Antropofagi

fredag 8 november 2019

Den rödaste rosen slår ut

Eftersom Liv Strömqvist tidigare både hyllats och myllats av Antropofagi, kan det vara värt att ta sig rätten att bilda sig uppfattningar om hennes senaste verk: Den rödaste rosen slår ut.

Kort om innehållet: Strömqvist harvar på ett hyfsat underhållande sätt sig igenom ett antal sociologiska teorier om kärleken, med fokus på hur den tar - eller inte tar - sig uttryck i vår samtid. Det är en rätt kul och på det stora hela läsvärd skapelse, med fokus text och citat snarare än straight up comedy. Skratta högt får man göra någon annanstans. Tankeställare och givande reflektioner tillhandahålles emellertid.

Nu till det roliga: Kritik!

***

Låtom oss begynna med det mest graverande: Det är Antropofagis bestämda uppfattning att Strömqvistarn gravt feltolkar myten om Theseus och Ariadne.

Den bärande premissen i Den rödaste rosen...:s sista kapitel är att Theseus lämnar Ariadne på Naxos, helt utan någon som helst anledning. Eller, att anledningen till detta svek är att Theseus kort och gott slutar vara kär i Ariadne.

Så såg det givetvis ut från Ariadnes perspektiv. Men sådan var icke sanningen. Eller, sådan är icke myten.

Theseus får av Ariadne hjälp att döda Minotarus, Ariadnes halvbror. Ariadne, som är bortlovad åt Dionysos, flyr därefter Kreta på Theseus skepp. När de slår läger på Naxos uppenbarar sig Dionysos för Theseus medan Ariadne sover. Vinguden berättar att Zeus dömt Ariadne till döden pga. halv-brodermordet, men att Dionysos kan upphäva domen om Theseus går med på att segla ifrån Naxos medan Ariadne fortfarande sover. Villkoret för att Dionysos ska rädda Ariadne är att Theseus inte på något sätt meddelar Ariadne om att han lämnar henne av kärlek. Det ska verka som att han bara kallblodigt dumpar henne. Theseus blir naturligtvis otroligt ledsen över tanken på vad Ariadne ska tycka och tänka om honom, men eftersom han verkligen älskar henne så prioriterar han hennes liv och välmåga framför sin egen stolthet. Kort sagt: Theseus lämnar Ariadne för att han älskar henne. Inte för att kärleken tagit slut.

Även i andra versioner av myten, där Dionysos inte ställer dessa explicita villkor, så framgår det att det är vinguden som övertalar Theseus att segla från Naxos utan sin kvinna. Det är inte något total-random övergivande vi har att göra med.

Men, detta är egentligen på marginalen. Det allra mest bisarra med Strömqvists hantering av Ariadne-myten är att hon tycks analysera den så att säga at face value. Som om hon verkligen undrar hur den verkliga personen Theseus tänkte när han övergav Ariadne.

Myter är väldigt intressanta fenomen. De säger oss nämligen någonting om mänskliga ideologier och norm-komplex. De är bärare av ideal och idéer. De är analyserbara ur detta perspektiv. (Relaterat: For the recorddet lägsta; koordinering, kultur, kategorier; Schelling-punkter; intersubjektiva fenomen.)

De är kanske inte precis intressanta ur perspektivet: Exakt hur tänkte den verkliga personen Rödluvan faktiskt?

Okej, gränsen kanske inte är klar ens när vi pysslar med förment verkliga, historiska karaktärer. Däremot är myten ju uttryckligen fiktiv! Den historiska kärnan är så långt tillbaka i tiden, och så inrullad i tolkningslager, att vi inte gärna kan betrakta dem som historiska förstahandskällor. Det är därför vi t.ex. försöker skilja på Nya Testamentet och den faktiskt existerande historiska personen Jesus från Nasaret. Strömqvist verkar på ett ytterst postmodernt vis missa denna centrala distinktion. Sammanblandningen av nivåer ger här upphov till stor ofrivillig komik.

***

En annan, något mindre specifik iakttagelse om Den rödaste rosen..., är författarens stora ängslighet. Vid vissa tillfällen framstår det som ett stilgrepp - Strömqvist strösslar med "kanske", vilket givetvis inte borde behöva - men definitivt behövs - sägas i samma andetag som varje endaste sociologisk teori/gissning om världen. (Jag har tidigare noterat "att socialkonstruktivismen har [...[ rätt rätt [...] [och att] vi möts vid vägskälet; att spelteori och sociologi är släkt, även om spelteorin gör att vi slipper en evigt jäsande degvarelse av uddlöst magkänsle-teoretiserande." Inte minst vad gäller samtidsspaningar.)

Vid många andra tillfällen framstår det som om författaren verkar inom ett paradigm som gjort moraliserande till en dygd. Var eviga pseudostatistisk utsaga föranleder en ursäkt, eftersom det är fult att generalisera, generellt sett.

Eftersom allting är ett missförstånd, och det är viktigt att kunna säga "dinner time", så antar jag att Strömqvists strategiska krypande för den tänkte läsaren betalar sig i lite färre hat-brev (eller hur nu woke:a människor kommunicerar nuförtiden). Det är ändå sorgligt att en konstnär är så nervös över att råka trampa någon på tårna att hon måste stanna och ursäkta sig mellan vartenda penseldrag. Det är också ett sätt att nedvärdera läsaren - vilket alltså kanske är en korrekt kalibrering av Strömqvist, givet att hennes publik är en skock ideologiskt marinerade får.

Vi har sett det förut i En varg söker sin pod. Jag noterade:
"Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, 'så att inte alla börjar maila'. Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ)."
Det skulle vara härligt om nästa seriealbum helt enkelt skiter i brasklapparna.

***

I övrigt är innehållet i stora delar att likna vid en mindre besjälad, och mindre djuplodad, Alexander Bard-rant. Antropofagis egna inlägg om male-to-female-breeding ratio (M2FBR), sexrecession, med mera känns igen. Ett exempel är just Hypotes avseende sexrecession, där jag ger exakt samma förklaring till incel-fenomenet som Strömqvist (gällande homogami och hypergami), även om Strömqvist har en underförstått socialkonstruktivistisk lutning på sin förklaringsmodell.



Att Strömqvist tillåter sig en slags ekonomisk modell vad gäller homo- och hypergami och M2FBR, får mig att önska att hon vågat go there när det gäller vad gäller 1) "ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen", samt vad gäller 2) omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig.

1) "Ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen" handlar om prestationssamhället, till skillnad från pliktsamhället - "kan" till skillnad från "bör". I det gamla plikt-/bör-samhället var man helt enkelt tvingad att göra på ett visst sätt. Nuförtiden, i prestations-/kan-samhället,vill man helt enkelt göra på ett visst sätt. Enligt en sociolog som Strömqvist refererar till är det helt enkelt billigare att exploatera människor genom att få dem att vilja göra något, än vad det är att tvinga dem.

Det hela minner naturligtvis om Evsay Domars land- labour-ratio-teori, som i grund och botten förklarar träldom genom en tillgång-/efterfrågan-modell för arbetskraft. (Relaterat/bakgrund: Alla inlägg om Evsay Domar.) Antropofagi har anfört att livegenskap är sällsynt idag, eftersom det verkar finnas ett överskott på arbetskraft. Vi skulle också kunna gissa att teknologisk- och teknisk utveckling och automatisering ytterligare förskjuter maktbalansen till ondo för arbetssäljarna, och att gigekonomi och kan-samhälle är den naturliga följden av en svag förhandlingsposition.

Det skulle vara kul att höra Strömqvists sociolog-referat kötta ut en sådan förklaringsmodell en smula. Det vill säga - det skulle vara kul att komplettera den kulturella förklaringsmodellen med en reflektion kring bakomliggande strukturer. Att bara postulera zeitgeist är att öppna en alltför övergripande låda i lådkomplexet.

2) Omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig, är mina egna ord. Strömqvists poäng, så som jag tolkar den, är att 1800-talsmän trånade och skrev kärleksbrev, medan män av idag inte bryr sig så mycket. Så, vad står på min önskelista kopplat till det här då?

Jo: Varför? Kan det ha att göra med köns(o)balans? Eller mer specifikt, den obalans i vad vi lite slarvigt kan kalla operational sex ratio, fast att vi menar att parnings-poolen bestäms av mäns- och kvinnors relativa status enligt tidigare nämnda homo- och hypergama modell. Som jag en gång skrev:
"Om vi tänker oss att o/jämlikhetspyramiden formar sig enligt följande... 
Toppen: Ett litet skikt rika, framgångsrika män
Mitten: En stor grupp högpresterande kvinnor
Botten: En stor grupp lågpresterande, lågutbildade män 
...och kombinerar det med antagandet att kvinnor i allmänhet icke ligger sig nedåt i status, så innebär det att varje given kvinna har en lägre sannolikhet att träffa en fuckable kille än i en mer jämlik distribution... 
Toppen: 50/50 framgångsrika kvinnor och män
Botten: 50/50 misslyckade kvinnor och män 
...eller för den delen än i en mer traditionell, patriarkal distribution: 
Toppen: Mäktiga, rika män
Botten: Förtryckta kvinnor 
Dvs., klustringen av män på botten skapar relativt sett en större andel o-liggbara killar. Män med lågt äktenskapsvärde, i relativa termer. Kvinnor exponeras för färre attraktiva män, för att dessa är färre."
Könsekonomin blir alltså förskjuten mot att de killar som väl överhuvudtaget får ligga kan välja och vraka och skita i att binda sig, medans kvinnor får allt svårare att hitta partners som är högre i status än de själva. Statusmännen behöver då inte bry sig om varje given romans, eftersom det står dem tusen åter, och de vill inte heller binda sig, eftersom de kan minimera sin PI och få större reproduktiv avkastning genom en promiskuös strategi. Kvinnorna är i en desto mer desperat situation, där de behöver knyta till sig män och i idealfallet deras PI. Varje interaktion är därmed betydligt mer laddad för kvinnan än för mannen, då mer står på spel, och då intressena inte är alignade. Strömqvist hintar för all del åt den här typen av samband, men det som jag verkligen saknar är en lite mer uttrycklig "evolutions-ekonomisk" analys. För det är sånt jag gillar. förlåt förlåt förlåååååt! haha så grovt generaliserande som om JAG hade en enhetlig och stabil preferens!!!! ååååh ursäkta grovheten haha förlåt förlåt förlåt

***

Nåväl. Jag vill verkligen inte göra Strömqvists jobb åt henne. Jag kan bara kallt konstatera att allt är som vanligt, vilket alltså är bättre än man kan frukta men sämre än man kan önska. Helt okej läsvärd seriebok har vi att göra med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar