Kamelens död, eller hur det gick till när jag återuppfann vad jag tror är hegelianism

Debattkamelen är död. Länge leve dromedaren!

Jo, för spaningen som jag vill presentera är den följande: Tidsandan har slagit knut på sig själv, kvävts och tröttnat.

Jag vet föga om Hegel. Jag vet ingenting om Hegel som inte Alexander Bard berättat för mig i en eller annan podd. (Alltså, inte personligen. Jag är en simpel konsument ur konsumtariatet, kära läsare!)

Men, jag tror att vi kanske träder in i vad som skulle kunna kallas Syntesens Tidevarv.

***

Låt mig börja från början - om man med "början" menar min början.

1984, det var då jag föddes

för staten gällde att tillväxtkurvan böjdes

-90-talet var, kristiderna för alla

och inte minst alla med huslån att palla

räntorna gick bärsärk, och Persson fick makten

han ljög och med högern han slöt värsta pakten

men sen blev det bättre men sen blev det sämre

och bättre igen och sen bytte vi ämne

till identitetspolitik och sånt skit. Det kom att prägla debattens huvudfåra, om ni minns det, från 2000-talets början till och med idag. Det eskalerade och dog i och med 2015 års flyktingkris, då GAL-TAN-profetian ledde en socialmiljöpartidemokratisk självmordssekt att begå moralisk seppuku inför tusenden dreglande internetsamurajer.

Den sexualpsykotiska delen av identitetsschizofrenin eskalerade något senare, i samband med #metoo, och kom att dö en lite långsammare död (förgiftad av hallucinogent kolmonoxid från en läckande skorstensstock) i och med den truth-and-recociliation-kommission som instiftades av Åsa Lindeborg och Fredrik Virtanen, och som syftade till att gräva upp alla de massgravar som Instagram-justisen efterlämnat. Ett ytterligare utvecklingssteg - eller möjligen invecklingssteg, vilket är samma sak, för det djupare är svårare och det mer detaljerade ger mindre prediktionskraft - togs när det visade sig att kolmonoxidhallucinationerna av gruppvåldtäktsinvandrarmän i några fall inte var hallucinationer, vilket var svårt att svälja men svårare att tugga.

Så, tja, nu är vi här. Där det roliga är när meningsmotståndare möts i konstruktiv dialog. Där man vill läsa böcker om hur vi kan förstå, istället för missförstå, intersektionalitet ur ett spelteoretiskt perspektiv. Där det överbryggande är det intressanta, det polemiska det trista, och God Ton inte är roligt alls längre.

Så, Tesen som jag växte upp med var Feminism-Antirasismen. Antitesen, som behövdes eftersom verkligheten passade modellen för dåligt, var att bli en - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "alt right hatsajt-snubbe". Andra halvan av 2010-talet kom således att handla om hur fel vi hade haft i nästan alla intressanta avseenden.

Kamelen har två pucklar. Debatten har två poler. Men det är roligare med dromedaren, ty den är normalfördelad runt ett vetenskapligt konsensus.

Det är hög tid att träda in i meta-contrarian-triadens tredje fas.

***

Eller, fjärde fas, och däri ligger ett potentiellt problem.

Jag vill leva i Syntesens tid. Jag vill att Tesen och Antitesen ska ha funktionen att grundligt utreda respektive sidas argument och bevis, för att sedan mötas i en gyllene, bayesiansk medelväg i mitten. Kring ett enat konsensus.

Men, Tesen var ju i sig själv en Antites. Feminismrasismen var en reaktion mot någonting som fanns dessförinnan.

Är vi fast i en intellektuell-mortidinal kedjereaktion av eviga antiteser? Fanns det aldrig någon ursprunglig tes? Finns det ingen slutgiltig antites? Inget - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "slutgiltigt paradigm"?

("Runka och äta glass" är såklart mortidinalt!)

Äh. Det kan ha varit så att postmodernismantirasismfeminismen kanske visserligen hade ett gäng bra poänger, men ändå hade fel i sak i lite för många avseenden. I så fall kanske alt-rightismen var en välbehövlig upprensning av osanningar, och att vi nu inte längre behöver dess lite nonchalanta och tidvis överdriver polemiska debattstil. Kanske kan vi nu släppa den posen, låta PK-hororna köpa sig själva fria utan vidare reprimander, och helt enkelt börja föra en saklig debatt.

(Är Dagostar en datapunkt här?)

Du som också har tytt tecknen kan ju nicka så att jag ser det, när vi möts på gatan. Säg högt-med-ögonen: Jag är också i min maniska fas. I min maniska fas då jag känner hopp om mänskligheten. I min maniska fas då jag tror att vi kan mötas i ömsesidig nytta och förståelse.

***

Låt mig ändå ta ett litet exempel. Antropofagi har tidigare förbifartsnämnt boken Fifth Sun, av Camilla Townsend. Den är i mina ögon ett strålande exempel på Syntesens Makt.

Först trodde alla att aztekerna var människoätande, människooffrande barbarer. Det blev en lite väl tvådimensionell bild. Sen kom reaktionen emot detta - postmodernistiskt önsketänkande diskursanalytiker kom att skylla allt på spanjorernas redogörelser, och låtsades som att aztekerna var adorable, helt enkelt.

Townsend gör slarvsylta av dessa två perspektiv, genom en oerhört imponerande forskningsinsats. Genom att inkorporera ett helt nytt källmaterial kan hon belysa aztekernas kultur och politiska liv med stor detalj, och med fingret mitt på kontext-pulsen. Samtidigt redogör Townsend utan åthävor för det myckna slaktande som skedde, och hittar rimligare-än-jag-hört-förut förklaringar.

Det slår mig att både Tesen och Antitesen säkert har drivit enögda forskare djupt ner i respektive bevis-dike. Townsends litteraturförteckning visar vilken bredd en aztekforskare of today har att arbeta med. Samtidigt upptäckte hon DNA:t och bevisa stäppfolkshypotesen, eller vad man ska säga, när hon blev en pionjär i att granska aztekättligarnas egna källmaterial på Nahuatl-språket.

Och si - hon hittade människor. Ond-goda och komplexa. Hon hittade en kultur i en basin of attraction bestämd av ekologiska, historiska och path-dependenta faktorer. Hon kontextualiserade utan att ursäkta, och förklarade utan att försvara.

Ty:

Hon forskade.

***

Camilla Townsend har dödat en lokal debatt-kamel. Jag ser att den svenska, samhälleliga kamelen stapplar - ointresserat - under tyngden av sina två disparata pucklar.

Måtte de kollapsa till en enda. Så att vi ånyo kan klaga över hur FARLIGT DET ÄR FÖR DEMOKRATIN att all debatt är likriktad.

Så som på 90-talet.