Antropofagi

tisdag 30 januari 2018

Hur man dödar en ödla (först måste man hitta den)


Antropofagi har rantat om "tolkande samhällsvetenskaper" och Nietzsches ad hominem style-critique. SSC sammanfattar det rätt händigt med conflict theory vs mistake theory. Inte minst kommentars-uppföljningen skiner lite ljus på frågan.

En av SSC:s kommentatorer:
"When Marxists / feminists / Nazis are in their safe-space forums, and are happy that everyone in the discussion is a like-minded Marxist / feminist / Nazi who genuinely shares their endgoal of a well-functioning communist / non-cis-hetero-patriachal/ white ethnostate society, they will have amongat themselves truth-seeking mistake-theoretical diacussions. It is only when they go out into enemy territory and find themselves surrounded by perfidious capitalist / misogynist / Judeobolshevik agents that they switch to conflict-theoretical mode."
Antropofagi har varit inne på detta med normer/natur och kön. (Se: Bättre rehabilitering; krisa uppfattning på marginalenrehabiliteringen funkar inte; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; naturligt/ickenaturligt; krokodil; gränserna för postmodernismen.) Eftersom inga genusvetare vill svara på mina frågor  vet jag fortfarande inte om genusvetarna verkligen är så dumma som det verkar. Det skulle ju kunna vara så att de visst inte är så dumma, men att de spelar dumma, för att de tror att alla andra är så dumma!

Lissen: Jag inser själv att det kan vara en vettig tumregel att låtsas som att män och kvinnor är exakt likadana. När vi diskuterar frågor på makronivå blir det fel, eftersom kvinnor och män som grupp inte är identiska. Dock är överlappet väldigt stort med avseende på de allra flesta relevanta egenskaper, så vi better agerar som om grupperna är samma på individnivå. Vi bör bemöta varje individ förutsättningslöst. Det är ju detta som är grunden för dinner time!

Om vi låter vetskapen om att grupper är lite olika on avarage - har två starkt, men inte helt, överlappande normalfördelningar i något avseende - så låter sig detta tyvärr lätt omsättas i fördomar. Vi vet att somalier har låg läskunnighet - plötsligt bemöter vi somaliska läkare och författare dåligt. Dåligt!

Många har svårt med detta. Jag är förmodligen själv en av dem. Förhoppningsvis bemöter jag människor förutsättningslöst, och bedömer dem på deras objektiva meriter, men kanske tyvärr inte.

Och kanske, tyvärr, är jag inte den överlägset dummaste rasistjäveln i hela världen, trots allt.

Så det jag säger är (för att låna Eric Weinsteins begrepp metaforisk sanning) att det kanske är rimligt att låtsas som att män och kvinnor är exakt lika dana, som grupp, i alla relevanta avseenden. Det är inte korrekt, och det blir fel i analyser på aggregerad nivå (t.ex. när det gäller könssegregerad arbetsmarknad, som sagt). Men det kanske är bästa tumregeln för kreti och pleti - som ju inte ska behöva sitta och analysera samhället hela dagarna, utan bara shoppa och jobba och bete sig önskvärt. (Jag inkluderar mig själv i "kreti och pleti" här - dum och fördomsfull, om än inte dummast och mest fördomsfull.)

Så SSC-kommentatorn kanske har rätt. Genusvetarna kanske bara frontar "alla är lika"-tumregeln till folket, eftersom den leder till det önskvärda beteendet. Sen sitter de och vet att grupper rent statistiskt är genomsnittligen olika på vissa sätt som vi bäst hålla hemligt jävlaremiganamma!

Problemet är så klart black swan blow ups, dvs. att lögner leder till oändligt komplicerade nät av ännu fler lögner som - om någon börjar nysta - trasslar ihop sig som en iPhone-hörlurssladd. Nyst, nyst.

***

Den stora frågan är emellertid hur rätt eller fel Nietzsche hade. Hans ad hominem style critique, som är idéhistorisk förälder till postmodernismen, handlar om att agenda trumfar sakfrågeargument. Vad någon anför är mindre intressant än varför. Detta är givetvis bra tänkt av Nietzsche, inom rimliga gränser. Men, bara för att vi ogillar bottom line arguments betyder det inte att förekomsten av sådana är "Fully General Counterargument against conclusions you don't like", vilket Khalifen påpekar. Detta tycks vissa genusvetare glömma bort.

Jag må låta ovanligt förlåtande nu. Mindre antingen-eller-slutsats hamnar en dock i om en tar hänsyn till att relativistisk ontologi inte alls erkänner objektiv sanning - varpå endast agendan är intressant, och aldrig sakfrågeargumentet. Som sagt:
"Genusforskningen är inte ett område där man slår fast sanningar, vi har inga entydiga svar. På många andra områden har man givna experter som har tolkningsföreträde. Det är klart man kan tycka en massa saker om exempelvis medicin, men jämfört med läkare och deras kunskap har man har inte så mycket att komma med."
Jag tror personligen att agenda-frågan kan vara en bra fråga att ställa för att söka efter potentiellt dålig argumentation. Jag menar, det är inte direkt så att glyfosat-lobbyn egentligen har bra argument. Så ej heller Maud Olofsson (även/inte heller här). (Vi glömmer ej heller fake consensualism respektive consequentialism.) Men,  agenda-frågan det är inget bra argument i sig självt. Vi kan hitta en phat cat, jude, kommunist, eller Planet X-ödla med vår nietzscheanska agenda-scanner - men silverkular i deras smutsiga hjärtan måste bestå av strejt fäx och logiskt sammanhängande argument.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar