(Del 0. Del 1. Del 1,5.)
Okej, så vi har:
En skenande M2FBR, eftersom ökande ojämlikhet ger ökande reproduktiv ojämlikhet - vilket är förklaringen till att ojämlikhet leder till negativa sociala utfall.
Det faktum att män konkurrerar om att bli valda av kvinnor, och att män med låga inkomster och låg utbildningsnivå inte blir valda - dvs. förblir ofrivilligt barnlösa.
Att ojämlikhet leder till reproduktiv ojämlikhet är förmodligen extra sant i ett samhälle där kvinnor i många avseende drar ifrån män i status, utbildning och inkomst. Eftersom även framgångsrika kvinnor vill knulla uppåt i hierarkin, blir koncentrationen till högstatushannar större, alternativt den ofrivilliga kvinnliga barnlösheten, alternativt alternativa reproduktionsstrategier såsom IVF. En ekonomisk ojämlikhet där männen ändå är överordnade kvinnorna, dvs. den variant som vi oftast sett historiskt, skulle i så fall inte ge samma skevhet i M2FBR. Detta även om man även här kan förväntar sig - och de facto observerar - en monopolisering av den reproduktiva resursen. Grejen är ju att om ojämlikhet uppstår tills manskollektivets nackdel, så blir större andel av männen totalt ovalbara för en större andel av kvinnorna.
Ojämlikhet i reproduktiva möjligheter kan förklara mäns större ångest över resursdeprivation - deras större peniafobi. Således även deras större SD-röstande, om vi tror att statusångest av olika slag är en variabel att räkna med i populistpartiernas framgångssaga lately.
Vidare har vi våldtäkt som en reproduktiv strategi, där risk vägs mot reproduktiv vinst. Palmer & Thornhill uppvisar en diger empiri för att stödja att det främst är lågstatushanar som tenderar att våldta. Det verkar som att den reproduktiva förtjänsten relativt sett är större för män som inte kan konkurrera på äktenskapsmarknaden på andra sätt. Visst kan högstatusmän våldta, men det är inte det vanligaste, och det är sannolikt i så fall så att de behöver en lägre risk. (Vilket för övrigt får mig att uppvärdera #metoo; kampanjen/rörelsen/fenomenet handlar ju om att öka risken för framförallt högstatusmän, vilket i så fall torde ha god effekt. Det evolutionära perspektivet tyder också på att strängare straff och högre sannolikhet för att dömas förmodligen påverkar benägenheten att våldta. Evolutionsperspektivet är således feministernas vän här.)
Allt detta sammantaget borde vi förvänta oss att våldtäkter - allt annat lika - ökar med en ökande ofrivillig barnlöshet. Vi borde förvänta oss att SD-väljare våldtar mer än andra grupper (även kontrollerat för kön, naturligtvis, annars är det ju öppet mål).
Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom "socioekonomiska faktorer" faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!
Så, låtom oss granska sexualbrottsstatistiken i förhållande till inkomstfördelningen under kommande årtionden. Så får vi se om de här guesstimaten var bra eller anus.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ojämlikhet. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ojämlikhet. Sortera efter datum Visa alla inlägg
onsdag 10 oktober 2018
fredag 16 juni 2017
SchäsLong, del 13
Att skilja på dessa två, på väg-mål och ändamåls-mål. På olika nivåer av vad du vill.
Khalifens exempel: Du vill ge din syster penicillin - Instrumental value. Du vill ju bara detta för att det i sin tur leder till det du verkligen vill: Rädda din systers liv - Terminal value. Detta är vad du vill, grundläggande, och det som ska uppnås med att du uppnår dina instrumentella värden.
(Parentes: Jag antar att det finns en komisk potential i det här, sas. en skämt-formel. Att beskriva en vilje-handling som reflekterande ett instrumentellt värde, men sen visar det sig att det terminala värdet - ändamålet - är ett helt annat än det som publikum förväntar sig genom att extrapolera situationen. Ett i-sig-inte-roligt-men-dock-exempel: Du slåss för att din bästa vän ska få cellgiftsbehandling... För att hen ska tappa håret och se löjlig ut! Upplägget skapar förväntan på sas. altruistiskt motiv, och en åhörare drar sannolikt slutsatsen att vännen har cancer. Ack löjet när det visar sig att du vill ge vännen cellgifter enbart som ett practical joke!)
Khalifens modell anknyter rätt hårt till koncepten fake cosequentialism (och således indirekt till fake consentialism). Det gäller att distingera mellan, och erkänna distinktionen mellan, terminala och instrumentella värden. (Terminal values är väl egentligen detsamma som sacred values.) Ni minns va? Fake consequentialism är när någon argumenterar för något enligt konsekvens-etisk modell, trots att det egentligen inte är på konsekvens-etiska grunder som uppfattningen uppstått. Exempel: KD är mot surrogatmödraskap pga. vill inte bögar ska ha barn, men låtsas att det beror på omsorg om fattiga nepalesiska kvinnor. Fake consequentialism kan således sägas vara när en kallar ett terminalt värde för instrumentellt - ett sacred value för en åtgärd att uppnå något annat som allmänheten är mer benägna att hålla med om än det heliga värdet i sig självt.
***
Det är i ärlighetens namn inte bara borgarna som sprider fake consequentialism omkring sig.Låtom oss applicera terminal/instrumental value-distinktionen detta på en av de grundläggande politiska schismerna på höger-vänster-axeln: O/jämlikhet.
Vi ser ju hur vänstern argumenterar röven av sig för att påvisa hur bra det är med jämlikhet. Jämlikhet är bra för tillväxten. Ojämlikhet leder till diverse sociala problem, och den sociala rörligheten är större i mer jämlika länder. Ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för demokrati. Etcetera.
En skulle kunna tro att jämlikhet bara är ett instrumentellt värde. Men låt mig sticka ut hakan - detta är ofta fake consequentialism. För många är i själva verket jämlikhet ett terminalt värde. Och det är exakt det här som högergökarna misstänker. Det irriterar dem högeligen. För de själva tror ju att jämlikhet är något i bästa fall meningslöst, i sämsta fall destruktivt.
***
Om jag svartmålar högern här? Tja... Läs detta:
"Staël von Holstein: Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke och late.
/.../
Människan är god och vill väl och kommer att göra gott. Och det är tur det, för klyftorna kommer att öka i samhället. Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?
Samtidigt är det så, att dessa få som bygger ett Microsoft, ett Klarna eller ett Spotify kommer att ge bort sina pengar och ägna sin tid och kraft åt att göra världen till en bättre plats. Dessa beundransvärda entreprenörer kommer dessutom att vara hundrafalt bättre och effektivare på att förbättra världen än de urusla politiker vi har idag i regeringen.
Socialismen har alltid haft fel, men den har aldrig varit så farlig som idag, för idag finns oändliga möjligheter för individen. Möjligheter som går om intet när man lutar sig tillbaka och tror på att staten, välfärden och transfereringssystemen skall ta ansvaret. Det är tack och lov så att den nya världen som växer fram runt omkring oss erbjuder oändliga valmöjligheter som gör det enklare än någonsin att bli entreprenör, att jobba med det man vill och att finna sin lycka.
Men som jag sa inledningsvis, det betyder att man måste ta ansvar, fatta individuella beslut och det kommer att ställas krav. Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något."
Socialismen har alltid haft fel, men den har aldrig varit så farlig som idag, för idag finns oändliga möjligheter för individen. Möjligheter som går om intet när man lutar sig tillbaka och tror på att staten, välfärden och transfereringssystemen skall ta ansvaret. Det är tack och lov så att den nya världen som växer fram runt omkring oss erbjuder oändliga valmöjligheter som gör det enklare än någonsin att bli entreprenör, att jobba med det man vill och att finna sin lycka.
Men som jag sa inledningsvis, det betyder att man måste ta ansvar, fatta individuella beslut och det kommer att ställas krav. Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något."
(Antropofagis fetstil.)
(Parentes: Den här sjuka krönikan är som en perverterad variant av SSC/Murray-argumentet om att en ökande komplexitet i samhället dränker fler under minimi-nivå-IQ-ytan, vilket gör att vi måste introducera basinkomst och generöst välfärdssystem. von Holstein tycks se samma utvecklingstrend, men dra slutsatsen att en ökande ojämlikhet kommer att skapa incitament att ... typ höja sin IQ? Bli mindre lat i alla fall. Och, att ökande ojämlikhet med någon slags lagbundenhet kommer producera tillräckligt många välbärgade altruister för att någon slags tillräckligt och allomfattande välfärdssystem ska emergera per automatik. The motherfucking sickness.)
von Holstein, krönikör i Metro, anser uppenbarligen att jämlikhet är skitsamma. Vi ser även mer sansade borgare hojta om att ökad inkomstspridning ger tillväxt och utveckling. Exempel:
"Acceptera att vissa människor skapar sig stora förmögenheter och att dessa rikedomar kan ärvas. Ett av den svenska modellens största misstag är försöken att skapa rika företag utan att tillåta rika ägare. Därför måste förmögenhetspolitiken nu ändras. En allt ojämnare förmögenhetsfördelning i landet är eftersträvansvärd om vi vill ha tillväxt och effektivitet i samhällsekonomin."
Dags för större lönespridning? - Sverige måste acceptera större lönespridning. - Sverige skulle tjäna på större lönespridning. - Etcetera.
Visst är det här också ett kul exempel på borgarnas egna fake consequentialism. Det är ju egentligen större klyftor som är deras terminala värde, enligt Antropofagis välgrundade misstankar. Det är emellertid inte min poäng här. Jag vill istället peka på att borgarna tror att vänstern blandar ihop instrumentellt och terminalt värde i jämlikhetsfrågan. Och att borgarna må ha en poäng i detta.
***
Om jag svartmålar vänstern här? Tja... Läs detta:
"Efter nästan fyra decennier av ökande klyftor har ojämlikheten på den sista tiden hamnat på dagordningen. Det är hög tid att regeringen tar initiativet i jämlikhetsfrågan genom ett helhetsgrepp för en ny, offensiv jämlikhets- och fördelningspolitik. Thomas Pikettys redan klassiska ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” har skapat debatt i Sverige, en fortsättning på den debatt som initierades i början av decenniet med avstamp i Richard Wilkinson och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden”. Piketty påtalar att kapital inte, som högern menar, ”sipprar ned” utan i stället bidrar till att göra de rika ännu rikare. Wilkinson och Pickett visar att jämlika samhällen presterar bättre på i stort sett alla områden.
2015 års Jämlikhetspristagare Per Molander visar i ”Ojämlikhetens anatomi” på ett elegant sätt, utan ideologiska övertoner, de mekanismer som skapar dagens skenande ojämlikhet. Det handlar inte om att den som har mycket är dugligare än den som har lite, utan om hur initialt små skillnader över tid lagbundet växer till stora klyftor, med kraft att spränga samhällen i bitar. Ojämlikheten hotar i dag demokratin. Internationella valutafonden (IMF) pekar på att arbetar- och medelklassen är de viktigaste motorerna för konsumtion och tillväxt – tvärtemot den liberala idé om att välstånd sipprar ned som dominerat ekonomisk teori de senaste trettio åren. IMF-chefen Christine Lagarde menar att ”ojämlikhet håller tillbaka tillväxten, eftersom det avskräcker från investeringar i färdigheter och humankapital, vilket leder till lägre produktivitet i stora delar av ekonomin”.
Forskningen visar att själva graden av jämlikhet i ett samhälle där de grundläggande behoven är täckta verkar vara en allt viktigare faktor för ett bra samhälle. Sällan har arbetarrörelsen haft ett så gott underlag för att hävda att någonting måste göras för att bryta utvecklingen mot ökad ojämlikhet."
2015 års Jämlikhetspristagare Per Molander visar i ”Ojämlikhetens anatomi” på ett elegant sätt, utan ideologiska övertoner, de mekanismer som skapar dagens skenande ojämlikhet. Det handlar inte om att den som har mycket är dugligare än den som har lite, utan om hur initialt små skillnader över tid lagbundet växer till stora klyftor, med kraft att spränga samhällen i bitar. Ojämlikheten hotar i dag demokratin. Internationella valutafonden (IMF) pekar på att arbetar- och medelklassen är de viktigaste motorerna för konsumtion och tillväxt – tvärtemot den liberala idé om att välstånd sipprar ned som dominerat ekonomisk teori de senaste trettio åren. IMF-chefen Christine Lagarde menar att ”ojämlikhet håller tillbaka tillväxten, eftersom det avskräcker från investeringar i färdigheter och humankapital, vilket leder till lägre produktivitet i stora delar av ekonomin”.
Forskningen visar att själva graden av jämlikhet i ett samhälle där de grundläggande behoven är täckta verkar vara en allt viktigare faktor för ett bra samhälle. Sällan har arbetarrörelsen haft ett så gott underlag för att hävda att någonting måste göras för att bryta utvecklingen mot ökad ojämlikhet."
(Antropofagis fetstil.)
Lindblads (s) motion till Riksdagen må ha ett starkt case och många tunga referenser - men avslöjar sig i den av Antropofagi fetstilade formuleringen. Här ser vi ett uppenbart fall av bottom line. Här har vi en hög bra argument - bra, inte för att det gör oss klokare, utan för att det gör oss mer övertygande!
Lindblads (s) motion till Riksdagen må ha ett starkt case och många tunga referenser - men avslöjar sig i den av Antropofagi fetstilade formuleringen. Här ser vi ett uppenbart fall av bottom line. Här har vi en hög bra argument - bra, inte för att det gör oss klokare, utan för att det gör oss mer övertygande!
(Vid det här laget vill jag inflika att jag dock anser att Lindblad har rätt i sak. Motionen är också synnerligen välskriven, och en informativ och saklig redogörelse för Sveriges utveckling med avseende på ojämlikhets-trenden.)
***
Så. Är det dags att sluta betrakta/beskriva jämlikhet som ett instrumentellt värde? Och, vad är det terminala värdet? Någon kanske tycker att det terminala värdet i alla fall inte är tillväxt, men kanske ändå inte jämlikhet i sig självt.
Att betrakta jämlikhet som ett instrumentellt värde, vilket ändå är kotym i debatten, indikerar att detta värde måste ges upp om sas. instrumentaliteten försvinner. Tänk om det visar sig att trickle down ändå är tricket? Att Laffer-kurvan inte är bluff? Att Bill Gates är bättre på att utrota malaria än vad SIDA varit?
Bevisläget idag tycks mig ganska klart. Ekonomisk ojämlikhet hör ihop med sociala problem, ekonomiska problem, politiska problem. Men bevislägen kan ändras, och framförallt: Världen kan ändras. Tänk om formeln fungerar annorlunda när mänskligheten blir tillräckligt välbärgad, totalt sett? Det där med absolut- kontra relativ fattigdom/rikedom kanske ändras på något vis vid en viss nivå av produktivitet eller automatisering? Ska vi då hålla fast vid jämlikhetsidealet?
Den här diskussionen kommer nog ingen vart, och dessa framtidsscenarier verkar jädrigt osannolika. Emellertid kan det vara värt att rannsaka om jämlikhet är terminalt eller instrumentellt värde, och vad detta i så fall får för implikationer på policy-diskussionen med de politiska motståndarna. Kanske kan vänster och borgare mötas någon stans om vänstern de facto anammar en mer instrumentell syn? Eller tvärt om erkänner en terminal syn? Kanhända kan den motsvarande uppmaningen ställas till högergökarna?
Ack frågetecknen.
måndag 20 mars 2017
Lutande trendlinjer
Det slår Antropofagi att saker och ting inte gärna samvarierar så där hur som helst. Efter att ha försökt sig på ett par, tre undersökningar inser jag med isande klarhet den lutande trendlinjens magi.
En bekants påpekande löd något i stil med "man kan förstå hur glada The Spirit Level-författarna blev när ojämlikhet samvarierade med allting". Och Antropofagi är banne mig böjd att hålla med.
Utan att förväxla korrelation med kausalitet är det fan jävligt sjukt att allt som är dåligt korrelerar med höga nivåer av ojämlikhet.
Här sammanfattas hela skiten. Men eftersom vissa inte kommer klicka på länken så har jag valt ut några fina bilder som presenteras nedan.
***
Vi börjar med output-delen, dvs. de aspekter som vi vill att samhället ska kirra åt oss. Det är alltså hur människor mår (vilket är en utilitarist-deontologs högsta princip).
 |
Jämlikhet korrelerar med child wellbeing i rika länder
|
 |
Hälsa är sämre och sociala problem är värre i ojämlika länder
|
 |
Mental ohälsa är vanligare i ojämlika länder i den rika världen
|
 |
Samma som med länder gäller när jämförelseobjektet är stater i USA
|
 |
Förväntad medellivslängd är längre i jämlika länder i den rika världen
|
Detta är sinnessjukt sinnessjukt. Och värre ändå är att vi ser att genomsnittlig inkomst däremot inte samvarierar med dessa dåliga samhälleliga outputs.
 |
Ohälsa och sociala problem korrelerar inte med snittinkomst
|
 |
Ohälsa och sociala problem korrelerar bara mycket svagt med snittinkomst när jämförelseobjektet är stater i USA
|
***
Eftersom Antropofagi intresserar sig för Ordningsmakten och Narkotikafrågor är det intressant att se att knarkkonsumtion respektive imprisonment är högre i ojämlika länder. (Dessa två frågor är knappast helt orelaterade, vilket t.ex. USA mass incarceration-problematik tydliggör.)
 |
Det knarkas mer i ojämlika länder.
|
 |
Det sitts mer i fängelse i mer ojämlika länder.
|
Att ojämlikhet och knarkande samvarierar är (confirmation bias, confirmation schmias) precis vad jag ville höra. Och det indikerar, som jag redan indikerat, att ojämlikhet är en bättre indikation än BNP är vad gäller social missär i rika länder. Det är inte du, det är buren du bor i! Är kulturen du gror i!
***
Låt oss gå vidare från sociala problem, dvs. output-ledet. Vi ser även att ojämlikhet korrelerar med framgångsfaktorer för att skapa bra samhällen. Statsvetare och tyckare världen över är rörande ense om att tillit/trust är avgörande för goda samhällen. Men det verkar som att låg tillit och låg jämlikhet trivs med varandra, eller i samma miljöer.
 |
Jämlikhet och tillit gingo hand i hand!
|
 |
Jämlikhet och tillit gingo hand i hand i USA:s delstater!
|
***
Det som skiljer socialister från liberaler, i alla fall om man läser ledarskribenter och deras likar, är att socialister går på evidens medan liberaler går på resonemang. Socialisterna är intresserade av världens faktiska beskaffenhet. Liberalerna av stiliga slutledningar.
Liberaler kan stiligt slutleda, tycker de själva, att social rörlighet är viktigare än jämlikhet. En snäll-liberal kan också förtydliga att man eftersträvar jämlikhet i möjlighet (hypotetisk jämlikhet), istället för socialistens jämlikhet i utfall (faktiskt jämlikhet). En snäll-liberal kan således anse att skolan ska vara likvärdig och kompensatorisk, samt att vi ska ha arvsskatt. Men skiter ändå i att vissa krälar i den fågelskit som skits av de sparvar som flyger in i andras munnar. (Antropofagi har skrivit en del om social rörlighet tidigare: Rörl och jäml 1; rörl och jäml 2; mångf och jäml och rörl.)
En kul brobyggare mellan liberaler och socialister borde vara denna bild:
 |
Social rörlighet är högre i mer jämlika länder!
|
En riktigt utopisk tanke i sammanhanget skulle kunna vara att liberaler och socialister härmed skulle kunna förenas, och bli social-liberaler hela bunten. Fast riktigt jävla vänstervridna, om en får önska fritt.
***
The Spirit Level har ju ett par år på nacken vid det här laget. Emellertid har flera stora klassiska nyliberala institutioner vänt på en femöring på senare tid. Nuförtiden snackar IMF om inequality som ett problem snarare än som ett viktigt incitament (exempel). De släpper även rapporter som pekar ut "widening income inequality is the defining challenge of our time", och skriver:
"In advanced economies, the gap between the rich and poor is at its highest level in decades. Inequality trends have been more mixed in emerging markets and developing countries (EMDCs), with some countries experiencing declining inequality, but pervasive inequities in access to education, health care, and finance remain. Not surprisingly then, the extent of inequality, its drivers, and what to do about it have become some of the most hotly debated issues by policymakers and researchers alike. /.../
/.../ we show why policymakers need to focus on the poor and the middle class. Earlier IMF work has shown that income inequality matters for growth and its sustainability. Our analysis suggests that the income distribution itself matters for growth as well. Specifically, if the income share of the top 20 percent (the rich) increases, then GDP growth actually declines over the medium term, suggesting that the benefits do not trickle down. In contrast, an increase in the income share of the bottom 20 percent (the poor) is associated with higher GDP growth. The poor and the middle class matter the most for growth via a number of interrelated economic, social, and political channels."
/.../ we show why policymakers need to focus on the poor and the middle class. Earlier IMF work has shown that income inequality matters for growth and its sustainability. Our analysis suggests that the income distribution itself matters for growth as well. Specifically, if the income share of the top 20 percent (the rich) increases, then GDP growth actually declines over the medium term, suggesting that the benefits do not trickle down. In contrast, an increase in the income share of the bottom 20 percent (the poor) is associated with higher GDP growth. The poor and the middle class matter the most for growth via a number of interrelated economic, social, and political channels."
(Även IMF kopplar social rörlighet med jämlikhet - se figur på sidan 8 i rapporten.)
Samtidigt snicksnackar Världsbanken om att ojämlikhet är vitalt att bekämpa för att komma tillrätta med fattigdomen och om att ojämlikheten är oacceptabelt hög i många länder. Det är milt sagt en viss omsvängning från tidigare attityder.
***
Sammanfattningsvis: Alla är ense om att jämlikhet är bra.
Men: Vi tycks i många delar (vilket bl.a. IMF och World Bank pekar på, se ovan) vara på väg på ökande ojämlikhet.
Synd!
(Relaterat om o/jämlikhet: Mångfald utan jämlikhet; slaveri; makroekonomiska prediktioner; stimulans; rörlighet och jämlikhet del 1; dito del 2; socialismen är kapitalismens räddning; argument; gammal debatt; Snyder syntetiserar allt; möjlighet och utfall; spret i förtret; en blind leder sig själv; Gud, libertarianism, och hierarkiernas död; framåt; diskussionsfråga; korrespondens.)
(Uppdatering: Den här sidan som SSC länkar till är rätt ball i sammanhanget. Bl.a. för att visa hur ojämlikheten ökar.)
torsdag 28 december 2017
Nollsummevänstern
Antropofagis veklagan över identitetsvänster och diskrimineringsgrundstävlande intersektionalitetsgenusvetare kan nu, tack vare Idé, förenas med veklagan över att vår avtagande produktivitet och ökande ojämlikhet kommer leda oss tillbaka till Medeltidens lera.
Istället för att slänga mig med etiketten "identitetsvänster" kommer jag hädanefter använda begreppet "nollsummevänster". (I detta inlägg dock variera terminologi när det mig så behagar.)
Då samhällskakan minskar, övergår en gemensam utvecklingssträvan i en malthusiansk fälla, ett sugarscape (för att tala med Beinhocker) där befintliga resurser av nödvändighet koncentreras hos vissa intressen.
När vi inte längre strävar gemensamt, så är vi konkurrenter om scarce resources, och vi kan inte längre utverka samordningsvinster. Nu är det konflikt som gäller.
Att högern inte längre ser arbetskraften som en tillgång - inte längre ser välfärdens infrastruktur som en gynnsam förutsättning - är ena sidan.
***
Den andra sidan är tribalismen.
Del ett i detta är de högerextremas framgångar - vi slåss ju om smulorna nu, och då är väl nation eller etnicitet en så god som någon Schellingpunkt för populistisk samordning.
Del två är nämnda nollsummevänster. Istället för att progressivt kräva utökade rättigheter och resursfördelning som kommer alla till godo, måste vi nu se till den egna gruppens/identitetens välstånd och välgång. Det handlar inte längre om arbetare, medborgare, eller människor. Det handlar om min grupp.
Den mäktiga instance av cooperate och Moloch-mord som vi sett i stora delar av världen mellan WW2 och oljekrisen - den är nu bokstavligt talat historia. Får vi inte fart på teknikutveckling och produktivitetsutveckling kommer högern (eller egentligen en evigt minskande promilleandel av totalbefolkningen) roffa hela kakan (eller egentligen en evigt ökande andel av alla befintliga resurser inklusive de andra människornas kroppar och arbetskraft), och vi som står utanför kommer döda varandra i ett principlöst och nihilistiskt allas-krig-mot-alla.
***
Detta är egentligen bara precis vad Antropofagi har preachat länge. Men, det är en syntetisering.
Nyliberalismens; högerextremismens; samt nollsummevänsterskiten; är bara de tre sidorna av myntet.
Problemet med identitetsvänster, tredjevågens-feminismen, intersektionalitetsnomenklaturen, är att denna förment subversiva rörelse
- har accepterat det nyliberala paradigmet
- har accepterat ekofascismens problemformulering
- har accepterat att ojämlikhet är bra, så länge ojämlikheten inte följer diskrimineringsgrunderna
- har accepterat att kakan har slutat växa och att vi måste slåss om smulorna
Således har nollsummevänstern och högerpopulisterna samsyn vad gäller identitet; båda bygger på tribalism.
Jag skrev till Aron Flam:
"Jag tycker att din liberalism egentligen inte är vänsterns fiende- du delar ju t.ex. synpunkter med O'Neill för några avsnitt sedan. 'Riktig' vänster är också fiender till identitetsvänstern. Vi/dom tror att ekonomisk jämställdhet är centralt, inte exakt vilka skiljelinjer man organiserar orättvisa utifrån. Om alla hade samma, så gjorde HBTQ/hudfärg/kön/sexuell läggning/IQ/etcetera ingen skillnad. Alla ojämlika samhällen är dåliga. (Exempel.)"
Jag har även argumenterat följande: Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt!
"Ett ojämlikt samhälle, där resurserna distribueras (ojämlikt) utan att ras eller kön har någon prediktionskraft, är fortfarande ett ojämlikt samhälle. Självklart är det orättvist att hur rik eller fattig någon är, vilket jobb eller vilken bostad någon kan få, eller hur många övergrepp från partner/polis/arbetsköpare någon tvingas utstå, beror på t.ex. melanin-mängd eller kromosomuppsättning. Däremot kan ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt samhälle fortfarande vara ojämlikt. Det grundläggande problemet är då inte löst, bara den godtyckliga selektionsmekanism som bestämmer vem som hamnar längre ner på samhällsstegen."
Så, identitetstramset är inte framåtsyftande; inte konstruktivt. Vi löser ingenting när vi förändrar urskiljningsgrunderna. Klassanalysen är den sanna, den korrekta, intersektionaliteten. Jämlikhet är rättvisa i utfall, dvs. i verkligheten, dvs. realiserad. Plussummespelet är trevligare än nollsummespelet.
Samt, på annat håll:
"[G]enom att rabbla alla diskrimineringsgrunder och marginaliserade grupper man kommer på, blundar man för det faktum att det är ojämlikhet som är den egentliga intersektionella variabeln. Vilka grupper som missgynnas i ett system är en sekundär fråga. Den primära är om systemet är uppbyggt så att någon måste missgynnas."
***
Så det där med ekofascismen. En kort genomgång får räcka i detta sammanhang. I en nylig korrespondens ser vi argumentet unfold:a:
"[...]
B) tycker stagnation är sämre än utveckling, men mindless resurskonsumtion utan investeringar i teknologi är ju mer eller mindre stagnation fast på fyllan...
C) dock är malthusian trap alltid nazism, och endast med excess resources (sjunkande valkadaver) som vi lyckas lajva mänskliga rättigheter
D) vi måste alltså tillåta evig tillväxt, för alternativet är konflikt om resurser vilket alltid blir ojämlikhet nationellt, och krig internationellt
E) vi vill göra detta utan att utrota oss själva så klart
F) Hitler insåg att the american dream som ouppnåeligt ideal räckte för en besviken medelklass - resursknapphet är alltid relativ, upplevd, efter att basic needs är mötta. Hitler trodde att Ukraina måste behandlas som Namibia för att tyskarna skulle få det göttare än amrisarna. Men redan före ww2 hade de teknologiska landvinningar skett som sedermera skulle leda till den gröna revolutionen
G) ojämlikheten är sjukt dålig, pga verkar leda till massa sociala problem enligt the spirit level. Även om vi antar avtagande marginalnytta av pengar och en utilitaristisk hållning, så vill vi ha så fördelat som möjligt för maxnytta. Ökning av fattigas inkomst klaffar också med efterfrågedriven tillväxt - samtidigt är lafferkurvan död och begraven. Slutligen samvarierar jämlikhet med ökande produktivitet - avtagande produktivitetsökning med ökande ojämlikhet. Så - det socialdemokratiska projektet är David Deutsch evinnerliga utveckling. Ett ickerevolutionärt, koorporativistiskt plussummespel där alla samhällsintressen kansliseras genom Partiet.
H) ekofascisterna motsätter sig det ovanstående - därför Fredrik Lindström kom ut som konservativ miljöpartist. Bara fåtalet kan konsumera för att jorden ska hålla. [X] påpekar att de rikas konsumtion fuckar jorden, men det betyder ju även att vi inte har råd med fler rika.
I) vi måste ha fler planeter, eller sätta tak på hur rika folk får lov att bli
J) vi måste bli scifi-sossar för att inte bli mp-nazister; eller så blir vi imf-kommunister
K) slut"
***
Identitetsvänstern har givit upp. Dels vetenskapsteoretiskt; de har fallit till föga för relativismen och vägrar tror att vi kan bli bättre på att kalibrera vår modell efter verkligheten. Och, som jag beskrivit ovan, i det att de accepterar en krympande kaka och växande kleptokrati/ojämlikhet. Man köper nollsummespelet, och lämnar dessutom walk over till enprocentarna. Så slåss man inbördes istället, om tweets eller om den rätten till att benämna bakverk.
***
Sammanfattning:
A. Tillväxt möjliggör plussummespel.
B. Minskande produktivitetsökning gör att vi övergår i ett nollsummespel.
C. Nollsummespel var det på medeltiden.
D. Nollsummespel innebär att vi inte skapar mer, utan bara slåss om att fördela det befintliga.
E. Ojämlikhetens självamplifierande natur leder till att ett minskande fåtal kontrollerar en ökande majoritet av tillgängliga resurser.
F. De som blir kvar får slåss om smulorna - det finns inte längre något värde i att koorinera sig, förutom om man hade kunnat koordinera sig mot det ägande fåtalet, men detta verkar vara svårt och ofta sluta med att det ägande fåtalet bara byts ut - nej kamrater, reformer är bättre än revolution; demokrati bättre än proletariatets diktatur; men dessa goda ting är plussummemöjligheter och kan ej uppkomma eller bibehållas i nollsummeekonomin.
G. Dagen vänster tappar greppet om fördelningsfrågorna, pga. de kan inte påverka dem längre. Det finns ju inte längre något gemensamt intresse av ömsesidig välgång arbetare visavi kapital - sossarnas (eller motsvarandes) allians med di rige är således överspelad.
H. Vänstern får hålla till godo med smulorna, som sagt, och istället bråka om symbolfrågor eller lokal och begränsad resursfördelning i stil med "vem av oss förlorare ska förlora mest".
I. Peniafobi, dvs. marginalisering och skräck för marginalisering, leder till högerpopulisters framgångar. Dessa är, liksom nollsummevänstern, enna eländiga nollsummekonkurrenter av malthusiansk modell - krigar om smulorna och sätter Folk mot Folk.
J. Nollsummevänstern och högerpopulisterna delar idéhistorisk tradition, dvs. Nietzscheansk relativism. Hitler läste Nietzsche innan Foucault gjorde det. Pomerantsev har myntat "postmodern totalitarianism", vilket betonar släktskapen. Ad hominem-style critique är nyckeln.
Slutsats: Tydligen är våra AE-instinkter starka. När vi väl hamnar i trängda lägen, dvs. malthusianska fällor och race to the bottom:s, så aktiveras vår tribalism och vi börjar samlas i identiteter. Jag är svensk, jag är bög, jag är trans, jag är man, jag är landsbygd. MRA-snubbarna är exakt lika identitära som föremålet för deras polemik. Etcetera.
En bra tillväxtsosse skulle bara kavlat upp armarna och byggt mer välstånd, i samförstånd med industrin, och fördelat detta på di breda befolkningslagren utan knot. (Detta verkar korrekt, givet att "knot" betyder ungefär "gnäll", vilket jag gissar. Trots att jag sitter bokstavligen precis vid en dator och lika gärna kunde kolla upp det! Betrakta denna möjlighet till kunskap som vaskad.)
Eviga frågan: Hur få igång produktivitetsökningen igen? Hoppas på mäktiga teknologiska landvinningar, så klart!
Från politiskt håll verkar bästa möjligheten, innan vi sjunkit ner i faktiskt medeltida feodalt våld, att fördela resurserna för fulla muggar och genererara efterfrågedriver tillväxt fucking shit.
Men jag bara gissar.
***
(Bakgrund ang. nyliberalism/avtagande produktivitetsökning/ojämlikhet/ekonomin som malthusiansk fälla: Snyder syntetiserar allt; socialismen är kapitalismens räddning; mödolönen och poesin; evinnerlig utveckling; malthus; spret i förtret; rörlighet och jämlikhet; livegenskap är framtiden; slaveri; lönetaket under 1300-talet; gött stoff avseende livegenskap; den tredje glesbygdsranten; prediktioner del 2 samt uppföljning av prediktioner del 2 samt förtidig uppföljning; P&P-uppföljning; slutfikat; självskademysticism; gammal debatt.
Bakgrund ang. högerextremas framgångar: Peniafobi; måndagsrant; eftersläpande rant; populationen och populasen; den fjärde ryttaren; vem va' de' som rösta'.
Bakgrund ang. intersektionalitet/identitet/etcetera: Lajvet fortsätter; postnihilism; o-orginellt; uppfriskande äkta känsla av ilska; mångfald utan jämlikhet; feminism-frågetecken; häromdagens reduktionism; intersektionalitet; MAB deep; intersektionalitetsepilog; sanningen och kvinnorna; du sköna nya jämställda värld; slutord om ras/IQ.
Bakgrund ang. högerpopulism och postmodernitet i ohelig allians: Trumpin; Putin erövrar världen; population/populas; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra; smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta; normaliseringspolitik; peniafobi; upprepning av manifest; it isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)
onsdag 10 oktober 2018
Ofrivillig barnlöshet
Antropofagi har tidigare skrivit om male to female breeding ratio, samt lovat att läsa Thornhill & Palmer, A Natural History of Rape. Nu alignerar sig linjerna. Inte minst pga. Boschini & Sundström (2018), samt Scocco (DN 5/10 2018).
(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)
Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.
Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.
Hur som helst tyder allt på att våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)
Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.
En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)
Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.
Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)
Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).
Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?
Boschini & Sundström skriver:
(Digression deluxe:
Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.
Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.
Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.
Slut på digression.)
Jag rövar en bild:
Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).
Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.
Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.
Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.
Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."
De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.
Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.
(Digression nr. 2:
En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.
Kinas bare branch-problem är en annan historia.)
Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.
Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.
I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.
Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.
(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)
***
Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.
Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.
Hur som helst tyder allt på att våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)
Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.
En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)
Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.
Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)
Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).
Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?
***
Boschini & Sundström skriver:
"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.
***
(Digression deluxe:
Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.
Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.
Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.
Slut på digression.)
***
Jag rövar en bild:
 |
| Snüdd från Boschini & Sundström. |
Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).
Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.
"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."Vidare, om det intressanta begreppet homogami:
"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:
 |
| Mer bild från Boschini & Sundström. |
Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men:
"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."
Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning.
"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."
***
Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:
"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.
[...]
Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.
I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.
I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.
Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).
Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.
Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.
Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.
Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.
Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."
De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.
Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.
(Digression nr. 2:
En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.
Kinas bare branch-problem är en annan historia.)
***
Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.
Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.
I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.
Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)