Kausalitet, effekter och rumtid

Antropofagis återkommande gästbloggare Greider Becker skrev en gång:

"En vikti grej e å skilja på korrelation å kausalitet. I samhällsvetenskap såväl som medicinen e detta centralt. Vettitt å använnbart koncept härvilag stavas 'mekanismer'. Nåt ska rimligen kunna tänkas påverka nåt annat, för att förklaringshypotesen ska synas sannolik [...] 

Men, tänk om även kausalitet e korrelation? 

Tänk om de finns en metafysisk x-variabel som gör att fenomen uppträder i en sån följd, å på ett sånt sätt, att vi tolkar de som kausala samband, trots att sådana samband ej alls föreligger? Tanken e svindlande. 

Låt mig förklara hur ja menar. Vi tänker oss att kosmos innehåller en kraft som gör att saker å processer uppträder i en viss ordning. När en sten kastas, då far den iväg, och när den träffar en fönsterruta, då spricker glaset. Vi tänker oss i regel att de föreligger kausala samband härledes. Ja påstår dock att så icke e fallet. De e en bakomliggande kosmisk variabel som orsakar alla dessa skeenden, å dom samspelar på inget sätt me varann sinsemellan."

Det börjar nu mer och mer verka som att Becker här anslutit sig till Donald Hoffman, här i ett Ted Talk:

Hoffman pekar på att organismer som inte ser verkligheten som den är, är mer optimala evolutionärt sett. Detta formulerar Hoffman som ett matematiskt teorem. Vi ska därför inte tro att vi kan se ding an sich, vilket som känt redan Kant påpekade.

Hoffman beskriver vår bild av verkligheten som ett interface. Det finns en objektiv verklighet inne i datorn, men den ser inte egentligen ut som skrivbordet på skärmen. Men, för våra hjärnor är vår interface inte en PC desktop, utan rumtiden.

(Antropofagi har redan harvat att tid kanske är det sätt vi upplever termodynamikens andra huvudsats. Så det där med tiden i rumtiden är jag helt med på.)

Kausalitet och korrelation är lurigt, även inom verkligheten-så-som-vi-ser-den. (Relaterat: SchäsLong del 4; faderskapspremie.) De lätta, självklara fallen har tyckts vara det klassiska biljardspelet - kö stöter till klot som stöter till annat klot etcetera. Men, en följd av Hoffmans resonemang är att kausalitet överhuvudtaget kan vara ett koncept i våra hjärnor, snarare än en aspekt av verkligheten-så-som-den-verkligen-är. Vår upplevelse av korrelation kan då vara en behändig förkortning för någonting annat som på något sätt uppträder någonstans.

Eftersom kausalitet synes vara beroende av rumtid, borde kausalitet som vi förstår det faktiskt vara helt fel om rumtiden inte "finns". Även om det rimligen "symboliserar" någonting som är värt för oss att veta om världen.

Det känns också lite som att vi är så otroligt bra (dvs. dåliga) på att spåra kausalitet i korrelation överhuvudtaget, att det nästan känns möjligt att föreställa sig att vi skulle vara mistaken även om "uppenbar" kausalitet.

***

Mäta effekter är klurigt. Först, det triviala: Man kan inte bara mäta ett utfall Z och låtsas som att det beror på insats X. Man måste också undersöka vad som hade hänt utan insats X; hade det då varit utfall Z, eller inte? Vi vill således veta hur den kontrafaktiska utvecklingen hade sett ut. Hur ser världen utan X ut?

Vi vill alltså inte bara mäta korrelation: X har hänt och Z har hänt. Vi vill också utreda kausalitetsfrågan. Dvs., säkerställa att Z har hänt på grund av X, vilket vi tolkar som att Z inte hade hänt utan X.

Men, är det ens tillräckligt? Om inte X hade hänt, så hade kanske något annat hänt? Vad vet vi om alternativa verkligheter? Om X i sin tur beror på politisk vilja A, eller ekonomisk utveckling B, så kanske en värld utan X med nödvändighet hade varit en värld där insats Y istället hade genomförts och lett till utfall Z.

Slate Star Codex skrev en gång en relaterad intressant post om vad som händer med trender när man plockar bort en insats. "Does Realty Drive Straight Lines On Graphs, Or Do Straight Lines On Graphs Drive Reality?"

"[S]uppose that as the economy improves and stuff, the American people demand cleaner air. They will only be happy if the air is at least 2% cleaner each year than the year before. If one year the air is 10% cleaner than the year before, environmentalist groups get bored and wander off, and there’s no more progress for the next five years. But if one year the air is only 1% cleaner, newly-energized environmentalist voters threaten to vote out all the incumbents who contributed to the problem, and politicians pass some emergency measure to make it go down another 1%. So absent some event strong enough to overwhelm the system, air pollution will always go down 2% per year. But that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t change things! The Clean Air Act was part of the toolkit that the control system used to keep the decline at 2%. If the Clean Air Act had never happened, the control system would have figured out some other way to keep air pollution low, but that doesn’t mean the Clean Air Act didn’t matter. Just that it mattered exactly as much as whatever it would have been replaced with. 

If this were true, you wouldn’t see the effects of pollution-busting technologies on pollution. You’d see them on everything else. For example, suppose that absent any other progress on air pollution, politicians would regulate cars harder, and that’s what would make air pollution go down by 2% that year. In that case, the effects of inventing an unexpected new pollution-busting technology wouldn’t appear in pollution levels, they would appear in car prices. Unless car prices are also governed by a control system – maybe car companies have a target of keeping costs below $20,000 per car, and so they would skimp on safety in order to bring prices back down, and then the effects of a new anti-pollution technology would appear in car accident fatality rates. 

How do we tell the difference between this world, and the world where the Clean Air Act really doesn’t matter? I’m not sure [...]"

Ska vi tro Hoffman och/eller Becker så är kanske svårigheten att veta vilken fråga man ska ställa för att utreda kausalitet, helt enkelt en svårighet som föreligger eftersom kausalitet inte föreligger (annat än som koncept). Eftersom effektmätning, dvs. frågan om kausalitet, handlar om det kontrafaktiskt - om möjliga världar - så inbegriper diskussionen en hel del metafysiska antaganden. Som att världen hade kunnat vara på något annat sätt, till exempel.

Att bara döda kausalitetskonceptet hade inte gjort det mycket lättare att leva. Men möjligen hade det gjort att vi undsluppit en eller annan jobbig frågeställning om hur fan saker blir som de blir och vad det beror på.

Kausalitet är ju givetvis endast viktigt i en värld där vi kan ändra orsaker för att ändra utfall. Men vad menar vi ens med detta? När det inte ens finns fri vilja?

Ja, obviously kan någon med "ofri" vilja också ändra orsak och på så sätt utfall. Det jag menar är bara att vi själva oundvikligen är livärdiga länkar i den kausala kedjeväven (i den mån den nu finns, i rumtiden), och att hela kausalitets-frågeställningen handlar om vad vi kan göra annorlunda. Eller, på ett sätt inte, eftersom vi kan påstå att det finns kausalitet oavsett om det bar finns en enda möjlig värld. Men dock finns det ju då, rent konkret, inga kontrafaktiska referenspunkter. Vilket ger kausalitetsbegreppet om inte annat så en annan praktisk betydelse.

***

Metafysik is playing tricks on me. Godnatt.

Bromsat fall mot verkligheten?

Kort tillägg till föregående post om att det bara är ikonen; inte månen.

Efter att ha läst ut Hoffmans bok slår mig följande:

1. Hoffman postulerar consciousness som ett fundamenta. Detta stör mig såtillvida att jag inte tycker att det angriper the hard problem. Emellertid uppskattar jag ansatsen, dvs. att ta bakvägen in i problemet. Jag gillar ju själv postulat, såsom det ontologiska (som jag verkligen mest betraktar som ett händigt axiom) och det epistemologiska. (Se: Vetenskapsteoretiska manifestet och Tillämpad vetenskapsfilosofi.) Tyvärr är mina matte-skillz för veka för att kunna förstå bokens appendix på något meningsfullt sätt. Bättre lycka till Dig, kära Antropofagi-läsare.

2. Det jag minns av Gödel, Escher Bach och I Am a Strange Loop, ger att medvetandet är ett emergent fenomen. Detta är dock givetvis ingen lösning på frågan om hur medvetandet emergerar från sina fysikaliska beståndsdelar. Även om Hoffman postulerar consciousness som fundamentalt, så uppfattar jag inte att han (ännu?) adresserar problemet gällande hur medvetna "bitar" kombineras till högre nivåer av medvetna entiteter, för att tillslut resultera i vår mänskliga medvetandenivå. Dock uppskattar jag återigen verkligen ansatsen, och hans beskrivning får faktiskt en rejäl intuitions-skjuts av hur han resonerar kring "fri vilja" i senaste Sam Harris-podden (nu med partiell betalvägg!) "Graden av inderdependens mellan konstituerande lägre-nivå-medvetande-entiteter" som beteckning för graden av sammanhållning ger mig också ymniga associationsflytningar av det filosofiska slaget; hur lager-kakigt är det ändå inte, att betrakta all biota som olika grader av koordination mellan mindre beståndsdelar? (Relaterat: Nationalstatens överjag; Jaget och världsjaget.) Ypperliga Other Minds kan med fördel pattern-matchas in här, för att ge lite referenspunkter såsom bläckfisken (vars nervsystem verkar vara låggradigt samordnat och till delar självständigt styrt från respektive tentakel) och hönan (vars hjärnhalvor verkar vara nära på lika självständiga som en Split Brain-patients dito halvor, och som därför - alltså i hönans fall - har evolverat speciella rörelsemönster för att säkerställa att båda hjärnhalvorna får samma visuella information).

3. Det jag trodde var en originell tanke - att evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats - var, som vanligt, gammal skåpmat. Glad och ledsen på samma gång! (Med "som vanligt" menar jag att jag var 250 år efter Kant, några år efter Yvain, samt helt klart efter lite olika fysiker som hänger på internet.)

4. Jag antar att jag inte förstår FBT-teoremet tillfullo, men... Borde inte fitness payoffs åtminstone vara en sanning om något, dvs. om just fitness payoffs? Fitness-seende organismer kanske är mer fitta (ah!) än truth-seende, men det borde vara klart o-fit att inte se sanningen om fitness payoffs. Så, det är ju inte motsatsen till sanningen de borde se, bara en otroligt begränsad del av den. Right?

Boffman

Men....

...eftersom Hoffman (här och här och här) tvingar oss att erinra oss om hur olika ding-an-sich är ding-für-mich - kanske till den grad att själva rumtiden bara är en egenskap i vår interface - så måste vi fråga oss - vad betyder det om varje möjlig värld har en egen rumtid? Betyder det att alla möjliga världar bara uppträder i våra medvetanden?

För, i så fall är ju slumpen en aspekt av vår upplevelse och okunskap, och inte bara såtillvida att vi inte vet vilken värld vi befinner oss i, utan också att de världar vi befinner oss i bara existerar i vår interface.

Det hela börja kokas ihop till en total sammanblandning av medvetandet och verkligheten. Vilket får mig att misstänka att jag bara lyckas tänkta på ding-für-mich, och aldrig ding-an-sich. För, jag vill ändå hålla fast vid det ontologiska postulatet - om än i sin svagaste form - att:

“There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

Det verkar som att jag bara lyckas tänka i termer av rumtid, men att rumtiden inte är ding-an-sich.

Vilket i sin tur föranleder en liten digression: Var skulle alla dessa möjliga världar - om de inte kollapsar - dvs. om vi inte tror på en "epistemisk MWI", att MWI representerar vår osäkerhet om världens tillstånd på någon slags sannolikhetsdistribuerat, bayesiansk vis -  faktiskt existera?

Om de har en egen rumtid så existerar de inte så att säga bredvid varandra i någon slags multiversums- eller metaversums-rumtid. De bara existerar. Och i dem uppstår - kanske i deras innevånares interface - en rumtid.

Vilken i sin tur får mig att undra, om knock down argument mot Gud - "var fan tänker du dig att Gud finns egentligen? på ett moln?" - är precis så dumt i huvudet och provinsiellt som jag gissar att St. Augustinus skulle hävda. Det börjar mer och mer kännas som att Gud, om hen fanns, skulle kunna finnas någon annanstans än i rumtiden. (Obs - tror fortfarande inte på Gud, men är bara alltmer agnostisk om alltings beskaffenhet.)

Det kanske är så att det ontologiska postulatet är för greedy. Det kanske inte finns en reality oberoende av vår representation. Eller, i alla fall inte en reality som på något sätt motsvarar hur vi tycker att en verklighet ska se ut. Hoffman är inne på det, att kvantmekaniken i vissa tolkningar kan döda rumtiden, och att verkligheten då blir väsensskild från våra föreställningar. Hans nätverk av conscious systems känns mer rimlig med detta i åtanke.

Sammanfattning: Ju mer jag lär mig om kvantfysik, desto rimligare låter Hoffmans föreslagna lösning. För det verkar ju finnas egenskaper hos världen som beror på systemens representation av dem.

Du?

Rekapitulation: Allting bärs upp av ett antagande. Liberalismens och kapitalismens antagande är Fri Vilja. Fri Vilja är ett löjligt koncept:

Den som förkastar Fri Vilja behöver emellertid icke förkasta Vilja. Ty vi vill saker. Bara det att vad vi vill, kan förklaras. Vad vi vill, har orsaker.

Människor är förutsägbara prediktionsmaskiner. Som jag berör i En slapp politisk-filosofisk essä så upplevs Viljan som Fri när vi inte vet dess orsaker. När Viljan har kända orsaker upplevs den emellertid som Ofri. Om det är reklam eller propaganda eller fattigdom som förklarar Viljan, så är den icke lika legitim som om den bara är sprungen ur Intet.

Stormens Utveckling och Liv Strömqvist kommer i senaste poddavsnittet in på den eviga porrdebatten. Argumenten lyder ju ungefär att 1). porrskadad sexualitet är dålig, eftersom det vi vill förklaras av porrkonsumtion; eller 2). allt vi vill är bra, eftersom det är det vi vill.

Antropofagi har tidigare dragit en lans till mainstreamporrens försvar. Jag argumenterar för att kapitalismen aggregerar preferenser - faktiska preferenser! - och att det är efterfrågan som styr porren. Mainstreamporr är därmed helt enkelt den porr som flest efterfrågar.

Men, efterfrågan är inte något helt fristående och naturgivet. Troligen kommer sexualiteten sträva ungefär åt samma håll i alla tider, men sexualbeteende-memes och -normer kommer spridas i befolkningen precis som andra memes och normer. Vi måste troligen ändå erkänna en växelverkan mellan efterfrågan och utbud. Man vet inte att man gillar bukkake-porr förens man ser det, liksom. (Obs, just bukkake-memen verkar enligt Wikiperdia ha selekterats för pga. cencur-regler som förbjuder japansk porr att avbilda penetration. Så det finns fler cultural evolution-selektionstryck än bara mänskliga sexuella preferenser.)

Så, frågan om varför "vi" konvergerar kring en viss mainstream-porr ... är kanske fel. Vi gör nog inte det. Det finns utrymme för väldigt många olika genrer på internet, gubevars. (Random relaterat lästips: A Girl Corrupted by the Internet is the Summoned Hero!? av Elizier Yudkowsky.) I den stora norm/memes-selektionen kanske Den Inre Mänskliga Preferensen ändå ÄR den starkaste signalen. Vem vet.

Floden meandrar sig och bildar korvsjöar. Detta är känt. Men riktningen är, egentligen, given.

***

Anyhow. I vår tid och zeitgeist är det ganska lätt att komma till slutsatsen att alla ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar andra. Det är själva grundbulten i liberal kapitalistisk demokrati. Ideologin, ekonomin, och politiken bygger på denna strävan. Och den funkar ganska bra. Även om det kan bli svårare att legitimera systemet när vi får en allt tydligare uppfattning om vilka de exakta orsakerna till vår Vilja faktiskt är.

Finns det då någon Absolut Sanning i den här etiken? Finns det någon metafysisk tolkning som ger Vilja-paradigmet företräde framför vilket som helst annat moraliskt system?

Ledande fråga. Svaret är visserligen "ingen aning", men det finns en tråd att nysta i.

De flesta av oss är troligen konstruktivister, meta-etiskt sett. Vi betraktar mänsklig moral som någonting som uppstår i interaktion mellan människor. Vi är alltså i grund och botten nihilister - det finns inte egentligen något rätt och fel, bara överenskommelser om rätt och fel.

Men, en ogirig konstruktivist tenderar att ändå vända sig mot kulturrelativism och säga "äh fan jag tror ändå att flickor har det bättre i Norge än i Afghanistan". Hur kan man säga så, när man inte har någonting att stå på? (Det är visserligen deskriptivt, men underförstått i sammanhanget att det är bättre att flickor har det bättre.)

Det finns ett axiom, som kanske ofta är dolt, som är att medvetna system (företrädelsevis människor och vissa djur) ska frodas. Detta är en slags måttstock för de konstruerade moralsystemen. Även om Indiens kastsystem är moraliska i sig själva, givet den egna konstruerade moralen, så kan vi misstänka att många individer har det sämre i detta utförande av samhällelig koordinering, än i vissa andra utföranden.

Sam Harris är förmodligen den publika intellektuellt som mest famously tar det här längst. Han är att betrakta som en meta-etisk realist. Han grundar sin moral i följande utpressning av åhöraren:

Tänk dig den värsta tänkbara världen, där flest lider värst, och tänk dig den bästa tänkbara världen, den flest har den bäst, och notera att du tycker att det ena alternativet är bättre än det andra. Från den utgångspunkten är det sedan en fråga om att placera sig så nära det bästa alternativet som möjligt, och så långt bort ifrån det andra alternativet som möjligt.

Ungefär så säger Harris. Givetvis fuskar han när han beskriver "värst" och "bäst" - normativa utsagor - men det är ändå ett pedagogiskt exempel. Många människor är ense om  att det är önskvärt att så få som möjligt lider. Låtom oss kalla det utilitarism. (Jämför med deontologi.)

I den mån det här är ett axiom, så är det så klart ändå konstruktivistiskt. Rent metaetiskt tror vi inte att moral finns på något absolut sätt. Det är bara det att utilitarism ger oss en så himla bra minsta gemensam nämnare. Det är liksom det mest grundläggande konstruktet.

***

Och det är så vi kommer till Hoffman och The Case Against Reality, eller i alla fall låter oss inspireras av honom. Hoffmans ansats är att skala bort all verklighet - göra en djup poäng av tinget-i-sig/tinget-för-oss - och försöka bygga en metafysik utifrån antagandet att det finns Medvetanden som interagerar i nätverk. Givet att vi tar till oss denna ontologi, så är det enda grundläggande i verkligheten just den subjektiva upplevelsen hos medvetna system. Att då betrakta medvetandets upplevelse som axiomatisk i ett metaetiskt perspektiv, känns osedvanligt realistiskt - vi/Hoffman har ju just sopat undan ALLA ANDRA SORTERS REALISM!

***

Hade jag haft tid och lust hade jag försökt förklara vad jag menar. Nu låter jag den här flaskposten segla ut över internets svarta hav. En dag kanske en annan själ, med samma exformation, kan hitta mitt meddelande och förstå det. Det kanske inte är du, eller du, eller du, eller du...

men kanske 

Du

Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

We'll see

Framlidne mäster-skådisen Philip Seymour Hoffman spelar i Charlie Wilson's War (2007) den mer än lönn-fete CIA-analytikern Gust Avrakotos. Filmen handlar om USA:s massiva stöd till, och beväpnande av, talibanerna i Afghanistan. På den tiden var talibanerna en heroisk motståndsrörelse som stod upp mot den sovjetiska ockupationsmakten. I en av filmens nyckelscener berättar Gust Avrakotos historien om Zen-mästaren.

Lite sådär i backspegeln är scenen naturligtvis klockren. Föga hade väl någon anat att talibanerna skulle vänta sina amerikanska vapen mot sina forna välgörare, ett par decennier senare.

Häromdagen vilade jag ögonen på den episka matinéfilmen Lawrence of Arabia (1962). Under 216 stycken välfilmade minuter berättas den mer eller mindre sanna historien om hur Storbritannien födde och stödde den arabiska nationella rörelsen, i syfte att sätta en nagel i ögat på Turkarna. När så det 600-åriga Osmanska riket väl trängts undan bildade britterna protektoratet Palestina, efter romarnas gamla provins med samma namn.

Så hände Andra Världskriget. Den tidigare marginella zionistiska rörelsen fick av naturliga skäl gehör hos västmakterna, som med all rätt skämdes röven av sig. Vips fanns staten Israel. I samma ögonblick som Israel bildades anföll alla närliggande stater i syfte att förinta den dagsfärska statsbildningen. Fram tills 1967 var Israel under konstant press, men -67 års Israeliska blitz-anfall ändrade allt. Plötsligt var Israel den överlägsna parten. Segertågets betydelse reflekteras i konfliktens namn, Sexdagarskriget, som alluderar på skapelseberättelsen – Gud skapade världen på sex dagar, och vilade på den sjunde.

Zionist-rörelsens estetik har alltid skvallrat om att det är Eretz Israel, Stor-Israel, som är målet. Både Gaza och Västbanken ska ingå här. Arvet från rörelsen har genomsyrat det israeliska stats-projektet, vilket inte minst visar sig i israelisk kartografi och i den aggressiva bosättnings-politiken som förs. Israel är också en rasistisk stat, vilket kommer sig av att den statsbärande ideologin Zionismen är en rasistisk ideologi. Således tillämpas etnisk rensning som metod, bland annat i hebreiseringen inom kartografin – alla arabiska namn byts ut mot hebreiska motsvarigheter – och ett segregerat medborgarskap – etnicitet anges i passet. (Den som är intresserad av zionismen, Israels tillblivelse, samt kartografi-delen specifikt, kan läsa kapitel fem i den här masters-uppsatsen.)

Många anser att Israel fullt legitimt försvarar sig när de, som idag, dödar civila i Gaza. Detta då motparten Hamas uttalat vill förinta Israel och döda alla judar. Hamas existens kan i sin tur bland annat förklaras av Israels politik – man har aktivt motarbetat fredligt orienterade palestinska aktörer, och behandlar bl.a. den betydligt mer moderata palestinske presidenten Mahmod Abbas som en pajas. (Här kan en läsa lite om Israels del i Hamas framgångar.) Folkvalda Hamas (drygt 40 procent av de röstande i Gaza la sin röst på Hamas) är också en arvtagare till den arabiska nationella samling som britterna en gång i tiden stödde.

Israel-Palestina-konflikten är en av de mest långlivade och komplicerade härvor som sett dagens ljus. Anade britterna detta när man godtyckligt lovade territorier åt höger och vänster under 1900-talets första hälft?

I närheten härjar det sekteristiska våldet i Irak. USA hade en del i Saddam Husseins maktövertagande, och det var USA som på falska premisser avsatte diktatorn. Efter Saddam blev det kaos, och nu undrar många om inte Assad borde få sitta kvar i Syrien för stabilitetens skull. Men icke-interventioner kan vara lika illa som interventioner. Jag har tidigare skrivit om Belgien, och vad man inte gjorde i Rwanda. Kan IS tillåtas härja fritt? Och vem gör något åt Boko Haram?

Sensmoralen av allt det här? Att nån har kokat kaffe är det enda du kan se i sumpen.

Slutsatsen för mig, av Belgiens ickeagerande och USA:s grandiosa misslyckanden, är att en stat måste ta ansvar för sina illdåd. Belgien skulle ha tagit ansvar för Rwanda, och USA borde ta ansvar för att styra upp Afghanistan och Irak. Genom att bibehålla säkerheten, bygga upp skolor, infrastruktur, sjukvård etc., så skulle dessa konflikthärdar kunna vara välfungerande och självgående stater inom loppet av uppskattningsvis ett halvt sekel. USA bör också bryta med Saudiarabien, en känd finansiär av miliser för alla ändamål. Genom att satsa på alternativa energislag skulle saudiernas olje-makt långsiktigt kunna brytas.

Att USA stöder saudierna är lite som att Frankrike idag levererar slagskepp och annat krigsmateriel till Ryssland, samtidigt som EU bannar Putins för hans aggressivt expansiva tendenser. Är det måhända det militärindustriella komplexet som ligger bakom alltsammans? IS är beväpnade med svensktillverkade raketgevär, plundrade från irakiska armén som i sin tur fått dem av USA. Hyckleriet är som alltid totalt, i alla led.

USA intervenerar mot IS, men lämnar Assad sittande. Vad blir konsekvenserna av det? We'll see, said the Zen-master.

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

The One-Man Book Club: Fallet mot verkligheten

Det blir en del metafysik nuförtiden. Nuförum-tiden.

Donald Hoffmans The Case Against Reality läses pågående. Boken aktiverar associationer som pekar rakt in i behovet att skapa en etikett kallad Metafysik här på Antropofagi-bloggen. Detta kan göras medan vi faller. Faller mot verkligheten. Rakt ner i Print Gallerys existentiella virvel.

***

Allting är relativt, men det är dumt att agera såsom att allt är relativt.

Verkligheten existerar i någon form. Ding-an-sich kan emellertid lura oss att tro att verkligheten verkligen är väldigt snarlik ding-für-mich. Detta vet vi ingenting om.

FBT-teoremet ger oss att vi, som resultat av det naturliga urvalet, inte spårar verkligheten. Vi spårar fitness payoffs.

Det är inte inte månen. Det är bara ikonen. Verkligheten i termer av rum-tiden är bara vår interface, där vi interagerar med ikonerna som representerar fitness payoffs. Kalorier och reproduktionsmöjligheter är på pluskontot, ond bråd död är på minuskontot. DNA-molekylen, eller vem det nu är som kör, vill tanka bilen, eller byta bil, eller klona sig själv och bemanna en fordonsflotta. Den vill inte krascha.

(Men det är inte DNA-molekylen heller. Bara ikonen.)

Anledningen till att det är bäst att låtsas som att inte allting är relativt, är att vi - som resultat av evolutionsalgoritmen - är interagerande entiteter med överlappande fitness-funktioner.

En fitness payoff är såklart också relativ - en bajskorv är mat för en fluga, men magsjuka eller värre för en prinsessa som Du. Men, eftersom vi - som resultat av naturligt urval sedda - klustrar i grupper av fenomen (vi kan kalla det tillämpad taxonomi), så kommer vi inomgruppsligt att dela fitness-funktioner. Kanske kan våra "artkluster" i någon mening beskrivas som i vilken utsträckning våra respektive fitness-funktioner liknar varandra.

Även andra arter påverkar oss. Vi ät fitness payoffs för rovdjur, eftersom vi är gjorda av smaskig rovdjursmat. Vi är potentiell fitness-cost för djur som vi jagar eller äter eller förgiftar. Som artkluster betraktade så interagerar våra fitnessfunktioner med varandra på olika sätt. Men inom arten överlappar de nästan helt. Vi konkurrerar om nästan exakt samma resurser, och och undflyr nästan exakt samma hot och faror.

Eftersom all biota, allt liv, interagerar, så är vi alla interdependenta. Vi är också interdependenta med exempelvis stenar, eftersom vi kan slå oss på dem, eller slå någon annan med dem, eller bygga hus av dem. Så, vi är jävligt interdependenta med en hel massa fenomen. Solen ger oss liv, etcetera. Fotosyntesen ger oss mat. Ja ni fattar.

Så, om vi är jävligt interdependenta så är vi inte särskilt betjänta av att agera som om att allting är relativt, eftersom allting ändå samvarierar på olika sätt, i bemärkelsen att allas fitnessfunktioner är samanbundna. På så sätt rör vi oss, som individuella fenomen och fenomenkluster betraktat, som en Råttkung. Vi sitter alla fast i svansarna på varandra, och när vi springer åt olika håll så rör sig hela super-klustret i någon mån.

***

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Detta exempel ska ha lett i bevis att djur inte ser verkligheten, utan bara ser fitness payoffs, samt att vi alla är interdependenta med avseende på våra fitnessfunktioner. Hoppas det framgick.

***

Kvantmekaniken är snårig, eftersom Schrödingers katt både lever och är död beroende på betraktaren. Att mäta är nämligen inte att mäta, utan att interagera. Experiment visar att fotoner tar sig igenom hål i en blyplatta på olika sätt beroende på om vi mäter eller inte. Detta gäller även om vi mäter med fördröjning; hur fotonerna forcerade hålen i blyplattan beror på hur vi senare mäter.

När du mediterar kan du, med lite träning, uppnå tillstånd som understryker att du lever i en simulation. I en interface, för att tala med Hoffman.

Känslan kan bli ganska påtaglig. Du kan exempelvis eliminera ditt synfält, så att alla kategorier liksom känslan av djup försvinner, och du bara har ett homogent synfält, som är liksom platt och utan avgränsningar. Du kan också skapa en "bubbla" av sensationer, där allting existerar med avsaknad av tidslig- eller rumslig dimension. Det är lite svårt att förklara, men lägg ett halvår på daglig meditation och du får se. I alla fall någon av detta bör du kunna få uppleva.

Meditationsrelaterade peak-upplevelser bevisar inte något om något, men kan ge en starkare intuitiv förståelse för hur det faktiskt skulle kunna vara så att det inte finns någon rums-tid. Att rums-tiden bara är en aspekt av vår interface, där vi simulerar världen medans vi spårar fitness payoffs.

Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt. 

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.) 

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Och, Äggskalet, punkt 6 i typologin över ensamheten:

"6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5."

Men, är det verkligen så psykopatologiskt?

***

Antropofagi har ofta förvånats över kraften i de två begreppen som heter Evolutionen, och Termodynamikens andra huvudsats. Nu kliver de mot oss med fradga i ögonvrån.


Någon form av ding-an-sich existerar givetvis. Vi är bundna av fitness-funktionerna, och payoffs respektive kostnader existerar i någon objektiv mening. Någonting finns.

Det är uppenbart att vi inte är bra på att se det som faktiskt finns. Våra sinnen har en fungerande interface för de skalor av verkligheten som är relevanta för våra medvetna uppleveseler, i ancestral environment. Vi saknar mer eller mindre intuitioner och modeller vad gäller elementarpartiklar, galaxer, svarta hål, eller fotoner som färdas genom perforerade blyplattor. Max Tegmark är en fysiker som ofta gör denna poäng: Vi ska absolut inte förvänta oss att världen ska följa våra intuitioner annat än möjligen i den skala där vi är vana vid att agera och manipulera ting. Vi ska tvärtom bli misstänksamma om våra förklaringsmodeller vad gäller verklighetens grundelement känns intuitiva.

FBT-teoremet gör emellertid gällande att vi inte är bra på att spåra Sanning - Verkligheten - ens i vår ontologiska närmiljö. Däremot spårar vi fitness payoffs respektive costs.

Vad än verkligheten är, består av; hur den än fungerar; så är evolutionen någon slags lag, härvidlag. Som jag ser det strävar evolutionen åt ett håll, när den tautologiskt föreskriver att det som ska finnas ska finnas. Det som är fit att finnas, finns. Det som är sannolikt - även om det är lågentropiskt - kommer att existera.

Termodynamikens andra huvudsats är en andra kraften som rör verkligheten. Den säger att entropin alltid ökar. Egentligen är alla lågentropiska tillstånd osannolika, och sannolika är bara högentropiska tillstånd. Men lågentropiska konfigurationer som trots allt finns, finns.

Kanske är det så att fitnessfunktioner som, givet alla andra interagerande fitnessfunktion, är bra på att pumpa entropi, existerar som lysande öar i det gråa, högentropiska molnet. Men, inget av detta har rum-tid. Bara någon form av sannolikhetsdistribution. Av .... Någonting?

Kanske inte det ens behövs någonting, utanför rum-tiden.

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar; min filosofiska intuition; vi är antimateria.)

***

Allt det där konstiga med kausalitet skulle kanske försvinna om det inte fanns någon rum-tid. Skönt!

***

Eftersom kvantmekaniken verkar bygga på subjektets interventioner i verklighets-interface:en, kan vi gissa att medvetandet har en speciell ontologisk status.

(Då kanske alla jävla dualister har rätt! Hahahahaha! Kommer kännas som Sverige våren 2016, när de insåg att danskarna hade rätt hela tiden... Oh shieeeeet!)

Det är också notabelt att medvetande-problemet verkar ha en särställning inom vetenskap och filosofi. Det verkar olösligt, också rent teoretiskt. Det har en slags primat eller företräde, som gör att alla utsagor om det verkar meningslösa, eller paradoxala, eller missriktade. Att mäta medvetna upplevelser blir på något sätt per definition paradoxalt.

Jag skrev för inte alltför länge sedan till min Filosoficirkel:

"Om vi bortser från ding-an-sich. Så existerar ju allting i våra medvetanden. Men även upplevelsen av våra medvetanden existerar i våra medvetanden. Medvetenheten om den medvetna upplevelsen är bara en medveten upplevelse, riktad mot sig själv. Är anledningen till att the hard problem of consciousness är olöst (olösligt?), att vi har att göra med en självreferens? En reva i rumtids-begreppsväven, där ding-für-mich konsumerar sig självt? 

En Print Galley-spiral inåt sig självt."

Äggskalet, som sagt:

"Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

***

Om medvetandet har ett primat, ett företräde, så kommer alltings illusoriska icke-relativitet bero på medvetandenas interaktion genom intrasslade fitnessfunktioner.

Vi är prediktionsmaskiner som endast tillgriper kategorier för att göra förutsägelser - om fitness payoffs. Eftersom det finns någon form av fitness-relaterade möster i ding-an-sich - eller, eftersom ding-an-sich har mönster som på ett systematiskt sett relaterar till våra fitnessfunktioner - så kommer allting tyckas vara på ett förutsägbart sätt. Så att säga. Men vi är bara intrasslade. Som jag, i detta resonemang.

Antropofagi kommer att återkomma med mer metafysik när hen kommit längre i Hoffmans bok. Tills dess: Sköt dig själv och skit i andra. Eller annan valfri etik.

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 4: Döden

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, och del 3.

I denna fjärde del ges en mer stringent beskrivning av en diskussion som tidigare förts på bloggen i och med följande relatera inlägg: Art, avkomma, och biologiska skalnings-lagar och min filosofiska intuition tillåts härja fritt.

***

”Jag kräver, Gud, att du är god, ty eljes tror jag inte på dig!”

Evolutionen kan vi inte kräva motsvarande tjänst av. Evolutionen tror vi på i dess egen rätt, till skillnad från någon hittills tillbedd gudom. Evolutionen behöver således inte vara god för att vinna vårt gillande.

Mänsklighetens ok är många och tunga. Ett av de tyngsta har vi dock ännu inte berört. Det är vetskapen om att vi ska dö. Och ännu värre än vetskapen är, att vi ska dö!

Så varför? Varför ska vi dö?

Det finns två huvudsakliga spår som jag betraktar som viktiga att redogöra för: Mutations-/selektionsbalans, och allometrisk skalning.

Mutations-selektionsbalans

Jag har tidigare nämnt hjortsvinet, vars betar vid hög ålder väger tillbaka i en båge och dödar svinet. Hjortsvinets dödsdom kan ses utifrån en teori som mutations-/selektionsbalans.

Evolutionen fortskrider som bekant enligt det naturliga urvalet, där de mest lämpade överlever och fortplantar sig och därmed bidrar med arvsmassan till nästkommande generation. Emellertid uppstår det också mutationer i arvsmassan. Eftersom mutationer ur evolutionens perspektiv mer eller mindre är slumpmässiga, har de flesta ett negativt överlevnadsnetto. De selekteras då bort. Exempel: Mutationen som gör dig infertil tenderar att inte föras vidare till någon avkomma. Det säger sig självt.

Vissa mutationer är emellertid av godo. Ger de fördelar i termer av överlevnad och/eller reproduktion, så kommer de att föras vidare och spridas i nästkommande generationer. Ett exempel är elefante, Elephantidae, och dess tumörsupressorgener. Människor har en kopia av supressorgenen p53. Vissa har det inte, eller har en inaktiverad gen, vilket ger en extrem ökning av cancerrisk. Elefanter har 20 kopior av genen, samt även andra supressorgener. För den moderna människan är det lätt att förstå varför en motståndskraft mot cancer kan vara en evolutionär fördel.

Godartade mutationer är lätt att se värdet av. Men varför finns det då elakartade?

Vissa negativa mutationer ger upphov till skadliga effekter först sent i livet. Beakta skelleftesjukan, även känd som familjär amyloidos med polyneuropati eller FAP. FAP är en ärftlig sjukdom som innebär inlagring av olösliga proteinkomplex i kroppens vävnader samt nedsatt funktion i perifera nerver (de nerver som inte hör till hjärnan och ryggmärgen). Orsaken till sjukdomen är en förändring (mutation) i genen TTR. Symptomen uppkommer i vuxen ålder – vid 60 års ålder har ca 20 procent av de som bär på mutationen insjuknat.

Det är uppenbart att skelleftesjukan innebär negativa konsekvenser. Men, det är likaledes uppenbart att de negativa konsekvenserna framförallt uppträder sent i livet. Vi förstår genast att selektionstrycken för att rensa bort mutationen är lågt. Du kan med god marginal hinna växa upp, fortplanta dig, och ta hand om dina barn, innan sjukdomen ger sig till känna. 

Skelleftesjukan är ett extremt exempel. Den är ovanlig och brutal. Beakta dock åldrandet som sådant: Varför verkar våra människokroppar bestämma sig för att mer eller mindre falla i bitar i och med att åren går? Vad är den evolutionära fördelen med detta?

Frågan är snarare av typen ”dubbel negation”: Vad är inte den evolutionära nackdelen? Mutations-/selektions-balans innebär att selektionstrycket mot mutationer med negativa effekter avtar ju senare de negativa effekterna ger sig till känna. I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna.

Poängen är att slumpen har en begränsad roll i att beskriva en arts egenskaper. Inom de ramar som är relevanta för det naturliga urvalet, sker en selektion för ändamålsenlighet; endast utanför dessa ramar tillåts slumpen verka. Lite mer filosofiskt uttryckt: Evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats. Evolutionen gynnar lågentropiska konfigurationer, såsom våra kroppar. Utanför det fitness-relevanta selektionsfönstret ökar entropin som vanligt. Så även med avseende på mutationer i arvsmassan. Donald Hoffman citerar Tooby, Cosmides och Barrett:

”Natural selection is the only known natural process that pushes populations of organisms thermodynamically uphill into higher degrees of functional order, or even offsets the inevitable increase in disorder that would otherwise take place.”

(Om det verkar förvirrande: Vi ska återkomma till termodynamikens andra huvudsats om en liten stund.)

Elefanten är en smula intressant här. Vi har redan konstaterat att dess cancersupressor-gener utgör en uppenbar fitness-fördel, särskilt för en höggradigt K-selekterad art som har ett långt liv, omfattande intragenerationell kunskapsöverföring, en hög PI, och som på grund av en stor kroppsvolym har ett stort antal potentiella cancerceller. Det vi däremot inte har nämnt ännu, är att elefanten har ett begränsat antal tänder.

Elefanten har 26 tänder. Eftersom de ofta äter träd och annat växtmaterial med påtagligt tuggmotstånd, så slits framförallt kindtänderna så småningom ner. Förnuftigt nog växer då en ny tand fram.

Bytet sker dock bara fem gånger, vilket ger totalt sex uppsättningar kindtänder. När dessa uppsättningar är förbrukade dör elefanten av svält. Vilket tydligen är en ofta förekommande dödsorsak för elefanter. Svältdöden till följd av tandbrist inträder vanligen i 60-årsåldern. 

Dåliga egenskaper behöver inte vara bara dåliga. Att elefanten faktiskt får byta tänder fem gånger är givetvis bra för den. En annan bra-dålig dental däggdjurshistoria rör weddellsälen, Leptonychotes weddelli. Under vintrarna gör sälarna andningshål i isen med hjälp av tänderna. Detta möjliggör en livsföring utom räckhåll för späckhuggaren och leopardsälen, Hydrurga leptonyx, som inte når weddellsälen under den massiva isen. Det konstanta gnagandet sliter emellertid på tenderna, vilket liksom för elefanten tillslut leder till svältdöd vid hög ålder. Ännu en medalj med en baksida.

Vid en viss ålder finns det ingenting att leva för längre, sett från evolutionens perspektiv. Eller snarare: Det föreligger inga fitness-fördelar med att överleva in absurdum, så automatiska dödsorsaker som inträffar sent i livet – och således inte påverkar reproduktion eller omsorg om avkomma – selekteras inte bort.

Vid en ålder när sannolikheten för att vara död är väldigt stor, föreligger inget relativt selektionstryck – att dö av utslitna tänder är ingen nackdel, eftersom det bara är precis lika dåligt som att ändå vara död av någon annan anledning.

Allometrisk skalning

Påstående: Alla däggdjurs hjärtan slår i snitt 1,5 miljarder slag per däggdjursliv. Är detta sant?

Ett näbbmushjärta slår ca 600 slag per minut i vila. 1,5 miljarder delat på 600 är 2,5 miljoner. Det går 525 948,77 minuter på ett år. 2,5 miljoner minuter motsvarar därför ungefär 4,75 år.

Hur länge lever en näbbmus (Soricidae)? Facit: Omkring 3 år. Vilket är rimligt, eftersom vår ettriga näbbmus knappast har vilopuls i hela sitt liv.

En elefantens vilopuls är något lägre; ca 25 hjärtslag per minut. 1,5 miljarder delat på 25 är 60 000 000. Vi förväntar oss såldes en livslängd om ca 114 år, men som vi sett svälter elefanter ihjäl i 60-årsåldern när deras sista tänder slits ut. Drar vi bort 37 procent av livslängden för att kompensera för att elefanten inte ständigt har vilopuls – jämför alltså med näbbmusexemplet ovan – så landar vi på knappt 72 år – inte markant högre än den 60-gräns som tandförslitningen orsakar.

Allometri handlar om skalenligheten i hur biologiska processer förhåller sig till varandra. En allometrisk skalning hos däggdjur rör hjärnans storlek som tenderar att vara proportionerlig mot kroppens. Ett annat exempel är den så kallade Kleibers lag, som Max Kleiber formulerade under 1930-talet när man observerade en genomgående proportionalitet mellan metabolisk hastighet och kroppsstorlek hos de flesta djur.

Det är en fråga om metabolism. Ett djur vinner i energiförbrukning när det skalas upp. Om djur B är dubbelt så stort som djur A, så drar djur B bara 75 procent av kaloriförbrukningen som djur A gör, per cell. Och antalet celler skalar linjärt upp med storleksökningen. Det är således mer energieffektivt att vara en stor elefant än en liten mus. Elefanten lever längre på grund av en långsammare metabolism, och långsammare hjärtslag - den pump som driver det nätverk som förser kroppens celler med näring och syre.

Sambandet mellan storlek och livslängd gäller framförallt däggdjur. Även på vår gren av livets träd har vi emellertid att göra med ett ganska svagt samband. Människor blir ovanligt gamla för sin storlek, men allra mest otypiskt gamla blir de små fladdermössen (Chiroptera). Fladdermössens höga ålder verkar delvis ha att göra med nämnda mutations-/selektions-balans. De lever förhållandevis trygga liv, till viss del förskonade från predation tack vare nattligt och luftburet leverne, samtidigt som de stora kolonierna minskar risken för enskilda individer att bli byten. Många fladdermöss kan också reglera sin kroppstemperatur och sänka sin hjärtslagsfrekvens, vilket alltså är ett sätt att reglera metabolismen.

(När dessa rader skrivs har forskare för första gången lyckats ta pulsen på en blåval. Pulsmätaren satt på valen i nio timmar, och lägsta noteringen var två slag i minuten i samband med att valen dök efter mat. När djuret kom upp till ytan steg pulsen till 37 slag i minuten.)

Mindre djur är mindre energieffektiva. ”Ett ton möss omsätter således mer energi, förbrukar mer syrgas och producerar mer värme en elefant på ett ton” som biologen Anders Lundquist skriver. Detta leder till högre oxidation, vilket allmänt anses vara en skadlig process.

Det som kallas cellandning pågår i cellernas mitokondrier, där energin som når cellen i form av sockermolekyler bryts ner till vatten och koldioxid varvid energi frigörs. Som för all förbränning behövs även syre, varpå socker+syre à energi+koldioxid+vatten. Syret kommer givetvis från lungorna, varifrån det fraktas i blodet av de röda blodkropparna. (I alla fall hos däggdjur. Bläckfiskar har blått istället för rött blod, eftersom syret transporteras av det kopparrika proteinet hemocyanin istället för av hemoglobin-röda blodkroppar.) Likt en tändsticka kräver energiomsättningen i cellen också fosfor för att fungera.

Tanken kring de biologiska skalningslagarna är att alla djur har ungefär samma antal hjärtslag, men att mindre djurs relativt sett högre ämnesomsättning leder till snabbare hjärtslag och således kortare liv. Ur ett evolutionärt perspektiv kan vi resonera om huruvida oxidationen är en begränsande faktor som så att säga har ett statistiskt genomslag sett till däggdjur av en viss storlek. Det finns emellertid så pass många avsteg från dessa ”lagar” att det är svårt att säga något mer definitivt än så.

Inom Canis lupus domesticus, det vill säga tama hundar, har aveln av allt att döma satt sambanden mellan storlek, ämnesomsättning och livslängd ur spel; små hundar tenderar att leva längre än stora. Domesticerade djur utvecklas emellertid per definition under ett artificiellt selektionstryck, som inte liknar sin naturliga motsvarighet. Men även i det vilda finns det undantag från skalningslagarna, såsom nämnda fladdermöss, eller det lilla australiska myrpiggsvinet Tachyglossus aculeatus som blir närmare 50 år gammalt trots en ringa kroppsvikt på mellan två och sju kilo. Vår primatkollega laren, Hylobates lar, blir också oväntat gammal med sina 60 år.

Termodynamikens andra huvudsats säger att entropin alltid ökar. Det betyder att det är svårare att göra ett ägg av en omelett än tvärt om, och att det är lättare att skräpa ner än att städa. Det begränsade antalet hjärtslag per organism beror på slitage. När blodet trycks runt i hundratusentals kilometer av blodomlopp så verkar - i vanlig ordning - termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar - kroppens kanaler slits. Vi kan bromsa entropiökningen i våra kroppar på två sätt - genom lägre metabolism, eller genom reparation. Experiment visar att möss som äter mindre, lever längre, och den långlivade H. glaber kan reglera sin metabolism och försätta sig i ett inaktivt tillstånd när födan tryter.

Världen går alltid mot ett mer högentropiskt tillstånd, om vi inte omsätter energi för att minska entropin lokalt. Termodynamikens andra huvudsats är i någon mening en fråga om vad som är sannolik; ett högentropiskt tillstånd är mer osannolikt än ett lågentropiskt. Anledningen till att ett smutsigt rum har högre entropi än ett städat, är att de allra flesta tillstånd rummet kan befinna sig i om vi slumpmässigt sprider ut alla saker, är vad vi skulle kalla ostädat. För att uppnå det ovanliga, städade tillståndet, måste vi omsätta energi för att pumpa undan entropi från rummet. När vi gör detta avger vi värme, som är högentropiskt.

Evolutionen är en fråga om statistik; om geners frekvens. Men evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats. Evolutionen gynnar lågentropiska konfigurationer, såsom organismer som faktiskt fungerar och är livsdugliga. Med naturligt urval och självreplikerande molekyler vänder vi plötsligt på sannolikhetsfunktionen; det är mer sannolikt att en gen med hög fitness existerar, än att en med låg fitness existerar, och således är det mer sannolikt att en organism med hög ändamålsenlighet existerar, än att en med låg gör det.

Våra kroppar är lågentropiska. Skulle vi allokera våra organ helt slumpmässigt, skulle vi med all sannolikhet inte leva. Det önskvärda, funktionella tillståndet har så att säga en låg sannolikhet. För att upprätthålla detta tillstånd omsätter vi energi. Vi äter kalorier, och vi omvandlar socker+syre till energi+koldioxid+vatten i våra celler. Vi avger högentropisk värme.

Vår verksamhet som levande varelser sliter på våra strukturer; våra kärl och vävnader. Så länge det är relevant ur ett evolutionärt perspektiv kan vi omsätta energi för att motverka förfallet av våra kroppar. Vi har selekterats för detta. Det är fitness.

Men någonstans tar selektionstrycket slut. Någonstans är det inte längre relevant för genomet att fortsätta bevara och reparera den befintliga farkosten. När organismen som är genens farkost har gjort sitt för att skicka den vidare till nästa generation, så avtar selektionstrycket som gynnar mekanismer som upprätthåller funktionalitet och liv. Om inget annat dödar den först, så dör organismen av att den helt enkelt slits ut. Det finns inte längre någon evolutionär anledning att motverka den ofrånkomliga entropiökningen. För däggdjur skalar detta på ett visst sett, eftersom endotermiska processer kräver en viss metabolism i förhållande till kroppsstorlek, vilket ger ett visst konstant slitage. 

Utanför det fitness-relevanta selektionsfönstret ökar entropin som vanligt.

***

Källor:

Willy Kyrklund, Om godheten.

Anders Lundquists eminenta Djurfakta.

Shingleton 2010: ”Allometry: The Study of Biological Scaling”.

Wilkinson & Adams, 2019. “Recurrent evolution of extreme longevity in bats”, i Biology Letters.

Goldbogen et al, 2019. ”Extreme bradycardia and tachycardia in the world’s largest animal” i PNAS.

***

Addendum:

Däggdjur är endoterma, och kan således reglerar sin kroppstemperatur med invärtes processer. Detta innebär att de kan upprätthålla en konstant kroppsvärme oavsett omgivningens temperatur.  Endotermiska processer kostar energiomsättning – det går inte ann att vänta i månader mellan skrovmålen, som exempelvis ormar kan göra, om man ständigt ska hålla en jämn kroppstemperatur. Vissa däggdjur kan variera sin energiomsättning och kroppstemperatur, såsom nämnda fladdermöss, eller exempelvis björnar som går i dvala i sitt vinteride. En björns vilopuls i dvala är cirka 10 slag i minuten, jämfört med 40 i normaltillståndet. Björnens kroppstemperatur sjunker då med ca 5 grader. Djur som fladdermöss och björnar kallas heteroterma, till skillnad från homeoterma, eftersom de kan hålla olika temperatur i olika kroppsdelar eller vid olika tidpunkter.

Samhället har EIPS

Det som förr kallades borderline heter idag EIPS - Emotionellt Instabil Personlighets-Störning. Antropofagis takeaways från Känslostormar (Petrovic) är att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva signaler - en "emotionell ADHD" där någon med ADHD istället har svårt att filtrera extroceptiva impulser. Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva signaler, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas.

Antropofagi har utifrån denna förståelse föreslagit att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Samt, att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

***

En fin sak med att låtsas tänka mer formaliserat, oavsett om man faktiskt kan matten, är att spelteoretiska och matematiska samband går igen på flera olika nivåer av verkligheten. EIPS är en failure mode där hjärnans olika moduler misslyckas med att genomföra en gemensam uppgift. De här modulerna är särdeles specifika, och alla förenklade modeller av livets och kognitionens utveckling (till exempel att vi har byggt en människofrontallob på en aphjärna som är byggd på en reptilhjärna) tenderar att fördunkla förståelsen. En smart bläckfisk eller en smart fågel är inte lik en smart primat, och ska inte förväntas ha samma struktur på hjärnan. Saker och ting är underligt unika.

Och ändå kan saker och ting vara underligt lika. Vi kan påstå att människohjärnans väldigt provinsiella moduler i något avseende approximerar en generell ekvation. På motsvarande sätt kan vi påstå att Könsroller spelar Bach-Stravinsky-spelet eller att psykiatrin är i ett babbel-jämviktsläge. Vi kan förstå att algoritmen ärftlighet-variation-urval kan uppträda i vilket system som helst, där någon entitet uppvisar egenskaperna autocatalysis, homeostas, lärande och entropiexport.

När vi pratar om "agenter" lägger vi ingen värdering i vad agenterna själva består i. I fallet med den mänskliga hjärnan och hur modulerna misslyckas med att uppdatera korrekt i enlighet med Bayes teorem, så skiter vi i vad själva modulerna består i. De är svarta lådor.

Och därför kan samma sak som är sant för en hjärna vara sant för ett annat system med en motsvarande uppsättning agenter, som spelar i enlighet med samma regler.

***

Kognition kan vara en form av kommunikation, eller så kan kognition och kommunikation vara fall av samma mer generella formula.

Så fort delar assemblar och blir en mäktigare helhet, så kommer helheten ha att vinna på arbetsfördelning. En major evolutonary transition är när encelliga organismer börjar samarbeta i stora kolonier. Men att vara många som sitter ihop är inte hela grejen. En annan och viktigare transition är när de olika delarna av kolonin börjar göra olika saker, och koordinationsprojektet sannerligen blir mer än summan av delarna.

Hjärnan följer samma logik. Olika områden har olika uppgifter.

Samhället följer samma logik. Och inte bara i den moderna specialiserade ekonomin där det finns experter på varje liten mutter i maskinen. Inte heller bara i bronsåldersfolket där männen är kända för sina båtar och kvinnorna för sina vävar. Så nämligen även i den mest ursprungliga människogrupperingen, samlar-jägar-stammen, där olika arketyper har olika sociokulturella uppgifter även bortom arbetsfördelning med avseende på födoanskaffande eller hantverk.

Vi har sett att Mystikern genererar idéer; att Logikern filtrerar dem; och att Hjälten implementerar dem. Det är en samhällsbärande triad.

På samma sätt i hjärnan. Någon modul generar impulser, ihopsamlade från extroceptiva och introceptiva signaler. De basala ganglierna är filtret/Logikern, och den relevanta delen av frontalloberna är exekveraren/Hjälten.

***

Och sanningen är den, kära läsare, att det uppenbarligen är så: Att samhället idag har EIPS.

Att sakna Hjälte är att sakna fallos, på Alexander Bardska. Det kanske vi tenderar att göra nuförtiden. Men det är inte det stora problemet. Problemet är att vi förlorat filtret.

Vad utmärker en EIPS:are? Tvära känslokast. Bristande känsla för proportioner. Ena stunden är climate change mänsklighetens undergång, men när dieselpriserna höjs är Greta glömd och pris vid pumpen allt som spelar någon roll. Ena stunden är skjutvapenvåldet ett symptom på samhällets sönderfall, men när medielogiken släpper allt för att bevaka ett krig i Europa spelar det plötsligt ingen roll att första kvartalet 2022 slår rekord i antal skjutningar och döda.

Att vi inte längre väljer mellan principfasta Hjältar, utan att principlösa "Hjältar" väljer mellan åsikter, är ett tecken på att filtret inte funkar. Det strömmar igenom för mycket signaler, och deras styrka korrelerar inte längre med fenomenens faktiska proportioner.

***

Detta med att delarna kan vara vad som helst så länge de approximerar någon viss formel eller ekvation det gör att människan förlorar sin status som Skapelsens Mittpunkt. Det gör också Donald Hoffmans idé om medvetandet som ett nätverk av lägre-nivå-medvetanden mycket mer intressant. Vi människor, vi Mystiker/Logiker/Hjältar (med flera), kan tillsammans ge upphov till interaktioner som approximerar samma formler som till exempel hjärnans moduler gör (i något givet avseende). Det synes uppenbart att en högre nivå av medvetande måste kunna uppkomma på en nivå över oss, där vi är delarna.

Jag har en gammal anteckning i i min mobil. Den lyder: "Narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

Jagupplevelsen hos människan är inte samma sak som medvetandet. Man kan vara medveten utan att uppleva ett jag, vilket meditation och psykedeliska droger kan lära oss. Men jagupplevelsen är hur vi samlar ihop alla disparata signaler och konstruerar en sammanhängande storhet. På samma sätt fungerar narrativet för the hive mind, för nätverket av människor, för samhället. Jaget är individens narrativ. Narrativet är samhällets jag.

***

En EIPS:are har en väldigt svag jag-kontinuitet. Den kan känna sig som ett äggskal som avgränsar tomhet från tomhet. Det är därför den kan begå överraskande handlingar och vara ganska farlig. Den kan så att säga agera otypiskt där omständigheterna stipulerar det. Den saknar inre stabilitet. Så känner den också främlingskap inför minnet av sig själv.

Samhället har EIPS. Det innebär inte bara att samhället saknar introceptivt filter. Det innebär inte bara att samhällets dopaminsystem är underutvecklat och att samhället saknar fallos. Det innebär också att samhället saknar jag-kontinuitet. Att samhället är instabilt. Att samhället kan ändra sig mycket plötsligt och bli till någonting annat. Samhället kan kassera sina ideal under loppet av en flyktingkris. Samhället kan värna barnens bästa och samtidigt dumpa minderåriga i Al-Hol.

Vi är historielösa. Det är därför konspirationsteorin om Patriarkatet kan finnas. Den som visste något om historien visste också att Varenda Jävla Sate har haft ett helvete i alla tider, och att teorin om Patriarkatet synes otillräcklig för att förklara detta. Vi kan hotas av ryska kärnvapen i mer än 40 år, men sen glömma all realpolitik och gjuta plogbilor av vartenda svärd. För att sen alla unisont gå med i hemvärnet vid första tecken på ofred vid horisonten.

Vi är fan stissiga som en jävla amfetaminist.

***

Jag har föreslagit att EIPS:are borde vara ambivalenta. Och vi är ambivlenta. Vi vet inte vad vi tycker om rysk gas och kärnkraft; grön omställning och bensinpriser. Vi vet inte vad vi tycker om försvaret. Vi vet ingenting. Vi kastar oss mellan extremerna men när vi väl ska agera står vi obeslutsamma och biter på naglarna i evig Kierkegaardsk ångest utan möjlighet till konstruktivt handlande.

Jag har också föreslagit att EIPS:are borde vara hypokondriker, vilket vi också är. Vi saknar förmåga att filtrera introceptiva signaler, och alltså jäser vi av konspirationsteorier om Pizza Gate, 5G, Covid-19, Patriarkatet, Rasismen, Judarna, Nyliberalismen, Islamiseringen, et fucking cetera. Varje liten skakning eller svettning tar vi som intäkt på att vi är terminalt sjuka, vilket gör att vi skakar och svettas ännu mer och då måste vara ännu sjukare. Allt är rundgång. Rädslan är självamplifierande.

***

Men vad är Filtret, som vi saknar? Är det att allt är babbel? Har all kommunikation fallerat när vi trätt ut ur vårt evolutionära tillstånd? Finns det ingen återkoppling som korrelerar med den faktiska verkligheten?

I så fall är memetiken en annan vy på group selection, och i så fall är det de parasitiska memesens dominans som är vår undergång.

Och, som EIPS-samhälle: I så fall är vi rädda för det.

Kvantkonsthistoria och postum könsbekräftande vård

Min Gud. Mina feta lilla jävla Gud.

Han hade skapat världen på endast några dar men han anklagades för att ha bortsett från att komplexitet uppstår genom att evolutionära processer får verka över djup tid genom dissipation, autokatalysis, homeostas och lärande. Det fanns frågetecken kring om livet skulle ha kunnat nå en tillfredsställande grad av komplexitet på endast sex dagar.

Vilket, enligt Simon C. Turn, förklarar den lägre grad av komplexitet som i allmänhet visar sig i medeltida konst. Centralperspektivet och veridisk realism uppstår först under renässansen, vilket påvisar det faktum att faunan under biblisk tid inte hade den komplexitetsgrad som sedermera uppträder.

Den konsthistoriskt intresserade noterar dock här genast ett just notabelt undantag i kronologin: Hieronymus Bosch. Boschs kända och älskade verk, såsom den på Prado hängande triptyken Lustarnas trädgård, uppvisar just den komplexitetsgrad som vi förväntar oss först sekler senare. Då ska vi emellertid också noter att komplexiteten hos Bosch inte ligger i den individuella organismens detaljgrad utan i scenens mångfald och täthet:

Det är också så att Bosch, även om han axlar det medeltida konstnärliga arvet, faktiskt är verksam först under 1500-talet, det vill säga väl 100 år efter Brunnelleschi och dennes centralperspektiv. Ändå ser vi Boschs målningar som tidstypiska för högmedeltid, bara betydligt mer komplexa.

Cirkelresonemanget - att Bosch är tidsotypisk medeltidskonstnär vilket förklaras av att han verkar under renässansen men i en medeltida tradition som gör honom till medeltidskonstnär - blir ännu mer intressant när vi tittar på de sentida verk av Bosch som hittats i den 11 000 år gamla ruinstaden Göbekli Tepe. Inte bara är konstverken elva till tolv tusen år gamla - de föreställer även till synes moderna motiv:

Skulle kunna vara nån slags trippig framtidsvision bara...

...men det här är misstänkt likt New York.

Det här är bara för futuristiskt.

Och visst måste detta vara hamburgare?

Att Bosch trotsar alla tidslinjer kan lättast förklaras med rumtidens emergenta natur ur ett QM-perspektiv, men ur Guds synpunkt måste vi fråga oss varför skapelsen initialt är låg-komplex för att sedan - i och med renässansen och upplysningen - helt ändrar karaktär. Samt, hur Hieronymus Bosch kan vara verksam oberoende av den av oss övriga hallucinerade rumtiden.

Det Gud ändå lyckas med, ur det evolutionära perspektiv som hans belackare ofta framhåller, är att faktiskt iscensätta ett förhållandevis realistiskt flaskhals-scenario i samband med Syndafloden. Många har undrat hur två djur av varje art realistiskt sett kan återbefolka världen men för den som går till originalkällan framkommer det att Gud genom sin utsände skeppsbyggare faktiskt säkrar den nödvändiga genetiska diversiteten (för alla utom grisarna som vid den här tiden sågs som orena):

"Herren sade till Noa: 'Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.' Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom."

Vi har alltså att göra med sju par av varje art, vilket ger en större genetisk diversitet än vad som hade varit fallet om man endast tagit ombord ett par av varje. Att de orena djuren - grisarna - undantas är intressant såtillvida att genetisk likhet allokerar selektionsvarians till den memetiska nivån, och vi kan härur slutleda att svin har kultur precis som människor (källa 1; källa 2) vilket också stöds av det faktum att vildsvinet (sus scrofa) ikläder sig en rustning av torkad lera inför strid.

När verklighetens komplexitetsgrad förändras i realtid - från Biblisk lågkomplex sexdagarsskapelse till modern evolutionärstidslig högkomplexitet - väcks frågor kring vår samtid i skepnad av postmodernismen. Postmodernismen parasiterar som bekant på ändarna av modernismens invariabilitetssträngar, men adderar godtyckligt nya bitar vilket degenererar funktionen och urartar i ett icke-komplext kaos. Vi kan tala om en ökande variation men utan selektion - autokatalysis utan lärande.

Vissa skulle dock istället hävda att postmodernismen inte alls är ett evolutionärt icke-lärande och babbel-ekvilibrium, utan bara en super-domesticeringsprocess där selektionstrycken i helt dominerande grad är kulturella snarare än naturliga. Vi lämnar slutligen det naturliga urvalets paradigm och träder helt och fullt in i det sexuella urvalets dito.

Totalt syntetiska urvalskriterier leder till bisarra kulturella skapelser. Den ökande komplexitet i termer av veridisk realism - som präglat vår sannings-selekterande kulturella utveckling från the bronze age collapse, via katolska kyrkans äktenskapslagar, den påföljande renässansen, merkantilismen, upplysningen, industrialismen och kapitalismen - kommer nu att kollapsa in i en fullkomligt icke-empirisk kulturell army ant death-spiral.

Tillgången till virtuella världar har givit oss en intuition för realismens begränsningar. Vi kan nu intuitivt förstå hur verkligheten kan vara en kontrollerad hallucination eller snarare projektion av underliggande datastrukturer. Donald Hoffman är Kant för Minecraft-generationen.

Fler och fler uppfattar idag att verkligheten faktiskt är en simulering. Nick Boströms ökande popularitet visar att simulationsargumentet inte längre är särskilt kontroversiellt. Snarare väcker verkligheten overklighetskänslor när vi till äventyrs lyfter blicken från vår handhållna skärm.

Det är således inte lika underligt att fler och fler av våra stora konstnärer visar sig vara verksamma utanför rumtiden. Bosch är ett ypperligt och nyupptäckt exempel, men även den store Gustave Doré (1832-1883) har på senare tid omprövats och placerats in i den anakronistiska traditionen. Här i en serie om 1900-talets världskrig:

Skyttegrav av Gustave Doré.

Bombningen av Dresden av Gustave Doré.

Vad gör vi då, som samhälle, när vi upptäcker att en 1800-talskonstnär målat 1900-talsmotiv? Jo, givetvis tillämpar vi ett normkritiskt perspektiv.

Varken Bosch eller Doré lever, prekärt nog, upp till 60/40-balansen med avseende på könsfördelning. Det som nu behöver hända är att genusaktivistläkare åker tillbaka i tiden och ger kända konstnärer pubertetsblockerare så att de inte utvecklas till män. Vi vill ha bestialiska och genuskorrekta hermafroditer som målar våra anakronistiska tavlor, enligt en anakronistisk moralsyn.