Ofrivillig barnlöshet

Antropofagi har tidigare skrivit om male to female breeding ratio, samt lovat att läsa Thornhill & Palmer, A Natural History of Rape. Nu alignerar sig linjerna. Inte minst pga. Boschini & Sundström (2018), samt Scocco (DN 5/10 2018).

(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)

***

Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.

Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.

Hur som helst tyder allt på att  våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)

Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.

En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)

Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.

Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)

Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).

Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?

***

Boschini & Sundström skriver:

"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."

Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.

***

(Digression deluxe:

Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.

Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.

Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.

Slut på digression.)

***

Jag rövar en bild:

Snüdd från Boschini & Sundström.

Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).

Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.

"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."

 Vidare, om det intressanta begreppet homogami:

"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."

Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:

Mer bild från Boschini & Sundström.

Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men: 

"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."

Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning. 

"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."

***

Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:

"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.

[...]

Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.

I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.

I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.

Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).

Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.

Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."

Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.

Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.

Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.

Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."

De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.

Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.

(Digression nr. 2:

En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.

Kinas bare branch-problem är en annan historia.)

***

Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.

Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.

I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.

Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.

Hypotes avseende sexrecessionen

(Bakgrund: Swajpade hällristningar; ofrivillig barnlöshet; barnlöshet del 2; omprövelsen del 3.)

I egenskap av småbarnsförälder får jag ofta känslan av att barnfria människor lever exakt som i GTA. Någon slags fri, galen, open world:ig verklighet där man bara glider omkring och gör exakt vad fan man vill.

Jag bör kanske påpeka att mina vänner och bekanta endast i undantagsfall tillgriper grovt våld på öppen gata. Inte heller hör det till vardagen att de kör över långa led med Hare Krishna (Gouranga!) i en stulen Pegassi Vacca. Men ändå; folk bara roamar omkring och fattar självständiga, individualistiska beslut. (Den där illusionen av fri vilja kanske är lite mer övertygande i vissa livssituationer än i andra.)

With that said: Det har sina poänger det här med barn, både på individnivå och på samhällelig dito. Låg fertilitet är ett problem för många av världens regeringar. Vi har tidigare varit inne på att Sverige ligger väldigt bra till, demografiskt sett, vilket vi med all sannolikhet kan härleda till utbyggd barnomsorg och generös föräldraförsäkring. (Det är också förmodligen en ond spiral, gissar jag, att ha en dålig befolkningspyramid. Om alla är över 65 finns ingen som kan bemanna förskolorna, och då blir det lite svårt för japanska staten att rekrytera till civilisationens prästerskap, och bygga ut dagis, även om de hade velat.)

DN skriver om den sk. sexrecession som man menar drabbat västvärlden. Det är inte bara så att folk får få barn, vilket ju skulle kunna ha lösts med preventivmedel. Det är också så att det helt enkelt liggs mindre. ¿Por qué?

De sociologiska gissningar duggar naturligtvis, som DN-artikeln ger prov på. Jag säger inte bu eller bä om dessa förklaringar. Däremot vill jag lansera en hypotes som spelar på en underliggande, strukturell nivå.

Det avtagande liggandet beror på att det finns färre attraktiva män.

Vi har gått igenom Boschini & Sundströms resultat vad gäller mäns ofrivilliga barnlöshet. Att inte lyckas reproducera sig, trots att man vill, samvarierar med låg utbildning och låg inkomst. Ett lågt värde på äktenskapsmarknaden, helt enkelt. Vi har även tittat på Uggla & Mace och vad deras studie av nordirländares sex ratio och flyttmönster säger om manliga respektive kvinnliga mating strategies. Bilden står sig, dvs. att kvinnor inte ligger neråt i status.

Vidare har vi försökt knyta ihop ekonomisk o/jämlikhet med male-to-female breeding-ratio (hädanefter M2FBR). Det verkar inte långsökt att anta (det skulle inte förvåna mig) att ojämlika samhällen mätt i inkomst och kapital, också är ojämlika mätt i reproduktions-möjligheter för män. (Jag noterar att) Karin Bois i Min europeiska familj de senaste 54 000 åren noterar att bronsåldern var höggradigt ojämlik pga. lättkontrollerade resurser, och att detta verkar ha lett till en skev M2FBR där några få mäktiga män fick reproducera sig jättemycket mer än alla andra.

Vi ser en ökande ekonomisk ojämlikhet i de flesta västländer (om än ej globalt). Samtidigt pratas det om incels och sexrecession. Antropofagis explore-funktion ba': Coincidence, ey?

Om vi tänker oss att o/jämlikhetspyramiden formar sig enligt följande...

Toppen: Ett litet skikt rika, framgångsrika män

Mitten: En stor grupp högpresterande kvinnor

Botten: En stor grupp lågpresterande, lågutbildade män

...och kombinerar det med antagandet att kvinnor i allmänhet icke ligger sig nedåt i status, så innebär det att varje given kvinna har en lägre sannolikhet att träffa en fuckable kille än i en mer jämlik distribution...

Toppen: 50/50 framgångsrika kvinnor och män

Botten: 50/50 misslyckade kvinnor och män

...eller för den delen än i en mer traditionell, patriarkal distribution:

Toppen: Mäktiga, rika män

Botten: Förtryckta kvinnor

Dvs., klustringen av män på botten skapar relativt sett en större andel o-liggbara killar. Män med lågt äktenskapsvärde, i relativa termer. Kvinnor exponeras för färre attraktiva män, för att dessa är färre.

Dessutom träffar varje given man mer sällan en kvinna han vill ha - för han pallar fan inte kraven. Låt oss återigen citera Uggla & Mace:

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Så, liksom att ökande ojämlikhet leder till skevare M2FBR, pga. att färre män per kvinna är attraktiv, så leder ju detta på aggregerad nivå även rimligen till färre samlag i befolkningen. Moulay Ismail ibn Sharif, sultan av Marocco, hann knappast betäcka sina honor lika ofta som hade varit fallet om varje kvinna i hans harem istället haft vars en kille. Antalet potentiella ejakulationer per dygn är begränsade för varje man, även om han har optimala förutsättningar i termer av tillgång till kvinnor att ejakulera i. (Så blev det också ett demografiskt fiasko, som sagt:

"If anything, Moulay Ismael’s extreme polygyny put a huge dent in the overall fertility of his capital city. The average fertility rate for the women in his harem was much lower than it would have been had they been in much-less-polygynous mating relationships. Even more dramatically, in order to maintain a rolling harem of 500 women under 30 — when they were forced to ‘retire’ — some estimates suggest that he would have had to have amassed over four thousand wives and concubines over his lifetime. Given that it was a capital offense to have sex even with a former member of his harem, this puts his alleged fertility in a whole new light. Against this number — four thousand women — 1171 children is actually a staggeringly low rate of fertility, a measure of how inefficient a single man is at making use of the fecundity of a large number of women.")

 ***

Men okej. Alla de "sociologiska gissningarna" då. Vad med dem?

En sådan är att incel-killarna bara kollar porr och därmed a) inte pallar ha vanligt, jobbigt sex, i alla fall b) inte med vanliga, oporriga tjejer.

Detta lukta fördomar, tycker Antropofagi. Med en tesked empati i soppan kan vi plötsligt enkelt föreställa oss hur den enskilde, ensamme, deprimerade incel-gossen snärjer in sig i en makaber överbyggnad av adaptiva preferensformeringar, nihilistisk subkulturell identitet, och utåtriktad depression aka. narcissistiska aggression.

Själva porrfrågan kan vi lämna därhän för den här gången - den har redan diskuterats av Antropofagi i ett misstänkt stort antal inlägg. I ett lika stort - och lika misstänkt! - antal inlägg har dryftats att kausalitet och korrelation icke bör förväxlas. (Här t.ex., på själva temat faderskap.) Hur mycket porr som incels än konsumerar, så kan vi inte säga att denna exponering leder till incelskap, om vi inte gör en fet RCT-studie om saken. Mer sannolik orsak-och-verkan-riktning är vad mig anbelangar den motsatta, även om det också går att tänka sig inlåsningseffekter (dåliga lokala optimum av hög porrkonsumtion men låg IRL-kopulation).

Min poäng är att min strukturella hypotes (färre andel attraktiva män i ett mer ojämlikt samhälle med män på botten) inte motsäger porrhypotesen eller de flesta av de "sociologiska gissningarna". Män som inte är gångbara på äktenskapsmarknaden kan behöva konsumera mer porr, som en coping mechanism.

***

Vad då med min egen gissning? Min egen dumma hypotes? Om en - relativt sett - lägre andel attraktiva män?

Den bygger på några tuffa antaganden, most notably "kvinnor ligger helst inte neråt i status". Min hypotes ligger således en bit ut i paradigm-periferin, och jag bör ha låg total confidence i den. Ingångsvärdet bör var att jag har fel. (Bakgrund: Tre paradigm och sannolikheten för att de är sanna.)

För det första ska vi se en trend där antalet samlag sjunker samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten ökar och M2FBR skevnar. Det här är samband som inte bevisar någonting, men som vi vill ska föreligga på aggregerad nivå. Här är Japan ett besvärande fall, då det är ett land med jämförelsevis hög ekonomisk jämlikhet, men känt för sin låga fertilitet och sina "gräsätarmän" respektive "parasitsinglar" (för att tillgripa DN:s terminologi). Men, jag skyller på kulturella och institutionella confounders och skyndar vidare.

Jag vet också väldigt lite om den underliggande datan. Det säger inte så mycket att vi i genomsnitt begår färre samlag per person. Ett genomsnitt kan dölja stora variationer. Om min hypotes ska kunna vara korrekt, krävs att antalet samlag (från gruppen mäns perspektiv) sjunker för män med låg status i termer av inkomst och utbildning. Subgruppen högstatusmän ska ha fortsatt normal-högt antal samlag, i genomsnitt. Den sjunkande trenden ska alltså gälla de socioekonomiskt lägre skikten. På rak arm motsägs detta av den vedertagna neo-eugeniska sanningen att fattiga/korkade får fler barn är rika/smarta. Fast, kanske är det så att fattiga/korkade som väl hookar (kanske höga på metamfetamin) alltid sprutar ur sig avkomma när de väl sitter där i tvåsamhet i husvagnen, men att de uslaste lågstatus-männen ändock oftast lever ensamma i motorcykelgäng och mördar/super.

***

Nåväl; Antropofagis mäktiga hypotes är hotad. Samtidigt vill jag låta min explore-funktion löpa amok ännu lite mera innan jag diskar den här trasan. De mäktiga trådar jag nu nystar i löper nämligen hela vägen tillbaka till den epokgörande boken The Spirit Level (nästan gratis i pocket!), och dess nyliga uppföljare The Inner Level.

Som jag har fördjupat mig i tidigare visar The Spirit Level hur ekonomisk ojämlikhet samvarierar med - och också verkar orsaka - oönskade sociala utfall inom alla indikatorer som har en social gradient (dvs. blir värre ju lägre ner i samhällsskikten vi kommer). Den mekanism som föreslås i The Spirit Level, och sedermera utvecklas i detalj i The Inner Level, är att primala statusbeteenden orsakar stress i befolkningar där statusskillnaderna är påtagliga.

Det finns flera intressanta frågor i det här. Det ena är: Jaha, okej? Det vet vi. Det är så satans jävla intuitivt så att jag inte fattar hur fiskarna Wilkinson och Pickett ens upptäckte vattnet de simmade i.

Den andra är: Men asså, exakt var ska o/jämlikheten uppträda för att ha effekt? På vilken nivå? Spelar det någon roll om ett land är ojämlikt, om jag inte vet det? Spelar det någon roll om det råder jämlikhet, om jag inte tror det?

Förmodligen aktiveras statusstressen av det undermedvetna, allmänna estimat som hjärnan förmodligen gör av ens status. Förmodligen är denna förmåga formad i en samlar-jägar-tillvaro i grupper om högst 100 individer. Förmodligen löper den här adaptionen lite amok i dagens medielandskap. Men förmodligen har vi en rätt bra uppfattning om vår status i förhållande till vad som vi uppfattar som vår omgivning, i termer av människor vi möter, lönestatistik, nyhetsrapportering och Instagram-skrytflöden.

Givet sexuell-selektion-delen av evolutionsteorin - att det kön med lägre genomsnittligt parental investment (PI), tävlar om det kön med högre genomsnittlig PI:s PI - borde också män känna mer statusångest, i genomsnitt. Det är ju männen som blir bortvalda - nu, kanske, i större antal än vad som varit brukligt i en tid av jämlik M2FBR. Vi borde se en hel massa primal status-ångest i gruppen män, och den borde ge upphov till ständigt vidrigare generationer av narcissistiska och konfliktinriktade... våldtäktsmän.

Vilket får oss att snegla på den galopperande brottsstatistiken, och med spänning invänta att BRÅ rapporterar sitt regeringsuppdrag senast i maj 2019:

Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019.

Ofrivillig barnlöshet, del 2

(Del 0. Del 1. Del 1,5.)

Okej, så vi har:

En skenande M2FBR, eftersom ökande ojämlikhet ger ökande reproduktiv ojämlikhet - vilket är förklaringen till att ojämlikhet leder till negativa sociala utfall.

Det faktum att män konkurrerar om att bli valda av kvinnor, och att män med låga inkomster och låg utbildningsnivå inte blir valda - dvs. förblir ofrivilligt barnlösa.

Att ojämlikhet leder till reproduktiv ojämlikhet är förmodligen extra sant i ett samhälle där kvinnor i många avseende drar ifrån män i status, utbildning och inkomst. Eftersom även framgångsrika kvinnor vill knulla uppåt i hierarkin, blir koncentrationen till högstatushannar större, alternativt den ofrivilliga kvinnliga barnlösheten, alternativt alternativa reproduktionsstrategier såsom IVF. En ekonomisk ojämlikhet där männen ändå är överordnade kvinnorna, dvs. den variant som vi oftast sett historiskt, skulle i så fall inte ge samma skevhet i M2FBR. Detta även om man även här kan förväntar sig - och de facto observerar - en monopolisering av den reproduktiva resursen. Grejen är ju att om ojämlikhet uppstår tills manskollektivets nackdel, så blir större andel av männen totalt ovalbara för en större andel av kvinnorna.

Ojämlikhet i reproduktiva möjligheter kan förklara mäns större ångest över resursdeprivation - deras större peniafobi. Således även deras större SD-röstande, om vi tror att statusångest av olika slag är en variabel att räkna med i populistpartiernas framgångssaga lately.

Vidare har vi våldtäkt som en reproduktiv strategi, där risk vägs mot reproduktiv vinst. Palmer & Thornhill uppvisar en diger empiri för att stödja att det främst är lågstatushanar som tenderar att våldta. Det verkar som att den reproduktiva förtjänsten relativt sett är större för män som inte kan konkurrera på äktenskapsmarknaden på andra sätt. Visst kan högstatusmän våldta, men det är inte det vanligaste, och det är sannolikt i så fall så att de behöver en lägre risk. (Vilket för övrigt får mig att uppvärdera #metoo; kampanjen/rörelsen/fenomenet handlar ju om att öka risken för framförallt högstatusmän, vilket i så fall torde ha god effekt. Det evolutionära perspektivet tyder också på att strängare straff och högre sannolikhet för att dömas förmodligen påverkar benägenheten att våldta. Evolutionsperspektivet är således feministernas vän här.)

Allt detta sammantaget borde vi förvänta oss att våldtäkter - allt annat lika - ökar med en ökande ofrivillig barnlöshet. Vi borde förvänta oss att SD-väljare våldtar mer än andra grupper (även kontrollerat för kön, naturligtvis, annars är det ju öppet mål).

Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom "socioekonomiska faktorer" faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!

Så, låtom oss granska sexualbrottsstatistiken i förhållande till inkomstfördelningen under kommande årtionden. Så får vi se om de här guesstimaten var bra eller anus.

Den rödaste rosen slår ut

Eftersom Liv Strömqvist tidigare både hyllats och myllats av Antropofagi, kan det vara värt att ta sig rätten att bilda sig uppfattningar om hennes senaste verk: Den rödaste rosen slår ut.

Kort om innehållet: Strömqvist harvar på ett hyfsat underhållande sätt sig igenom ett antal sociologiska teorier om kärleken, med fokus på hur den tar - eller inte tar - sig uttryck i vår samtid. Det är en rätt kul och på det stora hela läsvärd skapelse, med fokus text och citat snarare än straight up comedy. Skratta högt får man göra någon annanstans. Tankeställare och givande reflektioner tillhandahålles emellertid.

Nu till det roliga: Kritik!

***

Låtom oss begynna med det mest graverande: Det är Antropofagis bestämda uppfattning att Strömqvistarn gravt feltolkar myten om Theseus och Ariadne.

Den bärande premissen i Den rödaste rosen...:s sista kapitel är att Theseus lämnar Ariadne på Naxos, helt utan någon som helst anledning. Eller, att anledningen till detta svek är att Theseus kort och gott slutar vara kär i Ariadne.

Så såg det givetvis ut från Ariadnes perspektiv. Men sådan var icke sanningen. Eller, sådan är icke myten.

Theseus får av Ariadne hjälp att döda Minotarus, Ariadnes halvbror. Ariadne, som är bortlovad åt Dionysos, flyr därefter Kreta på Theseus skepp. När de slår läger på Naxos uppenbarar sig Dionysos för Theseus medan Ariadne sover. Vinguden berättar att Zeus dömt Ariadne till döden pga. halv-brodermordet, men att Dionysos kan upphäva domen om Theseus går med på att segla ifrån Naxos medan Ariadne fortfarande sover. Villkoret för att Dionysos ska rädda Ariadne är att Theseus inte på något sätt meddelar Ariadne om att han lämnar henne av kärlek. Det ska verka som att han bara kallblodigt dumpar henne. Theseus blir naturligtvis otroligt ledsen över tanken på vad Ariadne ska tycka och tänka om honom, men eftersom han verkligen älskar henne så prioriterar han hennes liv och välmåga framför sin egen stolthet. Kort sagt: Theseus lämnar Ariadne för att han älskar henne. Inte för att kärleken tagit slut.

Även i andra versioner av myten, där Dionysos inte ställer dessa explicita villkor, så framgår det att det är vinguden som övertalar Theseus att segla från Naxos utan sin kvinna. Det är inte något total-random övergivande vi har att göra med.

Men, detta är egentligen på marginalen. Det allra mest bisarra med Strömqvists hantering av Ariadne-myten är att hon tycks analysera den så att säga at face value. Som om hon verkligen undrar hur den verkliga personen Theseus tänkte när han övergav Ariadne.

Myter är väldigt intressanta fenomen. De säger oss nämligen någonting om mänskliga ideologier och norm-komplex. De är bärare av ideal och idéer. De är analyserbara ur detta perspektiv. (Relaterat: For the record; det lägsta; koordinering, kultur, kategorier; Schelling-punkter; intersubjektiva fenomen.)

De är kanske inte precis intressanta ur perspektivet: Exakt hur tänkte den verkliga personen Rödluvan faktiskt?

Okej, gränsen kanske inte är klar ens när vi pysslar med förment verkliga, historiska karaktärer. Däremot är myten ju uttryckligen fiktiv! Den historiska kärnan är så långt tillbaka i tiden, och så inrullad i tolkningslager, att vi inte gärna kan betrakta dem som historiska förstahandskällor. Det är därför vi t.ex. försöker skilja på Nya Testamentet och den faktiskt existerande historiska personen Jesus från Nasaret. Strömqvist verkar på ett ytterst postmodernt vis missa denna centrala distinktion. Sammanblandningen av nivåer ger här upphov till stor ofrivillig komik.

***

En annan, något mindre specifik iakttagelse om Den rödaste rosen..., är författarens stora ängslighet. Vid vissa tillfällen framstår det som ett stilgrepp - Strömqvist strösslar med "kanske", vilket givetvis inte borde behöva - men definitivt behövs - sägas i samma andetag som varje endaste sociologisk teori/gissning om världen. (Jag har tidigare noterat "att socialkonstruktivismen har [...[ rätt rätt [...] [och att] vi möts vid vägskälet; att spelteori och sociologi är släkt, även om spelteorin gör att vi slipper en evigt jäsande degvarelse av uddlöst magkänsle-teoretiserande." Inte minst vad gäller samtidsspaningar.)

Vid många andra tillfällen framstår det som om författaren verkar inom ett paradigm som gjort moraliserande till en dygd. Var eviga pseudostatistisk utsaga föranleder en ursäkt, eftersom det är fult att generalisera, generellt sett.

Eftersom allting är ett missförstånd, och det är viktigt att kunna säga "dinner time", så antar jag att Strömqvists strategiska krypande för den tänkte läsaren betalar sig i lite färre hat-brev (eller hur nu woke:a människor kommunicerar nuförtiden). Det är ändå sorgligt att en konstnär är så nervös över att råka trampa någon på tårna att hon måste stanna och ursäkta sig mellan vartenda penseldrag. Det är också ett sätt att nedvärdera läsaren - vilket alltså kanske är en korrekt kalibrering av Strömqvist, givet att hennes publik är en skock ideologiskt marinerade får.

Vi har sett det förut i En varg söker sin pod. Jag noterade:

"Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, 'så att inte alla börjar maila'. Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ)."

Det skulle vara härligt om nästa seriealbum helt enkelt skiter i brasklapparna.

***

I övrigt är innehållet i stora delar att likna vid en mindre besjälad, och mindre djuplodad, Alexander Bard-rant. Antropofagis egna inlägg om male-to-female-breeding ratio (M2FBR), sexrecession, med mera känns igen. Ett exempel är just Hypotes avseende sexrecession, där jag ger exakt samma förklaring till incel-fenomenet som Strömqvist (gällande homogami och hypergami), även om Strömqvist har en underförstått socialkonstruktivistisk lutning på sin förklaringsmodell.

Att Strömqvist tillåter sig en slags ekonomisk modell vad gäller homo- och hypergami och M2FBR, får mig att önska att hon vågat go there när det gäller vad gäller 1) "ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen", samt vad gäller 2) omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig.

1) "Ett-annat-du-på-en-minut-doktrinen" handlar om prestationssamhället, till skillnad från pliktsamhället - "kan" till skillnad från "bör". I det gamla plikt-/bör-samhället var man helt enkelt tvingad att göra på ett visst sätt. Nuförtiden, i prestations-/kan-samhället,vill man helt enkelt göra på ett visst sätt. Enligt en sociolog som Strömqvist refererar till är det helt enkelt billigare att exploatera människor genom att få dem att vilja göra något, än vad det är att tvinga dem.

Det hela minner naturligtvis om Evsay Domars land- labour-ratio-teori, som i grund och botten förklarar träldom genom en tillgång-/efterfrågan-modell för arbetskraft. (Relaterat/bakgrund: Alla inlägg om Evsay Domar.) Antropofagi har anfört att livegenskap är sällsynt idag, eftersom det verkar finnas ett överskott på arbetskraft. Vi skulle också kunna gissa att teknologisk- och teknisk utveckling och automatisering ytterligare förskjuter maktbalansen till ondo för arbetssäljarna, och att gigekonomi och kan-samhälle är den naturliga följden av en svag förhandlingsposition.

Det skulle vara kul att höra Strömqvists sociolog-referat kötta ut en sådan förklaringsmodell en smula. Det vill säga - det skulle vara kul att komplettera den kulturella förklaringsmodellen med en reflektion kring bakomliggande strukturer. Att bara postulera zeitgeist är att öppna en alltför övergripande låda i lådkomplexet.

2) Omkodningen av manlighet från känslostormande och romantisk till likgiltig, är mina egna ord. Strömqvists poäng, så som jag tolkar den, är att 1800-talsmän trånade och skrev kärleksbrev, medan män av idag inte bryr sig så mycket. Så, vad står på min önskelista kopplat till det här då?

Jo: Varför? Kan det ha att göra med köns(o)balans? Eller mer specifikt, den obalans i vad vi lite slarvigt kan kalla operational sex ratio, fast att vi menar att parnings-poolen bestäms av mäns- och kvinnors relativa status enligt tidigare nämnda homo- och hypergama modell. Som jag en gång skrev:

"Om vi tänker oss att o/jämlikhetspyramiden formar sig enligt följande... 

Toppen: Ett litet skikt rika, framgångsrika män

Mitten: En stor grupp högpresterande kvinnor

Botten: En stor grupp lågpresterande, lågutbildade män 

...och kombinerar det med antagandet att kvinnor i allmänhet icke ligger sig nedåt i status, så innebär det att varje given kvinna har en lägre sannolikhet att träffa en fuckable kille än i en mer jämlik distribution... 

Toppen: 50/50 framgångsrika kvinnor och män

Botten: 50/50 misslyckade kvinnor och män 

...eller för den delen än i en mer traditionell, patriarkal distribution: 

Toppen: Mäktiga, rika män

Botten: Förtryckta kvinnor 

Dvs., klustringen av män på botten skapar relativt sett en större andel o-liggbara killar. Män med lågt äktenskapsvärde, i relativa termer. Kvinnor exponeras för färre attraktiva män, för att dessa är färre."

Könsekonomin blir alltså förskjuten mot att de killar som väl överhuvudtaget får ligga kan välja och vraka och skita i att binda sig, medans kvinnor får allt svårare att hitta partners som är högre i status än de själva. Statusmännen behöver då inte bry sig om varje given romans, eftersom det står dem tusen åter, och de vill inte heller binda sig, eftersom de kan minimera sin PI och få större reproduktiv avkastning genom en promiskuös strategi. Kvinnorna är i en desto mer desperat situation, där de behöver knyta till sig män och i idealfallet deras PI. Varje interaktion är därmed betydligt mer laddad för kvinnan än för mannen, då mer står på spel, och då intressena inte är alignade. Strömqvist hintar för all del åt den här typen av samband, men det som jag verkligen saknar är en lite mer uttrycklig "evolutions-ekonomisk" analys. För det är sånt jag gillar. förlåt förlåt förlåååååt! haha så grovt generaliserande som om JAG hade en enhetlig och stabil preferens!!!! ååååh ursäkta grovheten haha förlåt förlåt förlåt

***

Nåväl. Jag vill verkligen inte göra Strömqvists jobb åt henne. Jag kan bara kallt konstatera att allt är som vanligt, vilket alltså är bättre än man kan frukta men sämre än man kan önska. Helt okej läsvärd seriebok har vi att göra med.

Del 3: Omprövelsen

(Bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

***

En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära. Eftersom en meta-contrarian säger emot en contrarian, hamnar denne i samma uppfattning som en vanlig level 0 dumsnut till medelsvenne. (Jämför konservativ/sofistikerat konservativ.)

En grej med en Nietzsche är att han ändå hade rätt. Och därmed är ad hominem-styled critique också rätt rätt. (Relaterat: Döda ödla; the pie; de gömda konnotationerna; nollsummevänstern; Nietzsche 1; Nietzsche 2; genusreaktioner.) Vi möts ju helt enkelt vid vägskälet.

En grej med evolutions-övertunga sannings-definitioner à la Jordan Petersson, är att jag fattar vad han menar om jag anstränger mig.

En grej med heder är att det finns en poäng med det.

Det verkar hela tiden som att saker är bättre-än-man-kan-tro-vid-första-anblicken approximationer av verkligheten.

***

Tillbaka till vetenskapsfilosofins själva nollpunkt. Här är vi nu återigen, citerandes cirkeldeltagare M:

"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."

Yudkowsky ber oss låta våra beliefs pay rent in expectations. Kring hypoteser som sprutar ut korrekta prediktioner bildas vetenskapliga konsensus; likt blomblad slår de ut. För att sedan vissna och dö, skulle Kuhn och Lakatos hävda, i alla fall i vissa utvecklingsstadier.

Det kanske inte är så konstigt att det ofta blir mest rätt om vi bara röstar om det. Sanningen har en självreglerande mekanism, i någon mån; där sanningen är viktig, kostar det att blunda för den. (Jag tror att sanningen alltid är viktig, på någon sikt. Anonym Internetz-rappare:

"Behöver inte blunda för den... lever redan me' den/
sedan e' det sedan att se den i det man undersöker/
tappa underkäken.../
för du kan ju inte förutsätta att du ens vet vad du undrar över/
Källan e' sällan ett onsen, uz/
inte nonsens de'e' konsensus/
Varje steg bör ske omsorgsfullt/
och du kanske till och med bör gå nån sorts kurs/
Inte särskilt sannolikt att den är som du önskar/
fatta att minns du så finns det ju glömska, akta/
att glömma bedöma abstrakt vad du dömer är fakta/
kan andra betrakta som drömmar/
Besatta av status/
ontologisk sådan, de' blir svårt att sova/
om du e' lite logiskt hågad, och har snubblat på en epistemologisk fråga/")

Vi pratar om vetenskapliga teorier som de mest bästa givet nuvarande behov. Kolla på Newton vs. Einstein: Det är inte så att mekaniken är osann, det är mer det att den inte är tillräckligt bra. 

Är strängteorin, däremot, en annan sak? Dvs., är det så att Newton inte hade helt rätt men inte hade fel, men att strängteorin faktiskt hade fel?

Ja, alltså, saker kan ju vara helt fel. Men, det jag vill komma åt är:

Saker som verkar vara helt fel kan ge helt okej pröjs i förväntningar, ett tag.

***

Det verkar som att saker som vi inte tror är bra approximationer av sanningen, ändå kan vara det. Det verkar som att "fri vilja" t.ex. ändå har betalat sig med råge, även om det är en sjuk jävla idé.

Exakt vad strängteorin haft för produktiv output vet jag inte. Men det finns bergis en mängd synbart idiotiska religiösa bestämmelser, t.ex., som har varit nyttogörande. Att inte äta fläsk i varmt klimat kan vara klokt, även om det inte exakt är Allah som nedstigit från himlarna för att förkunna detta.

Alla måste fatta: Metaforisk sanning och allt det där. Socialförsäkring är fjädrar.

Sen behöver vi kanske inte trycka alltför hårt på nytto-faktorn i alla lägen. Väldigt mycket är ex post-rationaliseringar. T.ex. tycker alla att det är lugnt med städhjälp nu när det är billigt - före RUT var det fan skamligt att ha en annan kvinnas golvmopp mot parketten. Det jag menar är att det kanske helt enkelt var ont om fläsk, och att budet mot fläsk helt enkelt var en kognitiv dissonans-lösning/surt-sa-räven-om-rönnbären-strategi/adaptiv preferensformering för baconsugna beduiner. (Obs, denna förklaring verkar extremt långsökt i exakt denna specifika fråga, men ni fattar kanske jisten. Homosexualitet i fängelsemiljöer då?)

***

Okej, vart vill jag då komma med detta? Jo men, bland annat att det kan läge att uppdatera sina teorier ibland. Eftersom synbarligen dumma idéer en gång syntes vettiga, och kanske även hade vettig output i form av prediktioner, så kan idéer som du själv håller kära vara lika dumma som... tja, typ som kvinnlig omskärelse.

Vi kan säkert skilja på mekanik och strängteori. Men vi kanske inte alltid vet vilket som är vilket.

Falsifierbarheten är förmodligen central. Det är vår enda måttstock.

Antropofagi har tidigare skrivit en del om adult sex ratio (ASR), parental investment (PI), samt male-to-female breeding ratio (M2FBR). (Som sagt, bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

Flera av de grundantaganden som figurerar i dessa anföranden måste nu rättas. De är, som tur är, falsifierbara. Och nu falsifieras de.

***

Too many men - the violence problem? är en mäktig artikel som ställer såväl sex ratio-diskussionen som mating trategy-antaganden à la Thornhill & Palmer på huvudet. (Det är rimligt att jag citerar mycket i det nedanstående, eftersom fulltexten finns bakom betalvägg.)

Att en male biased ASR (dvs. ett överskott av män) skulle leda till mer våld och negativa sociala utfall, är en sk. "sanning". Frågan är emellertid empirisk, och empirin talar emot.

Så, vad med den intuitivt tilltalande teoretiska modellen som "förklarar" det synbarligen falska faktumet?

Modellen säger: Fler män jämfört med kvinnor ger större konkurrens, eftersom det är män som i allmänhet konkurrerar om kvinnor.

Den uppdaterade modellen, som passar den nya bilden av empirin, säger: Fler män jämfört med kvinnor gör män mer benägna att stadga sig. Ett överskott av kvinnor gör att män i allmänhet tillämpar en mer promiskuös mating strategy, vilket ger att män lever som ensamma, vandrande, våldsamma (supande?) prostator. Ojdå. Fallet Ryssland fanns visst där hela tiden att fucka med vår intuition. Så pinsamt.

Tittar man på mating competition så verkar detta kontraintuitivt nog korrelera negativt med male biased sex ratio.

"The association between the [variation in reproductive success] of males and the sex ratio of the mating pool is negative, which suggests that there is more mating competition among men in female-biased than in male-biased populations. "

Angående female surplus:

"[...] in societies with a surplus of women, men find themselves in demand and can leverage their scarcity, behaving promiscuously and offering little parental investment; whereas, when women are in short supply, marriage and a commitment to family are highly valued. A more recent example comes from Colombia, where high male mortality rates, yielding an abundance of women in some regions, are associated with decreased marriage rates and higher proportions of men in concurrent relationships. Cross-cultural research corroborates this pattern, revealing female-biased sex ratios associated with lower levels of male parental investment and higher rates of femaleheaded households. Indeed, when there are too many men, the nature of relationships change. For example, Angrist found that, among immigrants to the USA, high sex ratios had a large positive effect on the likelihood of female marriage and a large negative effect on female labor force participation; with men providing investment, women could avoid wage labor. In general, malebiased sex ratios are associated with a greater proportion of males being married, less promiscuity in both sexes, and greater conjugal stability, all of which might contribute to the lower [...] values [for [variation in reproductive success] for men."

Vidare (PI är "parental investment", ASR är "adult sex ratio", OSR är "operational sex ratio"):

"[...] the traditional PI model, especially in conjunction with Emlen and Oring, predicts that an abundance of males will lead to greater mating competition among males, whereas the newer model challenges this. It shows that, all things being equal (a sticky point to which we return), in male-biased populations males, at least those that have offspring, should be more committed to provisioning parental care compared with males in female-biased populations. In so far as mating and parental effort are not entirely compatible, which typically they are not, this suggests that, in populations with a male-biased ASR, we should generally see less male–male mate competition and more monogamy. Indeed, further models focusing specifically on competition show that, contrary to the intuitions drawn from Emlen and Oring, a male-biased OSR only accurately predicts intense sexual selection among males under a limited set of circumstances, most specifically where it is possible for one male to monopolize multiple mates (e.g., temporal ‘clumping’ of females arriving on a lek) and even then mate monopolization generally becomes more difficult when there are more competitors."

Efter denna genomgång av den evolutionära teoretiska bakgrunden, tittar författarna på empirin vad gäller våld och sex ratio/ASR:

"We turn back now to our original concern: more men leading to more violence. Having dismantled one leg of this argument (a higher intensity of sexual selection in male-biased populations), how does the expectation of more violence in male-biased populations weather a systematic examination of the evidence? The results are varied [...], with equal numbers of studies finding either higher or lower rates of violence and crime associated with male-biased sex ratios. Why might this be? Although methodological differences have a role [...], what [en tabell över forskningsresultat från empiriska studier] reveals is thatthere is no simple pattern of violence in relation to sex ratio."

Varför?

"Given the variety of forms that mate acquisition strategies can take, it is inaccurate to assume that mating competition will necessarily involve violent behavior. Likewise, the causes of violent behavior can be unrelated to mating competition, as with mental illness, substance abuse, political uprisings, or anger management (such as ‘road rage’). Therefore, expectations of straightforward positive or negative associations between ‘violence’ and sex ratio are overly simplistic."

***

En annan tuff studie, som finns i fulltext, handlar om ASR i olika distrikt på Nordirland. Artikeln beaktar också olika socioekonomiska nivåer och utfall (SES), samt hur män respektive kvinnor migrerar mellan olika disktrikt givet befolkningens sammansättning. Artikeln har bäring inte minst för resonemangen om barnlöshet och reproductive strategies för män som inte har så högt mating value.

"Results from our logistic regression models based on migration data within Northern Ireland show that women were significantly more likely to out-migrate from certain types of areas and that this impacted the ASR. Overall, 51.8% of women out-migrated from their ward at least once during the study period, compared to 47.6% of men. Women were more likely than men to leave rural areas, areas with higher ward-level deprivation, areas with lower population density and areas with a male-biased sex ratio [...] Women were most likely to migrate if never married, whereas men were most likely to migrate when separated or divorced [...] . Lastly, we examined the degree of ASR skew of the wards individuals migrated to. Women who moved from male-biased areas to female-biased areas were more likely to migrate to a more strongly female-biased area than men [...]."

Även:

" Sex-biased migration patterns were the root cause of the variation in ASR in our population; women were more likely to migrate from areas that were scarcely populated and deprived. As more detailed data from a range of populations are now being deployed, the question of how stable ASRs are is starting to be investigated. Incorporating not only the absolute level of the ASR but also its variation over time could be important; the unpredictability of finding a mate might influence behaviour differently from a situation in which individuals can make a reliable ‘forecast’ of their chances. In populations where individuals have multiple options for employment and residence and the geographical distances between rural villages (often male-biased) and cities (often female-biased) are small, as in Northern Ireland, men might eschew mate scarcity by following women who move to urban areas for education or employment. Whether this is a strategy men pursue might depend on how skewed the ASRs are and the economic opportunities men have in different types of areas."

Och angående mating value och mating strategies (årigen är SES socioekonomi):

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Det skulle naturligtvis vara grymt intressant att känna till motsvarande mönster i Sverige, sett till ASR nationellt och lokalt - sett till nationella migrationsmönster och dessas sex ratio - samt sett till male respektive female reproductive success och mating strategies.

Eftersom vi är adaption executors - inte fitness maximizers - så kan det vara rimligt att förvänta sig att män i vissa sammanhang (som det verkar female biased ASR) tillgriper reproduktiva strategier (som t.ex. promiskuitet) som i the ancestral environment skulle kulla yielda viss reproduktiv success, men som idag - med preventivmedel och abort - icke ger samma framgång. Men, i glesbygden, där män med lägre mating value framförallt lever, borde reproduktiv strategi vara mer konservativ, dvs. män i glesbygden - där jag gissar att ASR är male biased pga. utmigration av kvinnor - borde vilja gifta sig oftare än män "i stan". Men, detta inte nödvändigtvis med "kvinnor i stan", utan helst med kvinnor med liknande mating value - och vice versa gissar jag att kvinnorna oftare vill stadga sig med personer med högre mating value, vilket Boschini et al indikerar i sin artikel i Ekonomisk Debatt.

Antropofagi har naturligtvis gjort sin vilja känd för Akademien, som svarar:

"Hej [Antropofagi], 

Vad roligt att du fann vår studie intressant. Det är verkligen ett spännande ämne med könskvoter och breeding ratios, och ett med hög relevans på diverse utfall.

Jag har inte jobbat med svensk data hittills så kan inte svara på [dina frågor] än, men min forskningsplan de närmaste åren ämnar jag göra just detta. Då får vi förhoppningsvis svar på flera av de frågor du tar upp, som t.ex. [om/hur] flyttmönster skiljer sig mellan men och kvinnor, och huruvida de resurssvaga männen (som vi vet har svårare att få långsiktiga relationer) blir de som drabbas hårdast när kvoterna är ojämna på lokal nivå. Det finns också en hållning som [innebär] att the "mating market" numera är global, och att lokala geografin spelar mindre roll, men det kan hända att detta varierar mellan grupper, med segregation etc. Förhoppningsvis kommer framtiden att utvisa hur detta ser ut i en svensk kontext. Watch this space! 

Mvh, 

Caroline Uggla
Post-doctoral researcher
Stockholm University Demography Unit (SUDA)
[dvs. en av författarna till denna studie]"

***

Det finns anledning att ompröva såväl bilden av hur verkligheten är beskaffad rent empiriskt - male biased ASR verkar inte medföra mer våld. Det finns även anledning att ompröva de förment "intuitiva", "tautologiska" och "självklara" antaganden som t.ex. förs fram av Palmer & Thornhill, kopplat till mating strategies och PI.

Det finns anledning att förstå att varje paradigm verkar bra från insidan, men nog så jävla dumt när det faller i bitar omkring en.

Till skillnad från homo sapiens x varanus komodoensis är vi icke stagnanta till naturen. Vi har ännu inte byggt oss själva så.

Våra nya, uppdaterade teorier kommer att betala nya, fina räntor i förväntningar och prediktioner. Så som de gamla en gång gjorde.

Detta är inte egentligen relativism. För riktningen är klar - det blir bara bättre. Det är bara det att det inte finns något slut.

Evinnerlig utveckling.

***

En teori är lite som den där Escher-tavlan som är lite som Gödels teorem. när vi ringlar oss in med mitten saknas det alltid en pixel. Inne i den tomma pixeln finns en ny teori, och vi ringlar oss vidare inåt.

Empirin håller oss i handen. Om vi släpper dess hand, så går vi vilse - så tappar vi kursen på den evigt vita pixeln i mitten av tavlan. Då kanske vi hamnar åt helvete.

Men vi kan erkänna att varje tidigare position, som fortfarande följde empirins ledsagade rutt, ändock hade poänger.

Mekaniken höll i handen. Relativitetsteorin. Jag är inte tillräckligt mycket fysiker (dvs. inte alls öht. fysiker) för att avgöra huruvida strängteorin var en vilsegången stackare i mardrömsmörkret.

***

Nästa virvel in i tavlan vet du ingenting om idag.

Den kan förvåna dig.

Men... En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära.

Emedan du virvlar inåt i tavlan kan du få en ökad förståelse för dina tidigare positioner.

Och de socialt betingade ståndpunkterna kan fluktuera längs den inåtvirvlande axeln.

Även omprövelsen kan omprövas. Ty virveln är självreferentiell. Resan genom lådorna en labyrint som kan bjuda på nya perspektiv på tidigare lådor.

Lär av aztekerna - döda alla incels

Antropofagi ställde mig själv frågan om huruvida aztekerna interagerade med andra folk. Jag har beställt några böcker om saken, men redan den hittillsvarande efterforskningarna genom internetläsning har givit mig en fördjupad förståelse. (Se till exempel den här lättillgängliga redogörelsen, som dock inte funkar med AdBlock men som funkar fint på telefonen.) 

Tydligen bildades aztekriket i och med att ett stort antal konkurrerande stadsstater (altepetl) krigade ut det, från och med ca 1100 e.Kr., och slutligen i någon mening enades under tre allierade stater. Alliansen kom att domineras av Tenochtitlan, den altepetl som kom att styra över det som vi i slappa ordalag kallar aztekriket.

Aztekriket var dock ingen egentlig statsbildning. Tenochtitlan hade den militära makten, och härskade över övriga altepetl genom hot om militärt våld, samt genom strategiska giftemål och privilegier till de lokala härskarna. Aztekriket kan snarast ses som en dominerande stadsstat och ett gäng underlydande vasallstater - inte som ett territoriellt rike med en sammanhållen administration.

Så, från perspektivet "kulturell evolution" är alltså aztekriket ett resultat av flera konkurrerande partikulära enheter som löst grupperar sig. Därutöver gränsade också aztekernas rike till andra högcivilisationer, såsom Tarascan. Inte minst hade aztekerna en icke obefintlig interaktion med maya-högkulturen, som visserligen var på fallrepet under aztekernas storhetstid ca 1300-1521. Mayacivilisationens gyllene era var ca 250 till 900 e.Kr, medan den "post-klassiska" perioden räknas år 950-1539.

Visserligen ser vi alltså såväl ett utbyte med andra högkulurer, som en potentiell kulturell-evolutionär process mellan konkurrerande altepetl. Aztekriket blev även sannerligen formidabelt, med magnifika pyramider, konst, och en höggradigt effektiv matproduktion centrerad kring majs, bönor och squash, vilket tillät en påtaglig urbanisering och för tiden enorma städer med höga befolkningstal. 

Samtidigt stammar så vitt jag förstår såväl aztekerna som maya och tarascan från samma grundläggande kulturella och religiösa modell. Samtliga folk hade en metafysik som byggde på att gudarna offrar sig för människorna, och att människorna därför måste offra sig för (och till) gudarna. Människooffer och flagellantism förekom över hela regionen, och om man ska tro Wikipedia så hade de fångar som ofta offrades till gudarna en kulturell förförståelse för varför detta i någon mening var nödvändigt, till den grad att man i många fall tycks ha aktivt deltagit i ritualer och skådespel. Kristendomen som kom med spanjorerna innebar ett diametralt annorlunda tankesätt, som aztekerna inte tidigare exponerats för.

Även om en kulturell-evolutionär process naturligtvis förelegat - i den mån det nu någonsin föreligger någon kulturell-evolutionär process - så ser jag inte samma memetiska selektions-kalas på steroider som de eurasiska kulturerna uppvisar. Djingis Khan och efterföljande mongolhärskare är ett bra exempel. Dessa härjade famously runt och kämpade mot allsköns olika högkulturer - men förutom att utplåna ett flertal, såsom tangut-riket Xixia, så kopierade mongolerna (som så småningom blev till kineserna, eftersom Kina tydligen absorberar alla sina fiender och gör dem till dynastier) alla användbara institutioner och teknologier som de stötte på i olika delar av världen. Så skapade man exempelvis ett skriftspråk utifrån den uiguriska skriften, eftersom detta krävdes för att kunna sköta rikets administration. Aztekerna skapade ingen sådan administration, utan härskade genom vasaller, och dessutom hade man inte ett tillnärmelsevis lika brett utbud av kulturell egenart att inspireras av.

***

Att läsa på om aztekerna gör, föga oväntat, att får en ökad uppskattning för denna mäktiga civilisation. Samtidigt måste jag stå fast vid att det var en vidrig jävla dödskult. Många av de ritualer som behövde ske för att på ett tillbörligt vis kompensera gudarna för deras offer, var utstuderat fruktansvärda. Standard verkar ha varit att skära ut hjärtat på levande människor (inte minst i offer till Huitzilopochtli), men det fanns varianter. Eldguden Xiuhtecuhtli krävde att människooffren skulle brännas till-nästan-döds innan deras ännu bultande hjärtan skars ut; Tezcatlipoca krävde att människor offrades i gladiatorspel à al Apocalypto; och till Xipe Totecs ära gick utvalda klädda i flådda människooffers hud. 

Min tes om att alla aztekgudar är komparativt vidrigare än sina motsvarigheter i andra kulturer (godisguden är en människoätande drake, fruktbarhetsgudinnan har hängpattar, &c.) stärks också av att Tlaloc, som var regn- och vatten-gud, behövde en speciell ritual där barn offrades. Men, inte bara offrades: Det var deras tårar som var det viktiga, så först torterades de gruvligt under lång tid. Wiki:

Archaeologists have found the remains of at least 42 children sacrificed to Tlaloc at the Great Pyramid of Tenochtitlan. Many of the children suffered from serious injuries before their death, they would have to have been in significant pain as Tlaloc required the tears of the young as part of the sacrifice. The priests made the children cry during their way to immolation: a good omen that Tlaloc would wet the earth in the raining season.

Wikipedia citerar Florentin-Codexet:

According to the accounts of some, they assembled the children whom they slew in the first month, buying them from their mothers. And they went on killing them in all the feasts which followed, until the rains really began. And thus they slew some on the first month, named Quauitleua; and some in the second, named Tlacaxipeualiztli; and some in the third, named Tocoztontli; and others in the fourth, named Ueitocoztli; so that until the rains began in abundance, in all the feasts they sacrificed children.

Min bild av hittillsvarande läsning är att det finns viss kritik mot vissa spanskspråkiga källor och ögonvittnesskildringar, men att denna kritik faktiskt är lite uddlös då de flesta etnografiska beskrivningar stöds av arkeologiska fynd (såsom ovan nämnda offrade, torterade barn). Den diskussion som återstår handlar om saker som "hur många människor offrades i minuten under bygget av den stora pyramiden i Tenochtitlan". Uppskattningarna därvidlag spänner mellan 10.000 och 80.000 personer totalt, vilket enligt de högre uppskattningarna skulle innebära ca 15 människooffer i minuten under den relevanta tidsperiden.

Viss diskussion har förelegat kopplat till hur stora tzompantli - ställningar för kranier från människooffer - som egentligen funnits. De som velat spela ner människooffer-biten har pekat på att man främst funnit tzompantli för ett tiotal skallar. 2017 hittades dock en ställning för över 650 skallar, så det verkar ha varierat. Den här artikeln går igenom forskningen kring kranie-ställningar, dödskalletorn, med mera, och rapporterar fynd om tusentals kranier. En uppskattning som ges vad gäller fördelningen är att fem procent tillhört barn.

***

Varför man offrade så mycket människor är omstritt. En förklaring, som skulle kunna sägas vara "adaptiv" ur ett kulturell evolution-perspektiv, är att bristen på domesticerbara köttdjur lett till ett proteinunderskott och underskott på vissa aminosyror hos aztekerna. Eftersom människooffren ofta involverade kannibalism, så kunde de i så fall ha givit en lyxigare diet till framgångsrika krigare och till adeln (pipiltin). Denna teori tycks mestadels falsifierad, eftersom aztekernas kost ändå var förhållandevis näringsrik, och att just kombon majs-bönor-squash faktiskt ger det mesta man kan behöva. Därutöver hade aztekerna domesticerade kalkoner som gav kött och ägg, och Tenochtitlan är dessutom beläget mitt i Texcoco-sjön som ska ha varit rik på fisk och skaldjur till den grad att man troligen fått en god och mångsidig kost bara därifrån.

Istället är rådande konsensus att människooffren berodde på religiösa och mytologiska föreställningar, av en typ som alltså var legio även bland närliggande kulturer, men som aztekerna av någon anledning skalade upp till en sällan skådad omfattning. En hypotes är att den politiska makten till viss del byggde på det här systemet, och vi kan medelst lite fri spekulation tänka oss att omfattande människooffer satte skräck i innevånarna på ett lagom sätt, samtidigt som det gav möjlighet till CREDs (CRedibility-Enhancing Displays, Josephs Henrichs terminologi) för pipiltin att offra sina egna barn (vilket nämligen skedde). 

Den sociala mobiliteten synes också ha byggt på just människooffer; alla fria män var krigare, men endast de som fångade levande människor till det offer-industriella komplexet kunde stiga i graderna. Följande utdrag från Mendoza-codexet visar hur man kunde levla som krigare genom att komma hem med människooffer:

Jag uppfattar det som att pipiltin var och förblev pipiltin, men att vanliga fria medborgare (mācehualtin) kunde klättra i status-hierarkin - eller falla, rejält, eftersom bland annat ekonomiska skulder kunde omvandlas till livegenskap, vilket var ett stort steg på vägen mot att bli nästa människooffer.

Henrich nämner faktiskt aztekerna i The Weirdest People in The World, som ett exempel på en kultur som tillämpat omfattande polygami. Pipiltin-männen tycks ha haft många fruar, uppåt hundratals, medan lägre rankade män som lågrankade mācehualtin kunde ha svårt att hitta en maka. (Slavar, tlacotin, och aztekernas motsvarighet till statare, mayehqueh, fick troligtvis inte gifta sig alls eller i väldigt begränsad utsträckning - obs, gissning från min sida.) 

Henrich berör aztekernas polygami kopplat till the WEIRD:ness of monogami, och kopplat till diskussionen av de psykologiska och samhälleliga implikationerna av överflödiga, ogifta män. (Se gärna Antropofagis många inlägg om ASR, M2FBR, samt lite andra inlägg.) De uppskattningar som jag hittar gör gällande att 75% av alla människooffer var män, och dessutom i arbetsför/könsmogen ålder. (Ca 5% var som sagt barn, och ca 20% var kvinnor.) Ett polygamiskt samhällsskick skulle alltså skapa ett stort mansöverskott, och om vi tänker oss - vilket var fallet - att giftas-möjligheten följer den sociala statushierarkin, samt att de som offras ofta är lågstatusmän, så känns det som att vi kanske har identifierat både ett problem och en lösning.

***

Är det alltså kanske lärdomen från aztekerna? Att vi borde döda alla incels?