Antropofagi

måndag 29 juni 2020

Rättelse, &c.

Frågan på vilken människolivet är ett svar har hittills, förutom själva den huvudsakliga skriften, renderat i sex blogginlägg och en rättelse. Införskaffandet och det delvisa läsandet av Merlin D. Tuttle's Bats - an illustrated guide to all species föranleder nu ytterligare en revidering. (Det hade givetvis varit kul med en bok som hette Brats - an illustrated guide to all species. Men det kanske bara är sköj for oss som minns när det var socialt acceptabelt att nita varenda stockholmare med en Canadian Goose-jacka. Tiderna förändras!)


Först, lite mer om fladdermöss

Hur sjukt är det inte att fladdermöss kan andas genom huden? En art som studerats (Epomophorus wahlbergi) får upp till tio procent av sitt syreupptag genom vingmembranet.

Fladdermöss har en slags motsvarighet till knäskål i armbågen. Den består av en förbenad bit triceps. Ju mer jag läser om fladdermöss, desto rimligare verkar Dougal Dixons vision av en marklevande rovfladdermus kallad Night stalker. Dixon beskrev hur fladdermössen evolverade motsvarande armar av sina ben, försedda med gripande klor, och ben av sina kraftigare vingar/armar.

Och yo, det finns en fladdermus i Sydamerika som heter Trachops cirrhosus, som bland annat specialiserat sig på att äta grodo! Så till den grad att den kan skilja de ogiftiga från de giftiga!


Nu till rättelsen. I Frågan på vilken människan är ett svar anförde jag följande:
Vi noterar att kejsarpingvinen, Aptenodytes forsteri, inte möter några landlevande endemiska rovdjur på sin hemmakontinent Antarktis. Vi noterar att de flesta arterna av flygoförmögna fåglar återfinns på Nya Zeeland, där det fram tills människans ankomst inte förekom några rovlevande däggdjur, förutom markfladdermössen Mystacina tuberculata och den nu utdöda Mystacina robusta, båda vilkas rovdjursdiet endast inkluderat insekter. (Det är förresten talande att alla arter av markfladdermöss återfinns på Nya Zeeland – alla andra fladdermöss är usla på att förflytta sig till fots.)
Ett fåtal fåglar har utvecklats på ett otypiskt sett i förhållande till predationshotet. Strutsar, såsom Struthio camelus, är stora, tunga och snabba, och kan göra rejäl skada med sina kraftfulla sparkar. Även kasuarerna, Casuariidae, är förhållandevis stora fåglar – hjälmkasuaren, Casuarius casuarius kan väga över 60 kilo – och de har förrutom potenta benmuskler också en tolv centimeter lång klo som rönt dem ryktet som världens farligaste fågel. Även Madagaskars flygoförmögna jätteelefantfågel, den utdöda Aepyornis maximus, vägde närmare ett halvt ton och var således en avskräckande måltid.
Med andra ord så inser vi att fåglar flygförmåga varit fördelaktig, evolutionärt sett, och att avsaknad av denna förmåga i samtliga fall kan förklaras antingen av variationer i selektionstryck (predationshot), eller av att enskilda arter utvecklats mot andra strategier.
Poängen är en ganska simpel en, och blott en liten del av ett större argument. Någon stans i poängen dyker marklevande fladdermöss upp som ett bevis på att marklevande arter endast kan leva i avsaknad av ett reellt predationshot.

Detta är givetvis idiotiskt. Det finns otroligt många mer eller mindre harmlösa små däggdjur som framlever sina ringa liv på landbacken, omgivna av fasansfulla köttätare. Vad menar jag egentligen med att dra upp de här fladdermössen? Snacka om ett fall av "proving to much."
The fallacy of Proving Too Much is when you challenge an argument because, in addition to proving its intended conclusion, it also proves obviously false conclusions. For example, if someone says “You can’t be an atheist, because it’s impossible to disprove the existence of God”, you can answer “That argument proves too much. If we accept it, we must also accept that you can’t disbelieve in Bigfoot, since it’s impossible to disprove his existence as well.”
Skulle det inte finnas några landlevande herbivorer alls, då eller? Varför finns det pingviner så långt norrut som Galapagosöarna?

Men, det som fick mig att tänka på den här dumheten var att Tuttle i Bats framhåller att det finns fossil av en marklevande australiensisk fladdermus. Det finns med andra ord direkta felaktigheter i mitt påstående gällande fladdermöss på land; dessa har existerat, och så vitt jag kan bedöma frodats, på en landmassa veritablet infesterad av carnivorer. Tuttle:
Bat fossils from elsewhere include Icarops, which lived in Australia. This genus is related to the modern New Zealand Short-tailed Bst (Mystacina). The anatomy of Icarops suggests that it, like Mystacina, foraged on the ground. This discovery undermined the generally accepted idea that ancestors of Mystacina, which colonized New Zealand one to two million years ago, only evolved as ground-foragers because New Zealand had no other mammals, and so no obvious competitors. Icarops lived in Australia, where ground-dwelling marsupial mammals are plentiful, and was happily foraging ond the ground twenty-three million years ago - long before the ancestors of Mystacina colonized New Zealand.
Så, honte sur moi eller hur fan man säger.

Men ändå, nån poäng finns det nog ändå i min poäng. Givetvis undviker alla djur att bli ätna, så gott det bara går. Vissa gör detta genom att flyga iväg. Andra gömmer sig i hål i marken, eller är giftiga, eller är så många att sannolikheten för att en given individ ska ätas helt enkelt är rätt låg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar