Antropofagi

tisdag 2 februari 2021

Skeppsbrottet, del 2

Kristianstad är den sorts plats där ingen är lycklig. Staden är omgiven av sankmark, och skakar inte knäna av den råa, skånska kölden så skakar de av livsleda. Min källarhåla översvämmas tidvis, men jag sitter kvar med vatten upp till halva vaden. Det sjunker ändå undan. 

Jag lever endast utav minnena. De saktar ner mitt självmord till normala mänskors normala takt.

Jag inser att jag har förtigit några saker. Låt mig råda bot på detta.

***

Episoden med lyssan, rabiesen, var svår. Jag hade kramper och jag kunde inte svälja vatten.

När jag fått tillbaka mina krafter gick jag emot öns mittpunkt, där de smittbärande badulerna levde i ett väldigt träd. Galen av blodtörst dränkte jag stammen i tjära som jag bar ifrån min kolmila i täta korgar. Jag fyllde även kokosnötskal med mitt egentillverkade svartkrut, och genom att förbinda nötskalen två och två med flätade växtfibrer, så kunde jag kasta upp varje par hemmagjorda bomber som en bola som fastnade högt uppe bland trädens grenar. 

Luften var tjock av de flygande vampyrerna, som attackerade mig med stor frenesi medans jag metodiskt förvandlade deras hem till en krutdurk. Jag fredade mig med en sköld som jag konstruerat av ett sköldpaddskal, och med en yxa som jag bärgat ifrån Suggan. Månljuset glittrade i det svarta blodet, mitt och djurens, som täckte mitt anlete. Jag sjöng medan jag dräpte.

Jag sjöng medan jag bar min fackla ifrån lägerelden emot trädet.

Tusen brinnande kometer flaxade skrikande iväg från den exploderande jätteträdet. De kämpade bort från elden, bort från ön och ut över havet, innan de döende singlade ner i böljan och försvann. Nästkommande morgon täcktes stränderna av förkolnade små kadaver som strömmen burit iland.

Jag hade fått min söta hämnd.

***

Dagarna på ön blev många, som jag nämnt. Jag gjorde många vackra upptäckter. Mina fridykningsexpeditioner tog mig ner till Suggans vrak, och där kunde jag ljustra de ålar som bosatt sig i mina kamraters ruttnande huvuden. De levde ungefär ett dussin i varje skalle, tätt ihopklämda inom kraniets skyddande skål, ålande in och ur genom ögonhålor, mun och näsa. Jag lärde mig snart att hålla andan i dryga fem minuter, och kunde således vänta stilla vid en kropp tills ålarna kom fram. Då högg jag dem med ljustret som jag tillverkat av bambu. En fem, sex ålar blev en härlig kvällsmat, och som hämnd för deras griftefridsbrott lät jag dem stekas levande på halster ovanför en stilla glöd. Det var underbart att se dem vrida sig av smärta medan snålvattnet steg i munnen på mig.

(Hämnd på djur blev tydligen mitt signum under denna tid.)

För att variera mitt födointag och även nå en tryggare matförsörjning valde jag att utforska flera olika metoder. Där badulernas jätteträd stått röjde jag marken och plöjde ner askan, för att sen så vete i den skyddande skuggan av den omkringliggande växtligheten. Utsädet hade jag bärgat från Suggan. Jag avledde vatten från platsen i elaborata system av diken, för att skydda från översvämningar i och med de dagliga monsunregnen, och vattnet ledde jag bort till ett lägre beläget terrass-system där jag satte vilda risplantor som växte spridda i gyttjiga grunda sjöar. Genom att samla plantorna i mina egna dammar kunde jag uppnå ett mer effektivt skördearbete, och snart nog visade det sig att både vetet och riset gav en enorm avkastning.

För att tillvarata skördarna satte jag mig i sinnet att tillverka en kvarn. Jag högg ut en mindre kvarnsten ur kalksten, och genom att fjättra en vildåsna i ett slags större ekorrhjul, så kunde jag snart nog mala vetet till mjöl vilket möjliggjorde brödbakning men även en mer effektiv förvaring av själva vetet. Riset förvarade jag i obearbetad form.

Fukt och mögel liksom skadedjur är fienden till en framgångsrik matförvaring. Jag löste saken genom att förpacka ris och spannmål i täta, torkade palmblad, och sen lägga dessa paket i tätade lårar av torkad drivved. Genom att sen ljuta en blandning av smält djurfett och tjära över lårarna, hade jag hermeneutiskt tillslutna paket av högklassiga basvaror, nog för att slippa svälta under ett par års tid.

Så måste jag väl säga några ord om djurfettet ifråga. Det hände sig att väldiga sjöelefanter besökte ön. Jag kunde dräpa dessa medelst väldiga bambuspjut, och i vissa fall var de redan sargade av hajattacker när de kravlade upp på stränderna. Det var alltså inga problem att återkommande nedlägga ett par vrålande ton kött. Jag avskilde späcket i stora klumpar som jag smälte ner och använde till tvål och annat nyttigt. Jag sparade även fett i säckar som jag tillverkade av djurens egna skinn, vilket blev till praktiska matsäckspaket vid mina vandringar på ön.

Hur tillredde jag då de väldiga djurens myckna och täta kött? Lämpligt nog fanns det en mäktig gejser på en kobbe bara några kilometer från ön. (Gejsern var inte en lämplig svaveltäkt, vilket förklarar de dykningar till vulkaniska djuphavskällor som jag tidigare redogjort för.) Genom att surra igen anus och näshåla på kadavren, och sen pumpa upp matsmältningsapparaten med en händig handpump som jag tillverkat av strupsäcken på en av mina fregattfåglar, så kunde jag få de döda sjöelefanterna att flyta. Därpå kunde jag använda kropparna som flottar, och helt sonika paddla ut mig själv på dem till kobben. (Jag motade bort glupska hajar med mitt bambuljuster, och kunde ibland få en härlig bifångst av exempelvis rävhaj.)

Väl ute på kobben angjorde jag den från vindriktningen, för att med hjälp av bränningarnas hjälp vräka upp sjöelefantsflotten på själva kobben, och sedan vältra ner den i gejsern mellan två utbrott. Typiskt sett lade sig kroppen väl tillrätta i det vulkaniska vattnet för att där koka upp till en mustig köttsoppa, som jag sedan lätt kunde frakta hem i ämbar som bars av mina tama fregattfåglar. (Dessa bastanta fåglar mäter som bekant över två meter mellan vingspetsarna.)

Intervallen mellan gejserns explosionsartade utbrotten var omkring 40 minuter, vilket gav mig gott om tid att både få i och ur köttet. En lustig anekdot är när jag vältrade ner ett ovanligt stort och fläskigt kadaver i min vulkaniska köttkokare. Kroppen täppte till gejsern helt, och fastnade därmed i en slags mäktigt baksug; den gick inte att rubba. Jag kämpade länge och väl med att få undan det fina köttet, som jag flottat ut under så stor möda och givetvis med fara för mitt liv, men snart hade 40 minuter passerat och -

Du må tro att det small.

Kokt kött regnade ner som en monsun av dryg soppa, över allting inom en radie av två kilometer. Roterande remsor av hud och tarmar flaxade runt som avklippta drivremmar i en ångmaskin, och själv kastades jag en halv kilometer ut i havet. Högst road som jag var över situationen stora dråplighet förmådde jag knappt hålla vattnet över huvudet, och under vilda skrattsalvor kämpade jag mig med nöd och näppe iland. De stora och spridda köttmängderna lockade även ett övermått av marina rovdjur, vilket ledde till nästa häpnadsväckande observation.

Stora pelikaner kom sättande för att delta i as-kalaset. När de landade på vattenytan och öppnade sina näbbar fick jag bevittna stora åttaarmade bläckfiskar, som tydligen huserade i fåglarnas rymliga krävor. Vidare efterforskningar gav vid handa att jag upptäckt en helt ny art av parasiterande cephalopoder, som lät sig fångas av just pelikaner. Väl på plats i deras säckliknande undernäbbar utsöndrade bläckfiskarna sitt bläck, som tydligen på något sätt fungerade hypnotiskt på värd-djuret. Väl på plats i näbben tog bläckfisken herraväldet över den arma pelikanen, och styrde den hädanefter som en liten flygande farkost över land och hav, för att uppnå parasitens mystiska syften. (Mina studier nådde ej längre, så om dessa syften kan jag icke ärligt förtälja.)

***

Detta om kött och potatis. Jag hoppas att få möjlighet att återkomma om frukt och grönt, men nu måste jag vila. Källarhålans reumatism tvingar mig att lägga ner fjäderpennan för den här gången.

Fan vad jag hatar Kristianstad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar