Antropofagi

onsdag 7 oktober 2020

En grand theory om hur all kognition OCH kommunikation går till EGENTLIGEN

Okej bloggen, det här är inget jag hunnit djupdyka i men jag måste exploatera ett ögonblick av rent praktisk möjlighet att avsätta tid till bloggin', i kombination med en intuitionssköljning som kom över mig.

[Obs - jag skriver "stadie av världen" lite då och då nedan, vilket är en ren anglicism från/av/ur "state of the world". Med "stadie" menar jag alltså "tillstånd" och ingenting annat. Pallar inte heller ändra! Haha!]

En gren av evolutionär spelteori handlar om signaling, alltså kommunikation eller signalering. Det handlar om hur aktörer lyckas koordinera sig genom att kommunicera. Exempelvis kanske det regnar eller är sol, och A och B ska på promenad och vill då att B tar med paraply eller solkräm, och A kan observera världen och kommunicera "sol" eller "regn" med B, och då kan B välja att ta med solkräm eller paraply. Aktörernas mål är att B tar med det som omständigheterna påkallar.

Det visar sig att kommunikation kan evolvera genom att det uppstår konventioner, dvs. att aktörer konvergerar kring vissa budskap. Både A och B vill att B ska agera "solkräm" när A signalerar "sol", så så fort de hittar en signal som ger rätt utfall i spelet så kommer detta att vara en koordineringspunkt. Vi kan säkert kalla det en schelling-punkt, eftersom det är något vi är bekanta med.

Och, det är just detta "något vi är bekanta med" som jag pumpar intuition kring i detta nu. I mer komplicerade signalerings-spel, med fler signaler och fler utfall, visar det sig att det är viktigt att kunna ha så många signaler som behövs för att representera alla relevanta tillstånd av världen. Om A bara kan signalera "sol" så är det svårt för denne att representera både "sol" och "regn", och svårt för B att välja att ta med solkräm eller paraply.

När en aktör saknar signaler - termer - för att representera alla relevanta stadier av världen, så uppstår det som kallas en information bottleneck. Aktörerna kan då inte koordinera sig effektivt. Då måste aktörerna ignorera vissa stadier i världen, eller konnotera flera olika stadier med samma signal. Givetvis kan man då inte heller koordinera sig finfördelat kring stadier och handlingar.

***

Och, si, så är det ju också med vår högst ödmjuka intellektuella verksamhet. Det känns som att man hela tiden måste bygga på sin förståelse för världen genom att tillgodogöra sig ständigt nya termer och koncept. Ord och begrepp, och deras underliggande betydelse, och trädet växer och förgrenar sig. Ofta springer man på flera olika koncept som tycks referera till samma typ av fenomen, men kanske ibland med olika relevanta perspektivskillnader. (Exempel.)

Ju fler möjliga signaler man tillgodogör sig - termer, ord, begrepp - desto fler stadier av världen kan man representera, och desto lättare kan man koordinera sig med andra aktörer. Detta är alldeles underbart.

För att hedra principen om översättbarhet, vill jag också översätta den till Märk Världen-språk. Vi arbetar upp exformation, dvs. gemensam, delad förståelse, som gör att vi kan kommunicera effektivt. Det är därför du kan förstå meddelandet "?" och svara med det begripliga meddelandet "!" - för att du och en annan aktör delar relevant exformation angående ett visst stadie av världen.

Så, vår intellektuella verksamhet är att ackumulera massor av signaler och observera massor av stadier i världen och kommunicera dessa med signaler och koordinera oss kring kedjor av stadier-signaler-handlingar. Där kommunikationen fungerar och vi kollektivt blir bättre och bättre på att representera världen i allt större detalj, och selektionstrycket är så att säga huruvida vi kan ställa korrekta och nyttiga prediktioner om hur vi bör handla givet en viss signal, då den väl representerar ett stadie i världen och då vi väl kan koordinera oss kring konventionen att den givna signalen representerar det stadiet och bör föranleda den önskade handlingen.

***

Jag tror jag redan sniffat på det, ärligt talat. Cuz it's all deep in the psyche, män! Jag skrev:

Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit [...]

[...]

Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:

PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors [...]

Och det hela är ju deep in the brain män! För, vi vet ju - tack vare idog Oliver Sacks-läsning, LessWrong-läsning, och Joseph Henrich-läsning, att vi har begreppen som små ikoner i hjärnan. Så här försökte jag förklara för mig själv hur det kan komma sig att vissa människor gillar ordvitsar:

"Det verkar enligt min kartläggning finns två typer av sinnen. Ett som gillar ordlekar och double eller triple entendres."

"Ja, jag har också resonerat mig fram till den slutsatsen. Jag tycker själv att det är roligt med ordlekar, retoriska stilfigurer, homonymer, och multipla betydelser. Exempel: Fyllesnack och fyllesnack. Är det tomt babbel eller en riktigt flottig pizza?"

"Fy fan vad tråkigt. Men, jag inser ju att du är av den motsatta åsikten."

"Min förhållandevis ogrundade teori är att vissa människor tenderar att bilda begrepp i hjärnan utifrån ord, snarare än visualisering. Kanske, bara kanske, är detta analogt med den skillnad SSC beskriver i människors förmåga att uppleva vissa fenomen. Eftersom jag har anosmi kan jag verkligen relatera till den här beskrivningen - jag kan verkligen inte föreställa mig vad en "doft" eller "lukt" är eller skulle kunna vara. (Smak i näsan? The sickness.)"

[...]

"Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha ett luktsinne. Jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att lära sig någonting utan att lära sig benämningen för det. Dinosaurieexemplet, t.ex. Jag lär mig ordet/namnet Quetzalcoatlus, och sen bygger jag på det med massor av egenskaper och bilder. Ordet/namnet Ichtyosaurus kommer före, eller i alla fall som minst samtidigt med, annan förståelse som kunskapen om organismen genererar. Jag skulle inte ha tänkt på analoga evolutionära strukturer utan att Ichtyosaurus. Jag skulle inte ha tänkt vidare på saken utan Pleisiosaurus. "Names don't constitute knowledge", men för mig är namn/benämning en helt central och omistlig liten krok att hänga upp alla annan kunskap på. Alla andra resonemang. Själva ordet är i centrum av det jag menar med att veta någonting."

"Vi kanske ska återknyta till hur man bildar begrepp i hjärnan."

"Ja, låt oss. Oliver Sacks och Elizier Yudkowsky har givit mig lite upplysning härvidlag. Jag har också skrivit om typfenomen, såsom 'ideala eklöv i botanikguide', och typfenomen sas. by analogy, dvs. t.ex. Rötter eller Utvandrarna som fiktiva men meningsfulla beskrivningar av faktiska historiska skeenden. När jag aktiverar begreppet 'ek', så tror jag att jag företrädelsevis hör/ser/känner just ordet/fonemen/symbolerna 'ek' inombords. Därefter framträder en icke-perfekt-visualiserad bild av ett eklöv, en sparbanksek, samt en viss ek jag gillar i skogsremsan mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Därefter dyker bilden av en buskväxande ek i Haväng upp, och sen ekbackar i Blekinge, ack ljuva betesmarker, ack ädelträden växer ut i havsbandet unika skärgård. Men, ord/fonem/symbol kommer först. Så känns det i alla fall just nu, vid en snabb introspektion."

"Så, det den nämnda SSC-posten om anosmi pekar tillbaka på är den här gamla LessWrong-posten om människors förmåga att visualisera. Tydligen kan vissa människor verkligen, bokstavligen se en bild framför sig - alla andra har bara tolkat den beskrivningen för en metafor över att man tänker på ett begrepp. Skillnaden på att kunna se en tiger, och att tänka på begreppet 'tiger', typ. Och det är en svår skillnad att kommunicera, eftersom alla försöker förstå varandra utifrån sina egna specifika referenser."

"Ja, exakt. Kanske är det så att vissa ser symboler eller ord, och andra mer visualiseringar. Kanske är det också så att vissa förstår abstrakta begrepp som symboler eller ord, medan andra mer 'visualiserar' sig deras betydelse i någon mening. Jag kanske ser ordet 'Lafferkurvan', medan andra kanske ser själva kurvan, själva grafen. Jag kanske ser ordet "rasism", medan andra visualiserar eller förstår rasism-begreppet, i det att man aktiverar det i hjärnan."

"Så din hypotes är att det finns minst två distinkta modeller för att bilda och återaktivera begrepp i hjärnan, och att den ena är mer ord/symbol/fonem-kopplad, medan den andra är mer visuellt kopplad men för abstraktioner mer förståelse-kopplad. Verkar minst sagt lite skakigt det här bygget, min inte-särskilt-kära-vän."

"Okej, men stay with me ändå. Även om detta kanske är ett fall av konklusioner utifrån falska propositioner."

[...]

"Om det är så att vissa hjärnor är mer ord-centrerade, så kanske dessa hjärnor upplever det som desto sjukare - och således desto mer komiskt, häftigt och mäktigt - att ett ord kan ha flera betydelser. Eftersom ordet i grund och botten utgör själva begreppet, så är det ju i strid mot logikens lagar att ordet konnoterar flera olika fenomen. Eller hur? Regel:

Ingen individkonstant får benämna mer än ett objekt."

"Ja, jag fattar vad du menar. Människor som förstår begrepp som ord tycker att det är ett brott mot logiken att samma namn benämner fler än ett objekt. Människor vars hjärnor bildar begrepp utifrån bilder eller vad-det-nu-kan-vara-som-är-analogt-med-bilder-avseende-abstraktioner, de skiter helt enkelt i att samma namn betyder flera saker."

Det bildas rent fysisk små begrepp i våra hjärnor. Och, de hänger ihop i komplicerade associationsbanor, såklart. Du kan inte förstå PI-modellen innan du tillgodogjort dig principen om det naturliga urvalet. Du kan inte förstå Foucault innan du läst Nietzsche, och inte Nietzsche innan du läst Kant. Du kan inte förstå Pinsamt innan du hört Dead Prez' Hip Hop. Du kan inte förstå det här blogginlägget innan du läst om signaling games i Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor.

Vissa begrepp kräver andra begrepp, och högen bara växer och korsbefruktar sig som en motherfucking motherfucker. (Notera att jag här använder "motherfucking motherfucker" som en slapp place-holder för ett bättre begrepp som jag ännu inte tillgodogjort mig. Ser fram emot den dagen då jag kan uppdatera den här bloggposten med ett nytt, fräscht, smart och träffande begrepp!)

Den feta växande degen av begrepp i hjärnan gör att vi kan representera ever more detaljerade stadier av världen. Den feta växande degen av signaler gör att vi kan koordinera oss kring ever more effektiv kommunikation.

Precis som vi på individnivå koordinerar oss i ett omfattande och sinneskomplext signal-spel, så antar jag att våra neuroner (eller vad som nu är byggstenen) koordinerar sig kring massor av olika kategorier och koncept som bildas i hjärnan. The punchline:

Till yttermera visso enligt en fet Predictive Processing-modell, såklart!

Så, det är en begreppslig koordinering där de relevanta delarna av hjärnan koordinerar kring representationer av stadier av världen (begrepp i hjärnan) - signaler (perception) - och prediktion (hur vi bör handla).

Analogt med detta kan vi väl säkert klämma in kommunikation mellan individuella aktörer i PP-modellen på nåt sätt. Det blir ju änna viktigt hur vi bildar oss uppfattningar om världen, hur vi kommunicerar denna uppfattning, samt hur vi agerar på denna kommunikation. Selektionstrycket, dvs. det som driver en samordning kring vissa signaler, är ju hur bra utfall det blir av vårt agerande givet en viss signal - vilket givetvis beror på världens faktiska tillstånd. Hurra!

***

När vi ändå nämner "fyllesnack" i exemplet ovan, så bör vi också gå in på det som kallas babble equlibrium. När det inte spelar någon roll huruvida du tolkar signalen korrekt, så finns det inget "selektionstryck" för att driva koordinering kring en viss signal. Dvs., om det inte spelar någon roll för dig vilket stadie världen är i - av dem som en viss aktörs signaler distingerar mellan - så kommer det inte ha något prediktivt värde att koordinera sig kring en betydelse - du kommer ju ändå att agera på ett förutbestämt sätt.

Så, om B ändå inte tänkte gå ut så spelar det ingen roll om A signalerar "sol" eller "regn", för varken "ta med solkräm" eller "ta med paraply" är relevanta handlingar. Eftersom både "sol" och "regn" leder till "stanna inomhus", så finns det ingen skillnad mellan signalerna i feedbackloopen som handlandet och dess utfall ger oss. Så, om B konstant sitter inne så kommer inga kommunikativa konventioner uppstå.

Men, i det här fallet har vi såklart redan konventioner. Kommunikationen bär lite sig själv. Hm, såsom jag i realtid rådbråkar mitt sinne efter ett relevant exempel just nu... Ah!

Medicinen!

En gång i tiden fuskade läkarna ihjäl sig - och framförallt sina patienter - med allsköns bisarra teorier om galla och åderlåtning. Men, något hände när det började bli skillnad på utfall - när vi vande oss vid att inte dö av allting hela tiden. Plötsligt var det intressant huruvida en läkare ställde rätt diagnos, i det att detta förfarande korresponderade med en nyttiggörande behandling. Det blev möjligt att skilja på läkare som hade en korrekt uppfattning om världens, och framförallt patientens, tillstånd - eftersom man då kunde överleva behandlingen, och ibland till och med bli frisk från sjukdomen!

Nå - gissa om det förelåg ett babble equlibrium under 1600-talet. (Peter Englund ger en rätt nice redogörelse för 1600-talets medicinska vetenskap i sin feta Ofredsår. Värt att kolla in!) Det spelade överhuvudtaget ingen roll vad som hände, för alla dog av allting, och nä, ingen lyckades koordinera sig kring några signaler överhuvudtaget. Men, så plötsligt differentierade sig utfallen - någon mäktig ny meme eller teknologi eller socioteknologisk landvinning infiltrerade världen - och ack om det nu inte finns en helt sinnessjukt omfattande nomenklatur, som mestadels är koherent, kopplat till kroppen och dess många somatiska tillstånd.

***

Och detta får anses vara en grand ol' theory om kognition och kommunikation. Tack och godnatt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar