Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:
***
Slutord
Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?
Den rekursiva evolutionen
Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd.
Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram,
om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har
haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra
anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga
anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner,
vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla
andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte
med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta
spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om
planetens klimat.
Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har
vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals
intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen
behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan
att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga
och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera
miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har
vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att
mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och
kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt
väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.
Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen
unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till
vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av
social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker
genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed
kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som
exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och
sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ
potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae,
har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och
opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka
grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att
dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to
date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in
delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).
Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och
i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet,
är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta
utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen
slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det
naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett
smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit
förmögen till.
Ondska är resursknapphet
Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över
intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den
har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt
rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som
gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna
lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår
omedelbara föreställningsvärld.
Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer
att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art
med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt
beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad
art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är
utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög
föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla
klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer
och kulturer i processen.
Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så
kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över
stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av
olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt
eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig,
folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur
människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen,
och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation.
När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika
snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är
mänskligheten.
Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på
förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som
Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här
kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna
familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande
molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa.
Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska
förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem
till ömsesidig nytta.
Ondska är också koordinationsproblem
Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan
resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer
när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi relativt sett kan upplösa ett fångarnas
dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av
någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner
är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående
stadiet varit suboptimalt.
Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida –
mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella
institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar
mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just
avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.
Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba
oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom
utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av
existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer,
trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på
att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs
intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda
till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga
kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som
har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande
att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.
Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller
vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som
koordineringsmekanismer i det här fallet.
Förutsägbara prediktionsmaskiner
Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara
prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de
renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information
vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta
från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa.
Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses
vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner
med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.
Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en
intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör
ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier,
för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet
meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ”
Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med
detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära
historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner
är hjälpsamma.
Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen
Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar
tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen
Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer,
som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som
exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är
uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare,
eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med
exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna
släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är
fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt
verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt
är skaffade.
Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som
organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för
någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller
för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi
till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter
till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt.
Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta
denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.
Vem väljer vad du vill vilja?
I en tid när manipulation av människoarten gör nya
landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för
analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och
egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det
sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av
prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra
mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.
(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar
verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva
revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men,
även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter
och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det
oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller
subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha
kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det
vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)
Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur
vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den
som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri
vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting.
Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.
Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en
slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att
gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva
bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.
Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och
motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår
vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att
förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap
uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på
arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att
hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än
efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att
arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför
variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.
Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt
för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970)
frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet.
Domar skriver:
“Suppose
now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation
of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members
of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have
to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition
among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor,
and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because
of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior
to the peasants' enserfment corresponds to this case.
The next
and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the
abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner,
competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not
from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income
above some subsistence level.
As
population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian,
the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free
man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome
and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of
the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay
poor.”
(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som
en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha
återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för
att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik
slogs ned med stor brutalitet.)
Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att
arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.
(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte
någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet
med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man
”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva
konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt
skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än
att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man
även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär
att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser
är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma
konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri
vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till
konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att
deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)
Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma
effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något,
än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom
förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av
tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)
Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system
betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att
låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen
hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet,
men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att
koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära
teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort
från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i
nepotistisk korruption och/eller klanvälde).
Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati
lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att
vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och
etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki;
auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki.
Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger
sig självt: Vi väljer våra representanter.
Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det
intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat
kommer helt enkelt därifrån.
Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet
har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera
människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande.
Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch
som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten;
många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se
den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att
slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt,
inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.
Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i
det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om.
Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner
i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång.
Det är ingenting nytt.
Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg
och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja.
Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot
har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och
framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av
våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.
Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de
har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt
mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som
styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men,
kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans
vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets
uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens
mandat att erodera. Med all rätt.
(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra
evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det
förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne
i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att
”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm.
Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en
medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan
av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd
av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa
bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det
alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)
Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen
viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma
på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i.
Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i
ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art
uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är
mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar
intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det
givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är
ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och
zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.
Återigen står vi dock förmodligen inför ett
koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att
någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra
mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner
(ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis
ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra
till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också
avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting
du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma
pris – tillräckligt många för att lösa problemet.
Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att
försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta.
Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar
bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med
tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det
emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti
och pleti tar sig för.
Etiken
Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är
det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid
av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid
när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter
förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar,
för att återigen referera till Friedman.)
Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja
frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en
förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå
stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera
dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina
principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv
kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga
skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i
min mening få bero på dess sannolika följder.
(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv
att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon,
även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt
märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du
klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem
minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika
god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn
vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)
Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig,
arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla
dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik
av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta
säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World
in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar
våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka
impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet
människans villkor anno 2019.
Försiktighetsprincipen
Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa
Chestertons staket på våra normer och institutioner.
Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser
någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva
ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken
boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s
fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.
I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller
institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen
eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens
eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar,
kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund
trampar över dig.
Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som
finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns
innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till
vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av
cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av
Mansrollen.
Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe
(jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han
investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.
"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten
krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte
till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din
partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög
utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre
status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att
justera för status-asymmetrin.
Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är
något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av
slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och
inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.
Samhället…
(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa
beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till
varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)
…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra
sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall
det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för
vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.
Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett
fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så
att säga inte piskas på av Patriarkatet.
Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i
funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad
kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om
jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?
De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor,
men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för
att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan
bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas
på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja
bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi
först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?
Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än
att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda
Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad
av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm
som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna
inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt,
när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot
sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i
förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.
En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre
livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har
bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större
antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en
inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella
maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör
ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det
givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.
Judas
Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik
adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och
generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna
ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.
Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende,
kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur
gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med
regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det
är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är
osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och
ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten
mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.
En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva
efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja
koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal;
en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot
människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare;
koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte
nödvändigtvis från det individuella.
Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats
ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem.
Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna,
och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av
tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer
och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats
koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av
vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi
misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.
Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora
effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta
nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter
ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det
som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som
inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån
de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter
andra individer samarbeta med dig.
Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig
normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas
hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är
apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en
viss skatt).
Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp
– personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala
altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel
med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande
för att straffa dem för deras avvikande.
Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på;
inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när
Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är
det Judas som blir skurken.
Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en
riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med
någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med
bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle
vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?
På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av
någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det
vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar
avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.
Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse,
eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap
och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.
Den terapeutiska intervallen för samarbete
Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara
suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det
måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför
detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i
avsnittet om reciprocal altruism.)
Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera
kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är
uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens.
När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning,
hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket
värdefulla.
Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara
följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att
kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång
till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i
analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är
unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna
kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter
att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.
Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska
1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst
utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin,
översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en
samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna
köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid
inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller
inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive
intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi
talar sanning.)
Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av
acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan
tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala
oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i
den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket
vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en
punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det
är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.
Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i
överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring
en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha
ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en
slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in
absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.
Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget:
Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det
givetvis ingen affär.
För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet,
att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av
pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten,
ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest
nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på
att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under
vissa förutsättningar.
Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta
acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske
inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa
möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar
oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.
Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i
större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar
från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som
betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.)
Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är
optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en
äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt
klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala
problem skulle kunna exemplifierar.
(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom
sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The
Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det
faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse
allvarliga sociala problem.)
Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till
varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla
intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk
jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av
acceptabla samordningspunkter är betydande.
Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just
frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att
diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och
samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och
ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det
mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller
av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som
legitima på två nivåer, i och med att de:
1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi
ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:
2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall,
och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och
legitimt.
Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen
(demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i
sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande
intervaller för att samordna med en given medmänniska.
Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som
appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som
inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning,
i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen
ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och
endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande
situationer.
Förhastade slutsatser
Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du
ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till
åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt
precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som
passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group
selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till
evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på
alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.
Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära
förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen,
måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte
en hög frekvens i den givna populationen.
Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som
lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang
om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte
tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala
samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer
exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla
kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte
A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer
löjligt.
