The Blank Slate - inte riktigt en recension

Ofta tänker man: Jag tror inte jag behöver läsa den där boken! Jag har hört så mycket om den, att jag vet exakt vad det står i den.

Men ofta bedrar man sig. Antropofagi har äntligen läst Pinkers The Blank Slate (2002), och kan rapportera: Otroligt läsvärd, helt oavsett annan diet.

Men visst, vi ser ett överlapp mellan The Blank Slate och annat som tänkts i Antropofagistugan under de senaste åren. (Som så ofta förr, men då med t.ex. DN, Kant och Scott Alexander.) Låt mig ta några exempel:

Singer, jämlikhet och feminism. Kärnpoäng: Jämlikhet ska inte hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. Pinker är glasklar härvidlag. Skulle vi återupptäcka det trivialt korrekta att vi icke alla är kvalitativt identiska i alla avseenden, så ska detta inte riskera att vara skäl för att överge det normativa, moraliska "bör":et om jämlikhet.

Brott och straff - gott och äckligt blod. Civilisationens företräde är att blodtörst inte förväxlas med hämndbegär - vi försöker träffa så rätt som möjligt i våra avskräckande åtgärder. Pinker formulerar det som att civilisationens kännetecken är att inte tråla onödigt brett - träffsäkerheten är viktig i avskräckande syftet. Personer och andra varelser eller ting, som inte kan antas avskräckas, behöver vi heller inte straffa - därav straffmyndighet, prövning av psykiska tillstånd, etcetera.

Vidare gör pinker distinktionen mellan svag, respektive stark eller greedy, reduktionism. Antropofagis krock med Khalifen får här lite ljus kastat på sig. I samma andetag går Pinker vidare med att kasta ljus på det av Antropofagi omdiskuterade lådkomplexet (hierarchical reductionism), och varför högnivålådor är intressanta:

Alltid gött att ha sitt eget finger med i citatet!

Vi hittar också passager som mördar Antropofagiklassiker som Postmodernismens gränser...

...hur vi bildar oss kategorier och begrepp i hjärnan...

...hur vi använder kategorier för att göra prediktioner om världen, givet våra mål...

...samt hur våra rätt och fel i detta avseende beror på huruvida vi tillämpar mode 1 eller mode 2-förmågorna.

Det här var verkligen några högst randomly valda exempel på saker som Antropofagi gärna hade velat veta redan 2002, vilket är en indikation på att jag inte alltid nödvändigtvis bör vara motvals och vägra läsa böcker som jag uppfattar som populära.

***

Nåväl. Pinkers bok är många saker som är bra. Men den är samtidigt också inte många saker som är dåligt. Detta får mig att vilja återbesöka min korrespondens med Jalmert, samt den artikel han där länkar.

I sin artikel om genusvetenskapens kritiker skriver Jalmert:

"Att tro att biologin bestämmer våra liv är ett vanligt argument från antifeminister. Att tro att naturen har en mening är också vad många framför när de säger att 'gener har avsikten att föröka sig' eller att 'gener syftar till…' Men, men, men, gener kan faktiskt inte tänka. Gener bär inte på något slags tankeförmåga. Att hävda att de gör det är ytterst ovetenskapligt."

Pinker noterar att Dawkins selfish gene är en användbar metafor, men att den samtidigt härbärgerar en sammanplandning mellan ultimat respektive proximate cause. The ultimate cause för ditt sexuella beteende är evolutionärt - att förplanta sig. Detta enligt evolutions-tautologin - det som finns, det finns, och det som inte finns, det finns inte. Däremot är ditt proximate cause för att knulla att det är gött! Individens orsaker och evolutionärt förklarade orsaker är på helt olika nivåer av vår modell av verkligheten. Jalmerts kritik mot genusvetenskapens kritiker är dålig, halmgubbig och lite märklig, men kanske eventuellt begriplig i ljuset av Dawkins själviska gen-trop.

Jalmert skriver sedan:

"Antifeministerna hävdar ofta att vi föds olika och att feminister inte accepterar detta. Och det är den gamla vanliga argumentationstekniken, att tillskriva feminister uppfattningar som är komplett orimliga varpå man argumenterar emot dessa."

 Tja, hm. Så kan det vara. Jag har givetvis ingen komplett kartläggning över vad alla antifeminister respektive feminister tror eller inte tror. Jalmerts poäng ställer också en viktig fråga till Pinkers bok - hur mycket av Pinkers bok är totalt trivialt? Hur mycket av hans redogörelse av blank slate-paradigmet är halmgubbe? Faktum är att Pinker säger ungefär samma sak som Jalmert, när detta menar att ingen "missar att vi föds i olika biologiska kroppar."

Har vi hamnat i två läger, där båda tycker nästan samma sak, men där båda halmgubbar ut motparten på extremen, sas.? Är det som att sossar kallar moderater nazister, och moderater kallar sossar kommunister, fast de i sak tycker rätt lika? Behöver både Jalmert och Pinker halmgubba till det lite för att skapa ett säljande drama?

Ack: Pinkers grundliga uppgörelse med blank slate-doktrinen - dvs. att vi alla är oskrivna blad som helt och hållet fylls i och med miljöpåverkan - återkommer i Jalmerts svar:

"Jag har en annan uppfattning, enkelt uttryckt att vi föds i olika kroppar och att normer i mänskliga strukturer tolkar dessa olika kroppar till olika mönster. Vi gör ju en åtskillnad mellan biologiskt kön och genus, engelskans sex och gender."

Utsagan må vara diffus, men den andas onekligen en tanke om att genus är helt normbestämt. (Lite mer om normer.) Här måste jag landa i att Jalmert är den mer oärlige, som de facto tillämpar en motte-and-bailey-doktrin på postmodernistiskt manér. Jalmert indikerar okontroversiell ståndpunkt å ena sidan, men å andra sidan torgför han också en superkonstruktivistisk idé som är mer svårförsvarad. Pinker är mer genomgående konsekvent, i alla fall The Blank Slate igenom.

Slutligen påstår Jalmert i sin artikel att en Cordelia Fine gått igenom antifeministernas favoritreferenser, som tydligen inkluderar Pinker - tvärt emot vad hans bok får en att tro, men så verkar ju Jalmert också, symptomatiskt, sammanblanda genusvetenskap med feminism (vilket många av feminismens vedersakare tyvärr också gör - så även jag vid tillfällen). Jalmert:

"Bland de som Fine visar att deras slutsatser inte håller vid en vetenskaplig granskning är namn som antifeministerna hänvisar till även i Sverige. Här finns John Gray, Simon Baren-Cohen, Susan Pinker, Steven Pinker, Christina Hoff Sommers och flera. En del av dem är seriösa forskare medan andra är rena tyckare. Oavsett det visar Fine att deras slutsatser om psykiska, mentala skillnader som beroende av biologiska skillnader är överdrivna."

Antropofagi blir genast nyfiken - jag har väldigt svår att se hur stora delar av The Blank Slate enkelt skulle kunna vederläggas. De stora frågetecken som finns är Pinker mycket ärlig med, och många av hans bästa poänger är rent vetenskapsfilosofiska. Så vem är då Fine, som så mäktigt kör över Pinker? Jag antar att jag får läsa Fines bok själv, men tills det är gjort kan jag notera att viss kritik har riktats mot boken från akademiskt håll (jag inkluderar allt från wikis avsnitt om academic reaction, för att inte riskera att körsbärsplocka):

"Simon Baron-Cohen reviewed the book in The Psychologist. In it, he accused Fine of 'fusing science with politics,' writing, 'Where I – and I suspect many other contemporary scientists – would part ways with Fine is in her strident, extreme denial of the role that biology might play in giving rise to any sex differences in the mind and brain. ...(she) ignores that you can be a scientist interested in the nature of sex differences while being a clear supporter of equal opportunities and a firm opponent of all forms of discrimination in society.' Fine responded in a published letter to The Psychologist, stating 'The thesis of my book (no veils required) is that while social effects on sex differences are well-established, spurious results, poor methodologies and untested assumptions mean we don’t yet know whether, on average, males and females are born differently predisposed to systemizing versus empathising.'

Former APA President Diane F. Halpern, co-author of the article 'The Science of Sex Differences in Mathematics and Science' that Fine criticizes in Delusions of Gender, reviewed the book and concluded that it was 'strongest in exposing research conclusions that are closer to fiction than science...[but] weakest in failing to also point out differences that are supported by a body of carefully conducted and well-replicated research', noting that Fine largely ignores the latter body of research. 

Stanford neurobiologist Ben Barres stated in a review for the Public Library of Science Biology that Delusions of Gender 'should be required reading for every neurobiology student, if not every human being.'

Lewis Wolpert, a developmental biologist who is the author of Why can't a woman be more like a man?, in a video lecture stated that Fine '[hasn't] got a clue about biology'. However, he offered no specific criticism of Fine's claims. 

McCarthy and Ball (2011) reviewed the book in the journal Biology of Sex Differences. They acknowledged that 'Prompting laypeople to adopt a more critical view of overly simplistic views of complex data sets is a goal any scientist can support, and for that we applaud (Fine's) efforts.' However, their overall review is not positive, and they suggest that Fine's book presents an oversimplified and seriously distorted characterization of neuroscience as applied to the study of sex differences. They expressed disappointment that Fine's book '...can be vexing in the ways the scientific study of sex differences in brain and behavior is portrayed and (how) the current state-of-the-art is presented.' However, later work by Fine published in the journal Neuroethics identified systematic issues in the way human neuroimaging investigations of sex differences tend to be investigated, contra the notion of a few 'bad apples'. Many of the criticisms of such work made in Delusions of Gender were noted in the article 'Perils and pitfalls of reporting sex differences' by Donna L. Maney, as part of a Philosophical Transactions of the Royal Society Theme Issue 'Multifaceted origins of sex differences in the brain', compiled and edited by McCarthy in 2016.

Evolutionary biologist Marlene Zuk, reviewing the book with Rebecca Jordan-Young's Brain Storm, in the Quarterly Review of Biology wrote: 'It is important to emphasize that neither author advocates throwing the gender-neutral baby out with its pink or blue bathwater ... The books are good ammunition for arguments with people who think science has incontrovertibly shown biological bases for gender differences such as mathematical ability. At the same time, they are not simply claiming that 'it is all culture' or that science can play no role in understanding gender. Both Fine and Jordan-Young want better science, not less of it.'

Vi ser således en blandat mottagande av Fines verk. Att Jalmert lutar sig mot Fine är väl fine, men lite ironiskt eftersom han själv kritiserar tendensen att luta sig mot enskilda verk eller studier. Framförallt handlar iaf. The Blank Slate på inget sätt uteslutande om kön eller genus (inte ens särskilt mycket) - den handlar om att det är dåligt att hänga upp jämlikhetstanken på premissen likhet, att vi inte kan bortse från evolutionära och genetiska förklaringar till våra beteenden.

Däremot så angriper Pinker absolut, och med goda poänger, det paradigm som socialkonstruktivismen i stort bygger på. Det har jag svårt att se hur Fines bok skulle kunna demontera.

***

Sammanfattningsvis presenterar Pinker konstruktivt, läsvänligt och initierat en kedja av viktiga filosofiska, evolutionsbiologiska och -psykologiska, samt sociologiska insikter och argument. Hans världsbild framstår som synnerligen sammanhängande, och han hinner avhandla en rad centrala tankenötter. Typ lite sådär obligatorisk läsning för högstadiet, kan jag känna.

Men nu tror ni att ni inte behöver läsa The Blank Slate va? Att ni redan läst den genom osmos? Tänk igen. Ty axplocket i detta inlägg är inte ens en tusendels hektar av de intellektuella åkrar (???) som Pinker pinkar på.

Heder, del 2

(Del 1.)

Men om det är du som är Judas?

Jesus kanske är en jävla idiot? And that money, son. 30 silverpengz. Du har ju barn att mata; dyra skinnskor att få skräddade. Konsumism att idka, och ekorrhjul att hålla snurrandes. Det gör man inte på pur passion för Kulten. Jagad och romare och överstepräster. Lite motvind dära.

Dessutom; på vilka grunder fördelar vi ens ansvar? I ett deterministiskt-mekanistiskt universum, menar jag. Judas var förutbestämd att förråda Jesus. Men, Bibelfrågan går helt Newcomb's problem (också här och här) på det perspektivet:

"Judas förrådde Jesus genom att överlämna honom till Stora rådet, men han blev inte utvald till förrädare. Det var inte Gud som bestämde att han skulle förråda Jesus, utan det var Judas eget fullkomligt fria val. 

Att det var känt på förhand (av Gud och av den/de profeter han uppenbarat det för) att han skulle förråda Jesus berodde på att han skulle göra det. 

Vi måste komma ihåg att det inte är profetian som bestämmer händelsen, utan tvärtom. Det är den framtida händelsen som bestämmer profetian. Det gäller alla profetior. Det är inte den som uttalar profetian som bestämmer vad som ska ske i framtiden, utan profeten bara ser eller får veta på annat sätt vad som kommer att hända. 

Man skulle kunna jämföra det med att vi står på ett berg och tittar långt fram längs den väg vi ska åka och på förhand ser vad vi ska passera eller möta. Det innebär inte att det är vi som beslutar eller avgör hur det ska se ut längs den väg vi kommer att åka, utan bara att vi får en mer eller mindre detaljerad skymt av det innan vi kommer dit. 

På samma sätt var det den framtida handlingen, som Judas utförde helt av egen fri vilja, som Gud såg och uppenbarade för profeten. 

Själv visste Jesus, åtminstone när den sista påsken närmade sig, att hans verksamhet snart var över. Han visste att någon skulle förråda honom och överlämna honom till motståndarna. Och när de satt där och åt den sista kvällsmåltiden tillsammans innan förräderiet och gripandet i Getsemane visste han troligen även vem som skulle svika honom. Men varken Jesus eller Gud hade bestämt att det skulle ske, när det skulle ske, hur det skulle ske eller vem som skulle göra det. 

Det beslutet var helt och hållet Judas eget." (Antropofagis fetstil.)

***

Vi får här anledning tillbaka på gammal Filosoficirkel-korrespondens, tror jag. Inte helt stringent kopplat till huruvida the predictor bestämmer framtiden, men ändå relaterat. Det långa citatet i början kommer från Scott Aaronsons artikel om free bits. Antropofagi:

"Lite långt upplägg men det får ni tolerera.

'2.12 The Libet Experiments 

Haven’t neuroscience experiments already proved that our choices aren’t nearly as unpredictable as we imagine? Seconds before a subject is conscious of making a decision, EEG recordings can already detect the neural buildup to that decision. Given that empirical fact, isn’t any attempt to ground freedom in unpredictability doomed from the start? 

It’s important to understand what experiments have and haven’t shown, since the details tend to get lost in popularization. The celebrated experiments by Libet (see [55]) from the 1970s used EEGs to detect a “readiness potential” building up in a subject’s brain up to a second and a half before the subject made the “freely-willed decision” to flick her finger. The implications of this finding for free will were avidly discussed—especially since the subject might not have been conscious of any intention to flick her finger until (say) half a second before the act. So, did the prior appearance of the readiness potential prove that what we perceive as “conscious intentions” are just window-dressing, which our brains add after the fact? 

As Libet acknowledged, an important gap in his experiment was that it had inadequate “con- trol.” That is, how often did the readiness potential form, without the subject flicking her finger (which might indicate a decision that was “vetoed at the last instant”)? Because of this gap, it was unclear to what extent the signal Libet found could actually be used for prediction. 

More recent experiments—see especially Soon et al. [82]—have tried to close this gap, by using fMRI scans to predict which of two buttons a person would press. Soon et al. [82] report that they were able to do so four or more seconds in advance, with success probability significantly better than chance (around 60%). The question is, how much should we read into these findings? 

My own view is that the quantitative aspects are crucial when discussing these experiments. For compare a (hypothetical) ability to predict human decisions a full minute in advance, to an ability to predict the same decisions 0.1 seconds in advance, in terms of the intuitive “threat” to free will. The two cases seem utterly different! A minute seems like clearly enough time for a deliberate choice, while 0.1 seconds seems like clearly not enough time; on the latter scale, we are only talking about physiological reflexes. (For intermediate scales like 1 second, intuition—or at least my intuition—is more conflicted.) 

Similarly, compare a hypothetical ability to predict human decisions with 99% accuracy, against an ability to predict them with 51% accuracy. I expect that only the former, and not the latter, would strike anyone as threatening or even uncanny. For it’s obvious that human decisions are somewhat predictable: if they weren’t, there would be nothing for advertisers, salespeople, seducers, or demagogues to exploit! Indeed, with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time. So better-than-chance predictability is just too low a bar for clearing it to have any relevance to the free-will debate. One wants to know: how much better than chance? Is the accuracy better than what my grandmother, or an experienced cold-reader, could achieve? 

Even within the limited domain of button-pressing, years ago I wrote a program that invited the user to press the ‘G’ or ‘H’ keys in any sequence—‘GGGHGHHHHGHG’—and that tried to predict which key the user would press next. The program used only the crudest pattern-matching—“in the past, was the subsequence GGGH more likely to be followed by G or H?” Yet humans are so poor at generating “random” digits that the program regularly achieved prediction accuracies of around 70%—no fMRI scans needed! 

In summary, I believe neuroscience might someday advance to the point where it completely rewrites the terms of the free-will debate, by showing that the human brain is “physically predictable by outside observers” in the same sense as a digital computer. But it seems nowhere close to that point today. Brain-imaging experiments have succeeded in demonstrating predictability with better-than-chance accuracy, in limited contexts and over short durations. Such experiments are deeply valuable and worth trying to push as far as possible. 

On the other hand, the mere fact of limited predictability is something that humans already knew, millennia before brain-imaging technologies became available! And to whatever extent the intuition for free-will-as-unpredictability survived that earlier folk-knowledge, it seems like it mostly also survives the recent fMRI experiments, whose predictive successes haven’t been obviously more impressive.'

Jag tycker väl att Scotts artikel avhandlar saken till största del. En fråga är väl huruvida fri vilja förstörs av förmåga att förutsäga agentens handlande. (Jämför Newcomb's problem.) Men i den mån vi tänker oss fri vilja är det väl endast som ännu en länk i den deterministisk-reduktionistiska världen. Så lite fri vilja istället för lite muskelfibrer eller kugghjul eller tyngdkraft. En kognitiv liten process som upplevs som olik allt annat på grund av att den känns så från insidan. Hej lilla jagupplevelse!

Men det jag tycker är lite mer intressant är passusen: 'Indeed, with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time.'

Så låt oss lämna fri vilja därhän och prata om 'fri vilja' inom citationstecken.

Är själva konceptet inkompatibelt med själva jagupplevelsen? Jagupplevelsen ska ju traditionellt sett vara stabil över tid. Ett gäng gamla greker eller dylika har väl frågar sig vad som är kvar av Mig om alla celler byts ut. Är det samma skepp om man byter ut alla delarna etc.

Men, stabilt-över-tid är för jaguppöevelsens del väl till rätt stor del att man tenderar att fatta liknande beslut i liknande situationer?

Så what im getting at är att 'fri vilja' är en central del av jagupplevelsen, men samtidigt är jagkontinuiteten en strävan mot förutsägbarhet vilket vi kan uppfatta som en erosion av 'fri vilja'.

Kan förtydliga: demens, alzheimers etc. är ju avsteg från förutsägbarhet och således avsteg från jagkontinuitet - och sannolikt, tror vi, från en mer över tid sammanhållen jagupplevelse. Så en minskad förutsägbarhet leder kanske till mer 'fri vilja', men utan Jag har vi väl lite svårt att situera denna vilja."

Cirkeldeltagare M:

"Traditioner åsido, så har i alla fall jag personligen inga problem med att föreställa mig en jag-upplevelse trots 0% förutsägbarhet utifrån. Jag har inte heller några problem att föreställa mig en känsla av fri vilja, trots 100% förutsägbarhet. 

Ifall man tror att vad som helst i princip är 100% förutsägbart så borde det i 0%-fallet bara handla om att vi ännu inte hittat vad vi ska mäta. Om oförutsägbarheten skulle bero på en mätpunkt som av någon mystisk anledning är fysiskt oåtkomlig (typ en sjuk kvant-tärning med sidor = antal val, som ligger i konstant rullning inuti hjärnan), så kommer beteendet per definition att vara oförutsägbart, men det är inget som motsäger att det fortfarande kan finnas en 'storytelling'-funktion i lagret mellan tärningen och upplevelsen i sig. Och det borde gälla oavsett hur 'biased' tärningen är."

Antropofagi:

"Förutsägbarheten har jag inga problem med heller. Dock med oförutsägbarheten. Men okej, kanske inte så mycket i jagupplevelsen, som i du-upplevelsen. Jag håller med Scott om att viss förutsägbarhet är en konstituerande egenskap i en Personlighet eller Karaktär. 

Men sure, plockar man bort att jag inte stör mig på förutsägbarheten så finns det inte några incongruencies kvar. Fråga således löst. Ack."

M:

"Precis! Du-upplevelsen. '...with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time...' 

Personlighet och karaktär är begrepp som vi definierar utifrån ett utifrån-perspektiv, medan jag-upplevelse är definierat ur ett inifrån-perspektiv. 

Jag håller med om att man lite slarvigt kan se slumpen som den ultimata fria viljan. Indeed, kan man t.ex. hävda att kvantpartiklar enligt någon modell har fri vilja utan någon som helst jag-upplevelse. Jag-upplevelse kan alltså inte vara nödvändigt för fri vilja (i den mån den existerar). 

Anledningen till att vi är så sugna på att förutsäga en persons val innan vederbörande blir medveten om det, är just att personen HÄVDAR att den har en jag-upplevelse och att den fria viljan på något mystiskt sätt härstammar från den här jag-upplevelsen. Så det är ett test av den fria viljan hos varelser som hävdar att de har 1) en upplevelse, 2) en fri vilja och 3) att de båda är oskiljaktiga. Det är inte ett test av fri vilja i allmänhet, och i synnerhet inte ett test av jag-upplevelse. 

Är 'fri vilja' (eller känsla av fri vilja, som jag antar att du menar med citationstecknen) nödvändigt för en jag-upplevelse? Det tror inte jag. Exempelvis tror jag mig ha hört en hel del anekdoter om psyk-sjuka människor som upplever att deras tankar är 100% kontrollerade, eller helt enkelt någon annans tankar. 

Är förutsägbarhet nödvändigt för en jag-upplevelse? Hur ska vi kunna veta någonting om vad som är nödvändigt för den, när vi inte har någon aning om när/var/hur den skapas? 

Jag är ledsen, men för mig blir det här samma gamla vägs ände som vanligt..."

Antropofagi:

"Jag tycker verkligen att vi tenderar att förknippa känsla-av-fri-vilja med jagupplevelse, till och med så att jag skulle kunna påstå att de är starkt överlappande, men så kanske ej är fallet. (Jag vill inte spoila den för er som inte har läst, men Ted Chiangs Story of your life är en intressant tagning på denna frågeställning.) Patologiska avvikelser är helt klart intressant, men kanske ändå understryker att vi i normala fall förknippar jagupplevelse med fri vilja-känsla."

M:

"Det finns för övrigt många saker vi förknippar med jagupplevelse. T.ex. viljan att överleva, som du själv påpekar. Gör det överlevnadsviljan nödvändig för att uppleva något? Uppenbarligen inte, med tanke på alla självmord. 

Personligen upplever jag att anledningen till att jag inte vill dö är för att bevara min upplevelse, men självmords-raten i världen tyder på att det här är ännu ett falsarium, likt den fria viljan, som i själva verket inte alls har att göra med upplevelsen. Somliga omedvetna zombie-bottar vill överleva, somliga medvetna människor vill dö."

***

Oavsett om Guds möjlighet att förutsäga Judas förräderi är kompatibelt med Judas fria vilja att förråda eller icke förråda, så måste vi återvända till frågan: På vilka grunder fördelar vi ens ansvar?

Steve Pinker driver en i min mening ypperlig linje i The Blank Slate, som jag tidigare inte recenserat här på bloggen. Jag skriver:

"Brott och straff - gott och äckligt blod. Civilisationens företräde är att blodtörst inte förväxlas med hämndbegär - vi försöker träffa så rätt som möjligt i våra avskräckande åtgärder. Pinker formulerar det som att civilisationens kännetecken är att inte tråla onödigt brett - träffsäkerheten är viktig i avskräckande syftet. Personer och andra varelser eller ting, som inte kan antas avskräckas, behöver vi heller inte straffa - därav straffmyndighet, prövning av psykiska tillstånd, etcetera."

Så: Ansvar fördelas när det gör nytta. Lite som att vi kallar SD rasister när det gör nytta.

Socialt stigma är en slags inofficiell rättslig åtgärd. Hederskulturen har en rational. (Se även Friedman.)

När vi observerar att människor reliably straffas om de bryter mot t.ex. en lag eller t.ex. ett hederskodex - ja, då aktar vi oss för att bryta mot lagen eller hederskodexet.

Detta är faktiskt hela grejen med lagen - och hela grejen med normer och social kontroll.

Exempel: Vissa av de dåliga feministerna, dvs. de som inte läst sin Singer, säger - felaktigt! - att vi lever i en våldtäktskultur. I själva verket finns det uppenbara evolutionära ultimativa orsaker för att våldta - anlag för att våldta kan tänkas finnas i populationen.

Men, eftersom vi - i motsats till vad som alltså ibland påstås - lever i en antivåldtäktskultur, så våldtar människor i allmänhet inte så mycket.

Antropofagi har tidigare skrivit om huruvida det är vanligt med sexualbrott. Med risk att gå rasist-sexisterna ärende kan jag notera att Brå, i sin senaste rapportering i frågan, pekar på en överrisk på 5 jämfört med 1, för utrikesfödda personer att vara misstänkta för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Det är den högsta överrisken, även om utrikesfödda är överrepresenterade inom de flesta brottskategorier i Brås sammanställning från 2005. (Kolla in den här sammanställningen, som länkar Brå-rapporten ifråga.)

Notera alltså att överrisken för att vara misstänkt för våldtäkt/försök till våldtäkt är högre än överrisken för att vara misstänkt för något annat brott. 

En driftig internetz-person har på eget bevåg sammanställt domar gällande just våldtäkt:

"Medan BRÅs rapport om utlänningars brottslighet studerar bakgrunden för personer misstänkta för brott, ser denna undersökning enbart till personer dömda för sexualbrott av Sveriges domstolar."

Författaren av rapporten redovisar med all önskvärd tydlighet sitt pro-SD-bias, vilket väl får antas signalera viss ärlighet och/eller försiktighet:

"Syftet är att ge en helhetsbild av härkomsten för dömda sexualbrottslingar i Sverige under 2012–2017 för att visa skillnader mellan landsgrupper, visa trender över tid samt bekräfta om det många spontant tror om utlänningar och sexualbrottslighet verkligen stämmer. Jag som genomfört undersökningen har ett Sverigedemokratiskt synsätt och gör inte anspråk på att vara opartisk, däremot gör jag anspråk på att källdatan stämmer överens med verkligheten och är statistiskt säkerställd."

Antropofagi har ingen möjlighet, och inget intresse av, att på något sätt gå i god för sammanställningen - så vitt jag kan bedöma verkar den emellertid inte uppenbart påhittad. Exempel på slutsatser som dras utifrån de kartlagda domarna är:

"Män med utomeuropeisk härkomst begår 84% av grova våldtäkter; svenskar kommer först på fjärde plats i antal dömda individer för det brottet, efter afghaner, irakier och somalier." 

"Svenska män med två inrikes födda föräldrar har begått 4,4% av överfallsvåldtäkter de senaste fem åren." 

"Svenska män med två inrikes födda föräldrar har begått 6,7% av gruppvåldtäkter de senaste fem åren."

I den mån det finns våldtäktskultur i Sverige, verkar den i alla fall inte företrädesvis omfatta svenskfödda män med svenskfödda föräldrar. Ska en tro ifrågavarande sammanställning, givetvis. Landets mest berömda kriminolog verkar inte ha alltför mycket att sätta emot den slutsatsen, ska en tro Nyheter Idag. (Fan asså, jag är ju inte 90-talist så jag är mer eller mindre internet-analfabet. Är Nyheter Idag en sån där rassig avpixlat-sida eller? Fan ingen aning.)

(Lite mer random-bakgrund från Antropofagi: Halkar vidare; kyskhet etc.; djursex; fanboy; sparkar in öppna dörrar; naturligt vs. ickenaturligt; korsbränna Alexander Bard.)

(Parentes: När jag letar sexualbrotts-relaterade Antropofagi-inlägg stöter jag på detta om Heberlein och våldtäkt. Jag måste uppdatera åsikt härvidlag. Jag skriver att: 

"Du argumenterade starkt och modigt för att våldtäkt är misshandel plus stigma. Du framstod som något rabiat i den TV-sända debattpanelen, och sattes väl lite på plats av brottsoffer-tjommen som menade att han träffade många utsatta vars upplevelser han ansåg att du icke ska förringa. Att då våga lyfta blicken och satsa på den antimoralistiska hästen är en bravur och en bedrift."

Läsningen av Pinker har fått mig att anse att det finns goda skäl att förstå våldtäkt som ett grövre och värre brott än andra typer av våldsbrott, som på ytan kan uppfattas stå i paritet. Upplevelsen av att fråntas rätten att bestämma över sin reproduktion kan evolutionärt sett antas vara väldigt jobbig. En människo-kvinna investerar väldigt mycket i att bära, föda och uppfostra en avkomma. Att då inte fritt få välja gener bland hannarna, det ska kosta på psykologiskt på samma sätt som att det ska göra ont att bränna sig på en spisplatta. Eller, som vanligt vänder jag på evolutionsargumentet... Snarare är det så att jag kan förstå att anlaget för att tycka att våldtäkt är väldigt jobbigt, kan tänkas dominera nuläges-populationen. Frågan är säkert lite mer komplicerad; det är en dåligt bevarad offentlig hemlighet att många kvinnor har våldtäktsfantasier, och att det kan finnas något attraktivt i dominanta och "sexuellt kapabla" män. Men, det jag menar är att det är rimligt att det känns väldigt hemskt att tappa kontrollen över sin reproduktion, och att våldtäkt således är någonting mer än "misshandel plus stigma." Som vanligt har jag trott att vi pratar om normer ("stigma"), när vi förmodligen pratar om human nature. Tack igen Pinker, för att du skrev din fina bok!)

***

Tjohej vilka mäktiga sidospår! 

Min poäng är bara: Det verkar som att normer och socialt stigma kan göra rätt mycket - viktigt! - jobb för utfall och effekt. Vi har ingen våldtäktskultur i Sverige - och svenskar verkar inte våldta särskilt mycket, ärligt talat.

(För #metoo-relaterade spörsmål, se etiketten #metoo samt framförallt inläggen #metoo och min röv, Fri sociologi anno 2017, Ahlström har fel om Bergman och Relationsskeppet.)

På vilka grunder fördelar vi ens ansvar? På grunderna: Kan det påverka beteenden i önskvärd riktning.

Våldtäkt må vara en sak. Lite mer av en ödesfråga är Mänsklighetens Snart Förestående Utplåning.

Om vi ska sluta förbränna fossila bränslen på ett sätt som ökar jordens medeltemperatur på ett sätt som i sin tur sätter igång irreversibla processer såsom permafrostens tinande, havsbottnarnas lössläppande av metangas, och polarisarnas förintelse - då måste vi komma på hur vi ska lösa samordningproblemet som är Internationell Politik.

Men, i Sverige då. Tja, ett sätt är att skambelägga alla individer som inte hela tiden fattar exakt rätt beslut i varje given fråga. Dvs. alla som någon gång kör bil, köper tropisk frukt, eller fiser. (Antropofagi har tidigare kallat "konsumentmakt" för "borgarnas Higgspartikel".)

Sam Harris har en poäng när han menar att de flesta människor är mer eller mindre goda, eller i alla fall neutrala, och bara agerar i enlighet med befintliga incitamentstrukturer. Ska vi skapa påverkan mer än på den minsta marginalens marginal, så ska det således till att vi skapar goda incitamentstrukturer. Det är på så sätt vi kan få många människor att agera gemensamt.

På internationellt nivå finns gå pålitliga mekanismer för att göra detta. På nationell nivå finns sådana mekanismer, men de är dessvärre demokratins gisslan. Begränsade mandatperioder och politiker som optimerar för kortsiktigt röstfiske gör att vissa suboptimala ekvilibrium är svåra att flytta.

(Inte minst skulle det göra stor skillnad om vi subventionerade fossilfria bilar, fick LKAB att sluta elda masugnarna med kol, samt byggde feta jävla shinkansen-tåg över hela värden och la ner flygtrafiken.)

Ett annat sätt att påverka beteende är just stigma och sociala konventioner. Norm-lösningen!

Ska vi skämmas jättemycket för vår tropiska frukt-konsumtion? Jag är ledsen, men det verkar inte vara en framkomlig väg givet att vi lever i vad som förhoppningsvis är en tillväxtekonomi. Visst, den evigt ökande köttkonsumtionstrenden verkar ha vänt, men det finns lite för många pusselbitar i den här ekonomin för att varje given privatperson ska kunna ha perfekt kunskap och >>> Fri Vilja <<< nog för att alltid välja rätt.

Nä, vad gäller klimatfrågan kommer vi nog inte så långt medelst det verktyg för ansvarsfördelning som vi kallar Skam. Ansvar fördelat på individen gör inte så mycket nytta i klimatfrågan. I alla fall inte här och nu, på (tillräckligt) kort sikt, och inte i strid med alla andra drivkrafter som florerar i vår sköra existens.

***

Vi börjar kanske närma oss ett svar på frågan: Vad om det är DU som är Judas?

Det verkar vettigt att du då ska behöva skämmas. Det vekar bra att fördela ansvar på individer, för att avskräcka dig från att handla fel. Skulle du ändå handla fel, verkar det bra att straffa dig, för att göra dig till ett avskräckande exempel.

Judas hängde sig när skammen blev för stor. En effektiv modell, den där sociala skammen. Eller den internaliserade varianten: Skulden. Judas skuldkänslor över det egna sveket.

***

Men, det är inte du som är Judas. Så håll ditt huvud högt och lyss till skånsk rapp tills öronen blöder.

Nah mister, I don’t work for slave wages
I don’t want my playstation to trade places with a pacemaker
I just relaxed real cool, sat back looked pass the rules
You and your pack of fools ruined my afternoon
I swear these motherfuckers got a hold of me, bloodsuckers controllin’ me
Won’t let go of me, and they throwin’ me to the wall, but I fall on my own two feet
Could it be cus I’m rollin’ trees and my block smells like potpourri
With my eyes shot red like the Cyclops in the Odyssey when I go to sleep
It is cus I don’t hold the grease? Fuck that man I flow on beats
Fuck the man patrollin’ streets, cuffin’ hands and holdin heat
I’d rather earn a dollar with a dirty collar
workin’ the early hours for something worth the bother!

Alltid litta Chords i lurarna när Judas ligger på lur och ljuger.

Ensam skåning i Sveriges äckliga huvudstad, Stockholm. (Arlanda!?!?!? Ni måste skämta...)

Så ett litet bilbiskt frö av tvivel. Judas Iskariot: 

"Namnet Judas var ett relativt vanligt judiskt namn, medan tillnamnet Iskariot kan betyda 'mannen från Kerioth' (en stad i södra Judeen), eller 'den falske'. Namnet Judas har blivit en synonym för 'svikare' eller 'förrädare'."

MANNEN FRÅN KEIROTH!? FRÅN SÖDRA JUDEEN!?!?

Eller mannen från Södra Sverige?

Från Arbetarstaden Lund?

...

Men nä. Fuck the man patrollin streets, cuffin hands and holdin heat.

I don't work for slave wages.

Darwinian left, hobbsianska fällor, och legalisering

(Bakgrund: Afroamerikanska maskulinitetsnormer; The Blank Slate-icke-recension; fyra förklaringar; anekdotika; hur farligt heroin är; ragnarök; Schelling, Somalia och SSC; krisa uppfattning på marginalen; del 2; naturligt etc.; kyskhet etc.; legalisera... mord!; otroligt mycket krokodil; hålla med en moderat; släpp klippan; knarkmord i Sverige; nu jävlar ska vi knarka; tänka lite konsekvent; lutande trendlinjer; mer mord; fyllan/villan; går åt helvete; dödligheten; hypotesomtag; folkhälsofrågorna; brottsstatistik; automatvapen och knark; skörda; skrivelsen; cannabis; Nutt; knark & confirmation; knarkvåld; buffén; dumheterna; jämlikhet; ojämlikhet; Zamjatin; yes I can; slaveri; Schelling-punkter; blandade insikter; Trädgårdhsarbetet fortsätter; blev visst postmodernism.)

Även Pinker skriver om "afroamerikanska maskulinitetsnormer". Pinker tar emellertid maskulinitetsnormer till en ny nivå, och diskuterar en hög murder rate i den afroamerikanska populationen som en Hobbsiansk fälla. Han lutar sig mot bl.a. Wilkinson (The Spirit Level), och noterar knarkekonomins våldsspiral. Datan visar tydligt att Leviathan hindrar våld, och att afroarmerikanska subkulturella communities (G-code!) liksom narkotikans oreglerade marknader är kaos.

Så, det handlar inte om att säga "maskulinitetsnormer". Det handlar om att öppna rätt låda. Om att faktiskt förklara, genom att lansera testbara mekanistiska hypoteser.

Antropofagi har självständigt resonerat sig fram till ungefär det perspektiv Pinker kallar the Darwinian Left. Det är ungefär det jag försöker förklara för Aron Flam - att det som är fel med stora delar av vänstern idag är relativismen och sanningsföraktet, inte nödvändigtvis etiken. En realistisk ontologi kan kombineras med en normativ ståndpunkt som traditionellt sett förknippas med vänstern. Här är Singers poäng central - jämlikhet bör och kan icke hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. (Se Ännu fler slutord och Singer och jämlikhet.)

Vad är då "vänstern"? Dels en utilitarist-konsekventialism, tror jag, rent moralfilosofiskt, vilket kan kopplas ihop med en respekt för utfall och empiri (även om sambandet tyvärr är svagare i verkligheten än i önsketanken). Men också en insikt som Pinker formulerar som reciprocal altruism, dvs. den evolutionärt förklarade strävan att samarbeta under vissa förutsättningar.

Genom spelteori och god vetenskapsfilosofi kan ens vägar korsa Foucaults och Nietsches. Jag har tidigare skrivit om detta Vägskäl. Jag har försökt operationalisera jämlikhet som en slags spelteoretiskt "terapeutiskt intervall", där samarbete är rationellt för alla inblandade. Jämlikhet samvarierar med färre samhälleliga problem. Och jämlikhet kan ses som ett cooperate-gynnande intersubjektivt fenomen (del 1; del 2). Att gilla jämlikhet är ju typiskt vänstern, va?

Att bara säga "låda=maskulinitetsnormer" är inte så bra. Lådan kan vara tom. Det som Pinker kallar för vänster-darwinian säger istället "reciprocal altruism"; men denna låda går att öppna! I lådan finns t.ex. evolutionära förklaringen, som är en överlåda till psykologiska och neurologiska lådstrukturer; där finns spelteoretiska teknikaliteter och ekonomiska modeller som beskriver agenternas beteende givet förutsättningarna i miljön. Det är en bättre låda!

Det blev således inte postmodernism, ändå. För, vi kan beskriva förutsättningarna som i kombination med den mänskliga naturen leder till respektive utfall - i realistisk-ontologiska, empiriska fakta. Vi kan notera att den somaliska klankulturen är rimlig givet förutsättningarna (Pinker noterar att just herdekulturer föder hederskulturer, eftersom det är lättare att stjäla någons boskap än deras åkrar + lite andra anledningar), men att somalier som lyft ur denna kontext inte är evigt predestinerade till onice beteende. Afroamerikaner som lyfts ur sin fattiga, laglösa, knark-ekonomi-dominerade kontext är heller inte mer våldsamma än "white kids", enligt Pinker.

"Kulturrelativism" får nu en helt ny innebörd. Vi kan förklara, utan att försvara, att människor givet vissa förutsättningar beter sig på ett visst sätt - eftersom det är helt rationellt. Sen kan vi bestämma hur vi vill att människor i allmänhet ska bete sig - förmodligen söker vi efter ett optimalt ekvilibrium, där massiva samordningsvinster kan extraheras - och så skapar vi, politiskt, incitamentstrutkurer som leder till denna situation. Det är givetvis trixigt, men det är inte omöjligt givet human nature.

En liten incitament-tweak, som jag nu åter-uppvärderar jämfört med övriga förklaringar, är att legalisera (totalkonsumtionsmodellera!) narkotika, för att eliminera en hobbsiansk fälla.

Pissiga maskulinitetsnormer finns också, på en annan förklarings/låd-nivå. Men de kan beskrivas som det rationella beteende som individuella män vidtar när Leviathan ej vaka över dem och deras hustrur. Typ.

[Uppdatering:

Som så många andra Antropofagi-inlägg, har detta tillkommit i en väldig hast på en liten kafferast. Därför är det kanske rätt svårt att förstå vad det är jag säger. Jag säger: 

Anta att svarta mäns sämre-än-förväntade livsutfall delvis är en effekt av dåliga maskulinitetsnormer - i så fall vet vi mer, om vi förklarar vad maskulinitetsnormerna faktiskt består i. Om vi förklarar maskulinitetsnormera med en hobbsiansk fälla, så går vi djupare ner i lagret av verklighets-nivåer, istället för att bara säga "maskulinitetsnormer" och sluta där.

I detta specifika fall blir vi klokare om vi förklarar vad vi menar med sådana normer, eftersom vi - med hjälp av Schellingesque spelteori och Pinkersk evolutionspsykologi inser att afroamerikanska män förmodligen beter sig rationellt givet sina omständigheter. Det krävs någonting lite extra för att flytta ett suboptimalt ekvilibrium. 

Maskulinitetsnormer är således en funktion av en rasistisk struktur, som reproducerar strukturen. Människan som biologisk livsform kommer att bete sig så här om den måste - den optimerar för förutsättningarna. 

Tyvärr låser detta gruppen i en sämre-än-möjlig verklighet. Ett fångarnas dilemma, så att säga, där den som avviker från den sk. maskulinitetsnormer sannolikt får ett ännu sämre livsutfall. Det kanske kan sägas vara ett fall av Moloch, helt enkelt. 

Ett sätt att röra sig bort från den subotimala situationen skulle kunna vara att introducera lite Leviathan, lite stat, där det nu inte finns någon - dvs., legalisera narkotika och reglera denna marknad. Konkurrens skulle då kunna ske utan våldsanvändning, vilket skulle sänka den relativa usp:en av att tillämpa G-code eller hederskultur - dvs. skulle sänka förtjänsten av att agera våldsamt mot medspelarna. Den reciprocala altruismen skulle inte behöva inkludera våldsamma repressalier.]

Vad vill jag tro?

Det forskas. SR:s rapportering av saken kanske inte är den mest korrekta? Men kanske.

Forskningen ifråga fäster stor vikt vid vad jag vill kalla "normförklaringen", och inte lika stor vikt vid den "biologiska förklaringen", när det gäller könssegregerade utbildningsval:

 

"Men att prata om att kvinnor har 'speciella kvinnliga anlag' som passar bättre för vissa jobb och samma sak för män, det är ett gammeldags sätt att se på yrkesroller, menar forskarna som hoppas på en attitydförändring för att kunna påverka könssegregationen.

 

– Vi tror att det kan vara en bra ide att börja prata om 'könslikhet', istället för könsskillnad.

 

Vi är vana vid att prata om skillnader mellan könen. Internationell forskning visar att det framförallt finns könslikhet mellan pojkar och flickor, män och kvinnor, på psykologiska variabler.

 

– Kvinnor och män skiljer sig inte åt speciellt mycket vare sig då det gäller kompetens eller personlighet utan där är män och kvinnor lika sedan är det individuella skillnader, avslutar Una Tellhed." (Antropofagis fetstil.)

 

Antropofagi har kommenterat på sakfrågan förr: Äkta ilska och Feminist? Nu är det dags igen.

 

***

 

Vi börjar med att titta på Skolverkets sammanfattande statistik över gymnasielinjer. För att få en bild av läget.

 

"De tre största programmen i gymnasieskolan är högskoleförberedande. Samhällsvetenskapsprogrammet (55 600 elever), naturvetenskapsprogrammet (41 300 elever) och ekonomiprogrammet (38 600 elever). Könsfördelningen är relativt jämn i de tre programmen men med något högre andel kvinnor." (s 32.)

 

Det verkar som att kvinnor i något större utsträckning läser de teoretiska programmen, även NV. Ser vi istället på t.ex. Bygg- och anläggningsprogrammet, är knappt en av tio elever kvinnor (s 54-55). Samma sak gäller på Fordons- och transportprogrammet - där vi även ser att de kvinnliga elever som finns går Transport-inriktning och inte Fordons-dito (s 69). På Vård- och omsorgsprogrammet är ca 80 procent kvinnor (s 127).

 

Handels- och administrationsprogrammet är relativt jämnt könsfördelat (s 73), och så även Ekonomiprogrammet - där män dock tenderar att välja inriktning ekonomi, och kvinnor inriktning juridik (s 138). Det estetiska programmet har ca 2/3 kvinnor (s 144). Tittar vi på Teknikprogrammet är könsfördelningen ojämn mellan inriktningarna (s 176). Det fjärde teknikåret är mansdominerat (s 180).

 

Jag upplever att "normhypotesen" har lite svårt att förklara varför kvinnor känner sig trygga att läsa högstatusprogram som högskoleförberedande NV-programmet, men inte t.ex. Anläggning och bygg. Dessutom, varför det är tryggare med vissa inriktningar än andra inom samma program. Det är en rätt komplex karta över normer som måste ritas för att förklara alla dessa skillnader, och varför vissa är större än andra.

 

Vi kan även se på arbetslivet - tydligt könssegregerat, med kvinnorna i omsorgsyrken och män i tekniska yrken. SvD:

 

"De fem branscherna som har den största skillnaden i fördelningen mellan män och kvinnor, var 2001 inom byggnads- och anläggning, maskin- och motorreparation, gjutare/svetsare/plåtslagare, samt driftmaskinister. Inom dessa yrken var inte mer än en eller två procent kvinnor. Tio år senare har andelen kvinnor ökat med någon enstaka procent. 2011 toppar maskin- och motorreparatörer listan över de med minst andel anställda kvinnor.

 

[...]

 

Yrken med ett övertag av kvinnlig arbetskraft var 2011 sekreterare, förskollärare, sjuksköterskor och barnmorskor. Inom vård och omsorg var 86 procent kvinnor och av sekreterarna var endast fyra procent av de anställda män. En jämförelse med år 2001 visar inte någon nämnbar skillnad. Faktum är att det är samma yrken i vilka kvinnor är överrepresenterade. Inom vård och omsorg är så mycket som 90 procent kvinnor, alltså en ökning på fyra procentenheter sedan 2001."

 

Den här bilden från JämO visar lite mer översiktligt:

 

 

 

 

Vissa kategorier av yrken är starkt könssegregerade, medan andra har en jämn fördelning. Här tycker jag att "normförklaringen" misslyckas med att förklara varför så är fallet. Många högstatusyrken är ju kvinnodominerade - SCB:s sammanställning visar att flest psykologer är kvinnor (sid 43), i ökande takt flest jurister (sid 38), och definitivt flest veterinärer (sid 56), för att ta några exempel.

 

Om vi antar att normer varierar över världen, är det dessutom intressant att notera att de flesta av världens sjuksköterskor och barnmorskor är kvinnor (även om Men in Nursing kanske vill ändra på detta), medan väldigt få kvinnor deltar i IT- och data-aktiviteter world wide.

 

Vidare noterar jag den sk. "jämställdhetsparadoxen" (som t.ex. Katrin Kielos även noterar). Svensk arbetsmarknad är mer könssegregerad än mindre jämställda länder. (Som också fö. Jämställ.nu konstaterar.) Det samma gäller för t.ex. Norge. Det verkar som att jämställdhet och jämn könsfördelning på arbetsmarknaden inte samvarierar. Återigen tycker jag att "normförklaringen" står sig lite slätt - varför skulle ett mer jämställt land (som Sverige) ha mer verksamma könsnormer vad avser utbildnings- och yrkesval, än ett mindre jämställt land?

 

Vad gäller internationell forskning , är den betydligt mer inriktad på den "biologiska förklaringen" än vad jag upplever att svensk forskning i allmänhet är. Bilden som jag ser är att kvinnor och män på aggregerad nivå har något olika psykologiska egenskaper. Dessa egenskaper verkar handla ungefär om Thing-oriented vs. People-oriented. En utsaga om att kvinnor är mer People-oriented, är naturligtvis en statistik utsaga som inte säger något om den enskilda individen. Däremot är det en ganska bra hypotes när det gäller att förklara skillnader i utbildnings- och yrkesval på aggregerad nivå!

 

Lite källor, samtliga i fulltext:

• Schmitt et al 2008. "Why can't a man be more like a woman? Sex differences in big five personality traits across 55 culrures." (Länk.)
• Beltz et al 2012. "Gender occupational interests: Prenatal androgen effects on psychological orientation to things versus people." (Länk.)
• Lippa 2010. "Gender differences in personality and interests: When, where, and why?" (Källa.)

Lite böcker, ej alla i fulltext:

• Baron-Cohen 2012. The essential difference: Men, women and the extreme male brain. (Här finns den att köpa.)
• Campbell 2013. A mind of her own. (Ganska mycket av texten på Google Books.)
• Lippa 2002. Gender, nature, and nurture. (Hittar inte fulltext men här begränsad på Google Books.)
• Steve Pinkers bok The blank slate känner de flesta nog till. Här i TED-talk om boken.

(Mycket bättre forskningsgenomgång, som jag tidigare nämnt, gör SSC-bloggen.)

 

***

 

En lite mer filosofisk utvikning kring "normförklaringen" kontra "biologiska förklaringen" kan också göras. Det finns - ju - triviala könsskillnader som vi alla enkelt noterar. Kvinnor kan föda barn och amma, män har mer testosteron och större muskelmassa. (Återigen - statistiska utsagor är så klart utsagor om grupper och inte om individer!)

 

Det finns ett antal exempel på kvinnliga idrottare med manliga testosteronnivåer - dessa personer presterar på manliga nivåer i t.ex. löpning. (Testosteron; Idrottsforskning.) Vi noterar även att personer som inte upplever en överensstämmelse av könsidentitet och biologiskt kön, lider av könsdysfori och större risk för mental ohälsa och suicid - det verkar som att psykologiskt kön och biologiskt kön helst ska korrespondera för att vi ska må bra.

Vissa biologiska könsskillnader är således helt okontroversiella. Däremot får SR:s rapportering av Tellheds forskning det att låta som att just psykologiska skillnader inte förekommer.

Problemet är att vi då måste dra en godtycklig gräns mellan "kropp och själ", "kött och ande", "fysiskt och psykiskt". Det finns så vitt jag förstår inga goda vetenskapliga grunder för en sådan dualism. Det finns som bekant ingen descartiansk tallkottskörtel. Och, så vitt jag vet har psykologerna och psykiatrikerna slutat bråka och börjat komma överens.

På samma sätt som att vissa kvinnor är starkare än vissa män, är också vissa män mer omsorgs-orienterade än vissa kvinnor. Detta är individnivån. Gruppnivån ser lite annorlunda ut, som vi har noterat.

Vi kan tänka oss två normalfördelningskurvor som överlappar till en mycket hög grad. Däremot så kommer den skillnad på gruppnivå som ändock finns, förmodligen ge skillnader på aggregerad nivå i en mängd hänseenden. Några exempel kan vara utbildnings- och yrkesval. Andra exempel syns i våldsbrotts och sexualbrottsstatistiken.

Att separera normer från biologi är naturligtvis komplext. Antropofagi anser att många tenderar att överskatta endera synsättet och underskatta det andra. Normer är en funktion av vår biologi, och vi har en i många fall bred biologiskt bestämd potential för många olika typer av beteenden. Inom ramarna för vår biologi kan det således rymmas en bredd av normer och attityder.

Men, det kan också vara så att vi är rent biologiskt determinerade till vissa beteenden i vissa specifika avseenden. Ett toppen-exempel på detta tycker jag är hur olika individer, och för den delen olika grupper, har väldigt varierande benägenhet att fastna i missbruk av t.ex. alkohol. Lägger vi på miljöfaktorn alkohol på en person med "fel" genetik, då är missbruket ett faktum.

 

***

 

Men inte kan väl ens en så rantig blogg som Antropofagi bara ranta i blindo om Tellheds forskning på en simpel SR-rapportering av den? Nä, här tåls att gå till ursprungskällorna. Lyss! Eller, läs! För ni kan läsa, jag vet det, om ni har kommit så här långt i texten ändå.

 

Artikel 1.

 

Artikel 2.

 

Vad tycker vi om detta?

 

Tja, SR verkar ha fått det någorlunda rätt verkar det som.

 

Antropofagi ställer modigt frågan till Tellhed:

 

"För att anamma din/er terminologi [...] Har ni övervägt om könsskillnaden i Agency vs. Communion kan vara en effekt av biologiskt bestämda psykologiska faktorer, snarare än könsstereotyper, upplevd samhörighet, och dylika sociala konstruktioner? Och om (horisontellt) könssegregerad arbetsmarknad isf. är svårt och/eller icke önskvärt att frångå? Jag ser inte riktigt denna alternativa förklaringsmodellen skymta, annat än möjligen som en varning för könsstereotypa uppfattningar (som jag möjligen härmed gör mig skyldig till)."

 

(Om en läser artiklarna förstår en att jag menar ungefär exakt det jag skrev lite längre om ovan. "Horisontell" könssegregering betyder att könsfördelningen inte är 50/50 eller 60/40 i olika branscher. Agency och Communion handlar om uppfyllelse av egna individuella, respektive samhälleliga, mål. Men kan någorlunda översättas, anser jag, till icke-omsorg kontra omsorg. (STEM och HEED handlar om just data/IT vs. omsorgsyrken.))

 

Tellhed skriver att hon inte hinner "förklara", utan hänvisar till följande artikel istället:

 

Hyde 2014. "Gender similarities and differences".

 

Antropofagi noterar både 1) upplysande och 2) lite konstiga passusar i artikeln. Här nedan följer ett par utdrag ur sammanfattningen:

1. Det finns både skillnader och likheter mellan könen - upplysande!

"Overall, based on the numerous meta-analyses reported here, there is much evidence in support of the gender similarities hypothesis. Domains in which gender differences are small (around d = 0.20) or trivial (d ≤ 0.10) include mathematics performance, verbal skills, some personality dimensions such as gregariousness and conscientiousness, reward sensitivity, the temperament dimension of negative affectivity, relational aggression, tentative speech, some aspects of sexuality (e.g., oral sex experience, attitudes about extramarital sex, attitudes about masturbation), leadership effectiveness, self-esteem, and academic self-concept.

Nonetheless, the gender similarities hypothesis acknowledges exceptions to the general rule. Exceptions to gender similarities, where differences are moderate (d = 0.50) or large (d = 0.80), include 3D mental rotation, the personality dimension of agreeableness/tender-mindedness, sensation seeking, interests in things versus people, physical aggression, some sexual behaviors (masturbation and pornography use), and attitudes about casual sex."

2. Explicit rekommendation att inte beforska, eller ens rapportera, om könsskillnader - lite konstigt!

"When researchers find a gender difference, they might productively ask themselves, is this important, and why is it important? Are other issues more important?

[...]

Above all, researchers should keep the possibilities of gender differences and gender similarities in balance as they report and interpret their findings. There are serious costs to an overemphasis on gender differences, such as beliefs that boys and girls are so different that they must be educated in gender-segregated schools or a belief that marital therapy for heterosexual couples cannot succeed because of profound gender differences in communication styles. A nonsignificant gender difference, that is, a gender similarity, is as interesting and important as a gender difference."

Antropofagi känner sig kort och gott manad att hänvisa till The Litany of Tarski:

Om det finns könsskillnader

vill jag tro att det finns könsskillnader.

Om det inte finns könsskillnader

vill jag tror att det inte finns könsskillnader.

Må jag aldrig hysa en tror som jag inte vill ha.

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.