Antropofagi

onsdag 3 mars 2021

Aztekernas bildkonst och individualismen (samt lite om kulturell evolution)


***

I fabeln om Jesus Christersson och FBT slogs Antropofagi av idén att släktskapskoefficienten skulle kunna ha implikationer för FBT-teoremet. Om Fitness Beats Truth, så borde det vara skillnad på en situation där det inklusiva fitness-måttet är högre på grund av en hög släktskap, och där fitness framförallt är en fråga för individen själv. rB>C, liksom.

Strax efter att denna fabel smiddes, trillade kännedom in om Joseph Henrichs nya bok om WEIRD:a människor - Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic. Jag skrev:
I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära.
Jag har precis börjat läsa boken, men har redan börjat pattern-matcha de centrala idéerna på gammal skåpmat i min hjärna. Således kommer jag vilja dryfta huruvida thymos och prestige-hierarkier hänger ihop med sjunkande släktskapskoefficient och individualistiska/prestationsbaserade kulturer som den kapitalistiska. Men vi måste nästan börja med aztekerna. 

Och en liten påminnelse om vad kulturell evolution kan innebära. Låt mig föreslå en lite struktur för att hålla reda på de eventuellt intressanta begreppen:

Rekursiv genetisk-kulturell evolution
  • Eftersom kulturella sedvänjor ger oss fitness, så selekteras vi (genetiskt) för kognitiva och motoriska adaptioner för att lära oss kulturell kunskap och sprida den vidare till våra barn.
  • De ovanstående blir en rekursiv utveckling mot mer av båda: Ju högre kapacitet vi har för att lära och vidarebefordra kulturell kunskap, desto större fitness-implikationer kommer vår kulturella kunskap kunna ha, och ju större fitness-implikationer vår kulturella kunskap kan ha, desto starkare blir selektionstrycket på oss att utveckla kognitiva och motoriska adaptioner för att lära och lära ut kulturell kunskap.
  • Eftersom bra idéer kan gynna oss, kan vi anta att vi selekterats för att emulera framgångsrika individer, oavsett släktskap, och alltså tillägna oss andra modell-individer än våra föräldrar. Vi är således härmapor. Även adaptioner för att lära av andra (framgångsrika) modell-individer kan tänkas vara föremål för en rekursiv genetisk-kulturell evolution, eftersom större förmåga att identifiera och härma framgång kan ge en större nytta av att identifiera och härma framgång, vilket kan ge ett starkare selektionstryck för att identifiera och härma framgång, &c.
Memetisk evolution
  • Symbiotisk meme-selektion. Att kulturell kunskap har fitness-implikationer, ger en kulturell evolution där bärare av bra idéer/sedvänjor/memes överlever mer än andra individer, och sålunda konkurrerar ut dessa. Här sammanfaller memetisk evolution med det naturliga urvalet (av människors genotyper), eftersom vi tänker oss att en idé överlever och reproducerar sig genom att den mänskliga bäraren överlever och reproducerar sig (och idén). (Se Bois in the Hood och Huruvida sanningen vinner i längden.)
  • Parasitisk meme-selektion. Memetisk evolution sker även genom att memes och idéer har parasitiska kvaliteter. Exempelvis kan en viss idé selekteras för om den appellerar till genomsnittliga människor, utan att för den skull ge fitness-vinster - kanske är idén i fråga rent av skadlig. På lång sikt borde vi förvänta oss en slags parasitiskt jämviktsläge, i och med att människor som är känsliga för dåliga idéer kommer att selekteras bort. (Vi kan i överförd bemärkelse tänka på självmordskulter som ett ebolavirus, som dödar värddjuret för snabbt för att få pandemisk spridning.) (Memes kan ha adaptioner för att "lura" människor, såsom islams avfällings-policy.)
  • Memetisk-evolutionärt Chesterton's fence/Price-ekvationen för memes. I den mån vi identifierar och härmar andra framgångsrika individer - oavsett släktskap - uppstår ett memetiskt selektionstryck som inte bygger på selektering av organismer, utan på attraktivitet för mänskliga sinnen. (Detta sker alltså symbiotiskt eller parasitiskt, men vi människor selekteras rimligen för att känna igen äkta framgång.) Eftersom vi är dåliga på att förstå exakt vad i ett paket av kulturella sedvänjor som ger framgång, och därför härmar brett, blir Price-ekvationen viktig för att förstå memetisk fitness - en meme kan ha fitness genom en samvariation med en annan meme, som egentligen är den som ger själva framgången. Vi selekteras troligen för att härma brett och utan någon vidare precision, eftersom nyttan av kulturella sedvänjor är svåröverblickbar. När vi inte kan förstå nyttan, kan vi inte riva Chesterton's fence. Ser vi att en framgångsrik person dricker silverté, då ska vi säkert dricka silverté. (Ibland är det till och med så att en meme får sin nytta av att vi inte förstår den.)
[Uppdatering pga. läsarkritik: Detta.]

Grupp-selektion av människor överlappar med kulturell evolution
  • På gruppnivå kan vissa grupper av människor överleva bättre pga. kultur; reproducera sig mer pga. kultur; och locka till sig nya medlemmar från andra grupper pga. framgång pga. kultur. Olika memes konkurrerar om själarna.
  • Ur det här perspektivet kan vi säga att memen/kulturen/sedvänjan blir kollektiv-nivån à la Okasha, och gruppnivå-egenskapen blir antalet människor (eller deras framgång. Nota bene, den tillämpade anti-natalismen och den demografiska transitionsmodellen.)
  • Vi kan alltså tala om gruppnivå-selektion av grupper av människor, men det finns läckage av människor mellan grupperna, och det är egentligen selektionen av kulturella sedvänjor/idéer/memes som blir intressant. Den kan ju - som sagt - ske genom att gynna människorna, eller genom att överföras mellan människorna.
Kulturell evolution ger biologiska förändringar som inte är genetiska
Den här strukturen är rätt känslig för invändningar. Vi kan till exempel titta på symbios-parasitism-dimensionen. Det är lätt att föreställa sig idéer som gynnar en grupp, men som är "parasitisk" på en annan. Exempel: Militarism och WW1-style krigspsykos, i den mån sådan glädjeyra över att få möjlighet att dö nu kanske gynnar någon viss grupp i samhället.

Men värre blir det när vi beaktar att koordination är en dygd, även om den sker till en kostnad av orättvisa. (Se: Orättvisans uppkomst; nyttan av underkastelsen; och pladdret.) Det som ser parasitiskt ut, kan ändå vara en bra koordineringsmekanism. Så kan exempelvis även kvinnor gynnas av patriarkatet, eftersom det ger samordningsvinster att dela upp arbetsuppgifter.

Vilket för oss in på distinktionen mellan funktionalitet och sedvänja. En meme som är helt funktionell selekteras för på sina egna, unika meriter - så kanske vi skulle kunna se "pilbågen" som ett kulturellt kunskapspaket som är helt funktionellt. En meme som tjänar som koordineringspunkt, men som hade kunnat vara vilken som helst annan koordineringspunkt, kan vi kalla för en sedvänja. På skalan mellan funktionalitet och sedvänja finns det ett kontinuum av mer eller mindre godtyckliga, och mer eller mindre funktionella, idéer, trosföreställningar, uppfinningar, &c. memes.

Viktigast att hålla i huvudet är nog att kultur spelar jättemycket roll. Vi bör erinra oss att beteendegenetikens lagar låter oss förklara all variation i mänskligt beteende med ca 50% gener, och 50% kultur.

Vi bör också erinra oss att en människa utan kulturell kunskap inte kan överleva någon som helst naturlig miljö short of en Supermarket. Men, med kulturell kunskap har människan den bredaste amplitud som i alla fall jag känner till; från månen till Marianergraven; från tropikerna till polartrakterna.

Kulturell kunskap gör stor skillnad. Shit's untrivial.

***

Henrich (The Weirdest People in the World) beskriver som sagt hur en "kulturell mutation" - Katolska kyrkans äktenskapsregler - mer eller mindre av misstag slog sönder de släktskapsbaserade kulturella institutionerna - klanerna och ätterna - som tidigare dominerat även i Västeuropa. Antropofagi ser fram emot att läsa klart boken, och förstå om en sjunkande släktskapskoefficient är en del av det här teoribygget, eller om det mer handlar om just kulturella institutioner. Frågan är kompliceras, och kulturell evolution är - som synas ovan - ett mångbottnat begrepp där det lätt kan ske klavertramp i form av slarviga analogier eller förhastade slutsatser.

Hur det än ligger till med kopplingen mellan faktisk genetisk inavel och släktskapsbaserade kulturella institutioner, så verkar den påföljande individualismen - dragen till sin spets av Luther och (enligt den klassiska weberianska förklaringsmodellen) kapitalismen - ha lett till omfattande psykologiska och kulturella förändringar hos människor. Henrich redogör i detalj för detta, och jag kan bara applådera insatsen och hänvisa till boken. (Samt associera till The Master and His Emissary - uppenbarligen är lutheranism-individualism-kapitalismen ett projekt för vänster hjärnhalva. Vilket gör rätt mycket för att förklara Antropofagis ensamhets-typologi; brist på nyans, brist på relationer, brist på sammanhang.)

Det är vad jag skulle vilja kalla "vedertaget" att den europeiska bildkonsten utvecklades i en mer individualistisk riktning, före det att Luther spikade upp sina teser i Wittenberg. Det är möjligt - ja, troligt - att Henrich kommenterar detta skeende i den bok jag alltså nyss påbörjat. Min egen självständiga tanke är i nuläget hur som helst att en individualistisk ideologi mycket väl kan ta sig uttryck i en individcentrerad bildkonst.

Vilket alltså för oss till "början" av det här blogginlägget: Aztekerna!

Antropofagi har konstaterat att Aztekernas kultur präglades av människooffer, dödsgudar, och vad vi skulle kunna kalla "dåliga värderingar". Allt detta tycks skildras i en bildkonst som bäst kan beskrivas som lego-gubbar som hugger huvudet av varandra. Det individcentrerade porträttmåleriet tycks inte, så vitt mina källor säger mig, ha fått något större genomslag i Aztekriket.

Låtom oss med dessa ord kasta oss in i: Korrespondens med akademien!

***
Hej David [Dunér, Professor vid Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet]

[...]

Så vitt jag uppfattar det finns det en idé om att individualismen speglas i utvecklingen av konsten under medeltiden - från mer schablonartade och tvådimensionella skildringar av människor i grupp (och kanske mer som representanter för sitt skrå eller sina ständer), till mer individualiserade porträtt-målerier och mer realistiska skildringar av individer. Det här kanske är en slags myt eller faktoid, men den tröskas i alla fall ofta i diverse idéhistoriska populärvetenskaplig litteratur.

Fråga 1: Finns det ett korn av sanning här? Hur tänker man sig att sambanden ser ut?

Mitt egentliga intresseområde just nu är Aztek-riket. Aztekerna verkar ha haft den mest morbida föreställningsvärld och mytologi som man kan tänka sig. I princip alla gudar var dödsgudar, och alla krävde människooffer. Aztekerna verkar ha ägnat mycket tid och energi åt att offra människor, även från den egna befolkningen, och även åt självplågeri och flagellantism. Ritualerna återges ofta i stiliserade - och väldigt blodiga - målningar.

Fråga 2: Kan vi göra en motsvarande analys av aztekernas konst? Den är om möjligt ännu mindre individualiserad än den tidigare medeltida konsten - människorna ser i princip ut som lego-gubbar (som i regel typ halshuggs eller äts av jätteormar).

Fråga 3 [...] Kan vi göra någon koppling mellan en avsaknad av individualism, så som den eventuellt återspeglar sig i konsten, och det myckna människooffrandet? Någonting säger mig att aztekerna inte hade resonerat så mycket kring vad vi idag skulle kalla "liberala värden", mänskliga rättigheter, &c.

[...]

Vänliga hälsningar [Antropofagi]
***
Hej [Antropofagi],

Din fråga bör främst ställas till en konstvetare. Men det är riktigt att det sker en förändring av porträttkonsten från medeltiden till den nyare tiden, som har att göra med renässansens centralperspektiv och en framväxande borgarklass.

Vad gäller aztekerna får man tänka på att de skriftliga källor som vi har efter dem många gånger är beroende av den bild som spanjorerna velat ge. Så man bör vara källkritisk inför det faktum att de förmodligen inte ger hela bilden, och ett tämligen ensidigt bild.

Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.

Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.

Hälsningar,

David

***

Antropofagi tackar akademien och den tredje uppgiften, och ber att få återkomma med uppdateringar i frågan när ytterligare visdom trillar in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar