Antropofagi

fredag 12 februari 2021

Mer om orättvisans uppkomst

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Sagan om min läsning av The Origins of Unfairness tar emellertid inte slut här.

Som jag varit inne på är basins of attraction ett verkligt användbart begrepp för att förstå vissa nyanser vad gäller evolutionsteorin och då framförallt konvergent evolution. Inom den kulturella evolutionen kan vi tala om konvergent evolution av konventioner, vilket är det som O'Connel avhandlar. Oavsett om det är fisködlor eller STEM-yrken, så ger oss basins of attraction-begreppet ett sätt att tala om variation i evolutionära utfall, utan att handla i att slappt avfärda evolutionen som "stokastisk".

Så, igen: Ett evolutionärt ekvilibrium har en basins of attraction, vilket är de punkter ifrån vilka evolutionen alltid utvecklas mot detta ekvilibrium. Återigen är Scotts pedagogiska förklaring en bra läsning för att bilda sig intuition om begreppet.

Om vi, som O'Connel, pratar om samhälleliga konventioner med avseende på arbetsfördelning mellan könen, så är det som vi plötsligt kan förklara 1) varför vissa sysslor alltid är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturell; 2) varför vissa sysslor ofta, men inte alltid, är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturellt; samt 3) varför vissa sysslor är könsuppdelade hur som helst, tvärkulturellt.

O'Connel skiljer på helt funktionell könsuppdelning, där storviltsjakt och barnomsorg verkar vara de två tydliga exemplen. Dessa är så gott som alltid könsuppdelade på ett visst sätt - vi tänker oss att dessa ekvilibrium har väldigt stora basins of attraction, eftersom det bara - i extremfallet - finns ett ekvilibrium. (Vi kan också tänka oss att en hydrodynamisk form, som delfinen eller hajen, har en stor basin of attraction. Kanske kan en bra tumregel även vad gäller det naturliga urvalet vara att om vi ser många exempel på konvergent evolution, så har ett visst ekvilibrium en stor basin of a.)

Den andra extremen är helt konventionsstyrd könsuppdelning, där exempelvis tillverkande av fiskenät och repslageri ingår. Här är det helt random vilken könsfördelning man koordinerar sig kring. Om det finns två ekvilibrium, så har de lika stora basins of attraction. Om man inte gillar att prata om "slumpen", så kan man tänka sig att ekologiska faktorer, eller enskilda individers agerande vid något enstaka tillfälle, eller så, kan bli avgörande tipping points för vilken basin den kulturella evolutionsalgoritmen rinner ner i.

Mellan dessa båda extremer finns ett kontinuum. En viss syssla kanske har 60% basin of a. för att män ska göra sysslan, och 40% dito för att kvinnor ska göra den. Då kommer lite fler kulturer koda denna syssla som maskulin, men en stor andel tvärt om som feminin. Vi kan tänka oss vilka som helst ratios mellan basins, och då förstå att evolutionen blir mer eller mindre känslig för slumpfaktorer (dvs. faktorer som är exogena, men som vi så klart kan specificera om vi känner till dem).

Det är så klart inte allt som handlar om huruvida män eller kvinnor ska göra en viss syssla. Många koordineringssituationer har många olika ekvilibrium. Ju fler ekvivalenta ekvilibrium en viss situation har, desto mer är ett givet ekvilibrium att betrakta som en (godtycklig) konvention. Det är då själva koordineringen som är det viktiga, men den kunde ha sett ut på något annat sätt. Om en given lösning istället är given, då är den att betrakta som funktionell. Att bedja till en viss gudom kanske är funktionellt i sig, av något intersubjektiva fenomen-skäl, men exakt vilken specifik absurd fantasi man ska välja att kräla inför kanske är mer av en konvention.

Spelar det någon roll att vi har just en gran inomhus på julen? Om det inte spelar så stor roll, så är julgranen att se som en konvention. Men om det är så att just granar är praktiska att ha inomhus vid denna årstid, så är det kanske ändå rätt funktionellt att välja gran. Men då är kanske ändå "att ta in ett jävla träd överhuvudtaget" rätt mycket av en konvention. Ja, ni fattar. Beroende på hur många tänkbara ekvilibrium som finns, desto fler basins of attraction finns det såklart. (Vi kan givetvis tänka oss att en viss basin ändå är extremt dominerande, men om alla är ungefär lika stora så blir varje basin proportionerligt mindre när de blir fler.)

O'Connel använder begreppet Shannon-entropi för att kvantifiera hur konventionellt respektive funktionellt ett givet ekvilibrium är, Shannon-entropi beskriver information på vad jag uppfattar som ett bayesiansk vis, genom att - i runda svängar - jämställa den med mottagarens förvåning. Om ett budskap är överraskande - om det beskriver en osannolik situation - så har budskapet mycket information. Om vi har ett koordineringsspel med många olika tänkbara ekvilibrium och basins of attraction, så ger det mycket information att veta vilket ekvilibrium som råder. (Det var osannolikt att det skulle vara just detta ekvilibrium.) Vi har då att göra med en höggradigt konventionsstyrd koordineringslösning. Vice versa innebär det väldigt lite information att få veta att storviltsjakten i ett visst samhälle sköts av männen. Vi blir väldigt oförvånade över detta, eftersom det är ett väldigt funktionellt ekvilibrium, som kulturellt-evolutionärt sett har en väldigt dominerande basin of attraction.

Det feta med de här resonemangen är att vi helt kommer bort från polemiken mellan biologiskt hårdkodade könsroller, och oändligt flexibel socialkonstruktivism. Istället förstår vi att den kulturella evolutionen kan ta olika vägar, men enligt vissa sannolikhetsdistributioner. Återigen är det något av det fetaste med The Origins of Unfairness - den suddar ut allsköns disciplinära konfliktlinjer, helt opolemiskt, och ger "båda sidor av debatten" rejält med food-4-thought. Dessutom ger den tillfredsställande svar på, eller modeller för att tänka på, vissa länge begrubblade frågeställningar.

***

Vi har redan förklarat varför sysslor överhuvudtaget tenderar att vara könsuppdelade. Det är helt enkelt så att sociala kategorier är bra "symmetri-brytare" som kan ge den extra information som behövs för effektiv koordinering. Därför uppstår konventioner kring vem som gör vad, och även när fördelningen gynnar den ena parten mer än den andra, så gynnas båda parterna typiskt sett av att det sker en fördelning och att man koordinerar sig.

Därutöver pekar O'Connel på att vi bör se mänskliga kulturer som koordination i ett väldigt stort antal olika typer av koordineringsspel, och uppkomsten av konventioner utifrån sociala kategorier som en möjlighet att koordinera sig i flera olika frågor. Det är i någon mening den totala fitness-payoffen som bestämmer vad den kulturella evolutionen selekterar för, och då kan det vara rimligt att förlora stort i vissa spel om samma konventioner-kring-sociala-kategorier-paket ger avkastning på annat håll, i andra spel.

Slutligen indikerar O'Connel att vi kan se uppkomsten av könsroller (genus) som ett utfall av den kulturella evolutionen, eftersom könsroller ger möjligheter att koordinera sig. Att det är just könsroller som är grund för så mycket konventioner/arbetsfördelning/koordinering, beror troligen på att 1) biologiskt kön innebär många objektiva markörer att koordinera kring (könsdimorfism); 2) arbetsfördelning uppstår ändå i den reproduktiva sfären, vilket är sant för alla djur (PI-modellen); och 3) ekonomiska enheter tenderar att vara samma som reproduktiva enheter, vilket alltså ofta handlar om man/kvinna-relationer i någon form.

Som jag redan varit inne på i tidigare inlägg känns det som att O'Connel faktiskt gör konkreta intellektuella framsteg, och förklarar underkastelsen på ett djupt men begripligt sätt. Vi kommer helt bort från den heltäckande men förblindande etiketten Patriarkatet, och vi kommer helt bort från det naturliga felslutet (att är skulle vara bör). O'Connel noterar också att modellerna förutsäger att orättvisa konventioner kommer att uppstå, och att det inte behövs något stereotype threat eller andra slappa pop-psykologiska och oreplikerbara ad hoc-förklaringar.

***

Ett intressant litet sidospår som O'Connel berör är det följande: Tänk dig ett spel som kallas the stag-hunt. Detta spel handlar om att två jägare vill koordinera sig kring att jaga hjort, eller att jaga hare. Om båda jagar hjort kan de fälla hjorten och får, säg, nytta 3 vardera. Om båda jagar hare får båda hare, och får, säg, nytta 2 vardera. Om den ena jagar hjort, och den andra hare, så får den som jagar hjort nytta 0, och den som jagar hare nytta 2. 

Det finns två ekvilibrium i detta spel, men det optimala är hjort/hjort (3, 3). Hare/hare (2, 2) är suboptimalt, men klart sämst är att jaga hjort när den andre jagar hare (0!), och hare är därför ett tryggt val om man inte kan koordinera kring hjort/hjort.

Om två sociala kategorier, exempelvis män och kvinnor, etablerar olika stag-hunt-ekvilibrium internt, så kan ojämlikhet uppstå som ser ut som diskriminering! Män kanske lyckas koordinera kring hjort/hjort, medan kvinnor bara spelar hare/hare. 

Ett real life example på detta skulle kunna vara hur män homosocialt lyfter och uppmuntrar varandra, i en sund prestige-hierarki, där man klappar varandras rygg i bastun och ger varandra chefsjobb och lägenhetskontrakt etcetera. Samtidigt, på andra sidan den könsavskiljande sociala gardinen, håller kvinnorna på att bjäffsa (yeah really) och mobba varandra och hugga varandra i ryggen, slut-shame:a varandra, etcetera. (Jag säger inte att det inte finns biologiska och/eller psykologiska skillnader som ger olika stora basins of attraction för kulturell evolution av olika könstypiska beteenden i dessa avseenden - jag noterar bara att de tenderar att uppstå.)

Så, vi kan alltså ha en situation där en grupp lyckas utverka mer koordinationsvinster än en annan grupp. Med hjälp av ett eller annat strukturellt felslut kan vi då luras att konkludera, att den mer framgångsrika gruppen diskriminerar den mindre framgångsrika - när det bara är så att den har koordinerat sig kring ett bättre ekvilibrium.

Ännu värre blir det när två sociala kategorier möts, och en grupp lyckas koordinera sig optimalt internt, men suboptimalt visavi den andra gruppen, samtidigt som den andra gruppen också bara koordinerar sig suboptimalt internt. Vi får då en situation där en grupp gynnar sig själv bättre än den andra gynnar sig själv, samtidigt som gruppöverskridande interaktioner får det suboptimala utfallet. Vi har här tre helt stabila jämnviktslägen, där alla hade förlorat på att man inte koordinerade sig, men där det ändå ser ut som diskriminering.

Ett annat orättvise-scenario kan vi få i det spelupplägg som O'Connel kallar Bach-Stravinsky (men som är mer känt som Battle of the sexes, då med andra exempelaktiviteter). I detta spel vill två parter koordinera sig kring en aktivitet, men båda har också en aktivitet som de föredrar:

 

 

Spelare 1

 

 

Bach

Stravinsky

Spelare 2

Bach

2, 3

0 , 0

Stravinsky

0, 0

3, 2


Så, om Spelare 1 nöjer sig med Bach får hen nytta 2, men Spelare 2 får nytta 3. Spelar de istället Stravinsky-Stravinsky får Spelare 1 nytta 3, medan Spelare 2 får nytta 2. Lyckas de inte koordinera sig blir det nytta 0 till alla inblandade.

Om män alltid vill spela Bach, och kvinnor alltid Stravinsky, så kanske man ändå koordinerar sig kring Bach, varpå männen får det optimala utfallet i spel mellan könen. Det ser orättvist ut, men är i alla fall en rejäl koordineringsvinst till båda.

När män och kvinnor ska spela inom sina respektive sociala grupper, så kanske det ser ut så här istället (dvs. ett "correlative coordination game"):

 

 

Spelare 1

 

 

Det man föredrar

Det man inte föredrar

Spelare 2

Det man föredrar

3, 3

0 , 0

Det man inte föredrar

0, 0

2, 2


Om männen lyckas koordinera sig kring Bach, så får de också optimalt utfall inom sin egen sociala grupp. Av någon anledning kanske kvinnor inte lyckas koordinera sig kring Stravinsky - även Bach/Bach är ett jämnviktsläge med en viss basin of attraction, analogt med hare/hare i the stag-hunt - så får män bättre utfall i interaktioner mellan könen, och i inomgruppsliga interaktioner, än vad kvinnorna får i sina interaktioner sinsemellan.

Det här kan se ut som diskriminering - män vinner ju i interaktionen mellan könen! - men handlar om koordinering. Alla skulle få sämre utfall om man inte koordinerade sig mellan könen, och det är inte männens "fel" att kvinnorna inte lyckas koordinera sig kring det optimala jämnviktsläget.

***

I den mån det här nu liknar en recension av en bok, så kan Antropofagi glatt tillstå att O'Connel har en svår släng av akademikersjukan. Hon skriver otroligt långrandigt i vissa stycken, och det första två kapitlen är outhärdligt överpedagogiska för den som är en smula bekant med spelteori sedan tidigare. Men misströsta icke - det kommer coola diagram på basins of attraction en bit in. Så läs på, muntergökar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar