Antropofagi

tisdag 16 mars 2021

De konstigaste människorna i världen

Så har jag då äntligen hunnit läsa ut Joseph Henrichs The Weirdest People in the World.

Först lite recensions-stoff. Henrich är en rätt osofistikerad skribent, effektiv och tydlig men väl amerikansk-vulgär i sina formuleringar. (Akronymen "WEIRD" är ett talande exempel - löjlig men behändig.) Det här är en driven textbok utan något större estetiskt värde. Vilket tjänar syftet alldeles utmärkt.

Henrichs tes är att katolska kyrkans äktenskaps- och familje-normer slog sönder Europas släktskapsbaserade nätverk. Som enda icke-klan-baserade samhälle kunde kristendomen därmed anträda en kulturell och historisk fartled som varit otillgänglig för alla andra. Snart nog uppstod WEIRD:ness, vilket ledde till protestantismen och den industriella revolutionen.

***

I mitt förhandssnack frågade jag mig: Hur kopplar släktskapskoefficienten till kulturen? Hur bra är människor på att faktiskt spåra släktskap?

Henrichs bok handlar knappt alls om detta. Kulturell och genetisk evolution fortgår i ett komplext samspel, men The Weirdest People in the World är mycket mer av en tesfokuserad historiebok än en bok om evolution. (Den biten klarade han av i The Secret of Our Success.) Det kultur-evolutionära perspektivet handlar om hur olika normer och institutioner uppstår och selekteras, och hur människors psykologi på kort och medellång sikt formas av dessa normer och institutioner - inte (förens i sista kapitlet) om hur den genetiska evolutionen påverkas av (just den här delen av) den kulturella evolutionen.

Så, släktskapskoefficienten är ingenting som Henrich uppehåller sig vid. Poängen med hans tes är att klaner och ätter &c. släktskapsbaserade institutioner slogs sönder när Katolska Kyrkan avskaffade kusingifte, polygami, och andra ätt-uppehållande verksamheter. Någonstans i detta finns släktskapskoefficienten, men långt bak i vår genetiska evolution, som en grundläggande genetisk lojalitet som den kulturella evolutionen sedermera byggt klan-samhällen ovanpå. (Med detta sagt är släktskapsintensiva kulturer så klart mer inavlade, vilket säkert har en betydelse.)

[Uppdatering: Jag inser att jag ändå saknar en tydlig bild av exakt hur äktenskapsnormerna påverkar de släktskapsintensiva institutionerna. Jag förstår absolut att det kan vara så och allra troligast är så, men jag har lite för lite förförståelse för att liksom kunna se det framför mig. Jag läser nu Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015) för att fylla i dessa luckor. Ber att få återkomma om den saken således.]

***

Den stora frågan som boken lyfter, och som Henrich besvarar i slutkapitlet (om än inte under denna flagg), är istället: Ska vi förkasta Inglehart, moderniseringsteorin, och thrive/survive-modellen?

Min förståelse har länge varit att människor kommer att vara schimpanser under knapra förhållanden, och bonoboer under frodiga förhållanden. (Se utdraget i detta inlägg, eller ännu hellre hela kapitel 5 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) Det intressanta med The Road är hur Viggo Mortensen ska kunna vara en god människa i en ond värld. Grad av välstånd är med andra ord den oberoende variabeln.

Henrich tar mig mycket bryskt ur denna villfarelse. WEIRD:ness och proto-WEIRD:ness utvecklas långt innan BNP-tillväxten exploderar i Europa - snarare är det de socio-kulturella och på individnivå psykologiska förändringarna som så småningom driver tillväxten. Med risk för att alltid tro på det jag läste senast måste jag vara helt transparent med att jag köper Henrichs tes och resonemang till allra största del härvidlag.

Implikationerna av detta är läskiga men belysande. Det räcker inte med välstånd för att förändra en population, även om läskunnighet och marknadsexponering &c. givetvis gör skillnad. Henrich pekar på en kausal loop där thrive-tanken återupprättas till viss del - inte olikt argumentationen i den gamla kioskvältaren Jämlikhetsanden understryker Henrich vikten av uppväxtmiljö i termer av materiell och emotionell trygghet. Men, grunden är ändå att WEIRD:ness inte gärna infinner sig i släktskapsbaserade kulturer - det finns ingen bra grogrund.

Det läskiga är så klart att vi - även om vi stärker bilden av att genetisk variation inte spelar så stor roll - behöver deala med en rätt trögrörlig verklighet där vissa populationer inte raskt kommer att kunna slussas in i det WEIRD:a. Enskilda kan såklart absorberas av en ny kultur - och där vidhåller jag att graden av segregation och enklavisering är oerhört viktig - men det tar lång tid att skaka av sig forna institutioners spöken även för invandrare. Att släppa ner WEIRD:a institutioner i kontexter som helst saknar grogrund är så klart ännu svårare.

Vilket ställer följdfrågan: Varför kan vissa (asiatiska) länder klara det? (Henrich pekar liksom Antropofagi bland annat på Meijirestaurationen.) The Weirdest... argumenterar för att Diamonds modell i stort håller för att besvara en saken - på grund av en mer intensiv kulturell evolution på den öst-västligt utsträckta eurasiska kontinenten, har vi feta civilisationer i Kina och Japan och Korea, som haft goda förutsättningar att emulera den västerländska framgångssagan - vilket alltså också skett. Liksom Antropofagi pekar Henrich också ut islam som en hindrande faktor i MENA - att förespråka polygami och kusingifte gör under för släktskapsintensiva institutioner, och plöjer salt i jorden så vitt alla frön till WEIRD:ness anbelangar.

***

Vilket då för oss vidare till nästa association: Behöver distinktionen mellan Somewheres och Anywheres revideras? (Se även: PR eller rykte?) Det känns plötsligt uppenbart att Anywheres=WEIRD, och Somewheres=släktskapsintensiva. Om vi ser västvärlden som en plats med ett tjockt kosmopolitiskt lager - många Anywheres - och the rest-världen som en plats med ett tunt kosmopolitiskt lager - många Somewheres - så har vi ändå inte tagit hänsyn till att: Alla i västvärlden är ganska WEIRD, även kretinerna, och alla i the rest-världen är släktskapsintensiva, även eliterna

När jag pratar om svårigheten med demokrati och jury-teoremet, så antar jag att den korrupta eliten i tredje världen bara är klokare än vad naiva västerländska demokrativurmare än - att pakistanska dynastier känner sin populas, och vet deras begränsningar. Henrich påvisar emellertid att släktskapsintensiv kultur genomsyrar även eliter i dessa länder, och att vi därmed inte kan förvänta oss Cripplemind-beteende ens från politikeradel eller tjänstemannakast. Jag skrev:
Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Men, det är alltså inte (enligt min nya förståelse post The Weirdest People...) befolkningens låga utbildningsnivå eller fundamentalism som är (det enda) problemet. Ett lika stort problem är elitens nepotism, klantänkande och korruption. Problemet kan ju tydligen bootstrappas, som Kina, Japan och Sykorea visat, men exakt vad som krävs för att detta ska kunna ske vet jag inte riktigt. Förutom då, som sagt, att islam verkar vara ett stort hinder för att bryta upp den släktskapsintensiva institutionerna som hindrar WEIRD:ness. (Men, även MENA går ju "framåt".)

Den goda nyheten är att "liberalism" och WEIRD:ness knappast är förbehållet någon slags elit - det är mer en kulturell åskådning, historiskt sett kanske mer typisk för medelklassen, än vad det är en slags elitistisk eskapism från det lokala.

***

En sista liten digression blir att knyta ann till ensamhets-typologin Äggskalet. Som jag skriver i anslutning till Somewheres/Anywheres-diskussionen så är gruppen, platsen och traditionerna viktiga för människan - ungefär samma saker saknar Äggskalet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

Men, som synes plågas Äggskalet även av Skriket Från Vänster, dvs. sin tvångsmässiga analytiska förmåga. (Se även: Sorg och ensamhet.) Att använda sina statiska modeller till att stansa pepparkakor ur den eftergivliga data-degen, det är typiskt WEIRD. Henrich gör en stor sak av just den analytiska förmågan, som många andra psykologiska typer tycks sakna eller nedvärdera. På ett sjukligt plan ger detta såklart en förfrämligande från verkligheten, denna märkliga röra av fenomen som aldrig vill passa i kategorierna, och som egentligen är oväsentlig i jämförelse med själva teoretiserandet. Den som väl tar sig ann Henrichs bok kommer troligen att se fler paralleller mellan WEIRD:ness och ensamhetstypologin.

***

Kort och gott en läsvärd lunta. Inte en död sekund!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar