutsigt plexiglas
och skiljde tjänstemän från klientel
när klockan denna torsdag slagit tre.

Och överlämnade åt orten Lut,
förspred vi anropsorden "Man-vill-bara
ge barnen gympaskor", men ingen hör dom.

Och nästkommande dag var faktiskt röd,
så handläggarna funnes ej att nå.
Och underlaget för taget beslut,
fanns icke ens på svenska att förstå.

I ångest skriket av oss: "Man-vill-bara
ge barnen skor" men Lut var döva öron.

3.

Fan, ungarna är lugnare än jag
små nihilister av det nya slag
som bara tomma lador kunnat forma
ur skenbart oföränderliga anlags
hypnos på mänsko-själens kärva villkor.
Och status ingår bara helt naturligt
i deras schema som en klar konstant.
Men ändå ser man nu på gymnastiken
hur även de kan må av skymf och skam.

I något obevakat ögonblick, men
välbevakat utav mig som läser
deras anletsdrag kan sorgen lysa 
ett fosforsken ur deras barnaögon.

4.

Hos soc-miman finns vissa drag
som kommit med i den och verkar där
i banor av en sådan art
att människans tanke aldrig vandrat dem.
Som till exempel aktbärarens skuld i fattigdomen,
och föreskrifterna för IoF-beslut,
och överhuvudtaget mänskligheten
som vi med tomma fickor efterfrågar.

Uppfinnaren var själv fullständigt slagen
den dag han fann att hälften av den mima
han funnit upp låg bortom analysen.
Att hälften funnits upp av miman själv.
Men ack, vår soc-mimator kan ha ångrat,
att sexton-trettifem blev "self-improving".
När soc-mimatorn själv förlorat jobbet,
och själv blev nekad ekonomiskt bistånd.

Ack, noll-placerad, ensam och försupen,
gick soc-mimatorn för att blidka miman.
Men soc-miman sa "mannen, tror du jag e'
så dum"; den slingan blevo repeterad.
Processen i dess inre otillgänglig.
Men nog voro det mäkta fett att veta:
vad för process som alltid spottar ur sig,
detsamma resultat som gången innan.

Bland oss i Lut, vi som går utan pengar
går rykten om att soc-miman i själva-
steverket är en tombola man preppat
med blott en enda lapp som den kan släppa.
Men vad vi tycker kan ju kvitta lika.
Man lyssnar inte på de som får tigga.
Om sexton-trettifem råkar va' riggad,
rör ej i ryggen de som äro rika.

5.

Ett samrådsmöte som förvaltningen
och skolan krävt. Jag knackar på försynt.
I Lut vet alla allt om alla och
allt annat också som har hänt i byn.
Så barnen har väl busat eller så;
de har väl pangat rutor som man gör.
De har väl svurit åt en pedagog;
men sådant rår väl inte barnen för.

Jag bleknar när jag väl får stiga in.
Så många blickar, och sånt allvar där.
Jag frågar ändå ej vad alla gör.
Jag vågar inte fråga vem de är.
"Och barnen? Är de här?" Jag tittar ner.
De är ju hemma i vår lägenhet.
De värmer sig på hyrvärdens kredit.
Och gömmer sig från Lut och spott och spé.

Så plötsligt stör ett digitalt system
av någon sort förlägenheten min.
Modem från -96, typ, fast med bas,
hörs från den ark som står i salens mitt.
Två tjänstemän går fram och vrider om
ett kodlås, och kuratorn hjälper till.
Ur arken hissas sexton-trettifem.
Hon talar: "Kära Nolla, mätt i peng.

Du är en fattig usel individ.
Och avkomman du fostrar är ju ack
kommunens ansvar, angelägenhet."
Jag minns jag bara tänkte: "What the fuck."
En dov metallisk lukt av mimans kropp.
En dov metallisk smak i munnen ock.
Och ljuset; suprakiasmatisk chock.
Och ljudet, som nån sågat i en stock.

6.

Ett torkat tuggummi som sten, men hon
som tituleras rektor låtsas att
hon nu från skolbänken intill sin plats
kan skrapa gummit där det en gång satt.
Som om jag inte fanns.

Kuratorn låtsas titta på en plansch
på alla grundämnen vi känner till.
Som om det plötsligt vore intressant.
Nån annan stirrar på sin egen hand.
Som om jag inte fanns.

Jag hatar soc-miman och fruktar den,
men för ett enda litet ögonblick
mitt hat och fruktan nästan övergick
till en respekt utav ett sällsamt skick.
När alla andra bländats av min skam;
när inga andra blickar räckte fram;
vek soc-miman ej av ens en sekund:
Den mötte min med spröd och ensam blick.

Min insikt växer från en punkt där vi
med våra blickar möts i en lokal
där mina barn om dagen lär sig bli
- förhoppningsvis - nåt bättre än sin far.

Så släpper periodiska system
förtrollningen om vår kurators blick.
Så släpper tuggummits hårda problem
vår rektor, fast det ingen lösning fick.
Man stänger åter arkens tunga lock.
Den nämnda dova lukten mattas av.
Som bomull nu omkring min tunga dock.
Och hjärnan börjar långsamt fatta: Vad.

7.

Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från IoF bort mot de röda ljusen
till danssalongen, finner boten där.

Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång till ett sällsamt sköte,
där fattigdomens ångest inte är.

Där finnes livet kvar i rusets lycka.
Det stoppar känslor, toppar det med benzo.
Och utom räckhåll ifrån köld och fara
man pumpar venen, för att man-vill-bara.

103.

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid. 
Vårt sorgespel är slut, jag återgav
med sändebudets rätt från Luts kommun
mitt öde utan socialbidrag.
Med oförminskad fart mot dödens gräns,
i femton års nedgående spiral:
En jonkare och inget har jag kvar.
Soc gav inget, men de tog mina barn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar