Antropofagi

fredag 13 oktober 2017

"Alla människors lika värde" som intersubjektivt fenomen/"cooperate"-gynnande fångarnas dilemma-struktur

Det är mycket snack i dessa dagar om att "allas lika värde" är en lökig klyscha. Framåt, då, för dess återupprättelse!
 
Jag har babblat om att vi har två motstridiga moraltendenser: Jägar-samlar-moralen och samarbeta-i-samhällen-moralen. Samarbetsmoralen handlar om att välja "cooperate" i en mäktig samordnignssituation/fångarnas dilemma-situation, där vi inte känner alla deltagare och inte har något på spel gentemot de flesta med/mot-spelare.
 
Jägar-samlar-moralen förklaras evolutionspsykologiskt, och det är således ingen större överraskning av vi hittar en circle of concern i bottnen på vår moral. Vi själva och vår avkomma är mest värd, de som gynnar vår avkomma eller delar lite av våra gener näst mest, vår stam tredje mest, etcetera.
 
Vi upphäver detta med intersubjektiva fenomen, när vi lyckas skapa en större samhällskropp. I samhällen som Sverige har vi en stark stat, ett förtroende för rättssystemet, och en hög grad av tillit. I samhällen som Somalia har vi Al Shabab, blodshämnd, och en låg grad av ("sval") tillit.
 
Vi har vidare konstaterat att det finns en stark koppling mellan tillit och ekonomisk jämlikhet. Och, framförallt, vi minns ju alla resonemanget om resväskor från Catcher in the Rye.
 
"Alla människors lika värde" är ett uppenbart intersubjektivt fenomen, eftersom det snarare är en "gemensam lögn som förändrar verkligheten" än en meningsfull utsaga om verkligheten.
 
Vi tycker inte, som jägar-samlare, att alla människor är lika värde. Men, däremot verkar det som att det intersubjektiva fenomenet "alla människors lika värde" är väldigt användbart för att främja samordning. Dvs., för att få spelarna i fångarnas dilemma att välja "cooperate" istället för "defect". Och, då tillit och ekonomisk jämlikhet även har en stark koppling till välstånd och tillväxt och minskande sociala problem, kan vi enkelt konstatera ett utilitaristisk nytta av ett tillstånd som är mindre Moloch och mer samordning.
 
Vi verkar lita på våra jämlikar, och vi verkar välja "cooperate" när vi känner oss själva som jämlikar. En känsla av rättvisa i termer av utfall verkar göra oss villiga att delta i samhällssamarbetet.
 
Det handlar också om en rättighets/skyldighets-kompromiss. Om jag godtar att inte döda grannen eller gå före i vårdkön, vill jag själv slippa dödas och slippa att någon tränger sig före i vårdkön. När vi börjar fuska, ha olika system för olika plånböcker etcetera, då blir det plötsligt stressigt. För då blir det uppenbart att man inte bara kan stå kvar i vårdkön och vänta på sin tur - nä nu gäller det istället att olja upp armbågarna - och slå yxan i säkerhetsdörren på adressen bredvid.
 
Det går inte att förneka att det finns andra mekanismer för samordning än jämlikhet. Det verkar som att vissa mer hierarkiska samhällen, inte minst östasiatiska, kombinerar social hierarki och hög nivå av "cooperate"-väljande. Pliktetik i äldre europeiska samhällen comes to mind här.
 
(Killgissar ganska mycket här vad gäller Asien. Slår mig att Kina har höga nivåer av tillit, och att Japan är väldigt jämlikt. Den som vet mer, eller pallar kolla upp mer, kan ju med fördel berika analysen härvidlag.)
 
Så, antingen värdekonservativa, pliktetiska hierarkiska samhällen, eller jämlika samhällen med hög tillit. Det som inte verkar funka är övervägande kapitalistiska, konkurrensinriktade samhällen med höga nivåer av ojämlikhet (tänk Ryssland på 90-talet, dvs. "vampyrkapitalism").
 
Religiösa normer och traditioner dör. Dessa kategorier av intersubjektiva fenomen kan (hoppas jag? tror jag? anser jag?) inte överleva utvecklingen. Tillit och "alla människors lika värde" kanske har en bättre chans?
 
Pengar är ju ett intersubjektivt fenomen - men höggradig kompetativ kapitalism är ingen bra samordning. Jämlikhet är en upplösare av hierarkier - ojämlikhetens självamplifierande natur är en tillbakagång. (Jag gissar att ett tillräckligt rovkapitalistiskt samhälle snart är tillbaka på ojämlikhetsnivåer som i, typ, kastsystemets Indien på 2000-talet f.Kr.)
 
 
Men nu svävar jag ut. Poängen är egentligen bara att "allas lika värde" verkar vara ett bra intersubjektivt fenomen, som får folk att välja "cooperate", vilket gynnar samordning, vilket gynnar plussumme-nyttor i vårt samhälle.
 
Det är däremot, vilket väl konservativa fått helt rätt, förmodligen delvis ett avsteg från vår inneboende inklination att värdera vår egen DNA-molekyl högst; härvidlag får vi käka lite vantrevnad i kulturen. Men det verkar det på det hela taget vara värt.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar