Guds hus

Mariakyrkan i Ystad är, så vitt jag vet, Skånes äldsta tegelkyrka. [Rättelse: Det är Ystads äldsta tegelkyrka, men inte Skånes.] Det händer att jag rundar den ibland på min förmiddags-joggingtur (ack gatstenarna får knäna att smärta!) men jag går aldrig in. Själva tanken på att Gud ska ha ett eget Hus äcklar mig. Jag kallar mig för ateist och darwinist och jag intresserar mig för teologi på samma sätt som nazisterna intresserade sig för kabbalism.

Det var min trettiotredje födelsedag. Jag hade nyligen brutit med min far, sen jag fick kännedom om mitt egentliga ursprung. Min pappa var förresten även i ingångsvärdet en ganska usel vårdnadshavare. Liksom mexica-folket, aztekerna, knappast plågades av teodicéproblemet - Omoteotl brydde sig helt enkelt inte om människorna - så hade även jag växt upp under Den Femte Solen, i försummelse om än inte i ondska.

Jag vill absolut inte påstå att jag var lycklig. Jag närde små, små krokar som jag försökte hänga upp min identitet på - jag tenderade att betona det faktum att jag var från Skåne, eller att jag var statsvetare, eller att jag var man, eller att jag var i viss mån beläst inom evolutionsteorin och evolutionär spelteori. I själva verket kände jag mig som ett malhål i världsväven, en tom vit fläck mitt i Eschers Prentententoonstelling, där världen ständigt virvlar inåt i en autofag, paradox. Jag såg det som en rent psykopatologisk känsla utan faktiska metafysiska implikationer. Troligen orsakad av ett underutvecklat dopaminsystem i kombination med en barndom i försummelse. Nånting, nånting, genmiljöinteraktion.

Det var hur som helst min trettiotredje födelsedag, och jag var inte mer eller mindre lycklig än vad jag brukade vara. Jag sprang nu längs Lilla Västergatan, österut, till där den övergår i Stora Västergatan, och så girade jag vänster vid Latinskolan strax intill Mariakyrkan. Precis då halkade jag på ett bananskal! Det är helt sant, och var mycket dråpligt. Jag föll och skadade höften. I samma ögonblick öppnade sig himmelen, och hagelkorn stora som bandybollar exploderade mot gatstenen runt omkring mig. Bilkarosser bucklades och vindrutorna krossades, och jag tvingades fly in i Guds Hus.

Eller, fly och fly. Jag linkade in, eller haltade - men snabbt, rent av överilat, pådriven som jag var av haglets knytnävsslag. I vapenhuset sprang jag rakt på en gråtande påskkärring i huckle - vi krocka sånär, och jag försvann in i hennes tårglänsande tefatsögon i några sekunder. Plötsligt kopplade mina top down priors ihop med mina bottom up perception, och jag förstod att det var en simpel och ganska äcklig romsk (rumänsk?) tiggarkvinna som jag hade rusat i famnen på - jag ryggade tillbaka och mitt anlete förvreds i inhuman avsmak. Kvinnan sträckte fram sina smutsiga händer mot mig för att ta emot mynt - mynt som jag givetvis inte hade, och som jag inte kan föreställa mig att någon annan heller tenderar att ha detta nådens år 2029.

Jag anlade min mest fövånad-äcklad-hatiska min och trängde mig förbi kvinnan - men haltade till på mitt skadade ben och föll rakt i famnen på kvinnan som tog emot mig och omfamnade mig i en öm och kärleksfull åtbörd. Jag fylldes av förvirrat självhat och skam - eller, vid närmare eftertanke, ren och skär kränkthet över ett tappat ansikte - och slingrade mig ur famntaget som voro jag en slemhal pirål (Myxine glutinosa).

Jag klev in i själva kyrkan och haltade vidare längs altargången, fram emot koraltaret. När jag närmade mig altaret fäste min uppmärksamhet vid de fossiliserade ammoniter som syntes, slipade till genomskärning, i det vackra kalkstensgolvet. Det kändes som en liten blinkning från Darwin. Över altartavlan - som föreställde Jesus och lärjungarna - fanns en målning föreställandes Jesu dop i Johannes Döparens händer, enligt (vilket jag senare läst mig till) Mark 1:1-11.

Den finaste ammoniten fanns i golvet på andra sidan en avdelning av altargången. Avdelningen bestod av en intressant möbel som var en kombination av ett lågt staket och vadderad bänk, och för att beskåda fossilen var jag - på grund av min nyligen åtdragna stelhet och värkande höft - tvungen att vila knäet mot bänken och böja mig fram i en hukande, bugande rörelse.

Jag ryckte till av rörelse och skräck när en djup röst talade från den vackra (men barocka) predikstolen, snett bakom mig.

- Bana väg för Herren, gör hans stigar raka!

En man klädd i kamelhår (!) klev ner ur predikstolen och skred fram emot mig. En afrikansk honungsvisare (Melichneutes robustus) satt på hans axel, och jag förstod från hans lena anletsdrag att han levde av vildhonung. Han talade igen:

- Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar.

Min höft hade nu helt låst sig, och jag nödgades bli kvar i den knäböjande ställningen allt medan han långsamt skred vidare via dopkapellet och vätte sina fingrar i dopfunten. Hagelkornen trummade sin rytm mot de blyinfattade kyrkfönstren som mirakulöst förblev oskadda.

Mannen gick fram emot mig och lade mjukt sina långa, våta fingrar mot min panna, varpå en överväldigande känsla av kärlek fyllde upp mitt inre tomrum på ett sätt som jag aldrig någonsin varit i närheten av att uppleva tidigare.

- Jag har döpt er med vatten...

Han visade mot altartavlan.

- ...han skall döpa er med helig ande.

Plötsligt släppte stelheten i min höft, och jag var hel och smärtfri igen. Mannen försvann hastigt in i absiden bakom altaret, och jag blev uppmärksam på att hageltrummorna hade tystnat. En förlupen solstråle sken rakt in genom ett fönster i bortre änden av kyrkan. Den skar rakt igenom den dammiga luftmassan, parallellt med altargången, och bländade sig ömt med sitt mjuka ljus. Den värmde mitt ansikte och ledde mig tillbaka ut längs altargången. I vapenhuset knäböjde jag inför den romska kvinnan, tog ur mina svindyra bluetooth-lurar, och tryckte dem hennes händer. Hennes tårar slutade genast att rinna, och jag förstod att det var mig hon hade gråtit för. Men inte längre.

När jag klev ut genom kyrkportarna såg jag himlen - eller egentligen molnbyarna - dela sig, och en duva kom ner över mig. Jag hörde en röst, från ingen speciell stans, som sade:

- Du är min älskade son. Du är min utvalde.

***

Jag var mycket skakad, men för första gången i mitt liv lycklig, när jag sakta promenerade hemåt. Alla som jag mötte såg på mig som om de verkligen såg mig, och inte bara reflektionen av sig själva i ett återspeglande ansikte. Jag, som aldrig känt närhet till en annan människa, kände nu gemensamhet med - och kärlek till! - rena främlingar.

När jag kom hem igen så ringde jag min pappa. Han var som sagt inte min biologiska far - det var när han erkände att han skapat mig ur sperma som han funnit i ett antikvariatsfynd, som jag slutligen fick nog och sade upp kontakten. Nu kände jag mig uppfylld av kärlek och förlåtelse, och jag ville berätta för honom att jag inte längre kände något hat mot honom.

Vi pratade en lång stund. Vem som är min biologiska far vet min pappa inte - han har bokstavligt talat dödat för att försöka få redan på det, och faktum är att min existens i någon mening är predikterad på försöket att ta reda på vem som lämnat sin sperma i den där gamla boken. Nu frågade jag istället om vem som var min mamma. Jag bars av en tibetansk jungfru, som födde mig på en surrogatklinik i Israel, i Bethlehem.

***

När vi avslutat samtalet gick jag ner till hamnen, och klev ut på vågorna. Hamnvakterna ropade in mig till kajen igen, och tog mig i förvar föra att ha brutit mot lagen (2006:1209) om hamnskydd. Något senare fördes jag upp till en kulle och korsfästes där. Jag begravdes i bronsåldersgraven i Kivik, men när en hora jag kände skulle besöka graven för att tvätta min kropp, så var den försvunnen.

Enligt ryktet sågs jag under några månaders tid utföra allsköns mirakel på olika platser på Österlen. Sist sågs jag vid Kivik Art Center, där jag trotsade avspärrningen och vandrade uppför Gert Wingårdhs himlatrappa, och försvann bland molnen.