koll överhuvudtaget på hur perspektiv fungerade. Då använde man värde perspektiv; den/det som hade mest makt/var viktigast blev målad störst i bilden och den som hade minst makt målade man minst.
Det låter ju verkligen från ett avsteg från veridisk perception, och som ett hänsynstagande för en social verklighet snarare än en materiell.
Nå: Centralperspektivet ska ju uppfinnas först. Men det passar rätt så bra med fabeln om Jesus Christersson; en sjunkande släktskapskoefficient ger en förskjutning från inklusiv fitness-bild på världen, till en mer veridisk bild. För att då tänka på det här i termer av kulturell evolution - om man nu ska göra det - så kanske en mer individualistisk kultur selekterar för mer veridisk bildkonst? Och i så fall kan vi konkludera att aztekernas kultur icke var vidare individualistisk, vilket alltså det ringa hänsynstagandet till mänskliga rättigheter likaledes indikerar.
***
Vilket för oss till nästa fråga: Ska vi tänka på den här sortens frågor i termer av just kulturell evolution? Vad bidrar det med?
När jag läser Vete, vapen och virus, eller för den delen John Manns Djingis Khan-biografi, så kan jag lätt se värdet i kulturell evolutions-perspektivet. Det är tydligt för mig hur olika kulturer konkurrerar, och hur vissa dominerar medan andra går under. Vissa idéer leder till fitness-payoffs, såsom mongolernas stigbyglar och pilbågar. Andra kulturer vinner the aikido way, som kineserna som bara absorberar allt och gör khanen till kejsare.
Analogier till artbildning ser vi också, där exempelvis Sydamerikas fauna såväl som kulturer får möjlighet att utvecklas isolerat från andra världsdelar - tills spanjorer, råttor och smittkoppor kommer dit and fucks shit up.
När vi tittar på samlar-jägar-befolkningar ser vi likaledes tydliga mönster som låter sig analyseras medelst ett kulturell evolution-perspektiv. Befolkningar konkurrerar medelst kulturella paket av sedvänjor, beteenden och uppfinningar.
Att tänka kulturell evolution i dag känns mer vanskligt. Kanske är det för att allt går snabbare. Information sprids snabbare, och människor är mer benägna att ompröva idéer och livsstilar. Den enskildes livsval känns också klart mindre relevanta för att förklara dennes överlevnad, eftersom samhällen har byggt mjuka madrasser mellan sin befolkning och Ond Bråd Död i form av svält, krig, rovdjur och naturkatastrofer.
Min intuition säger mig att dagens memetiska landskap lämpar sig bäst för just memetix. Här handlar det mer om horisontell överföring av idéer; evolutionen gäller egentligen idéerna, och det är människornas sinnen och vidhängande resurser som utgör idéernas substrat och fitness-mått.
Förr, framförallt under samlar-jägar-epoken men även i stor utsträckning under senare förindustriell tid, handlade det de facto mer om konkurrerande kulturer: Mindre memetix, och mer grupp-selektion av grupper av människor med olika kulturellt specifika idé-paket.
Jag vill förklara denna min intuition med följande (möjligen icke särskilt välgrundade) uppfattning. Förr höll sig skomakaren vid sin läst. Idag horar alla runt med olika idéer, filosofier, ideologier, och dårskaper. Förr gjorde man som sina förfäder. Det var fan livsfarligt att ändra på någonting i ritualer eller pilgiftstillverkning eller beredning av kassava (som kan frisläppa cyanid om man tillreder den fel). Att vara konservativ var det enda rätta, under väldigt många hundra tusen år.
Konservatismen var avgörande för samlar-jägarna, men heller icke obefintlig i förmoderna agrarsamhällen. Det var ofta o-poppis att bryta med traditionerna, troligen med all rätt.
Upplysningen fuckade med allt det där. Plötsligt började vi få verktyg för att utreda saker. Visst, oftast blev det fel, som typ inom medicinen, men långsamt, långsamt började spelplanen skifta mot ett läge där det var rimligt att utreda saker litegrann. Vi gick kanske från härmapor till homo vetenskapiens.
Därutöver kom ju industrialiseringen och ökade BNP exponentiellt, vilket gjorde att vår miljö och våra livsvillkor plötsligt förändrades jättesnabbt, från att (ofta) ha varit rätt stillastående. Plötsligt blev det vettigt att ompröva saker snabbt, och konservatism blev en konstig kvarleva av vad som brukade vara The Way.
Så, igen: Förr var mänskliga grupper intimt förknippade med sina respektive kulturer. Kulturell evolution var då en tydlig kamp mellan olika livssätt. Idag finns det knappt några olika livssätt, utan bara en samhälls-madrass, och på den ligger vi alla sött och sover utan att våra tankar och beteenden egentligen påverkar vår fitness ens det minsta. Istället är det idéerna som konkurrerar med varandra om oss.
Kanske kan vi säga att den kulturella evolutionen har gått från att vara mer symbiotisk, till att vara mer parasitisk. Förr handlade idéernas överlevnad väldigt mycket om hur bra de var på att få oss att överleva. Idag finns inte den feedback-loopen - vi verkar överleva rätt bra oavsett vad för dumheter vi inbillar oss. Således kommer idéernas triumf handla om hur bra de är på att exploatera våra kognitiva bias, och inte om hur mycket de hjälper oss att dela kött så att alla kan överleva att dela kött så att alla kan överleva; tillreda nämnda kassava; undvika incest; eller att följa de betande djurens vandringar över savannen.
Man skulle kunna säga att vi gått från kulturell evolution, till memetisk evolution. Vi har fjärmat oss från det naturliga urvalet, och själva blivit till substratet för idéerna. Men även i de fall där kulturell evolution hjälper oss att förstå en makroutveckling i stil med Vete, vapen och virus eller olika samlar-jägar-folks utbredningar över polartrakterna, så kommer kulturell evolution inte säga oss någonting om en given kulturs utveckling.
Analogt med sedvanlig, biologisk evolution: Vi måste beskriva mekanismerna, mutationerna, &c., för att förstå hur en organism ser ut och varför. Evolutionen förklarar liksom inte fjädrarna. Det evolutionen förklarar är hur vi kan observera fenomen som synes vara designade, utan att det finns någon design. Det naturliga urvalet förklarar illusionen av ett syfte. Samma sak gäller med kulturell evolution - den förklarar varför en given kultur verkar vara så väl anpassad för en given miljö. Alla andra versioner av mänsklig verksamhet konkurrerades nämligen ut av den variant som var bäst anpassad. (+/- alla slumpfaktorer, så klart. Men det där med basins of attraction och konvergent evolution har vi ju redan gått igenom.)
***
Kulturell evolution kan, som sagt, med fördel betraktas ur ett spelteoretiskt perspektiv. Vi har varit inne på hur sociala kategorier möjliggör samordningsvinster, men hur detta kan leda till orättvisa jämviktslägen.
Vi har också varit inne på hur Oändliga Resurser kan döda allt samarbete. De här samordningsvinsterna blir mindre viktiga när vi kan klara oss själva, och alltså inte behöver samordna oss. Under thrive-förutsättningar blir vi mer individualistiska, och under survive-förutsättningar sluter vi oss samman i grupper och underkastar oss gruppens diktat. (Se Slate Star Codex om du inte tror mig.) Eller som Anonym Internetz-rappare rappar: "Det blir thrive om vi har oss en binge mat/ men survive om det visar sig va' inge' kvar!"
Samordning man-kvinna är rimligt pga. sexuell reproduktion. Att lämmel ska i lämmelhål leder alltså till en könsuppdelad arbetsfördelning, då den naturliga minsta ekonomiska enheten för ett sexuellt reproducerande djur med hög föräldrainvestering är det heterosexuella parförhållandet. (Se gärna Frågan...s kapitel om sex.) Ur detta faktum har könsrollerna sprungit - ljuvliga för att möjliggöra koordinering, men inte så ljuvliga på alla andra sätt.
Om vi nu plötsligt automatiserar upp hela världen; fixar gratis, hemkörd mat; samt ser till att alla har mer eller mindre gratis barnomsorg... Vad ska vi då koordinera oss kring? Varför ska vi då betala med eventuella orättvisor för att vinna lite samordningsvinster?
Den första form av samordning vi dödar med oändliga resurser är såklart det heterosexuella parförhållandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar