Om vi nu tänker att det intressanta som sker, sker på "vår" emergensnivå, så tänker vi ungefär följande:
Det intressanta är när en viss egenskap selekteras för eller emot. T.ex., så kanske det selekteras för att vilja knulla riktigt mycket. Detta är lätt att förstå, eftersom "att vilja knulla" synes leda till knullande, mer än vad "att inte vilja knulla" synes göra. Då borde egenskapen "att vilja knulla" vara vanligare, på grund av att den inte väljs bort i det naturliga urvalet.
Men, om vi försöker vara lite reduktionistiska, så är "att vilja knulla", och för den delen "att knulla", bara högnivåfenomen - emergenta fenomen - som så att säga är vårt sätt att tolka en underliggande verklighet som vi inte vet någonting särskilt om, framförallt inte a priori. (Möjligen a posteriori: Vi kan ha lärt oss lite om världsdjupet genom att i åratal skjuta subatomära partiklar på varandra i jättelika partikelacceleratorer.)
Allt som sker på vår emergensnivå - och således all selektion som vi tycker oss se på vår emergensnivå - är givetvis (that's trivial, som Feynmans matematiker säger...) inte alls vad som faktiskt händer på baslagernivå.
Selektionen är ju på molekylär nivå, eller vad vi nu ska kalla gen-nivå. Det är ju generna som selekteras för eller emot, och det är ju genfrekvens som evolutionen beskriver. Högnivå-fenotyper är bara en väldigt händig approximation för genfrevenserna.
Vi har varit inne på att det är skönt att hålla på med Price-ekvationen, eftersom vi då kan skita i evo-devo och mitokondriellt DNA och SAGH. Men, istället är det ju dumt i huvudet att skita i alla dessa. För, alla dessa är ju fenomen som avgränsar hur värdefull vår högnivå-approximation egentligen är. Dvs. inte särskilt värdefull, när den nu blir så förvånad över allting.
Om nu evolutionen handlar om genfrekvenser, varför är då fenotyp och selektion därav så himla rimligt på vår emergensnivå?
I första hand tänker jag då att fenotyp och selektion därav i allmänhet är bra representationer av the base layer. Och när det inte är det, så uppstår förvåning. (Bra representation: Vi förstår att "vilja knulla" är överlevnadskraftig egenskap. Förvåning: Varför finns det homosexuella män? Ad hoc-lösning: SAGH.)
Men det här räcker tyvärr inte. Vi kan alltså inte nöja oss med att säga att "naturliga urvalet och selektion av fenotyp är en så bra approximation av vad som verkligen händer på en grundläggande nivå, att de är bra komprimeringar av verkligheten som ändå väl representerar det viktiga". För, det verkar ju som att det verkligt intressanta med evolutionen ändå händer på genernas nivå. Och det är ju långt ovanför baslagrets dito.
Någonting verkar extra speciellt med generna. Ett högnivå-mönster i verkligheten har - tydligen - stabiliserat sig på ett sätt som ger upphov till ännu mer intressanta mönster. Någonting med att ärftlighet är så stabilt mellan generationerna. Den abstrakta, generella Darwinianska selektionen (som vi kan applicera på vadan som helst, substratoberoende) är sällan lika intressant som i den organiska Life (delmängd av Lyfe, mind you).
Både de här delarna - att vi komprimerar verkligheten till en händig representation som har rätt så rätt och därmed gör oss effektiva; samt att generna verkar vara en extra stabil och intressant mellannivå i verklighetens lager-kaka - tyder på att högnivåmönster kan ge upphov till någon slags unik effekt som visserligen såklart kan representeras på en lägsta verklighetsnivå, men som ändå ger unika effekter nedåt.
Kausalitetens maskar kryllar på höga hyllor; droppar ner på lägre hyllor; äter pannkaka av mjöl och vatten.
Rulla rulla dina gamla köttbulle. Lukta lukta ditt gamla halvfabrikat.
Min hjärna sprängs lite och jag kanske måste ringa en filosof.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar