Hygienfaktorn (what did we learn?)

Då mycket dold materialinsamling visat sig icke bära frukt i frågan om aztekerna (eller rättare sagt, mexica-folkets) kollektivism och bildkonst, så får jag se slaget om sanningen som förlorat och kort presentera den empiri som trots allt trillat in. Med andra ord: Konstvetare världen över har vägrat svara på mina mail, och jag inser att de inte kommer att göra det framöver heller, så låt mig redogöra för det lilla jag tagit reda på sedan senast.

(Bakgrund: Black mirror; aztekernas bildkonst; kamelens död.)

Antropofagi har hävdat att speglar var viktiga vid uppfinnandet av centralpunktsperspektivet. Vidare har jag påstått att

Aztekerna [...] definitivt [hade] speglar, men poängen [att] är att deras svarta obsidianspeglar inte verkar ha haft samma funktion som våra glas/silver-speglar, och inte heller ha samma potential.

I nämnda Fifth Sun skriver Townsend dock rakt ut att européerna häpnade över aztekernas svarta obsidianspeglar, i vilka man kunde se sig själv, sitt anlete, i detalj. Det tycks alltså som att de svarta obsidianspeglarna mycket väl hade kunnat tjäna som veridiska reflektionsytor. 0 poäng men åtta ruttna lingon till Antropofagi!

Vidare har jag - i samma bloggpost - dryftat varför "kineserna och andra högstående - men släktskapsintensiva! - civilisationen också misslyckades med att uppfinna centralperspektivet." Något senare lyssnade jag på Allt du velat veta-podden, avsnittet om Kinas dynastier, där den framkom flera intressanta saker från sinologen Hans Hägerdal. Jag blev tvungen att maila Hans och frågade då bland annat om speglar:

Antropofagi: Om vi nu är mer eller mindre historiedeteministiska - varför utvecklas aldrig centralperspektivet i kinesisk bildkonst? Jag uppfattar det som att man håller till godo med det som verkar kallas oblique-projektion. Jag grubblar just nu på om aztekernas bildkonst speglar ett kollektivistiskt samhälle, och att central- eller enpunktsperspektivet - som ju föds under renässansen i Europa - är ett symptom på ett mer individualistiskt samhälle, och/eller på en kultur som har ett större fokus på veridisk avbildning är kollektivistisk-social dito [...]

Hans: Det finns individuell konst i det äldre Kina också, så jag är tveksam till detta med Europas individualism och centralperspektiv.

Antropofagi: Fanns det speglar i Kina, motsvarande sådana som utvecklades i Europa under renässansen? Min bild är att centralperspektivet uppfanns genom att avbilda via reflektionen i en spegel. (Aztekerna verkar ha saknat speglar i det här avseendet, även om de var all for svarta obsidianspeglar, reflekterande metall- och vattenytor, &c.) Finns det någon slags längre linje av teknologisk utveckling, som inkluderar speglar, glasframställning, &c., som inte förekommer i Kina, men som förekommer i Europa under renässansen? Är det en teknologisk utvecklings-skillnad, eller är det en kulturell skillnad, eller är det båda? (Eller något helt annat...)

Hans: Bronsspeglar har funnits i Kina sedan antiken. Glasspeglar kom långt senare (är osäker exakt när).

***

Den bakomliggande frågeställningen rör huruvida Kinas och Europas utveckling parallelliserar varandra. Hans lyfter tidigt i poddavsnittet hur flera analoga utvecklingar sker läskigt samtidigt i Kina och Europa, och han kommer i slutet av podden in på hur Europa drar ifrån Kina först i och med den industriella revolutionen. För att tala med Joseph Henrichs utveckling av Jared Diamonds Vete, vapen och virus-tes så blir frågan om vi kan förklara detta med i Guns, germs, and other factors (som ett av slutkapitlen i The Weirdest People in the World betitlas.)

(Bakgrund: Thymos och kulturell evolution; lösa trådar.)

Även dessa frågor hann jag dryfta kort med Hans - eller, han lyckades hålla det kort, men jag hann dryfta desto mer långrandigt. Tyvärr missförstår Hans mig vad gäller katolicismens verkan - det jag menar är ju att effekten av släktskapsintensitets-dödande äktenskapsmönster manifesterar sig i och med den utveckling (typ från och med renässansen under 1400-talet) som leder upp till den industriella revolutionen. Inte att Europa drar ifrån Kina utvecklingsmässigt redan på 500-talet eller nåt sånt. Hur som helst, håll tillgodo med lite korrespondens:

Antropofagi: Du beskriver parallellerna mellan västerländsk/grekisk och österländsk/kinesisk utveckling som "spöklik", i och med att politisk utveckling, viktiga händelser och idéhistoriska trender verkar vara ganska analoga under vissa perioder. Ser du det här som en funktion av "utvecklings-determinism", dvs. att mänskliga samhällen kommer att tenderar att utvecklas på ett visst sätt om man börjar i en floddal vid ungefär samma tid - eller är det mer en fråga om att det har funnits ett kulturellt utbyte som har drivit på utvecklingen på samma sätt i båda ändarna av Eurasien? Eller, finns det några andra alternativa förklaringar, typ regionala eller globala klimatförändringar som påverkat olika samhällen på ett liknande sätt?

Hans: Likheterna i utveckling har att göra med ett komplex av 'osynliga händer', lång- och kortsiktiga faktorer som påverkat utvecklingen över Eurasien - klimat, sjukdomar, teknologispridning, rörlighet, m m. Det finns en forskare som har skrivit ett tjockt tvåbandsverk om dessa likhet under perioden 800-1830: Victor Lieberman, Strange Parallels.

Antropofagi: Om man läser Joseph Henrichs The Weirdest People in the World kan man få intrycket av att mänskliga samhällen har en viss sannolik utvecklingslinje, men att Europa av en slump eller "kulturell mutation" råkade ta en oväntad riktning iom. att katolska kyrkan förbjöd kusingifte och slog sönder de släktskapsintensiva institutionerna (klaner, ätter &c.). Om vi nu tänker oss parallella och mer eller mindre deterministiska utvecklingsspår i Kina och Europa, ser du då att det är vid katolicismens "verkningsperiod" som utvecklingen divergerar? Eller, när (om?) skiljer sig Europa och Kina åt?

Hans: Joseph Needham m fl forskare tänker sig att Europa tog initiativet när det gäller teknologisk dynamik efter 1400, ungefär. När det gäller ekonomisk produktivitet anser André Gunder Frank att det var först på 1800-talet som Kina på allvar distanserades. Men det finns många olika uppfattningar om detta. Jag kan inte se att katolicismens genomslag korrelerar med Europas begynnande övertag.

Antropofagi: Ser du att kusingifte är en faktor i kinesisk kultur, och vad kan vi så fall förvänta oss för långsiktig kulturell utveckling iom. enbarnspolitik och kusingiftesförbud?

Hans: Man förväntas traditionellt inte gifta sig med någon med samma familjenamn i Kina vilket förstås i viss mån försvårar kusinäktenskap, även om man kan gifta sig med släktingar med annat familjenamn.

Antropofagi: Du går i podden inte närmare in på skillnaderna mellan norra och södra Kina i termer av vete-vs.-ris-odling. Henrich argumenterar för att risodling leder till högre släktskapsintensitet, pga. en alternativ ekonomisk organisation - håller du med om att södra Kinas kultur är mer klan- eller släktskapsbaserad än norra Kinas dito?

Hans: Ja i viss mån, det finns många klanbyar (strukturerade kring en klan) i södra Kina där det ju förekommer arbetsintensiv våtrisodling.

(Strange Parallels verkar verkligen fet, och volym 1 läggs i kundvagnen tillsammans med Hägerdals Kinas historia.)

***

Frågan om historiedeterminism leder oss alltså tillbaka till Henrich och WEIRD:ness och inte minst frågan om islams roll. (Bakgrund: Islam/heder, del 1, del 2, del 3 och del 4.) Tyvärr är Henrich ännu mer kortfattad än Hägerdal, men någonting säger han i alla fall:

Antropofagi: Before reading The Weirdest People, I figured your model had something to do with kin-recognition and people actually being able to track the kinship-coefficient (r), so that less "inbreeding" would favour "reciprocal altruism-strategies" towards non-kin, rather than "inclusive fitness-strategies". After reading your book, I feel like the actual genetic kinship doesn't matter, and that your account is about historical and cultural processes. Even though the institutions may be "cultural exaptations" of more hard-wired adaptations for kin-recognition and such. Question: Does the genetic relatedness matter to peoples actual behaviour short-term, or are we talking purely culture and institutions? 

[Se förhandssnacket samt eftersnacket.]

Henrich: Yes, relatednes matter, but the norms have multiple effects--residence create kin-like cue, norms require people to behave in certain ways, etc. It's a combo.

Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data.

Antropofagi: On to the Aztecs. They seem to have had a pretty advanced society, with effective food-production, high rates of urbanisation, and a decent division of labour. You address their polygami-norms, but how would you - from a cultural evolution-perspective - explain their very macabre mythology and extreme rates of human sacrifice? They seem to have failed to develop any meaningful level of individualism, at least measured by human rights, and Aztec art is totally lacking the one-point-perspective, focus on any individual, and veridical representation of reality.

Henrich: Yeah, human sacrifice is pretty common from a global and historical perspective.

Antropofagi: Obviously the Jared Diamond-perspective would establish the prior that cultural evolution should be slower in Mesoamerica due to the north-south extension and less animals suitable for domestication. And yet, the Tenochtitlan "empire" seems to be the result from a lot of competing city states fighting it out over centuries, and there were also contacts with for example the Mayan and the Tarascan civilisations.

Why did the Aztec turn out so vicious? Can the human sacrifice-thing be seen as a cultural adaptation for "getting rid of the incels" that were left over from the polygami-thing? (Although around 20 percent of the victims seem to have been female.)

This last question might be vague, but I would love to get a cultural evolution-perspective on the Aztecs, and your chapter on poligami/monogami indicates that you might have thought about it.

Henrich: Yeah, I'd need to really dig in on the Aztecs to say much more.

Jag känner mig inte särskilt mycket visare av det här utbytet, men det känns i alla fall skönt att det verkar som att det finns någon slags "we" som upplever ett behov av att "assemble all the data."

***

När dammet lägger sig finns det väl bara en sak kvar att säga:

De konstigaste människorna i världen

Så har jag då äntligen hunnit läsa ut Joseph Henrichs The Weirdest People in the World.

Först lite recensions-stoff. Henrich är en rätt osofistikerad skribent, effektiv och tydlig men väl amerikansk-vulgär i sina formuleringar. (Akronymen "WEIRD" är ett talande exempel - löjlig men behändig.) Det här är en driven textbok utan något större estetiskt värde. Vilket tjänar syftet alldeles utmärkt.

Henrichs tes är att katolska kyrkans äktenskaps- och familje-normer slog sönder Europas släktskapsbaserade nätverk. Som enda icke-klan-baserade samhälle kunde kristendomen därmed anträda en kulturell och historisk fartled som varit otillgänglig för alla andra. Snart nog uppstod WEIRD:ness, vilket ledde till protestantismen och den industriella revolutionen.

***

I mitt förhandssnack frågade jag mig: Hur kopplar släktskapskoefficienten till kulturen? Hur bra är människor på att faktiskt spåra släktskap?

Henrichs bok handlar knappt alls om detta. Kulturell och genetisk evolution fortgår i ett komplext samspel, men The Weirdest People in the World är mycket mer av en tesfokuserad historiebok än en bok om evolution. (Den biten klarade han av i The Secret of Our Success.) Det kultur-evolutionära perspektivet handlar om hur olika normer och institutioner uppstår och selekteras, och hur människors psykologi på kort och medellång sikt formas av dessa normer och institutioner - inte (förens i sista kapitlet) om hur den genetiska evolutionen påverkas av (just den här delen av) den kulturella evolutionen.

Så, släktskapskoefficienten är ingenting som Henrich uppehåller sig vid. Poängen med hans tes är att klaner och ätter &c. släktskapsbaserade institutioner slogs sönder när Katolska Kyrkan avskaffade kusingifte, polygami, och andra ätt-uppehållande verksamheter. Någonstans i detta finns släktskapskoefficienten, men långt bak i vår genetiska evolution, som en grundläggande genetisk lojalitet som den kulturella evolutionen sedermera byggt klan-samhällen ovanpå. (Med detta sagt är släktskapsintensiva kulturer så klart mer inavlade, vilket säkert har en betydelse.)

[Uppdatering: Jag inser att jag ändå saknar en tydlig bild av exakt hur äktenskapsnormerna påverkar de släktskapsintensiva institutionerna. Jag förstår absolut att det kan vara så och allra troligast är så, men jag har lite för lite förförståelse för att liksom kunna se det framför mig. Jag läser nu Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015) för att fylla i dessa luckor. Ber att få återkomma om den saken således.]

***

Den stora frågan som boken lyfter, och som Henrich besvarar i slutkapitlet (om än inte under denna flagg), är istället: Ska vi förkasta Inglehart, moderniseringsteorin, och thrive/survive-modellen?

Min förståelse har länge varit att människor kommer att vara schimpanser under knapra förhållanden, och bonoboer under frodiga förhållanden. (Se utdraget i detta inlägg, eller ännu hellre hela kapitel 5 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) Det intressanta med The Road är hur Viggo Mortensen ska kunna vara en god människa i en ond värld. Grad av välstånd är med andra ord den oberoende variabeln.

Henrich tar mig mycket bryskt ur denna villfarelse. WEIRD:ness och proto-WEIRD:ness utvecklas långt innan BNP-tillväxten exploderar i Europa - snarare är det de socio-kulturella och på individnivå psykologiska förändringarna som så småningom driver tillväxten. Med risk för att alltid tro på det jag läste senast måste jag vara helt transparent med att jag köper Henrichs tes och resonemang till allra största del härvidlag.

Implikationerna av detta är läskiga men belysande. Det räcker inte med välstånd för att förändra en population, även om läskunnighet och marknadsexponering &c. givetvis gör skillnad. Henrich pekar på en kausal loop där thrive-tanken återupprättas till viss del - inte olikt argumentationen i den gamla kioskvältaren Jämlikhetsanden understryker Henrich vikten av uppväxtmiljö i termer av materiell och emotionell trygghet. Men, grunden är ändå att WEIRD:ness inte gärna infinner sig i släktskapsbaserade kulturer - det finns ingen bra grogrund.

Det läskiga är så klart att vi - även om vi stärker bilden av att genetisk variation inte spelar så stor roll - behöver deala med en rätt trögrörlig verklighet där vissa populationer inte raskt kommer att kunna slussas in i det WEIRD:a. Enskilda kan såklart absorberas av en ny kultur - och där vidhåller jag att graden av segregation och enklavisering är oerhört viktig - men det tar lång tid att skaka av sig forna institutioners spöken även för invandrare. Att släppa ner WEIRD:a institutioner i kontexter som helst saknar grogrund är så klart ännu svårare.

Vilket ställer följdfrågan: Varför kan vissa (asiatiska) länder klara det? (Henrich pekar liksom Antropofagi bland annat på Meijirestaurationen.) The Weirdest... argumenterar för att Diamonds modell i stort håller för att besvara en saken - på grund av en mer intensiv kulturell evolution på den öst-västligt utsträckta eurasiska kontinenten, har vi feta civilisationer i Kina och Japan och Korea, som haft goda förutsättningar att emulera den västerländska framgångssagan - vilket alltså också skett. Liksom Antropofagi pekar Henrich också ut islam som en hindrande faktor i MENA - att förespråka polygami och kusingifte gör under för släktskapsintensiva institutioner, och plöjer salt i jorden så vitt alla frön till WEIRD:ness anbelangar.

***

Vilket då för oss vidare till nästa association: Behöver distinktionen mellan Somewheres och Anywheres revideras? (Se även: PR eller rykte?) Det känns plötsligt uppenbart att Anywheres=WEIRD, och Somewheres=släktskapsintensiva. Om vi ser västvärlden som en plats med ett tjockt kosmopolitiskt lager - många Anywheres - och the rest-världen som en plats med ett tunt kosmopolitiskt lager - många Somewheres - så har vi ändå inte tagit hänsyn till att: Alla i västvärlden är ganska WEIRD, även kretinerna, och alla i the rest-världen är släktskapsintensiva, även eliterna! 

När jag pratar om svårigheten med demokrati och jury-teoremet, så antar jag att den korrupta eliten i tredje världen bara är klokare än vad naiva västerländska demokrativurmare än - att pakistanska dynastier känner sin populas, och vet deras begränsningar. Henrich påvisar emellertid att släktskapsintensiv kultur genomsyrar även eliter i dessa länder, och att vi därmed inte kan förvänta oss Cripplemind-beteende ens från politikeradel eller tjänstemannakast. Jag skrev:

Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Men, det är alltså inte (enligt min nya förståelse post The Weirdest People...) befolkningens låga utbildningsnivå eller fundamentalism som är (det enda) problemet. Ett lika stort problem är elitens nepotism, klantänkande och korruption. Problemet kan ju tydligen bootstrappas, som Kina, Japan och Sykorea visat, men exakt vad som krävs för att detta ska kunna ske vet jag inte riktigt. Förutom då, som sagt, att islam verkar vara ett stort hinder för att bryta upp den släktskapsintensiva institutionerna som hindrar WEIRD:ness. (Men, även MENA går ju "framåt".)

Den goda nyheten är att "liberalism" och WEIRD:ness knappast är förbehållet någon slags elit - det är mer en kulturell åskådning, historiskt sett kanske mer typisk för medelklassen, än vad det är en slags elitistisk eskapism från det lokala.

***

En sista liten digression blir att knyta ann till ensamhets-typologin Äggskalet. Som jag skriver i anslutning till Somewheres/Anywheres-diskussionen så är gruppen, platsen och traditionerna viktiga för människan - ungefär samma saker saknar Äggskalet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

Men, som synes plågas Äggskalet även av Skriket Från Vänster, dvs. sin tvångsmässiga analytiska förmåga. (Se även: Sorg och ensamhet.) Att använda sina statiska modeller till att stansa pepparkakor ur den eftergivliga data-degen, det är typiskt WEIRD. Henrich gör en stor sak av just den analytiska förmågan, som många andra psykologiska typer tycks sakna eller nedvärdera. På ett sjukligt plan ger detta såklart en förfrämligande från verkligheten, denna märkliga röra av fenomen som aldrig vill passa i kategorierna, och som egentligen är oväsentlig i jämförelse med själva teoretiserandet. Den som väl tar sig ann Henrichs bok kommer troligen att se fler paralleller mellan WEIRD:ness och ensamhetstypologin.

***

Kort och gott en läsvärd lunta. Inte en död sekund!

Thymos och kulturell evolution

Antropofagi har varit inne på hur kulturell evolution kan sägas funka; hur aztekernas bildkonst möjligen speglar deras brist på individualism; och vad Henrich hävdar i sin senaste bok, The Weirdest People in the World. Nu är det dags att översätta det här till grekiska.

Ett intressant begrepp, som tydligen florerar i den moderna klassikern Historiens slut, är thymos. Platon använde begreppet för att konnotera den tredje mänskliga driften; den att bli erkänd.

Henrichs genomgång av WEIRD-psykologin beskriver bland annat hur Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic people är väldigt prestationsfokuserade. De gör sig mer än andra skyldiga till det fundamentala attributionsfelet, och ser i allmänhet jaget som stabilt över tid och mellan olika sociala sammanhang och relationer. Till skillnad från en släktskapsbaserad social ordning, utgår WEIRD:a människor från individers generaliserbara interaktion, där reciprocal altruism är viktigare än släktskap.

Det viktiga för den WEIRD:e är inte where you're from - it's where you're at, och hur du självständigt - medelst fri vilja - tog dig dit. It's all thymos.

Antropofagi har tidigare kopplat ihop kapitalismen med prestige-hierarkier:

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Nu så här i efterhand verkar det mest som om jag återuppfunnit Francis Fukuyamas idé. Men det är väl i och för sig inte så illa.

När vi jämför tanken på thymos med idéen om prestige-hierarkier, så inser vi emellertid att både Platon och Fukuyama hade fel i den mån de någonsin påstod att thymos är ett unikt mänskligt drag. Antropofagi skriver följande i Frågan...:

[Det är] dags att ta sig ann de strategier som Homo sapiens uppvisar i sociala interaktioner och hierarkier. Det naturliga urvalet tenderar att premiera strävan efter status inom en given grupp. Status representerar allt som oftast reproduktionsmöjligheter, men kan även rendera i tillgång till föda, säkerhet, eller förbättrade överlevnadsmöjligheter för avkomman. En användbar modell för att förstå olika statussträvande beteenden är den så kallade prestige/dominans-modellen.

Dominans-hierarkier är ofta utformade som en slags ”hack-ordning”, som hos vår nära släkting schimpansen: En alfa-hanne, en beta-hanne, en gamma-hanne, och så vidare i fallande skala av status. En annan variant av dominans-hierarki består helt enkelt i att en enda individ dominerar hela gruppen. Den centrala poängen med dominans-begreppet är hur som helst att dominans kräver underkastelse. Det är alltså en fråga om att utöva makt över andra, och givetvis kopplar det till fitness-nyttor såsom föda och reproduktion.

Dominans-hierarkier i olika form förekommer i alla mänskliga samhällen och kulturer. Ett exempel är den amerikanska mafians hierkiska system: På toppen en Boss eller Don, med en förtrogen rådgivare i form av en Consigliere; därunder en Underboss; under underbossarna kommer ett lager av Capos, som var och en leder en grupp av soldater. Längst ner i bottenskiktet hittar vi associerade och hangarounds. Kvinnorna är hustrur, döttrar, goomas, eller handelsvaror.

Många hierarkier handlar emellertid om någonting annat än dominans. Social status kan uppnås genom en annan strategi, som i mångt och mycket är dominansens motsats: Prestige. Som Kevin Simler skriver: ”If dominance is the kind of status we get from intimidating others, prestige is the kind of status we get from doing impressive things or having impressive traits or skills.” Det är således inte så att vi alltid följer ledare som skrämmer oss, eller som utövar tvång och våld. Ofta följer vi människor och förebilder som vi helt enkelt ser upp till.

Argya squamiceps, arabskriktrast, lever i grupper på omkring 20 individer. Fåglarna är mycket sociala, vilket bland annat visar sig i ett antal gemensamma aktiviteter såsom dans, bad, samt omsorg och matning av varandras ungar. Trastarna är så utpräglat prosociala att de stundtals hamnar i konflikt rörande möjligheten att få hjälpa en annan fågel – de bråkar alltså om rätten att göra någon annan en tjänst. Den rätten förbehålls dock oftast den dominanta fågeln i skriktrastshierarkin. Tillsynes osjälviska aktiviteter, såsom att attackera inkräktare eller rovdjur och att hålla vakt, är också sysslor som fåglarna bråkar om att få utföra – med livhanken som insats. Återigen är det oftast fåglar med hög status som ”vinner” bråken, och som således får göra andra tjänster, vakta kolonin, slåss mot inkräktare, etcetera.

Vi har redan konstaterat att evolutionen inte bryr sig om arten, utan alltid om genen. Så frågan blir alltså: På vilket sätt gynnar det osjälviska beteendet den själviska genen?

Enligt biologen Amotz Zahavi handlar det om att trastarna signalerar status, vilket gynnar dem i den sexuella selektionen. Zahavis forskning visar att arabskriktrastar med hög status får para sig mer, inte minst för att fåglarna i normala fall stör varandras parningar men låter just högstatustrastarna para sig ifred. Högstatushanarna får härmed tillfälle att para sig oftare, och på så sätt få mer avkomma, medan högstatushonorna får para sig tidigare under säsongen, vilket ger bättre överlevnadsmöjligheter för avkomman.

De dominansrelatera strider som ändock inträffar bland trastarna, är ofta förödande för förloraren. Denne förskjuts och tvingas lämna flockens trygghet, vilket ofta leder till rovdjursdöden. Zahavis forskning visar emellertid att högstatusfåglar betydligt mer sällan utmanas – förmodligen för att hög status härrör från det faktum att fåglarna varit sina flockfränder behjälpliga och är till nytta för gruppen. Vi tänker oss därmed ett jämnviktsläge där högstatusfåglarnas (genotyps) själviska fitnessfunktion står i balans till de övriga fåglarnas (genotypers) själviska fitnessfunktioner. En trast väger kostnaden för sina insatser mot nyttorna av statusen den kommer i åtnjutande av. En annan fågel väger den relativa kostnaden för att låta högstatusindividen åtnjuta sin status, kontra nyttan av att ha en nyttig fågelkompis med i flocken.

Trastarna väger givetvis ingenting. Det är det evolutionen som gör. Precis som för människor så gäller att trastarna bara exekverar sina adaptioner. Kalkylerna är gissningsvis begravda i deras evolutionära historia – implicita i deras arvsmassa – snarare än uträkningar som sker i realtid i de levande trastarnas hjärnor.

Prestige fungerar på ett liknande sätt hos oss människor. Man tycker faktiskt om, och ser faktiskt upp till, goda och osjälviska och talangfulla individer. Man beaktar förmodligen inte till vardags att evolutionen skänkt en dessa preferenser, eftersom det lönat sig i termer av fitness att betala denna typ av nyttiga individer med prestige. Och dessa avundsvärda högstatusindivider reflekterar kanske inte heller över att deras osjälviska och nyttiga handlingar och beteenden faktiskt kommer de själva till nytta, genom den prestige och status de vinner. De exekverar bara adaptionen ”var god och osjälvisk och skapa nytta”.

För den som ser uppåt i prestige-hierarkin – den som med sin vördnad skänker status – handlar det ur ett evolutionärt perspektiv om att alliera sig med en nyttig individ. För den som tar emot beundran, på toppen av prestige-hierarkin, handlar det om att vara en nyttig individ för att vinna status. Evolutionen har så att säga hjälpt oss att hitta jämnviktsläget mellan dessa två ståndpunkter.

Zahavis signaleringsteori bygger just på att det är lättast att vara ärligt. Om evolutionen har hittat en jämviktspunkt mellan själviskt och osjälviskt beteende, så är det mest effektivt om organismen faktiskt vill agera så som är mest optimalt. Vill man verka vara en generös person, så är det lättast att helt enkelt vara en generös person. Den enda evolutionen så att säga behöver lura, är dig själv.

Thymos återfinns alltså hos bland annat arabskriktrasten, och säkert även hos många andra djur. Hos människor verkar det, om vi ska följa Fukuyama (som talar uttryckligen om thymos) och Henrich (som inte ännu i min läsning talar uttryckligen om thymos), finnas en stor tvärkulturell variation. Enligt Fukuyama (enligt källa...) är thymos en allmänmänsklig egenskap, som liberalismen och kapitalismen är extra bra att optimera för. 

Enligt Henrich är det istället så att den WEIRD:a kulturella avarten protestantism-individualism-liberalism-kapitalism, har maxat thymos på bekostnad av andra mänskliga drifter. Detta då WEIRD-vägen lett in på en mystisk arena där atomära individer måste koordinera sig förutsättningslöst, medelst generaliserbara strategier, och således underkasta sig neutralitetsprinciper och laglikhet. Till skillnad då från icke-WEIRD:a, släktskapsbaserade kulturer, som - av allt att döma - lutar långt mer åt dominans-hierarkier.

(Att Platon myntade begreppet thymos långt innan katolska äktenskapsregler fuckade upp det Västeuropeiska klan-samhället, säger oss dock att vår västerländska kollektiva PBS bara är en hypertrofisk variant av en trots allt allmänmänsklig känsla. Mest troligt är väl att vår kultur premierar thymos framför andra drifter, och att vi därför kan förvänta oss att kollektivistiska kulturer som kulturellt approprierar kommer att gå samma öde till mötes.)

I ett Stormens utveckling-avsnitt nyligen fortsätter Strömqvist sin resa mot the alt right, genom att redogöra för forskning som visar att människor som begår personrån helt enkelt tycker att det är gött att dominera folk. Det är alltid kul att höra vänsterdebattörer brottas med alternativa hypoteser, under spänd förväntan om kritik från de egna leden, men inte minst är det en intressant nyans i förnedrings-råns-debatten. 

Antropofagi har länge tänkt på våra kriminella parallell-samhällen som en slags subkulturer som stabiliseras av en svart narkotikaekonomi. The jist är följande:

Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!

Ur ett kulturell evolution-perspektiv kan vi tänka oss hur en (sub-)kultur utvecklas där dominansbeteenden premieras. Förresten sker det väl inte precis på bekostnad av thymos, om vi däri räknar den slappa konsumismen. Jag skrev nån gång:

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

Det går fin-fint att förnedringsråna och dominera, om du samtidigt kan maxa thymos genom att ha guldkedjor och feta fäljar. Eller vad som nu är coolt bland kidsen i dessa dagar.

Ändå - det känns som att dominansbaserad thymos är falsk dito. Mer bländverk och fåfänga än faktisk prestige-hierarki-optimering. Så, hur kan true thymos uppträda i förhållande till en gangster-kultur?

Tja, det är väl lite det som American Gangster med allas vår Denzel Washington handlar om. Hur thymos slår över i fåfänga, du tar på dig chinchilla-pälsen, och vips så är du fast. Äkta thymos är när Denzel/Frank Lucas är smart, när han glider under radarn och kammar hem jackpotten utan att någon enda jävel kan fatta vad som hände. Thymos är så klart att vara beundransvärd, och beundransvärd är smart och skicklig - inte prålig och skrytsam.

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.

Teoribildningar inom IR

Vilken modell ska man välja? Ska man välja flera olika?

Beakta Peter Zeihans i min mening hyperstrukturalistiska perspektiv. Det är rätt snyggt att 2014 förutsäga 2022 års ryska invasion av Ukraina på året, och generera denna prediktion mycket tydligt ur teoretiska antaganden applicerade på gedigen empiri. Men är Zeihans strukturalism tillräcklig?

Beakta även Huntington, som verkar ha fått rätt i alla fall sett till Sverige anno 2023 där en veritabel kulturclash synes pågå oförtrutet. Samtidigt spelar saudierna, turkarna och många andra realpolitiska spel. Finns det kulturella drivkrafter eller bara realpolitiska intressen?

Beakta även Mellanösterns demografi. Räcker den för att förklara Islams dåliga utfall på dagens Tellus? Eller tjänar vi på att undersöka dogmer och trosföreställningar?

Vi pratar om internationella relationer - IR. Vi pratar om de dominerande teoribildningarna. Vi pratar om: Idealism, realism, och strukturalism!

Men vi pratar också som vanligt om: Kultur eller (andra?) materiella strukturer?

***

Kära Peter,

du talar så vitt jag vet inte mitt obskyra germanska språk. Jag vill ändå sträcka ut en tvärkulturell hand till dig och ställa några frågor som du sällan verkar få i dina kanaler.

Det gäller frågor om den "deterministiska" (eller probabilistiska?) sidan av de geografiskt centrerade strukturalistiska teorierna som verkar ligga till grund för dina slutsatser.

I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten.

Skulle du påstå att ett o-koloniserat Amerika också skulle utvecklas till en oavsiktlig stormakt? Att ett folktömt Europa som konstruerats till ett kulturellt och ekonomiskt sammanhängande imperium skulle ha samma problem - vara lika splittrat och konfliktbenäget - som det Europa vi faktiskt har idag?

Det är huvudfrågan. Jag kastar in en annan, något relaterad, bara för säkerhets skull. Har du läst Joseph Heinrichs The Secret of our success och The WEIRDest people in the world, och om så är fallet, hur passar hans kulturell-evolutionära modell in i din geografiskt centrerade berättelse? Jag kan föreställa mig några intressanta sätt att kombinera dem (med geografiska parametrar som kulturella selektionstryck, probabilistiska attraktionsbassänger etcetera) men jag ser ingen perfekt överlappning.

Vänliga hälsningar, Antropofagi.

***

Frågan är alltså: Är det inte historiska (och om man så vill kulturell-evolutionära) processer som förklarar de intressanta utfallet? Självklart behöver man alkoholist-genen för att bli alkoholist, men det är införseln av sprit som gör hela skillnaden för innuit-befolkningen ifråga. Att man utrotade alla människor i Amerika och lät en ganska homogen europeisk befolkning befolkningsexplodera där på kort tid innebär inte att USA vore detsamma om detta inte skett, bara tack vare fördelaktig geografi. Eller?

***

Så till den andra frågan. Ska vi lyssna på Huntington eller vara real-geopolitiker?

En anomali uppträder inom realgeopolitiken: Ryssland begår självmordsattack på Ukraina och Väst. Hamas på Israel. Detta måste vi väl ändå använda Huntingtons IR-modell för att förklara - att ortodoxin respektive islam attackerar väst?

Men ack, i alla fall i Ryssland vs Ukraina hjälper just Zeihan oss att se genuina och i någon bemärkelse rationella intressena i ryssarnas agerande. Man måste säkra sin gräns vid Karpaterna, man måste ha Ukrainska naturresurser, man måste anfalla innan befolkningen åldrats till döds. Huntingtons "man måste rädda de etniska ryssarna i Ukraina" känns enbart som en halvhjärtad ursäkt. Som sagt vill förmodligen Putin inte revidera gränsen visavi Islam i Kaukasus. (Obs, Huntington säger inte att man måste det. Huntington är dock van vid att vantolkas så jag tror han hört värre gliringar.)

Men ock! Varför känner just ryssarna att de måste stjäla naturresurser och säkra Karpaterna? Tja, den ena möjligheten är att rysk kultur är sådan att man "måste" agera expansivt och aggressivt. (De har ju i motsats till muslimerna ingen oproportionerligt stor ungdomskull att skylla på.) Då är vi tillbaka på kulturell evolution och/eller historia. Den andra möjligheten är att länder i allmänhet måste harmonisera sina nationella och kulturella gränser och "rädda" sin närområdesdiaspora, och att alla länder med lite ballz kommer göra som Ryssland i förekommande fall. (Dags att ta tillbaka Östra Rikshalvan måntro?)

I så fall har vi en gödelsk loop där realism-IR-intressen är funktioner av kulturella uppfattningar, och då kanske Erdogan som slug turkisk bazaar-månglare är en mer korrekt kulturell-historisk modell (väl kompatibel med den realistiska modellen) än den trubbigare "MUSLIMER GILLAR JIHAD!"

***

Om vi då konstaterar att alla IR-modellerna på ett eller annat sätt äter varandras svansar kvarstår frågan: Vilka renderar bäst prediktioner?

Låt oss återvända till den demografiska frågan. Islam är expansivt på grund av demografisk boom, heter det (även i Huntingtons Clash.) Samtidigt drog Zeihan 2014 slutsatsen om Rysslands 2022-attack ur det faktum att barnen började ta slut. Här blir prediktionsvärdet lågt när motsatt utveckling leder till samma utfall.

Skulle den kulturella modellen addera prediktionsvärde? Inte på rak arm. Möjligen att jag förväntar mig ett lugnare Mellanöstern nu när medianåldern ökar i vissa länder, men å andra sidan är det inte precis befolkningsboomens Egypten som kaosat mest (kanske med undantag av den Arabiska Våren som ju var rätt kaosigt...), och fortsatt boom där får mig inte att tro att de kommer kaosa mer framöver. Ett befolkningsboomande Ryssland skulle visserligen oroa mig, men Ryssland oroar mig med eller utan folk, och kanske mer med eftersom det ger mer power.

Låt oss kika på ett annat exempel nämligen könsbalans och hök/duv-strategi. (Se Evsay Domars toffelteori; den slutgiltiga utlösningen; invandrarmän och svenska kvinnor.) Det verkar enligt Antropofagis extremt rigorösa gissningars om att arabiska dominanskulturer blir mer våldsamma när det finns ett mansöverskott, eftersom konkurrensen om fitta hårdnar och konkurrensen i dessa kulturer är våldsam/aggressiv. Motsatt blir västerländska samhällen mer fredliga av mansöverskott eftersom konkurrensen i prestige-hierarkier typiskt sett uttrycks genom prestationer, stiliga kavajer och hög föräldrainvestering. Kulturen bestämmer således utfallet givet samma demografiska input.

***

Realismen är en av de äldsta och mest etablerade teorierna inom IR. Den ser internationella relationer som ett anarkistiskt system där stater agerar för att maximera sin egen makt och säkerhet. Realismen betonar statens suveränitet och nationella intressen och anser att internationella konflikter och maktbalanser är centrala aspekter av världspolitiken. Realister tenderar att vara skeptiska till internationella institutioners och normers förmåga att påverka staters beteende. 

Realismen funkar bra som förklaringsmodell men kräver att vi kan specificera staternas intressen! Vi måste då förstå både kulturella preferenser och beteenden samt geografiska faktorer som påverkar intressena (tillgång eller brist på naturesruser, naturliga gränser, hamnar och handelsvägar). Vi måste också gå tillbaka till ruta noll och inser att kultur evolverar givet geografiska selektionstryck, men efterlämnar jämviktslägen som kan vara seglivade då de konstituerar sina egna selektionstryck.

Idealism, ibland kallad liberalism inom IR, är en teori som fokuserar på möjligheten av en mer fredlig världsordning genom internationellt samarbete och integration. Idealister tror att internationella institutioner, internationell rätt, demokrati och ekonomiskt beroende mellan stater kan minska risken för konflikt och främja fred. De betonar också vikten av etiska principer och normer i internationella relationer. 

Idealism-liberalism kan sägas stipulera beteenden genom att utgöra normer, men dessa normer kan i sin tur sägas vara kulturellt specifika i den måna liberalism faktiskt är ett kulturellt specifikt meme-plex (bortsett från vad vi anser om huruvida liberalismen tack vare meme-avel är mer universell än andra kulturer lyckas vara).

Konstruktivism fokuserar på hur internationella aktörers identiteter, normer, värderingar och uppfattningar formar deras beteenden och interaktioner. Enligt konstruktivismen är dessa faktorer inte givna eller statiska utan socialt konstruerade och föränderliga över tid. Denna teori betonar vikten av immateriella faktorer och menar att internationella relationer inte enbart styrs av materiella intressen eller maktbalans, utan också av idéer och övertygelser. Konstruktivismen ger bra förståelse för de intressen som realismen kräver, och konstruktivismen berättar även för oss om idealismens kulturella provinsialism!

***

Då var saken förmodligen utagerad för den här gången.

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

Vi har tidigare i all korthet pratat med Joseph Henrich:

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Vi har också tidigare sågat Why Nations Fail lite försiktigt.

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

Bahá'ì

I föregående inlägg argumenterade Antropofagi för att islam visserligen är extremt dåligt, men mer som ett symptom än som en faktisk orsak till eländet. Dock nämner jag också att islam troligen förstärker det underliggande klankulturella eländet genom att uppmana till polygami och kusingifte, samt genom att straffa avfällingar och kalla kORANEN - denna checklista för hur livet ska levas - för gUDs faktiska ord. Jag nämner också det återkommande favoritexemplet Japan, och Meijirestaurationen, som ett bra exempel på hur man kan gå vidare när man kört fast.

Innan dess har Antropofagi även klagat en hel massa på aztekerna och deras erbarmliga dödskult. Varför fastna i ett samhälleligt mortidinalt beteende, istället för att byta strategi? 

En sak som slår mig är att religioners och ideologiers kvalité i dessa avseende kan ses utifrån explore-exploit-modellen. Vad har man för funktioner för att kasta det gamla överbord och prova nånting nytt, när fler människooffer inte verkar ge skördarna tillbaks?

Och, det är ju exakt detta som Jared Diamonds Upheaval handlar om; när och hur och varför samhällen går under av, respektive lyckas hantera, en given kris. (Givetvis fortsättningen på i viss mån Vete, vapen och virus, men framförallt Collapse.)

Upheaval använder just Japan som ett (av fera) fall, där man historiskt lyckats bra med omställning i vissa läge. Någonting i den japanska kulturen möjliggjorde Meijirestaurationen, trots ett i övrigt konservativt samhälle. Det verkar finnas mekanismer i Japansk kultur för att exploita järnet, men också för att inse när man verkligen nått vägs ände, och explore:a nya möjligheter. Diamond klagar på att japanerna just nu inte förmår face:a fakta, be om ursäkt till Kina för Nanjing-massakern, och antingen a) acceptera invandring eller b) käka en minskande befolkning och upp-och-nedvänd demografisk pyramid. (Typ. Läs boken. Jag vet att ni kan läsa, eftersom ni kommit så här långt.)

Aztekerna kundee uppenbarligen inte bryta ett kulturellt dödläge. Istället för att reformera sin mortidinala dödskult, gick man allt djupare i människooffer och flagellantism. Samt även i polygami, enligt Henrich, som i The Weirdest People in the World kommer in på hur ojämlik fördelning av äktenskapsmöjligheter som rådde i aztekriket när spanjorerna kom dit.

Japanerna hade vid sin Meijirestauration någonting att emulera - man snodde helt enkelt europeiska sedvänjor, inklusive äktenskapsnormer. En intressant fråga som slår mig: Hade aztekerna någon att härma? Var det nord-sydliga sträckningen av den amerikanska landmassan - som just Diamond gör en sak av i Vete, vapen och virus - en hämsko för den kulturella evolutionen i Mesoamerika? Aztekerna slaktade och besegrade andra folk, men så vitt jag vet fanns inga högkulturer i paritet med aztekerna inom deras kulturella räckvidd. (Fanns det någon kontakt med Maya-civilisationen?) Note to self: Kolla upp aztekernas möjligheter att emulera andra mer framgångsrika kulturer.

***

Islam har också dålig dogmer för att motverka förändring. Att kORANEN är gUDs ord kan rimligen tänkas göra tolkningsutrymmet mindre, och reformation svårare. Jag har nämnt bahá'íerna, som ju faktiskt är en avknoppning från shia-islam. Denna störtsköna religion förespråkar allas lika värde, världsfred, avskaffande av allt slaveri, vetenskapligt sökande efter sanning. Det ligger även i religionens kärna att acceptera alla andra religioner. Lite från Wikipedia:

Specific religious social teachings (for example, the direction of prayer, or dietary restrictions) may be revoked by a subsequent manifestation so that a more appropriate requirement for the time and place may be established. Conversely, certain general principles (for example, neighbourliness, or charity) are seen to be universal and consistent.

Religionen är alltså i sig själv odogmatisk, med avseende på tabun och ritualer, men befrämjar sociala beteenden och normer.

The Baháʼí writings emphasize the essential equality of human beings, and the abolition of prejudice. Humanity is seen as essentially one, though highly varied; its diversity of race and culture are seen as worthy of appreciation and acceptance. Doctrines of racism, nationalism, caste, social class, and gender-based hierarchy are seen as artificial impediments to unity.

Religionen bygger alltså också på tanken om allas lika värde, men utan att göra det klassiska postmoderna misstaget att jämlikhet måste bygga på ett falskt antagande om likhet. Snyggt!

Följande principer listas på Wikipedia som bahá'ìs principer:

• Unity of God
• Unity of religion
• Unity of humanity
• Equality between women and men
• Elimination of all forms of prejudice
• World peace and a new world order
• Harmony of religion and science
• Independent investigation of truth
• Universal compulsory education
• Universal auxiliary language
• Obedience to government and non-involvement in partisan politics
• Elimination of extremes of wealth and poverty
• Prohibition of slavery

Alla är ju inte enbart och nödvändigtvis sköna - en "new world order" skulle ju kunna vara ett ondskefullt kalifat - men flertalet kan de flesta liberala/WEIRD:a människor nog lätt skriva under på.

Min egen bild från en troende bahá'ì som jag känner, är att religionen handlar om tolerans och om att jobba hårt och gynna samhället - inte alls om dogmer eller teologisk debatt. (Obs, urvalet = en person.)

***

Islam kanske är jättebra, eftersom det evolverar till bahá'ì i det nästa steget? Inte så. Istället räknas bahá'ì som avfällingar, som således ska dödas:

Baháʼís continue to be persecuted in some majority-Islamic countries, whose leaders do not recognize the Baháʼí Faith as an independent religion, but rather as apostasy from Islam. The most severe persecutions have occurred in Iran, where more than 200 Baháʼís were executed between 1978 and 1998.

Islam har alltså försvarsmekanismer även mot den kulturella evolutionen. Det som hade kunnat vara MENA:s liberala och WEIRD:a religion-ideologi, är istället en ytterst marginell företeelse, på flykt i en grym omvärld

***

(Relaterat om islam: Hur går det med islamofobin? Bara bra, tack!; äta glass, del 2; häng dem högre än högt; när män gråter är det islamofobi; Haider & Harris; allmänna synpunkter; ompröva sin tes; ompröva sin omprövelse; lite mer om Kalifatet; Aron Flam och islamofobi; Vilks och yttrandefrihet som allmänning; ideologi=religion?; intersubjektiva fenomen; Ivar Arpis åsikter; icke omöjligt scenario; diskursiv karta; samhällets totala upplösnings och förintelse; memetisk evolution.)

(Relaterat om aztekerna: Aztekernas dödskult och kulturell evolution; aztekernas bildkonst; thymos; nystande i lösa trådar; parasit-symbios-dimensionen; norm-determinism, förvetenskaplig rasism, nazistisk dödskult, azteker, och liberalismens segertåg; en tanke i sank; vi är antimateria, och lite om existentiell urvalsproblematik; things we do for things; häng dem högre än högt; smutskastning av guden Dumuzi.)

(Relaterat om explore/exploit: Moroten & piskan; things we do for things; ekodeontologi vs. ekoutilitarism; 911.)