Godel

Det här med söknings-missar börjar bli en fruktbar historia. (Se tidigare miss här.) Såhär gick det den här gången. Dvs., när en googlar "god el" hittar en Kurt Gödel. Tack till slumpen för denna evigt gyllene påminnelse.

Denna plakett sprang Antropofagi på i Wien.

Gödel var hjärnan bakom Gödels teorem, som i pöbel-språk innebär att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt fritt från självmotsägelse. För att fortsätta på pöbel-språk – skratta ni, matematiker – så beror detta på ett sådant systems kapacitet till självreferens. Genom självreferentiella utsagor kan en generera paradoxer såsom "den här utsagan är falsk".

Gödels teorem var en mycket tråkig nyhet för de positivistiska filosofer som bedrev projektet att förklara hela världen i några snygga ekvationer. Gödel blev därför inte omedelbart älskad av sin samtid. För att citera en viss anonym internetz-rappare:

"Jag är positiv till positivism/
inga svarta svanar som svärtar mitt svar/
jag är objektiv, inget trolleri/
jag är den som förklarar hur världen ska va'/
Gödels teorem, blott ett störande exem/
snöar du på det, kan jag lösa ditt problem/
bara glöm det, släpp det, skit i det/
fuck Freud, fuck Kant, fuck lite fler/
Att gräva för djupt det kan kräva tribut/
ingen mening att tävla med Gud, bara lära det ut/
att allting kan sägas i siffror/
misstror gör sävliga djur/"

Antropofagi skriver medvetet "Gödels teorem" utan att vidare indikera skillnad på bestämd form pluralis och bestämd form singularis. Nu, däremot, är det dags att rycka undan okunnighetens slöja. Här och häpna – det rör sig om två teorem!

Det första sk. ofullständighetsteoremet säger att inom varje formellt system, som uppfyller vissa villkor, existerar en sats som varken kan bevisas eller motbevisas. Det andra ofullständighetsteoremet säger att om ett sådant system är konsistent, kan detta inte bevisas inom ramen för systemet självt. (Källa.)

Det finns viss diskussion kring implikationerna av Gödels teorem. Hans Rosling, som refereras till ovan, bashar Tor Nørretranders (som författat fantastiska Märk världen). Rosling menar att Nørretranders inte förstår att teoremen enbart säger något om logiska systems begränsningar, snarare än om mänsklig intelligens i stort. Hur som helst var Gödels teorem på sin tid ett dråpslag mot de logiska positivisterna, och dråpslag mot positivister är alltid av godo enligt Antropofagi.

Festligast av all läsning är självklart Hofstadters mäktiga Gödel, Escher, Bach, där Gödels teorem kopplas ihop med Eschers logik-vrängar-verk och Bachs fugor.

En av Antropofagis mer metafysiskt lagda bekantskaper har vid tidigare diskussioner velat blanda in även David Lynch i leken. Enligt bekantskapen ifråga bör den vita fläcken i Eschers Print gallery betraktas som analog med de scener i Mulholland Dr. (eller för den delen Lost Highway) som inte logisk låter sig pusslas samman med övriga scener i filmen. (Givet att scenerna i Mulholland Dr. plockas isär och sätts ihop i linjär kronologi, kommer några scener vägra att passa in i sekvensen.) Antropofagi förmodar att den vita fläcken, liksom de mystiska scenerna, i någon bemärkelse kan jämställas med en självreferentiell paradox à la Gödel.

Eschers Print gallery. Galleriet innehåller en tavla som
innehåller galleriet.

Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia

(Bakgrund.)

Vi kan alltså konstatera följande. Som redan Aristoteles var inne på är den Darwinistiska principen mer abstrakt än att bara gälla mendelska ärftlighetslagar från 1865 eller DNA från 1953. Ur Frågan på vilken människolivet är ett svar:

"I sin egen idéhistoriska genomgång över idén om det naturliga urvalet (A Historical Sketch of the Progress of Opinion on the Origin of Species Previously to the Publication of the First Edition of this Work) nämner Darwin som tidigaste referenspunkt Aristoteles, som i sin Physicae Auscultationes förundrade sig över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump:

'Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.'"

Aristoteles var därmed inne på assembly theory, the Watchmaker argument och lyfe. Entiteter som uppvisar komplexitet, vilket vi tolkar som syfte, finns för att de har en sannolikhet att finnas som bestäms av egenskaper såsom förmåga till självreplikation och förmåga till självupprätthållelse (t.ex. homeostas). Världens statistiska regel är annars att allt blir mer och mer normalfördelat i och med att entropin ökar, men det kan finnas komplexitetsfickor som lokalt verkar i den motsatta riktningen genom att ha egenskaper som gör dem sannolika i trots mot deras globala osannolikhet. Entiteter som inte har lyfe-egenskaper som självreplikation, entropi-avsöndring och homeostas är alltså inte "thus constituted" och kommer på grund av termodynamikens andra huvudsats att "perish" - ty det är lättare att göra omelett av ägg än tvärt om.

Vidare kan vi konstatera att flera av verklighetens ontologiska skiktningar är föremål för den generella Darwinismen. Selektion kan på många (alla?) nivåer, inte bara på genernas nivå, vilket kan härledas redan ur det faktum att DNA själv en gång evolverat ur något föregångsstadie. Generna är således inte en lägsta ontologisk nivå i verklighetetens matryoshka-docka, utan "out on one side" som en evolverad lärandemekanism för den delmängd av lyfe som vi kallar life. Ty för att något ska kunna evolvera måste det kunna lära, det vill säga: Det måste finnas någon feed-back-mekanism som står för evolutionsalgoritmens ärftlighetsfunktion. Ärftlighet, variation och urval, remember? Men mer generellt än "ärftlighet" är "lärande."

Så, var för då detta oss?

***

Tillbaka in i metafysiken, förstås.

Vad är ett "emergent fenomen"? Jag vet inte om jag vill påstå att Hofstadter myntar det i Gödel, Escher, Bach - Ett evigt gyllene band, men det var därigenom fenomenet nådde mig. Om jag inte minns fel argumenterar Hofstadeter, även fortsättningsvis och mer koncist i I Am a Strange Loop, för att medvetandet är ett emergent fenomen som uppstår ur de många beståndsdelar som är hjärnans nervceller. Ett fenomen som uppträder holistiskt, som en funktion av, men med en funktion utöver, sina delar. Analogt med att varje myra följer enkla regler, men att myrstacken ändå uppvisar en häpnadsväckande komplexitet. Myrstacken är så att säga större än summan av myrorna. Och medvetandet är större än summan av nervcellerna och signalsubstanserna.

Emergens handlar också om kompression. Temperatur är ett populärt exempel. Det vi upplever som varmt eller kallt är i själva verket ett genomsnitt av partiklarnas rörelser. Värme och kyla finns inte på partikelnivå, men det finns på en högre emergensnivå. Det är för det kommande argumentets skull dock viktigt att betona att temperatur som emergent fenomen finns som vår tolkning av världen, inte som en fristående storhet som på något sätt emergerar ur partiklarnas rörelsemönster. Temperatur som emergent fenomen härrör sålunda från oss och inte från partiklarna. Det är vår strategi för att slippa känna till alla de enskilda partiklarnas banor och hastigheter, och istället pragmatiskt hantera materians relevanta egenskaper.

Man brukar vidare skilja på svag och stark emergens. "Svag emergens" innebär att ett fenomen uppträder som summan av delarna, såsom temperatur. Beståndsdelarna är helt fristående från högre-nivå-fenomenet, och verkligheten kan beskrivas på vilken som helst nivå med olika grader av kompression. "Stark emergens" beskriver istället ett system som är större än delarna, såtillvida att systemet har en kausal påverkan på beståndsdelarna. "Stark emergens" är ett betydligt mer kontroversiellt koncept än "svag emergens." (I en debatt som för övrigt i delar är analog med levels-of-selection-debatten - kan selektionsvarians uppträda på en högre nivå än beståndsdelarna? I vanlig ordning hänvisar jag här till Okashas Evolution and the Levels of Selection.)

(En tanke kring svag emergens kan vara att kompression av information måste vara kompression av information för någon eller något, det vill säga att det måste finnas ett högre-nivå-system som i någon mening analyserar världen och komprimerar informationen om en delmängd av verkligheten - som en människa upplever temperatur, exempelvis.)

Med utgångspunkt i en generell Darwinistisk princip kan vi nu tolka stark emergens som en viss nivå av komplexitet som ackumuleras på den lägre nivån. Ett emergent fenomen, som inte bara är en kompression av information för ett givet system, kan förstås som ett mönster som är komplext. Och vad är nu igen komplexitet? Wikipedia:

"Complexity characterises the behaviour of a system or model whose components interact in multiple ways and follow local rules, meaning there is no reasonable higher instruction to define the various possible interactions.

The term is generally used to characterize something with many parts where those parts interact with each other in multiple ways, culminating in a higher order of emergence greater than the sum of its parts. [...]"

Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som "compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances."

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten.

***

Det här kopplar givetvis, om än möjligen inte 1:1, till The Major Transitions in Evolution. Dessa rör ofta övergångar från lägre-nivå-evolution till koordinering i högre-nivå-entiteter. Från Wiki:

Transition from:	Transition to:	Notes
Replicating molecules	"Populations" of molecules in compartments	Can't observe
Independent replicators (probably RNA)	Chromosomes	RNA world hypothesis
RNA as both genes and enzymes	DNA as genes; proteins as enzymes
Prokaryotes	Eukaryotes	Can observe
Asexual clones	Sexual populations	Evolution of sex
Protists	Multicellular organisms — animals, plants, fungi	Evolution of multicellularity
Solitary individuals	Colonies with non-reproductive castes	Evolution of eusociality
Primate societies	Human societies with language, enabling memes	Sociocultural evolution

Ta till exempel evolutionen av sexuell reproduktion. Det finns flera olika teorier som kan förklara sexuell reproduktion, till exempel The Red Queen Hypothesis, som Antropofagi lyfter i Frågan..., men en ännu mer intressant (del-)förklaringsmodell i sammanhanget är "den genetiska okunnighetens slöja." (Se utmärkt intressant artikel av Samir Okasha.) Meios är den process där könsceller bildas genom att antalet kromosomer halveras; vi vill ju ha 23 kromosomer från moderns ägg och 23 kromosomer från faderns spermie, remember? Okasha skriver:

"During meiosis – the celldivision process by which sexually reproducing organisms make gametes – the chromosome number is halved: only one of each chromosome pair is passed to each gamete. Most of the time meiosis is ‘fair’, so that any particular gene has a 50% chance of making it into any gamete – a fact known as Mendel’s law of segregation. The law has profound evolutionary consequences, as it equalizes the interests of all the genes in the organism, ensuring they work for the common good; see section 5. Indeed fair meiosis, or Mendelian segregation, is arguably a prerequisite for the very existence of cohesive organisms such as ourselves."

Poängen är att intra-genomisk konflikt borde leda till att gener förmedlar sig själva orättvist mycket på andra geners bekostnad, och att en rättvis meios är grundbulten i den koordinering som vi kan kalla "människan," där en mängd själviska gener mestadels samarbetar för att deras gemensamma farkost ska fungera. Om vissa gener fuskade i meios-processen skulle inte koordinering-i-högre-nivå-organism fungera. Okasha igen:

"Segregation distortion is the exception not the rule; most of the time meiosis is fair. Since fair meiosis involves complex molecular machinery, it seems probable that it is an evolved feature of organisms, so has a Darwinian explanation. This prompts the question: what is the benefit of fair meiosis? Why would natural selection have favoured it? 

This question is deceptively simple; we need to ask: ‘benefit for whom?’ An individual gene clearly benefits if it can distort segregation in its favour – that way it will bequeath more copies to subsequent generations. Imagine again two alleles at a locus, A and a. Clearly, the A allele would prefer a segregation scheme of 4:1 in favour of A, for example, over fair 1:1 segregation. Conversely, allele a would prefer segregation to be biased in its favour. So neither allele at the locus in question benefits from fair meiosis per se; both would do better if segregation were biased to their advantage. 

What about the organism as a whole? Does the whole organism benefit from fair meiosis? The answer is ‘yes’, in many circumstances. The reason is that a distorter will often have harmful effects on its host organism. Ordinarily a gene which harms its host organism will harm its own reproductive interests, so will be selected against. But this is not true if the gene is a segregation-distorter. A distorter gene may spread by natural selection even if it harms its host organism – which implies a conflict of interest between gene and organism."

Okasha argumenterar vidare för att konflikten kan ses som en konflikt mellan den segregations-/meios-störande genen och alla andra gener:

"If allele A distorts segregation at its own locus, a gene at an unlinked locus is not directly affected. However if the A allele also reduces organismic fitness, as many distorters do, then genes at other loci suffer. They pay the cost of the reduction in fitness but gain no compensating segregation advantage, so end up bequeathing fewer copies to the next generation. Genes at other loci thus benefit if they can somehow prevent the A allele from distorting segregation, so will be under selection to do so. 

This is the basis for the explanation of fair meiosis developed by Eshel (1985), who showed that ‘modifier’ genes at unlinked loci, that have the effect of restoring fair meiosis at the locus undergoing drive, will be favoured by natural selection. So a tug-of-war will ensue: the A allele will try to bias segregation in its favour, but alleles at all other unlinked loci in the genome will try to restore meiotic fairness. Since there are many such loci in the genome, they are likely to win the war. The predicted outcome is thus a restoration of fair meiosis. Thus there is a putative evolutionary explanation for why fair meiosis is the rule. This explanation is widely accepted among biologists.

[...]

A different (though equivalent) perspective is that fair meiosis acts to equalize the interests of all the genes in the organism. If meiosis is constrained to be fair, then the only way a gene can benefit itself is to boost the fitness (total gametic output) of the whole organism, which benefits all other genes too. By contrast, if a gene can break Mendel’s law then it can benefit despite harming its host organism, as we have seen. So fair meiosis acts as a unifying force, preventing internal conflict and leading the organism to behave as a single, cohesive entity. 

The fact of meiotic drive, and the evolutionary pressures it gives rise to, remind us that the unity of the individual organism cannot be taken for granted. We naturally regard an individual organism as a cohesive entity, with a unity of purpose, i.e. all its parts work for the common good. This is often justified, but organismic unity is an evolutionary achievement, and is possible only to the extent that meiotic drive (and other forms of intra-genomic conflict) are kept in check [...] An organism in a sexual species is a temporary coalition of genes whose interests do not necessarily overlap, as they are not all transmitted together. Fair meiosis works to align the genes’ interests, ensuring they work for the common good. If the parliament of genes could not enforce Mendel’s law, harmful genes could spread and organismic integrity would be undermined."

Sammanfattningsvis:

"In a sexual species, there is a potential conflict between any individual gene and its host organism. A gene that distorts segregation in its favour can spread despite reducing its host’s fitness. This harms genes at unlinked loci, who are thus under selection to restore fair meiosis if they can. One effect of fair meiosis is to equalize the interests of all the genes, thus ensuring they work for the common good [...]

[...]

When meiosis is fair, then any given allele does not ‘know’ whether it will be transmitted to a particular gamete – the chance that it will is fifty percent. So the allele is behind a veil of ignorance with regard to its presence in each gamete, which ensures that its interests are aligned with its host organism, i.e. it will seek to maximize the organism’s gametic output. Furthermore, an allele that is transmitted to a gamete does not ‘know’ which other alleles (at unlinked loci) are also in the gamete. By forcing genes behind a veil of ignorance, fair meiosis thus randomizes away the information that alleles would need to profit at the expense of their host, or to form selfish cabals with genes at other loci. 

This analogy may seem limited since it says nothing about choice from behind the veil, a notion central to the Harsanyi/Rawls argument [om okunnighetens slöja]. But in fact the notion of choice (or preference) is implicit in talk of a gene’s ‘interests’ – which is itself short-hand for talking about what natural selection would favour [...]"

Anledningen till att vi spenderar så mycket tid på denna politisk filosofi-analogi om okunnighetens slöja är för att den så tydligt beskriver hur en Major Transition in Evolution kan sägas relatera till koordinering av beståndsdelarna. Men, inte beståndsdelarna som cellerna, organellerna, molekylerna i allmänhet, eller atomerna. Det handlar om beståndsdelarna i den lärandemekanism "out to one side" som kodar för organismens fenotyper/egenskaper/beteenden - det vill säga själva genomet.

***

När vi pratar om lyfe och dess fyra pelare (dissipation/entropiexport, autocatalysis/självreplikation, homeostas, och lärande) så saknas egentligen den, på en kemisk nivå, mest elementära transitionen i Major Transitions-tabellen från Wikipedia. Den mest grundläggande komplexitetsfickan tas för givet i tabellen: Replicationg molecules - självreplikerande molekyler - är grunden till övriga transitioner. Även dessa måste ha lyfe:s pelare föra tt kunna evolvera. Entropopiexport är nödvändigt för att vi ska kunna tala om en komplexitetsficka överhuvudtaget. Homeostas eller motsvarande stabiliserande mekanismer är nödvändiga för att komplexitetsfickan ska existera över tid och inte bara ätas upp av världen. Självreplikation är nödvändigt för att komplexitetsfickan ska bli sannolik, och lärande i form av någon sorts feed-back-mekanism är nödvändig för att vi ska kunna ha ett en evolutionsprocess där ett urval leder till att olika egenskaper varierar i hur väl de överlever i en resursknapp tillvaro.

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Emergens uppstår när en viss nivå av komplexitet ackumuleras på en viss nivå av verklighetssubstratet. När en emergens uppstår - en meningsfull entitet, en komplex samling beståndsdelar som selekteras för av den abstrakta Darwinianska processen - så måste detta ske i och med att en lärande-mekanism/feedback-loop har etablerats på den gamla nivån. Det är ju endast därigenom som komplexitet/ändamålsenlighet kan ackumuleras över tid i konkurrens med andra entiteter.

När ett mönster uppstår kan mönstret bli en beståndsdel i ett nytt mönster(-av-mönster). Först när det nya mönstret(-av-mönster) utvecklat en lärandemekanism kan ett nytt mönster(-av-mönster-av-mönster) etableras.

***

Detta betyder givetvis att Donald Hoffmans modell av medvetandet är EXTREMT intressant. Det störande med Hoffmans modell är ju annars att han postulerar medvetandet, vilket känns som ett rätt slappt sätt att lösa the hard problem. Men, genom att bygga upp medvetandet på högre nivåer genom lägre-nivå-konstituenter (som är de han postulerar) så lyckas han i alla fall bygga något på något. Det är inte mindre intressanta än att beskriva människan som en samling celler utan att veta exakt vad cellerna består av. Världen är intressant på våra höga emergensnivåer även om vi inte vet exakt vad  den ontologiska lägsta nivån är! Världen som en sammansättning av atomer är väldigt intressant även om vi postulerar atomerna utan vidare förklaring. Det samma skulle kunna gälla medvetandet.

...och intressant nog skrev jag fel nyss - när jag skulle skriva "medvetandet," skrev jag istället "memedvetandet." En freudiansk-metafysisk felskrivning?

I substratet som är människornas medvetanden kämpar ju memes om herraväldet. Den trånga sektorn är bara indirekt energi - i mer direkt bemärkelse är det människornas kognitiva kapacitet eller lmentala lagringsutrymme. Memes kan vara självreplikerande, stabila, lågentropiska, och lärande. De kan bilda beståndsdelar.

I ett större nätverk. I ett nytt emergent fenomen på en högre nivå än oss själva.

Bromsat fall mot verkligheten?

Kort tillägg till föregående post om att det bara är ikonen; inte månen.

Efter att ha läst ut Hoffmans bok slår mig följande:

1. Hoffman postulerar consciousness som ett fundamenta. Detta stör mig såtillvida att jag inte tycker att det angriper the hard problem. Emellertid uppskattar jag ansatsen, dvs. att ta bakvägen in i problemet. Jag gillar ju själv postulat, såsom det ontologiska (som jag verkligen mest betraktar som ett händigt axiom) och det epistemologiska. (Se: Vetenskapsteoretiska manifestet och Tillämpad vetenskapsfilosofi.) Tyvärr är mina matte-skillz för veka för att kunna förstå bokens appendix på något meningsfullt sätt. Bättre lycka till Dig, kära Antropofagi-läsare.

2. Det jag minns av Gödel, Escher Bach och I Am a Strange Loop, ger att medvetandet är ett emergent fenomen. Detta är dock givetvis ingen lösning på frågan om hur medvetandet emergerar från sina fysikaliska beståndsdelar. Även om Hoffman postulerar consciousness som fundamentalt, så uppfattar jag inte att han (ännu?) adresserar problemet gällande hur medvetna "bitar" kombineras till högre nivåer av medvetna entiteter, för att tillslut resultera i vår mänskliga medvetandenivå. Dock uppskattar jag återigen verkligen ansatsen, och hans beskrivning får faktiskt en rejäl intuitions-skjuts av hur han resonerar kring "fri vilja" i senaste Sam Harris-podden (nu med partiell betalvägg!) "Graden av inderdependens mellan konstituerande lägre-nivå-medvetande-entiteter" som beteckning för graden av sammanhållning ger mig också ymniga associationsflytningar av det filosofiska slaget; hur lager-kakigt är det ändå inte, att betrakta all biota som olika grader av koordination mellan mindre beståndsdelar? (Relaterat: Nationalstatens överjag; Jaget och världsjaget.) Ypperliga Other Minds kan med fördel pattern-matchas in här, för att ge lite referenspunkter såsom bläckfisken (vars nervsystem verkar vara låggradigt samordnat och till delar självständigt styrt från respektive tentakel) och hönan (vars hjärnhalvor verkar vara nära på lika självständiga som en Split Brain-patients dito halvor, och som därför - alltså i hönans fall - har evolverat speciella rörelsemönster för att säkerställa att båda hjärnhalvorna får samma visuella information).

3. Det jag trodde var en originell tanke - att evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats - var, som vanligt, gammal skåpmat. Glad och ledsen på samma gång! (Med "som vanligt" menar jag att jag var 250 år efter Kant, några år efter Yvain, samt helt klart efter lite olika fysiker som hänger på internet.)

4. Jag antar att jag inte förstår FBT-teoremet tillfullo, men... Borde inte fitness payoffs åtminstone vara en sanning om något, dvs. om just fitness payoffs? Fitness-seende organismer kanske är mer fitta (ah!) än truth-seende, men det borde vara klart o-fit att inte se sanningen om fitness payoffs. Så, det är ju inte motsatsen till sanningen de borde se, bara en otroligt begränsad del av den. Right?

SchäsLong, del 6

(Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5.)

 

***

 

Det futtiga (medveten felöversättning för komisk effekt) med emergens.

 

Det finns få saker som Antropifagi härjar om så mycket som att verkligheten är stratifiera. (Här, här, här, här, här, här, här, här, här. För att bara nämna några exempel på härj.) En central komponent i denna världsbild är begreppet emergent fenomen. (Källa: Hofstadter, Gödel Escher Bach. Här, här, här, här, etcetera.)

 

Ett emergent fenomen är ett fenomen som är större än sina beståndsdelar. T.ex. är myrstacken någonting kvalitativt annorlunda än bara exakt lika många barr och myror. Liksom medvetandet är något kvalitativt annorlunda är alla enskilda neuroner och signalsubstanser. (Här, här, här, här, här, etcetera.)

 

Begreppet har hjälpt Antropofagi att förstå att det kan finnas olika nivåer av verkligheten. Det kan finnas hjärnceller, medvetna individer, kollektiva konstellationer såsom samhällen, ekosystem, planetsystem, galaxer, etcetera. Samtidigt. Vi behöver inte säga till sociologen att samhällen, kulturer och grupper inte finns, eftersom att dessa består av människor, och således det således bara är psykologer som behövs. Vi behöver inte säga till psykologen att människor består av neuroner, och att det således bara är hjärnforskare som behövs. Vi behöver inte säga till hjärnforskaren att hjärnceller består av molekyler och atomer, och att det således bara är kemister och fysiker som behövs.

 

Nu skriver dock LessWrong-khalifen Eliezer Yudkowsky:

 

"The failures of phlogiston and vitalism are historical hindsight. Dare I step out on a limb, and name some current theory which I deem analogously flawed?

 

I name emergence or emergent phenomena—usually defined as the study of systems whose high-level behaviors arise or 'emerge' from the interaction of many low-level elements.  (Wikipedia:  'The way complex systems and patterns arise out of a multiplicity of relatively simple interactions'.)  Taken literally, that description fits every phenomenon in our universe above the level of individual quarks, which is part of the problem.  Imagine pointing to a market crash and saying 'It's not a quark!'  Does that feel like an explanation?  No?  Then neither should saying 'It's an emergent phenomenon!'"

 

Evolutionens princip är närmast tautologisk. Survival of the fittest, där fitness definieras som den egenskap som bäst hjälper bäraren att survive. Detta till trots är evolutionen en bättre förklaring av arternas utveckling än många konkurrerande förklaringar. (Givetvis är det more to it än så, men där måste jag faktiskt få lov att luta mig mot auktoriteter på området. Jag kan fan inte sitta och karlägga gensekvenser helt själv hemma på rummet för fan. Detta till trots.) Och kanske mer en tautologi i backspegeln, vilket får stöd av att mänskligheten inte alltid haft evolutionen som favoritteori.

 

Likaledes är emergenta fenomen ett närmast tautologiskt begrepp, vilket också är det som gör det så upplysande. Som gör att det tar oss ur fällor som att "eftersom sociologi, ingen psykologi" (eller vice versa). Som gör att vi kan prata om medvetandet, även om det kan plockas isär i småbitar tills det inte finns längre.

 

Jag tror faktiskt att Yudkowsky håller med mig här. Han skriver fortsättningsvis:

 

"It's the noun emergence' that I protest, rather than the verb 'emerges from'.  There's nothing wrong with saying 'X emerges from Y', where Y is some specific, detailed model with internal moving parts.  'Arises from' is another legitimate phrase that means exactly the same thing:  Gravity arises from the curvature of spacetime, according to the specific mathematical model of General Relativity. Chemistry arises from interactions between atoms, according to the specific model of quantum electrodynamics."

 

Problemet uppstår när emergent blir en i sig själv tillräcklig förklaring för ett fenomen.

 

Jag vill nog för tillfället hålla fast vid att jag finner konceptet stratifierad verklighet (med emergenta fenomen) ytterst viktigt för att förstå världen och inte låsa sig vid enskilda nivåer av verkligheten. Däremot antar jag att jag måste öppna upp för att begreppet emergent fenomen kan användas som mystiskt svar på mystisk fråga, eller som semantisk stopskylt.

 

Emergens förklarar således aldrig någonting. Däremot är det ett förhoppningsvis upplysande argument mot reduktionister eller personer som diskriminerar vissa verklighetsnivåer.

 

Det är ett argument mot någon som säger: Medvetandet finns inte, för vi kan inte hitta tallkottskörteln/tallkottskörtelns finns, eftersom vi kan observera att medvetandet finns. Då kan vi säga: Men hörru, medvetandet kanske är en funktion av alla dessa komponenter, som tillsammans genererar en process som vi kallar medvetande? Sedan måste en mer detaljerad förklaring givetvis följa, där vi ser ur olika neuroner beter sig och samspelar för att skapa dessa processer.

 

En järnväg emergerar ur en mängd enskilda räls, när dessa sätts samman. Eller va?

Ostrukturerat

Nyliberaler, vilka de nu är, brukar säga att det inte finns strukturer, bara individer. Detta synsätt bygger på en patologisk oförståelse av att verkligheten är stratifierad. Hemläxa: Läs Gödel, Escher, Bach – Ett evigt gyllene band.

Inom samhällsvetenskapen landar struktur/agent-debatten alltid i att strukturen och agenten finns samtidigt – bara för att man erkänner myrstackens existens, betyder inte det att myrorna inte också existerar. Debatten går under olika beteckningar: Event causation vs agency causation, determinism vs intentionalism, sufferer vs doer, object vs subject, society vs individual, structure vs action, collectivism vs individualism, holism vs atomism, macro vs micro, Marx eller Durkheim vs Weber, men vanligast structure vs agency. Frågan gäller: Förklarar strukturen allt, eller har individen agentskap?

Bourdieus habitus-koncept kommer vanligen på tal när man back-trackar struktur/agent-debatten. Bourdieu menar att det är subjektet som skapar strukturen, och reproducerar den när den väl är på plats. Detta synsätt är närmast tautologiskt, men det är å andra sidan evolutionsteorin också, och det gör den inte mindre hjälpsam. 

Den som kan hålla sig från att vantolka Foucault inser att individen skapas i sitt motstånd mot diskursen. Makt föder motstånd, och motståndet är vad som konstituerar agentskapet. I en lite mer vidlyftigt metafysisk tolkning skulle man kunna säga att konformister inte är individer. De är robotar.

När vi nu har lagt den banala struktur-agent-debatten bakom oss, och konstaterar att verkligheten är stratifierad, så kan vi fråga oss: Hur är läget med nyliberalerna? Har de läst sin hemläxa ännu? Nej, naturligtvis inte. De gillar inte att läsa, de gillar att postulera och sen trycka plattan i mattan. Så länge det sprutar pengar in i deras fickor, och semlor in i deras munnar, är allt lugnt.

Nyliberaler är hala på så sätt att de alltid gör motsatsen till det de säger. De hyllar vetenskapen och teknokratin, men de skulle aldrig beakta forskningsresultat som inte bekräftar deras egna dogmer. De gillar frihandel and such, men de driver protektionistisk politik var vi än vänder våra blickar. De hyllar konkurrens, men konspirera ständigt för att slippa utsättas för den själva. I dag kanske denna oxymoronska tendens äntligen kommer tillbaka för att bita dem i röven.

Nyliberaler tycker inte att det finns strukturer. Det finns bara individer, individer som har fri vilja och kan göra vad de vill (så länge de inte omgärdas av en faktisk mur). Nyliberaler stannar inte upp och frågar saker som: Vad bestämmer vad vi vill vilja med vår fria vilja? Kan knapphet vara en osynlig mur? Nej, nyliberaler gillar inte att tänka det där extra varvet. Det hämmar matsmältningen.

Men vänta, om det inte finns strukturer som förklarar alla orättvisor och skit… Då måste det ju vara någons fel. Någon eller några individer som är ansvariga. Okej, nyliberaler, vi accepterar att det inte finns strukturer, bara fria individer – och så vänder vi blicken mot er. Nu är det ert fel att människor lider. Nu måste ni, som individer, ta ert ansvar.

Vad jag försöker säga är att det är nyliberalerna som har mest att vinna på att falskspela strukturkortet. Det kan nämligen vara en väg för dem att svära sig fria från ansvar. Köper man deras reduktionistiska snack så faller skulden tillbaka på dem själva. Det är ju nyliberalerna som driver kleptokratiska agendor världen över. Det är Thatcher och Reagan, Reinfeldt och Cameron, som ska hållas personligen ansvariga för växande ojämlikhet, fördjupad fattigdom, och demonteringen av välfärdssystem.

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.

Upprepning av vetenskapsteoretiskt manifest: Din livboj i post-sanning-paradigmet

Antropofagi har länge tjatat om faktaresistens, postmodern auktoritarianism, relativisens nidsidor, med mera. Senast i inlägget Trumpin, som visar sig ha nära nog en namne i ett avsnitt av Sam Harris Wake Up-pod.

Liksom Antropofagi snackar Harris m. gäst om Pomerantsev och dennes take på Putins globala edsinformations-strategi. Framförallt är det kopplingarna Trump-Putin som skaver, samt republikanernas moraliska och intellektuella haveri. Och alt-tight-rörelsens propagandaframgångar, i ett superrelativistiskt post-truth-paradigm.

I senaste God morgon världen i P1 soundbitar man en av Trumps kampanjtalespersoner som banne mig uttryckligen säger att det inte finns något sådant som fakta. Det existerar helt enkelt ingen objektiv sanning. Och på detta bygger man sin seger. Som Harris m. gäst påpekar, på att fabulera ihop att Clinton driver en barnbordell i en pizzeria i Brooklyn.

Föga anade Antropofagi att hans personliga kamp mot relativismen så småningom skulle visa sig ha implikationer, mer eller mindre, på världspolitiken. Så kanske är det dags att dra det kausala realist-manifestet rakt igenom ännu en gång. Med lästips för alla som vill följa den gyllene medelvägen mellan tokrelativism och objektivism. Som en liten grund att stå på, liksom.

***

Brante, 2001. Ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…applicerat på samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

Epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

Metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

Viktiga synpunkter fö. också att en bör skjuta in sig på att studera kausalitet och mekanismer, då det är grundläggande fenomen i vår förståelse av världen; samt att verkligheten är stratifierad, vilket lämnar öppet för att olika discipliner på olika nivåer beskriver i princip samma verklighet som ganska annorlunda fenomen. (Vidare läsning på stratifieringsspåret är klassiska Gödel Escher Bach – Evigt Gyllene Band.)

För den vetgirige är det inte helt otänktbart att en vill gräva ytterligare i den här vetenskapsteoretiska diskussionen, och då finns bl.mkt.a. David Deutsch The Beginning of Infinity som också lägger sig mitt emellan relativism och objektivism. Här handlar det mycket om vad som utgör en ”good explanation”. Objektivism (t.ex. i form av logisk positivism eller Ayn Rand-ism) är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless”, medan relativister och postmodernister ”regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority.”

Deutsch är även noga med att påpeka att ”problems are inevitable” men att ”problems are soluble.” Man anar släktskapen med Brantes metodologiska postulat minst sagt.

Slutligen återkommer diskussionen i Noel Hararis Sapiens, för den ännu-ännu mer vetgirige. Harari anser att benägenheten att erkänna att man inte vet allt är det revolutionerande med den vetenskapliga revolutionen - en revolution, för övrigt, i paritet med den agrara och den kognitiva. Återigen anar vi det metodologiska postulatet. Det är helt enkelt en variant på ”the more you know, the more you know you don’t know.” Och här har vi faktiskt till och med ett vetenskapsteoretiskt soundtrack från Dead Prez: 

Sammanfattningsvis är kunskap felbar och rättbar, men kan hur som helst vara mer eller mindre sann, vilket bör bedömas i och med en jämförelse med den objektiva verkligheten.

(Relaterat: Putin erövrar världen; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra. Ännu mer relaterat, ang. Ryssland: Rysk jämställdhet; falsifiera falsifieringen; patriarkatet förklarat. Ännu ännu mer relaterat, ang. postmodern propaganda och populism: Smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Ännu ännu ännu mer relaterat, ang. relativism: It isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Mista' magista'

Antropofagi hakade häromdagen på ett sidospår i podden Magister, K. Svenssons sista tillflyktsort och Antropofagis första kontaktyta med Johannes Nilsson. Därför känns det kul att det senaste avsnittet bjuder på en mention av Antropofagibloggen ("vi fick bannor i nån blogg"). Att avsnittet också bjuder på en normkritisk analys av nationalsocialismen gör inte saken sämre.

Mycket whackness sägs onekligen i Magister. Det hela känns som en "jag håller inte med om vad ni säger men jag är beredd att sponsra er via Patreon för att få höra er pladdra någorlunda underhållande om det"-type of situation. Några saker retade känselspröten lite extra i detta sjätte avsnitt.

***

Det första är Nilssons poäng att nazismen sannolikt skulle varit bra på naturskydd. Detta är definitivt inget grundlöst påstående. Jared Diamonds Collapse (tidigare omnämnd här) driver som bekant tesen att samhällelig kollaps ofta börjar med avskogning och alltid slutar med kannibalism.

(Egen tolkning, som såsom av en händelse går i linje med Anonym Internetz-rappares rader i bangern Antropofagi: "Sällsamt hur samhällets satts ur kurs, hur vi käkar små barn som Saturnus/ erkänner jag snackar Goya som nattliga lundabor hem på en gul buss/ Men mannen kan du din konst är det fan ingen konst att förstå, och kan ni marxism/ vet ni det börjar med avskogning, ah troligen, och det slutar med kannibalism" .)

Diamonds genomgång av förfallande civilisationer visar emellertid att just nazityskland var ett föredöme när det kommer till skogsskötsel. Likaledes brann många individuella nazister för djurskyddsfrågor, vilket även spillde över på naturskydd. (Se t.ex. Wiki eller How green were the Nazis?)

En av de mäktigaste historieluntor som nånsin präntats måste vara Simon Schamas Landscape and Memory. (Första delen av boken finns även i svensk översättning under namnet Skog.) Schama, som är av judisk börd, går grundligt igenom (bl.a.) Tysklands och nationalismens relation till landskapet och skogen. Den tyska skogens roll i folksagorna, den tyska ekens roll i bilden av ett enat tyskt rike – allt detta och mycket mer redogörs för. Schama låter oss även veta att det var nazisterna som räddade den närmast utrotade europeiska bisonen (visenten), bland annat därför att Göring älskade storviltsjakt.

Således är det ingen överdrift när Magister-podden kopplar nationalsocialismen till djur- och naturskydd. Däremot är frågan om dessa element uppträder slumpmässigt i anslutning till nazismen, eller om nazismen definitionsmässigt inkluderar dem. Antropofagi skulle, baserat främst på Schama, vilja argumentera för det senare. Göring må ha varit jägare, och Hitler infamously vegetarian. Jorden och skogens roll i den inbillade folksjälen går däremot inte att bortse från.

Själva landskapet fungerar inom nationalsocialismen som manifestationer av folket, denna abstrakta entitet som endast den auktoritära ledaren kan uttolka – ej det demokratiska uppsamlandet via valsedlar av information om medborgarnas preferenser. Folket är inte befolkningen, utan en mytologisk astralkropp som emergerar ur själva berget. Då landskapet och skogen utgör denna manifestation, denna folk-abstraktionens konkreta kropp i betydligt högre grad än invånarna (dessa sinnliga, ofta degenerera, och snart utslocknade nutidskvalster) – då detta är fallet måste landskapet och skogen givetvis skyddas. Och som Magister påpekar prioriterar nationalsocialismen inte mänskliga subjekt tillnärmelsevis så högt som djur- och naturlivet.

(Detta hänger fö. samman med den koppling Antropofagi tidigare gjort mellan konservatism och miljörörelsen; läs om pojkslemmon eller om idiologiers släktskap.)

***

Magistrarna tuggar oförtrutet vidare, och faller vad det lider i en lite tråkig argumentatorisk fallgrop. En billig strågubbe byggs upp när jude-rasens överhöghet ska förklaras i biologiska termer, utifrån indikatorn "136 Nobelpris" (citerar fritt ur minnet så går ej i god för den exakta siffran).

Nyckelbegreppet som saknas är givetvis socialt kapital, eller möjligen kultur. Liksom elever med högpresterande föräldrar själva presterar väl i skolan, och liksom barn ofta väljer en förälders yrke, kan en folkgrupp härbärgera idéer, kunskap och värderingar som låter dem kvala in som en högpresterande grupp. Helt enkelt det sociala arvets roll på aggregerad nivå.

(Parentes är att det finns grupper av afrikanska judar, såsom samfundet Beta Israel som är av Etiopisk härkomst. Det är oklart hur dessa grupper passar in i Magisters ras-klassificering.)

En intressant följd av detta är emellertid att SDs kulturrasism (nämner jag här) får vatten på kvarnen. En skulle utifrån ovan kunna driva en invandringspolitik som strävade efter att attrahera så socialt-kapitalstarka migranter som möjligt.

(En politik som för övrigt inte är unheard of – exempelvis Kanada tillämpar sådan policy. En huvudkategori i kanadensisk immigration policy är "Economic. This category represents the largest portion of immigrants each year. Selection is based on a point system that rewards applicants with higher levels of education, job experience, and language skills".)

***

Magisters biologism-argument träder även in på sexualitetens domäner, när Nilsson ställer upp den sk. bög-paradoxen; är homosexualitet socialt konstruerat eller biologiskt betingat? Återigen träffar Magister en smula bredvid målet, eftersom forskningen i dagsläget har rätt bra koll på hur homosexualitet hos män uppkommer, och vad det beror på.

Huvudtesen i dagsläget är att manlig homosexualitet uppkommer i fosterstadiet pga. hormonell påverkan, där mammans kropp hormonbombar den kromosom-mässigt sett avvikande vävnad som hon bär på. (Obs, refererar fritt ur minnet nån Kunskapskanal-dokumentär som jag såg för ca tre år sedan. Många nypor salt här således, men grundpoängen tror jag ändå står sig.)

Evolutionärt kan homosexualitet förklaras (=anledningen till att anlaget som styr denna fosterpåverkan har varit gynnsam nog att föra vidare sig själv) med att ration avkomma/vårdnadshavare i gruppen varit fördelaktig. Extra föräldrar per befintligt barn, med andra ord. Individer i gruppen som kan lägga resurser på annat än egen avkomma, men som kan gynna den egna DNA-molekylen genom att gynna exempelvis syskonbarnens fortlevnad.

***

Att ställa biologin mot miljön är, om en ska sammanfatta den biten, en tydlig indikation på att en glömt läsa sig Gödel, Escher, Bach (tidigare nämnt här och här).

Det är naturligtvis inte så att biologin utesluter miljön, på samma sätt som att sociologi, psykologin, psykiatrin och kemin inte är ömsesidigt uteslutande. På samma sätt som att myran existerar utan att myrstacken upphör existera. På samma sätt som att medvetandet och jaget existerar, emergenta makrofenomen uppstigna ur miljarder myllrande neuroner och elektriska impulser. Temperatur, ett emergent fenomen, existerar på en förklaringsnivå – även om fenomenet helt kan beskrivas i termer av partiklars rörelser på mikronivå.

Har jag varit tydlig nog? Atomen finns, cellen finns, individen finns, samhället finns. Samtidigt. På olika nivåer. Verkligheten är stratifierad, lär oss den kausala realismen. Glöm icke detta.

"Biology loads the gun, environment pulls the trigger" sa någon anorexi-forskare på P1 häromdagen. Biologin tillhandahåller en bred potential, av vilken vi realiserar olika delar utifrån stimuli vi möter i livet.

***

Sammanfattningsvis är MP nazister och homosexualitet en fosterskada. Eller hur menade jag?

Äh vi tar det en annan gång va.