Härskararten

(Lästips: fladdermus.net; fladdermusforskning av Wilkinson, ffa. rörande livslängd; Other Minds om bläckfiskars intelligens. Relaterat här på Antropofagi: Art, avkomma, och biologiska skal-lagar; min filosofiska intuition; homo vetenskapiens.)

Det finns en teori om att flygande hundar egentligen inte är fladdermöss, utan flygande primater. Teorin verkar idag kullkastad av DNA-analys, och fladdermössens taxonomi verkar rörig. Kanske är närmaste släktingen små fruktätande hästar. Det hela är dunkelt. Men vad bryr sig den med ekolokalisering om det?

Förmodligen uppstod fladdermössen som en insektsätande gryningsjägare för kanske 70 miljoner år sedan, i och med att en global temperaturökning medförde en explosion av blommande växter och insekter. Fladdermössens är idag en mycket artrik gren av livets träd. Mellan var femte var fjärde däggdjursart är en fladdermus.

Antropofagi har tidigare ägnat på tok för lite entusiasm åt dessa fantastiska flygande däggdjur. Det finns flera anledningar att tro att de kommer att utvecklas till en vida överlägsen härskar-art. Utvecklingen krona.

Kråkfåglar är luftens primater, sett till intelligens. Detta trots små hjärnor. Istället för volym har corvusarna mycket tätt packade neuroner. Ration neuron-antal/kroppsstorlek är imponerande. Antropofagi hypotiserar att detta beror på att kråkfåglarna har utvecklat intelligens under bördan av ett speciellt selektionstryck: Vikten av att kunna bära med sig hjärnan när man flyger.

Kära vänner: Fladdermössen flyger också. Även deras intelligens bör kunna se en utveckling som innebär optimering för flykt. Och tänk er: Skulle vi människor och neuron-täthet som kråkfåglar, vore vi bergis 40 gånger smartare än vad vi är idag. (Enligt min egen vilda gissning, erkännes.)

Vidare: Bläckfiskar är mycket smarta. De har gott om neuroner, och lever i många fall - liksom kråkfåglar och primater som oss - oppurtinistiska liv med multipla födokällor och "metaanpassning" (förmågan att anpassa sig till allsköns miljöer och habitat). Men, bläckfiskar dör unga, och är föga sociala. Skulle bläckfiskar faktiskt använda sina oändliga kommunikativa resurser, dvs. sin seende och evigt färgskiftande hud, skulle deras sociala kapacitet vara gränslös. Bläckfiskars ringa ålder, och obefintliga PI, gör också att de inte ackumulerar någon kulturell kunskap. Bläckfiskar lär sig inget av sina föräldrar, och inget av varandra. Fladdermöss, however, lever ofta i otroligt omfattande och tätbefolkade samhällen. De är ytterst sociala djur.

Varför lever bläckfiskar så kort tid? En rimlig förklaring omfattar allas våran dödlighet: Mutation-selection balance, lyder termen.

Vi tänker oss att en individ var dag med en viss sannolikhet är död. Sannolikheten ökar varje dag, då död orsakad av predation, sjukdom eller olyckor med viss sannolikhet tar livet av individen varje given dag i livet. När dagarna ökar i antal, stiger sannolikheten att vara död.

Evolutionen sker inkrementellt genom att egenskaper som ger högre fitness selekteras för. Förändring sker emellertid också i och med mutationer. De flesta är dåliga, och selekteras bort, men vissa är bra.

De mutationer som har negativa effekter som uppträder vid en (sen) tidpunkt i livet när sannolikheten för att individen ändå är död är hög, selekteras emellertid inte för så kraftigt. Ju senare den negativa effekten uppträder, desto lägre är selektionstrycket. Därför tenderar alla djur att ackumulera mutationer vars negativa effekter visar sig sent i livet. Vi människor, som på senare tid lyckats hacka vår livsmiljö och drastiskt reducera sannolikheten för att vi ska dö av våld, infektioner, parasiter eller rovdjursangrepp, tvingas nuförtiden uppleva den period i livet som våra förfäder med hög sannolikhet skulle "slippa". Vi behöver alltså möta våra dåliga mutationer, och så småningom dö av dem.

Bläckfiskar har evolverat från skalbärande ammoniter och deras likar. När bläckfiskar blev mjuka, oskyddade djur i ett hav fyllt av hajar och muränor, blev sannolikheten för att de skulle vara döda snabbt ganska hög. Detta visar sig också i att de fortplantar sig en enda gång i livet. Även de största bläckfiskarna, som 50 kilo tunga stillhavsbläckfisken, lever i fyra fem år, och får alla sina 400 000 ägg på ett bräde för att sedan dö. De få bläckfiskar som överlever till hög ålder faller snart i bitar, förmodligen beroende på ett extremt fall av mutation-selection balance. Selektionstrycket mot mutationer med negativa konsekvenser har varit obefintligt, eftersom bläckfiskarna ändå i regel dött av annat.

Men, mina vänner: Fladdermöss är kända för att i flera fall leva extremt länge relativt sin ringa storlek. Detta förmodligen bland annat för att deras flygande och kollektiv-dväljande livsstil minskar risken för att dö, varför det funnits ett selektionstryck mot mutationer med sena negativa effekter. (Dessutom kan de ofta styra sin kroppstemperatur och lite sånt coolt.)

Så, vad har vi här: En art med flygande däggdjur som lever länge, i stora kolonier. Det som stör är att de oftast är väldigt nischade på specifika födoslag, men å andra sidan är de många och nischade på helt olika födoslag, så utvecklingslinjerna bör kunna korsa en mer generalistisk och opportunistisk livsstil som är förknippad med högre intelligens.

Beakta! Ett flygande däggdjur! Socialt! Opportunistiskt! Långlivat! Tätt packade neuroner för att kunna vara intelligent samtidigt som det ska kunna flyga med sin hjärna! Få mutationer med ens sena negativa effekter!

Vi har en motherfucking härskarart på våra händer, gubevars. En flygane primatekvivalent som blir gammal som en grönlandshaj, och som lever i mäktiga civilisationer om miljontals individer. Med en intelligens flera storleksordningar över människans.

Buga eder. Snart är den här.