Fettisdagskorrespondens

(Bakgrund: Huruvida vi ska förkasta "gene's-eye"-perspektivet; rama in hötorgskonst med fläskfiléer; hjärnkok; julkorrespondens; skriket från vänster; Frågan på vilken människolivet är ett svar.)

***

Dear professor Samir Okasha,

I finally read your book Evolution and the levels of selection. It contained a lot of the answers to questions I have struggled with for years, so I am happy that I ran across it. Thank you!

I have a few questions though, if you do have the time to answer [...]

***

Dear [Antropofagi],

Thanks for your kind comments about my book. Apologies for the delay in replying. My replies to your queries are below.

First, on meta-debate:

1. Have you ever seen the "anti-group selection-lobby" (Pinker, Yudkowsky et al) respond to the content of your book? They seem to have made a good job of making thoughts about levels of selection taboo, and contributed greatly to the initial confusion that your book partially dissolved for me. I got the feeling that there was something there, that I wasn't allowed to pursue, if you know what I mean.

I haven't seen reviews by Pinker or other members of this lobby. I have generally tried to stay away from this debate, as it generates more heat than light. I think that both sides tend of overstate their case, both Pinker and the pro-group selectionists like DS Wilson. The truth lies somewhere in between.

On the more philosophical/metaphysical side:

2. Why is it that evolution on the "price equation level" (selection of genotypes) at all map on to the gene-frequency-view? With all the aspects of evo-devo, the fourth law of behavioural genetics, etcetera, why would we "see" evolution at all on our level of emergence? Why is it's signal visible to us? (I'm not sure how to phrase this question, but my hope is that you'll catch my drift.)

Well, I don't think that all evolutionary changes necessarily map onto changes in gene-frequency (which some authors make into a definitional truth); but most do. That is, if we define evolution as "change in frequency of different types in a population", and "type" is required to be heritable, then in practice this means that most of the time, if not always, evolution will involve gene-frequency change.

However, that is very different from saying that all evolutionary changes are best studied by studying gene frequency change - a reductionist view that I don't necessarily endorse.

3. Is there downward causation? Does selection occur on the fenotype-level at all, and how do you think about that?

Well, downward causation is a complex and much-debate issue. But I would say that selection does definitely occur at the phenotype level - in the sense that it is because of their phenotypic differences that organisms exhibit differences in survival / reproduction, and hence the population evolves.

Or should the good reductionist just assume that everything is a representation of the underlying facts of the "lowest" ontological level? Is that what constitutes the "book-keeping critique", that gene frequencies only track the "output" of evolution, while the interesting causal stuff happens when fenotypes are selected at the macro level? (You of course cover some perspectives of this in your book, but I feel as if I am still missing some crucial pieces of understanding here.)

We might be able to represent the outcome of evolution at the "lowest" level, but that doesn't mean that the causal process is taking place at that level. This is the point of the book-keeping critique, and I think it is basically right.

4. Why should the molecular biological level be considered a fundamental level in a reductionist ontology? Why should the genotype-level be more valid than the fenotype-level, when the real reductionist should want to reduce all the way down to the true base level of quarks or quantum amplitudes or what ever? Why does the molecular biology-level seem so inherently "stabil" in this context? (I mean, why does it show predictable patterns... I immagine that the quark-level should be less intelligible.)

Well, certainly the gene isn't the lowest level in the biological hierarchy - after all, genes contain smaller parts such as nucloetides. Eventually, if we keep going in disaggregating entities, we will arrive at entities that aren't biological at all, but rather chemical or physical.

It is only in the context of evolutionary biology that it's sensible to treat the gene as the lowest level - but even there, there is a tricky question about why this is. (cf R Dawkins' discussion about the "selfish nucleotide" theory).

5. You write the following:

The gene'seye approach has often been described as 'reductionist', both by its detractors and supporters [...] But in what sense? [...] It is true that molecular biologists frequently give 'bottom up' explanations from a genic basis, for example, when they explain cellular differentiation by reference to which genes in the cell are being transcribed. But the molecular biologist's 'gene' is not the same as the 'gene' of the gene's-eye theorist [...] The former refers to a length of DNA that codes for a protein, the latter for a lenght of DNA that survives meiosis intact. So although the research programme of molecular biology is reductionistic, in the part-whole sense, this has no bearing on the gene's-eye approach to evolution.

This blew my mind a little bit. Is it correct to revise my understanding so that genes are not at all a more fundamental layer of reality? That what is selected for or against is not what constitutes a kind of base layer in this context, i.e. molecular biology? Does this mean that there is nothing to the reductionist claim, or should we just be a little bit more careful with our ideal, Scala natura-type of ontological hierarchies?

Well, the point I am making in this passage isn't original - it is a familiar point, emphasized by Dawkins himself and many subsequent philosophers of biology - that "gene" means different things in different contexts. What a molecular biologist calls a gene isn't the same as what a classical population geneticist calls a gene.

6. Do I make my self guilty of some kind of fallacy when I at all consider genes to be somewhat more fundamental than fenotypes? It strikes me (and maybe you argue that in the book somewhere, I don't remember) that a body is made up of muscles etc. that are made up of cells etc. that are made up of organelles that are made up of ... molecules, atoms, subatomic particles, etcetera. The genes does not seem to be any kind of actual building block or level of fine-granuilty in this layering. They appear to code for structures from the sideline at one particular level, so to speak. To use a tired analogy, more of a blueprint than building blocks.

I agree that genes are not the building blocks in this sense. But the importance of genes is that they are passed on, more or less intact as discrete units, from one (organismic) generation to another. This is why they are the focus of evolutionary analysis.

Ok, this was leanghty but my confusion is still boiling and I fear that I might even lack the understanding to understand what I don't understand.

[...]

Have a good one, despite the pandemic, and thank's again for a wonderful book [...]

Best regards, [Antropofagi]

[B]est wishes

Samir

Du?

Rekapitulation: Allting bärs upp av ett antagande. Liberalismens och kapitalismens antagande är Fri Vilja. Fri Vilja är ett löjligt koncept:

Den som förkastar Fri Vilja behöver emellertid icke förkasta Vilja. Ty vi vill saker. Bara det att vad vi vill, kan förklaras. Vad vi vill, har orsaker.

Människor är förutsägbara prediktionsmaskiner. Som jag berör i En slapp politisk-filosofisk essä så upplevs Viljan som Fri när vi inte vet dess orsaker. När Viljan har kända orsaker upplevs den emellertid som Ofri. Om det är reklam eller propaganda eller fattigdom som förklarar Viljan, så är den icke lika legitim som om den bara är sprungen ur Intet.

Stormens Utveckling och Liv Strömqvist kommer i senaste poddavsnittet in på den eviga porrdebatten. Argumenten lyder ju ungefär att 1). porrskadad sexualitet är dålig, eftersom det vi vill förklaras av porrkonsumtion; eller 2). allt vi vill är bra, eftersom det är det vi vill.

Antropofagi har tidigare dragit en lans till mainstreamporrens försvar. Jag argumenterar för att kapitalismen aggregerar preferenser - faktiska preferenser! - och att det är efterfrågan som styr porren. Mainstreamporr är därmed helt enkelt den porr som flest efterfrågar.

Men, efterfrågan är inte något helt fristående och naturgivet. Troligen kommer sexualiteten sträva ungefär åt samma håll i alla tider, men sexualbeteende-memes och -normer kommer spridas i befolkningen precis som andra memes och normer. Vi måste troligen ändå erkänna en växelverkan mellan efterfrågan och utbud. Man vet inte att man gillar bukkake-porr förens man ser det, liksom. (Obs, just bukkake-memen verkar enligt Wikiperdia ha selekterats för pga. cencur-regler som förbjuder japansk porr att avbilda penetration. Så det finns fler cultural evolution-selektionstryck än bara mänskliga sexuella preferenser.)

Så, frågan om varför "vi" konvergerar kring en viss mainstream-porr ... är kanske fel. Vi gör nog inte det. Det finns utrymme för väldigt många olika genrer på internet, gubevars. (Random relaterat lästips: A Girl Corrupted by the Internet is the Summoned Hero!? av Elizier Yudkowsky.) I den stora norm/memes-selektionen kanske Den Inre Mänskliga Preferensen ändå ÄR den starkaste signalen. Vem vet.

Floden meandrar sig och bildar korvsjöar. Detta är känt. Men riktningen är, egentligen, given.

***

Anyhow. I vår tid och zeitgeist är det ganska lätt att komma till slutsatsen att alla ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar andra. Det är själva grundbulten i liberal kapitalistisk demokrati. Ideologin, ekonomin, och politiken bygger på denna strävan. Och den funkar ganska bra. Även om det kan bli svårare att legitimera systemet när vi får en allt tydligare uppfattning om vilka de exakta orsakerna till vår Vilja faktiskt är.

Finns det då någon Absolut Sanning i den här etiken? Finns det någon metafysisk tolkning som ger Vilja-paradigmet företräde framför vilket som helst annat moraliskt system?

Ledande fråga. Svaret är visserligen "ingen aning", men det finns en tråd att nysta i.

De flesta av oss är troligen konstruktivister, meta-etiskt sett. Vi betraktar mänsklig moral som någonting som uppstår i interaktion mellan människor. Vi är alltså i grund och botten nihilister - det finns inte egentligen något rätt och fel, bara överenskommelser om rätt och fel.

Men, en ogirig konstruktivist tenderar att ändå vända sig mot kulturrelativism och säga "äh fan jag tror ändå att flickor har det bättre i Norge än i Afghanistan". Hur kan man säga så, när man inte har någonting att stå på? (Det är visserligen deskriptivt, men underförstått i sammanhanget att det är bättre att flickor har det bättre.)

Det finns ett axiom, som kanske ofta är dolt, som är att medvetna system (företrädelsevis människor och vissa djur) ska frodas. Detta är en slags måttstock för de konstruerade moralsystemen. Även om Indiens kastsystem är moraliska i sig själva, givet den egna konstruerade moralen, så kan vi misstänka att många individer har det sämre i detta utförande av samhällelig koordinering, än i vissa andra utföranden.

Sam Harris är förmodligen den publika intellektuellt som mest famously tar det här längst. Han är att betrakta som en meta-etisk realist. Han grundar sin moral i följande utpressning av åhöraren:

Tänk dig den värsta tänkbara världen, där flest lider värst, och tänk dig den bästa tänkbara världen, den flest har den bäst, och notera att du tycker att det ena alternativet är bättre än det andra. Från den utgångspunkten är det sedan en fråga om att placera sig så nära det bästa alternativet som möjligt, och så långt bort ifrån det andra alternativet som möjligt.

Ungefär så säger Harris. Givetvis fuskar han när han beskriver "värst" och "bäst" - normativa utsagor - men det är ändå ett pedagogiskt exempel. Många människor är ense om  att det är önskvärt att så få som möjligt lider. Låtom oss kalla det utilitarism. (Jämför med deontologi.)

I den mån det här är ett axiom, så är det så klart ändå konstruktivistiskt. Rent metaetiskt tror vi inte att moral finns på något absolut sätt. Det är bara det att utilitarism ger oss en så himla bra minsta gemensam nämnare. Det är liksom det mest grundläggande konstruktet.

***

Och det är så vi kommer till Hoffman och The Case Against Reality, eller i alla fall låter oss inspireras av honom. Hoffmans ansats är att skala bort all verklighet - göra en djup poäng av tinget-i-sig/tinget-för-oss - och försöka bygga en metafysik utifrån antagandet att det finns Medvetanden som interagerar i nätverk. Givet att vi tar till oss denna ontologi, så är det enda grundläggande i verkligheten just den subjektiva upplevelsen hos medvetna system. Att då betrakta medvetandets upplevelse som axiomatisk i ett metaetiskt perspektiv, känns osedvanligt realistiskt - vi/Hoffman har ju just sopat undan ALLA ANDRA SORTERS REALISM!

***

Hade jag haft tid och lust hade jag försökt förklara vad jag menar. Nu låter jag den här flaskposten segla ut över internets svarta hav. En dag kanske en annan själ, med samma exformation, kan hitta mitt meddelande och förstå det. Det kanske inte är du, eller du, eller du, eller du...

men kanske 

Du

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 2: Varför vi har sex

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1.

***

99,9 procent av alla eukaryoter reproducerar sig sexuellt. Vissa, såsom komodovaranen, Varanus komodoensis, kan även reproducera sig asexuellt. Detta genom att tillgripa jungfrufödsel, eller partenogenes, vilket leder till att honan lägger ägg innehållandes kloner av sig själv. Förmodligen är anpassningen en följd av komododrakens liv i den sydostasiatiska övärlden, där ensamma ödlor på egen hand kan kolonisera och befolka isolerade öar. Eftersom klonerna alltid är hanar, bygger adaptionen i nästa steg på att honan sedan parar sig med sina barn för att sedan sexuellt alstra avkomma av varierande könstillhörighet – som i sin tur måste para sig med varandra för att – om jag tillåts parafrasera 1 Mos 1:28 – vara fruktsamma och föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig.

Olika organismer löser den sexuella reproduktionen på väldigt olika vis. Bläckfiskar lämnar över en ihoprullad spermadeposition till villiga honor, som tar emot sperman och sparar den till befruktningstillfället. Både honan och hanen dör snart efter sitt enda reproduktionstillfälle. Fossan, Cryptoprocta ferox, har ett något mer tilltalande strategi, där dygnslånga sexualakter utspelar sig uppe i ett veritabelt sexträd var honan ligger och beviljar sina väntande älskare audiens. Vissa får givetvis vänta förgäves.

Pungspetsekorrar av släktet Antechinus har även de en intressant reproduktionsstrategi. Parning sker endast en gång om året, då hanarna uppsöker gemensamma bon som honorna sedan frekventerar. Honorna parar sig med ett flertal hanar som alla dör direkt efter akten, varpå populationen endast består av dräktiga honor. Efter cirka en månads dräktighet får ungarna ytterligare några veckor på sig att utvecklas i mammans pung. Därefter följer en tid av omsorg i boet, varpå samtliga ungar av hankön jagas ut.

Fästingen, Ixodida, har ett intressant levnadsförlopp. Ur fästingens tusentals ägg kläcks larver, som utvecklas till nymfer efter en enda blodmåltid. Nymferna äter likaledes en måltid, för att sedan ömsa skinn och därmed genomgå metamorfosen till en vuxen fästing. Den vuxna honan måste äta en gång för att kunna lägga ägg. Hanen behöver däremot inte äta, men dock hitta en hona att para sig med. Vid parningen använder hanen mundelarna för att överföra sperma från sitt eget könsorgan till honans. Därefter kan den befruktade honan lägga sina ägg.

En grundläggande frågeställning är varför vi överhuvudtaget reproducerar oss sexuellt. Eftersom principen om det naturliga urvalet handlar om en genotyps förmåga att presentera sig i nästkommande generation, så borde den optimala strategin för en given uppsättning gener alltid vara att helt enkelt replikera hela genomet – att klona sig själv. Då förs ju hela genomet vidare, istället för bara 50 procent. Dessutom kostar det kalorier att identifiera och attrahera en partner, samt att genomföra kopulationen, och allt detta kräver dessutom en speciell uppsättning reproduktionsorgan – faktiskt i princip alla organ, eftersom alla organ åtminstone indirekt syftar till reproduktion.

Vi noterar att vissa arter faktiskt kan reproducera sig med sig själva - såsom nämnda komododrake - och gör det regelbundet och med stor framgång. Den så kallade mördarsnigeln, Arion vulgris, är hermafrodit och kan befrukta sig själv. Det räcker därför med en enda mördarsnigel för att befolka en ny miljö; snigeln kan lägga hundratusentals ägg under en säsong. Trots allt föredrar snigeln dock att utbyta spermier med andra sniglar, och således reproducera sig sexuellt.

Hjärter Dam, den Röda Drottningen i Alice i Underlandet, sade: ”Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place.” The Red Queen Hypothesis, myntad av Matt Ridley i boken The Red Queen, innebär att en art ständigt måste evolvera för att inte hinnas upp av parasiter virus, bakterier, och andra patogener som ser dig som sin livsmiljö. Sexuell reproduktion skapar dels en sorts barriär mellan föräldrar och avkomma, till skillnad från den kontinuitet som föreligger vid ren celldelning. Men, framförallt, så evolverar bakterier och andra mikroorganismer väldigt mycket snabbare än deras genomsnittliga värdorganism, eftersom deras reproduktionscykel är flera storleksordningar snabbare, och deras generationer motsvarande mycket kortare. Med en oföränderlig miljö att anpassa sig till, skulle dessa mikrober bli oerhört potenta och förödande. Genom den variation som sexuell reproduktion ger upphov till, så måste patogenerna börja om på nytt för varje ny generation, och anpassa sig till ett nytt, individuellt immunsystem.

I och med att sexuell reproduktion är ett faktum, uppstår utmaningen att hitta en passande partner att blanda sitt genom med. Partners får inte vara för avlägsen. Definitionen av ”art” är att individer av samma art i allmänhet kan få fertil avkomma – att inte få fertil avkomma är ett reproduktivt misslyckande av stora mått, som den australiensiska praktbaggen visade. Vi har emellertid också diskuterat varför inavel kan innebära en fitness-kostnad: När en population har ackumulerat många negativa men recessiva alleler, ökar sannolikheten att dessa får en homozygot matchning, till nackdel för avkomman och således för den reproducerande enheten.

Negativa, dominanta alleler selekteras givetvis bort snabbare – om de är dödliga, så omedelbart. Det är istället de recessiva som är viktiga att ta hänsyn till i partnervalet, eftersom det är de maskerade, recessiva allelerna som kan vara farliga. Därför förväntar vi oss a priori att organismer selekteras för känna igen sina släktingar, och – beroende på hur stor risken är för att matchas med en homozygot, negativ allel – undvika alltför för närbesläktade individer. Sannolikheten för att samma skadliga recessiva anlag ska finnas hos både mamma och pappa ökar dramatiskt när mamma och pappa är exempelvis syskon eller kusiner, jämfört med om mamma och pappa är slumpvisa individer i populationen. Utöver det minskar inavel också den genetiska variationen, vilket torde öka sårbarheten för nämnda patogener och parasiter.

Även bortsett från inavelsdilemmat finns det anledning att välja partner med omsorg. Utseende är en viktig parameter därvidlag. Det vi tycker är vackert eller attraktivt speglar, i genomsnitt, viktiga fitness-indikationer, vilket är anledningen till att uppfattningar skönhet och attraktivitet – som egentligen är subjektiva uppfattningar hos betraktaren – ändock tenderar att delas av det stora flertalet. Viktiga attribut härvidlag är symmetri, sund och slät hy, och könstypiska drag, som signalerar variabler som hälsa, ostörd fosterutveckling, och låg mutational load. Framträdande limbalringar är en indikation på ett antal olika hälsorelaterade parametrar, och storleken på iris i förhållande till ögonvita är en indikation på ålder. Ration mellan höft och midja är en del av hur kvinnor bedöms, och ration mellan midja och axlar för hur män bedöms. Utseende är givetvis bara en del av bedömningsgrunden, men en nog så viktig.

En intressant egenskap hos H. sapiens är att hanarna har otypisk stora könsorgan, framförallt med avseende på tjocklek, jämfört med många andra primater såsom gorillor, orangutanger och schimpanser. En hypotes är att det är ett resultat av sexuell selektion; att honor godtyckligt har uppskattat stora penisar, och att preferensen har blivit så prevalent att den har blivit självförstärkande. Skenande sexuell selektion handlar, som vi sett ovan i diskussionen om plesiosauriens svanhals, om att en fenotyp blir attraktiv på den enda merit att den med hög sannolikhet är attraktiv även för andra individer av det selekterande könet, och att det således är en fenotyp som ökar ens söners fitness.

Det finns dock det som talar mot denna förklaringsmodell. Även om våra samlar-jägar-förfäder hade blottade könsorgan till vardags, så är icke-erigerade penisar otillförlitliga när det gäller att bedöma penis-storlek. En mer sannolik hypotes är att människors större penisstorlek utvecklats parallellt med kvinnors utveckling av större och rymligare vaginor. Rymligare vaginor utvecklades i sin tur förmodligen parallellt med att bebisars huvudstorlek ökade i och med att vår tilltagande intelligens och hjärnstorlek.

Människans penis är annars en ganska slätstruken historia. Hanar av lemurarten brun maki, Eulemur fulvus, har små hullingliknande utskott på sitt könsorgan. Makaker, Macaca, är ett släkte av primater som uppvisar en påtaglig variation. Generellt sett kopplas en mer utstuderad penis till ett monogamt leverne, vilket indikerar att människan varit en polygam art under sin utvecklingshistoria. Det är också så att vi, likt gorillorna, har relativt små testiklar. I arter där det råder en större promiskuitet, som hos schimpanserna, tenderar det naturliga urvalet att gynna stora testiklar. Eftersom samma hona ofta har sperma från flera olika hanar i sig vid samma tillfälle, blir det en komparativ fördel att kunna producera stora kvantiteter sperma. Fenomenet kallas spermiekonkurrens, vilket alltså inte råder hos polygama arter där en hane kan monopolisera reproduktionsmöjligheterna. Även testikelstorleken pekar således mot polygama äktenskapsmönster hos Homo sapiens.

Antropologisk data pekar däremot delvis åt motsatt riktning. Visserligen finns det data som visar att polygami uppträder i över 80 procent av alla kulturer. Men, monogami eller serial monogami verkar dock vara det vanligaste, även i de sammanhang där polygami förekommer. Det här är också de äktenskapsmönster som samlar-jägare i allmänhet tillämpar. Fördelen med monogami verkar framförallt handlar om möjligheten att investera i avkomman och att öka faderskapssäkerheten, vilket minskar risken för infanticid.

Människan är också en ovanlig primat i det att hon döljer sin ägglossning eller ovulation. Exempelvis schimpanser visar tydligt upp när de är som mest fertila, och när det är som mest meningsfullt att para sig. Därmed kan schimpanshanar förhålla sig ”pragmatiskt monogama” till honorna, det vill säga punktmarkera dem när ovulationen pågår, men annars göra annat. I vår egen art verkar det ha selekterats för en dold fruktsamhet, där mannen inte enkelt kan identifiera honans ovulation, och därför måste hålla sig nära henne hela tiden. Ett sådant beteende kan samspela med högre förändrainvestering och seriell monogami.

Att vi är en sexuellt reproducerande art präglar våra liv i nästan varje del. De flesta mänskliga aktiviteter kan på en ultimat nivå härledas till detta villkor, eftersom allt som framgångsrikt lett till reproduktion, har reproducerats. Men reproduktion handlar givetvis inte bara om själva coitus. Vi har likaledes selekterats för förmågan att hålla avkomman vid liv, och att den i sin tur ska bli attraktiv och framgångsrik i att reproducera sig. Här skiljer sig förutsättningar och strategier dramatiskt åt mellan hanar och honor; i vårt fall, män och kvinnor. [Vilket leder oss in på nästa avsnitt, som ni kan läsa om i Frågan på vilken människolivet är ett svar.]

***

Källor:

Otto, 2008. ”Sexual Reproduction and the Evolution of Sex” i Nature Education.

Marah J. Hardt, Sex in the Sea: Our Intimate Connection with Sex-Changing Fish, Romantic Lobsters, Kinky Squid, and Other Salty Erotica of the Deep.

Donald Hoffman, the Case Against Reality.

Alan Dixson, Primate Sexuality.

Joseph Henrich, The Secret of Our Success.

Ford & Beach, 1951. Patterns of Sexual Behavior.

***

Addendum:

1. Juvenila fossa-honor har en pseudopenis, det vill säga en förstorad klitoris, med ett motsvarande penisben i. (Os clitoridis istället för os penis.) Fossans pseudopenis tillbakabildas dock med åldern.

2. Symmetri indikerar bland annat en stabil och obruten prenatal utveckling. Slät hy signalerar hälsa. Se exempelvis Little, Jones & DeBruin 2011, ”Facial attractiveness: evolutionary based research”.

3. Många andra primater har dock större penisar relativt kroppsvikt. Se exempelvis mantelbabianen, Papio hamadryas.

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.

The One-Man Book Club: Fallet mot verkligheten

Det blir en del metafysik nuförtiden. Nuförum-tiden.

Donald Hoffmans The Case Against Reality läses pågående. Boken aktiverar associationer som pekar rakt in i behovet att skapa en etikett kallad Metafysik här på Antropofagi-bloggen. Detta kan göras medan vi faller. Faller mot verkligheten. Rakt ner i Print Gallerys existentiella virvel.

***

Allting är relativt, men det är dumt att agera såsom att allt är relativt.

Verkligheten existerar i någon form. Ding-an-sich kan emellertid lura oss att tro att verkligheten verkligen är väldigt snarlik ding-für-mich. Detta vet vi ingenting om.

FBT-teoremet ger oss att vi, som resultat av det naturliga urvalet, inte spårar verkligheten. Vi spårar fitness payoffs.

Det är inte inte månen. Det är bara ikonen. Verkligheten i termer av rum-tiden är bara vår interface, där vi interagerar med ikonerna som representerar fitness payoffs. Kalorier och reproduktionsmöjligheter är på pluskontot, ond bråd död är på minuskontot. DNA-molekylen, eller vem det nu är som kör, vill tanka bilen, eller byta bil, eller klona sig själv och bemanna en fordonsflotta. Den vill inte krascha.

(Men det är inte DNA-molekylen heller. Bara ikonen.)

Anledningen till att det är bäst att låtsas som att inte allting är relativt, är att vi - som resultat av evolutionsalgoritmen - är interagerande entiteter med överlappande fitness-funktioner.

En fitness payoff är såklart också relativ - en bajskorv är mat för en fluga, men magsjuka eller värre för en prinsessa som Du. Men, eftersom vi - som resultat av naturligt urval sedda - klustrar i grupper av fenomen (vi kan kalla det tillämpad taxonomi), så kommer vi inomgruppsligt att dela fitness-funktioner. Kanske kan våra "artkluster" i någon mening beskrivas som i vilken utsträckning våra respektive fitness-funktioner liknar varandra.

Även andra arter påverkar oss. Vi ät fitness payoffs för rovdjur, eftersom vi är gjorda av smaskig rovdjursmat. Vi är potentiell fitness-cost för djur som vi jagar eller äter eller förgiftar. Som artkluster betraktade så interagerar våra fitnessfunktioner med varandra på olika sätt. Men inom arten överlappar de nästan helt. Vi konkurrerar om nästan exakt samma resurser, och och undflyr nästan exakt samma hot och faror.

Eftersom all biota, allt liv, interagerar, så är vi alla interdependenta. Vi är också interdependenta med exempelvis stenar, eftersom vi kan slå oss på dem, eller slå någon annan med dem, eller bygga hus av dem. Så, vi är jävligt interdependenta med en hel massa fenomen. Solen ger oss liv, etcetera. Fotosyntesen ger oss mat. Ja ni fattar.

Så, om vi är jävligt interdependenta så är vi inte särskilt betjänta av att agera som om att allting är relativt, eftersom allting ändå samvarierar på olika sätt, i bemärkelsen att allas fitnessfunktioner är samanbundna. På så sätt rör vi oss, som individuella fenomen och fenomenkluster betraktat, som en Råttkung. Vi sitter alla fast i svansarna på varandra, och när vi springer åt olika håll så rör sig hela super-klustret i någon mån.

***

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Detta exempel ska ha lett i bevis att djur inte ser verkligheten, utan bara ser fitness payoffs, samt att vi alla är interdependenta med avseende på våra fitnessfunktioner. Hoppas det framgick.

***

Kvantmekaniken är snårig, eftersom Schrödingers katt både lever och är död beroende på betraktaren. Att mäta är nämligen inte att mäta, utan att interagera. Experiment visar att fotoner tar sig igenom hål i en blyplatta på olika sätt beroende på om vi mäter eller inte. Detta gäller även om vi mäter med fördröjning; hur fotonerna forcerade hålen i blyplattan beror på hur vi senare mäter.

När du mediterar kan du, med lite träning, uppnå tillstånd som understryker att du lever i en simulation. I en interface, för att tala med Hoffman.

Känslan kan bli ganska påtaglig. Du kan exempelvis eliminera ditt synfält, så att alla kategorier liksom känslan av djup försvinner, och du bara har ett homogent synfält, som är liksom platt och utan avgränsningar. Du kan också skapa en "bubbla" av sensationer, där allting existerar med avsaknad av tidslig- eller rumslig dimension. Det är lite svårt att förklara, men lägg ett halvår på daglig meditation och du får se. I alla fall någon av detta bör du kunna få uppleva.

Meditationsrelaterade peak-upplevelser bevisar inte något om något, men kan ge en starkare intuitiv förståelse för hur det faktiskt skulle kunna vara så att det inte finns någon rums-tid. Att rums-tiden bara är en aspekt av vår interface, där vi simulerar världen medans vi spårar fitness payoffs.

Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt. 

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.) 

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Och, Äggskalet, punkt 6 i typologin över ensamheten:

"6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5."

Men, är det verkligen så psykopatologiskt?

***

Antropofagi har ofta förvånats över kraften i de två begreppen som heter Evolutionen, och Termodynamikens andra huvudsats. Nu kliver de mot oss med fradga i ögonvrån.


Någon form av ding-an-sich existerar givetvis. Vi är bundna av fitness-funktionerna, och payoffs respektive kostnader existerar i någon objektiv mening. Någonting finns.

Det är uppenbart att vi inte är bra på att se det som faktiskt finns. Våra sinnen har en fungerande interface för de skalor av verkligheten som är relevanta för våra medvetna uppleveseler, i ancestral environment. Vi saknar mer eller mindre intuitioner och modeller vad gäller elementarpartiklar, galaxer, svarta hål, eller fotoner som färdas genom perforerade blyplattor. Max Tegmark är en fysiker som ofta gör denna poäng: Vi ska absolut inte förvänta oss att världen ska följa våra intuitioner annat än möjligen i den skala där vi är vana vid att agera och manipulera ting. Vi ska tvärtom bli misstänksamma om våra förklaringsmodeller vad gäller verklighetens grundelement känns intuitiva.

FBT-teoremet gör emellertid gällande att vi inte är bra på att spåra Sanning - Verkligheten - ens i vår ontologiska närmiljö. Däremot spårar vi fitness payoffs respektive costs.

Vad än verkligheten är, består av; hur den än fungerar; så är evolutionen någon slags lag, härvidlag. Som jag ser det strävar evolutionen åt ett håll, när den tautologiskt föreskriver att det som ska finnas ska finnas. Det som är fit att finnas, finns. Det som är sannolikt - även om det är lågentropiskt - kommer att existera.

Termodynamikens andra huvudsats är en andra kraften som rör verkligheten. Den säger att entropin alltid ökar. Egentligen är alla lågentropiska tillstånd osannolika, och sannolika är bara högentropiska tillstånd. Men lågentropiska konfigurationer som trots allt finns, finns.

Kanske är det så att fitnessfunktioner som, givet alla andra interagerande fitnessfunktion, är bra på att pumpa entropi, existerar som lysande öar i det gråa, högentropiska molnet. Men, inget av detta har rum-tid. Bara någon form av sannolikhetsdistribution. Av .... Någonting?

Kanske inte det ens behövs någonting, utanför rum-tiden.

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar; min filosofiska intuition; vi är antimateria.)

***

Allt det där konstiga med kausalitet skulle kanske försvinna om det inte fanns någon rum-tid. Skönt!

***

Eftersom kvantmekaniken verkar bygga på subjektets interventioner i verklighets-interface:en, kan vi gissa att medvetandet har en speciell ontologisk status.

(Då kanske alla jävla dualister har rätt! Hahahahaha! Kommer kännas som Sverige våren 2016, när de insåg att danskarna hade rätt hela tiden... Oh shieeeeet!)

Det är också notabelt att medvetande-problemet verkar ha en särställning inom vetenskap och filosofi. Det verkar olösligt, också rent teoretiskt. Det har en slags primat eller företräde, som gör att alla utsagor om det verkar meningslösa, eller paradoxala, eller missriktade. Att mäta medvetna upplevelser blir på något sätt per definition paradoxalt.

Jag skrev för inte alltför länge sedan till min Filosoficirkel:

"Om vi bortser från ding-an-sich. Så existerar ju allting i våra medvetanden. Men även upplevelsen av våra medvetanden existerar i våra medvetanden. Medvetenheten om den medvetna upplevelsen är bara en medveten upplevelse, riktad mot sig själv. Är anledningen till att the hard problem of consciousness är olöst (olösligt?), att vi har att göra med en självreferens? En reva i rumtids-begreppsväven, där ding-für-mich konsumerar sig självt? 

En Print Galley-spiral inåt sig självt."

Äggskalet, som sagt:

"Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

***

Om medvetandet har ett primat, ett företräde, så kommer alltings illusoriska icke-relativitet bero på medvetandenas interaktion genom intrasslade fitnessfunktioner.

Vi är prediktionsmaskiner som endast tillgriper kategorier för att göra förutsägelser - om fitness payoffs. Eftersom det finns någon form av fitness-relaterade möster i ding-an-sich - eller, eftersom ding-an-sich har mönster som på ett systematiskt sett relaterar till våra fitnessfunktioner - så kommer allting tyckas vara på ett förutsägbart sätt. Så att säga. Men vi är bara intrasslade. Som jag, i detta resonemang.

Antropofagi kommer att återkomma med mer metafysik när hen kommit längre i Hoffmans bok. Tills dess: Sköt dig själv och skit i andra. Eller annan valfri etik.