Mer om orättvisans uppkomst

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Sagan om min läsning av The Origins of Unfairness tar emellertid inte slut här.

Som jag varit inne på är basins of attraction ett verkligt användbart begrepp för att förstå vissa nyanser vad gäller evolutionsteorin och då framförallt konvergent evolution. Inom den kulturella evolutionen kan vi tala om konvergent evolution av konventioner, vilket är det som O'Connel avhandlar. Oavsett om det är fisködlor eller STEM-yrken, så ger oss basins of attraction-begreppet ett sätt att tala om variation i evolutionära utfall, utan att handla i att slappt avfärda evolutionen som "stokastisk".

Så, igen: Ett evolutionärt ekvilibrium har en basins of attraction, vilket är de punkter ifrån vilka evolutionen alltid utvecklas mot detta ekvilibrium. Återigen är Scotts pedagogiska förklaring en bra läsning för att bilda sig intuition om begreppet.

Om vi, som O'Connel, pratar om samhälleliga konventioner med avseende på arbetsfördelning mellan könen, så är det som vi plötsligt kan förklara 1) varför vissa sysslor alltid är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturell; 2) varför vissa sysslor ofta, men inte alltid, är könsuppdelade på ett visst sätt, tvärkulturellt; samt 3) varför vissa sysslor är könsuppdelade hur som helst, tvärkulturellt.

O'Connel skiljer på helt funktionell könsuppdelning, där storviltsjakt och barnomsorg verkar vara de två tydliga exemplen. Dessa är så gott som alltid könsuppdelade på ett visst sätt - vi tänker oss att dessa ekvilibrium har väldigt stora basins of attraction, eftersom det bara - i extremfallet - finns ett ekvilibrium. (Vi kan också tänka oss att en hydrodynamisk form, som delfinen eller hajen, har en stor basin of attraction. Kanske kan en bra tumregel även vad gäller det naturliga urvalet vara att om vi ser många exempel på konvergent evolution, så har ett visst ekvilibrium en stor basin of a.)

Den andra extremen är helt konventionsstyrd könsuppdelning, där exempelvis tillverkande av fiskenät och repslageri ingår. Här är det helt random vilken könsfördelning man koordinerar sig kring. Om det finns två ekvilibrium, så har de lika stora basins of attraction. Om man inte gillar att prata om "slumpen", så kan man tänka sig att ekologiska faktorer, eller enskilda individers agerande vid något enstaka tillfälle, eller så, kan bli avgörande tipping points för vilken basin den kulturella evolutionsalgoritmen rinner ner i.

Mellan dessa båda extremer finns ett kontinuum. En viss syssla kanske har 60% basin of a. för att män ska göra sysslan, och 40% dito för att kvinnor ska göra den. Då kommer lite fler kulturer koda denna syssla som maskulin, men en stor andel tvärt om som feminin. Vi kan tänka oss vilka som helst ratios mellan basins, och då förstå att evolutionen blir mer eller mindre känslig för slumpfaktorer (dvs. faktorer som är exogena, men som vi så klart kan specificera om vi känner till dem).

Det är så klart inte allt som handlar om huruvida män eller kvinnor ska göra en viss syssla. Många koordineringssituationer har många olika ekvilibrium. Ju fler ekvivalenta ekvilibrium en viss situation har, desto mer är ett givet ekvilibrium att betrakta som en (godtycklig) konvention. Det är då själva koordineringen som är det viktiga, men den kunde ha sett ut på något annat sätt. Om en given lösning istället är given, då är den att betrakta som funktionell. Att bedja till en viss gudom kanske är funktionellt i sig, av något intersubjektiva fenomen-skäl, men exakt vilken specifik absurd fantasi man ska välja att kräla inför kanske är mer av en konvention.

Spelar det någon roll att vi har just en gran inomhus på julen? Om det inte spelar så stor roll, så är julgranen att se som en konvention. Men om det är så att just granar är praktiska att ha inomhus vid denna årstid, så är det kanske ändå rätt funktionellt att välja gran. Men då är kanske ändå "att ta in ett jävla träd överhuvudtaget" rätt mycket av en konvention. Ja, ni fattar. Beroende på hur många tänkbara ekvilibrium som finns, desto fler basins of attraction finns det såklart. (Vi kan givetvis tänka oss att en viss basin ändå är extremt dominerande, men om alla är ungefär lika stora så blir varje basin proportionerligt mindre när de blir fler.)

O'Connel använder begreppet Shannon-entropi för att kvantifiera hur konventionellt respektive funktionellt ett givet ekvilibrium är, Shannon-entropi beskriver information på vad jag uppfattar som ett bayesiansk vis, genom att - i runda svängar - jämställa den med mottagarens förvåning. Om ett budskap är överraskande - om det beskriver en osannolik situation - så har budskapet mycket information. Om vi har ett koordineringsspel med många olika tänkbara ekvilibrium och basins of attraction, så ger det mycket information att veta vilket ekvilibrium som råder. (Det var osannolikt att det skulle vara just detta ekvilibrium.) Vi har då att göra med en höggradigt konventionsstyrd koordineringslösning. Vice versa innebär det väldigt lite information att få veta att storviltsjakten i ett visst samhälle sköts av männen. Vi blir väldigt oförvånade över detta, eftersom det är ett väldigt funktionellt ekvilibrium, som kulturellt-evolutionärt sett har en väldigt dominerande basin of attraction.

Det feta med de här resonemangen är att vi helt kommer bort från polemiken mellan biologiskt hårdkodade könsroller, och oändligt flexibel socialkonstruktivism. Istället förstår vi att den kulturella evolutionen kan ta olika vägar, men enligt vissa sannolikhetsdistributioner. Återigen är det något av det fetaste med The Origins of Unfairness - den suddar ut allsköns disciplinära konfliktlinjer, helt opolemiskt, och ger "båda sidor av debatten" rejält med food-4-thought. Dessutom ger den tillfredsställande svar på, eller modeller för att tänka på, vissa länge begrubblade frågeställningar.

***

Vi har redan förklarat varför sysslor överhuvudtaget tenderar att vara könsuppdelade. Det är helt enkelt så att sociala kategorier är bra "symmetri-brytare" som kan ge den extra information som behövs för effektiv koordinering. Därför uppstår konventioner kring vem som gör vad, och även när fördelningen gynnar den ena parten mer än den andra, så gynnas båda parterna typiskt sett av att det sker en fördelning och att man koordinerar sig.

Därutöver pekar O'Connel på att vi bör se mänskliga kulturer som koordination i ett väldigt stort antal olika typer av koordineringsspel, och uppkomsten av konventioner utifrån sociala kategorier som en möjlighet att koordinera sig i flera olika frågor. Det är i någon mening den totala fitness-payoffen som bestämmer vad den kulturella evolutionen selekterar för, och då kan det vara rimligt att förlora stort i vissa spel om samma konventioner-kring-sociala-kategorier-paket ger avkastning på annat håll, i andra spel.

Slutligen indikerar O'Connel att vi kan se uppkomsten av könsroller (genus) som ett utfall av den kulturella evolutionen, eftersom könsroller ger möjligheter att koordinera sig. Att det är just könsroller som är grund för så mycket konventioner/arbetsfördelning/koordinering, beror troligen på att 1) biologiskt kön innebär många objektiva markörer att koordinera kring (könsdimorfism); 2) arbetsfördelning uppstår ändå i den reproduktiva sfären, vilket är sant för alla djur (PI-modellen); och 3) ekonomiska enheter tenderar att vara samma som reproduktiva enheter, vilket alltså ofta handlar om man/kvinna-relationer i någon form.

Som jag redan varit inne på i tidigare inlägg känns det som att O'Connel faktiskt gör konkreta intellektuella framsteg, och förklarar underkastelsen på ett djupt men begripligt sätt. Vi kommer helt bort från den heltäckande men förblindande etiketten Patriarkatet, och vi kommer helt bort från det naturliga felslutet (att är skulle vara bör). O'Connel noterar också att modellerna förutsäger att orättvisa konventioner kommer att uppstå, och att det inte behövs något stereotype threat eller andra slappa pop-psykologiska och oreplikerbara ad hoc-förklaringar.

***

Ett intressant litet sidospår som O'Connel berör är det följande: Tänk dig ett spel som kallas the stag-hunt. Detta spel handlar om att två jägare vill koordinera sig kring att jaga hjort, eller att jaga hare. Om båda jagar hjort kan de fälla hjorten och får, säg, nytta 3 vardera. Om båda jagar hare får båda hare, och får, säg, nytta 2 vardera. Om den ena jagar hjort, och den andra hare, så får den som jagar hjort nytta 0, och den som jagar hare nytta 2. 

Det finns två ekvilibrium i detta spel, men det optimala är hjort/hjort (3, 3). Hare/hare (2, 2) är suboptimalt, men klart sämst är att jaga hjort när den andre jagar hare (0!), och hare är därför ett tryggt val om man inte kan koordinera kring hjort/hjort.

Om två sociala kategorier, exempelvis män och kvinnor, etablerar olika stag-hunt-ekvilibrium internt, så kan ojämlikhet uppstå som ser ut som diskriminering! Män kanske lyckas koordinera kring hjort/hjort, medan kvinnor bara spelar hare/hare. 

Ett real life example på detta skulle kunna vara hur män homosocialt lyfter och uppmuntrar varandra, i en sund prestige-hierarki, där man klappar varandras rygg i bastun och ger varandra chefsjobb och lägenhetskontrakt etcetera. Samtidigt, på andra sidan den könsavskiljande sociala gardinen, håller kvinnorna på att bjäffsa (yeah really) och mobba varandra och hugga varandra i ryggen, slut-shame:a varandra, etcetera. (Jag säger inte att det inte finns biologiska och/eller psykologiska skillnader som ger olika stora basins of attraction för kulturell evolution av olika könstypiska beteenden i dessa avseenden - jag noterar bara att de tenderar att uppstå.)

Så, vi kan alltså ha en situation där en grupp lyckas utverka mer koordinationsvinster än en annan grupp. Med hjälp av ett eller annat strukturellt felslut kan vi då luras att konkludera, att den mer framgångsrika gruppen diskriminerar den mindre framgångsrika - när det bara är så att den har koordinerat sig kring ett bättre ekvilibrium.

Ännu värre blir det när två sociala kategorier möts, och en grupp lyckas koordinera sig optimalt internt, men suboptimalt visavi den andra gruppen, samtidigt som den andra gruppen också bara koordinerar sig suboptimalt internt. Vi får då en situation där en grupp gynnar sig själv bättre än den andra gynnar sig själv, samtidigt som gruppöverskridande interaktioner får det suboptimala utfallet. Vi har här tre helt stabila jämnviktslägen, där alla hade förlorat på att man inte koordinerade sig, men där det ändå ser ut som diskriminering.

Ett annat orättvise-scenario kan vi få i det spelupplägg som O'Connel kallar Bach-Stravinsky (men som är mer känt som Battle of the sexes, då med andra exempelaktiviteter). I detta spel vill två parter koordinera sig kring en aktivitet, men båda har också en aktivitet som de föredrar:

		Spelare 1
		Bach	Stravinsky
Spelare 2	Bach	2, 3	0 , 0
	Stravinsky	0, 0	3, 2

Så, om Spelare 1 nöjer sig med Bach får hen nytta 2, men Spelare 2 får nytta 3. Spelar de istället Stravinsky-Stravinsky får Spelare 1 nytta 3, medan Spelare 2 får nytta 2. Lyckas de inte koordinera sig blir det nytta 0 till alla inblandade.

Om män alltid vill spela Bach, och kvinnor alltid Stravinsky, så kanske man ändå koordinerar sig kring Bach, varpå männen får det optimala utfallet i spel mellan könen. Det ser orättvist ut, men är i alla fall en rejäl koordineringsvinst till båda.

När män och kvinnor ska spela inom sina respektive sociala grupper, så kanske det ser ut så här istället (dvs. ett "correlative coordination game"):

		Spelare 1
		Det man föredrar	Det man inte föredrar
Spelare 2	Det man föredrar	3, 3	0 , 0
	Det man inte föredrar	0, 0	2, 2

Om männen lyckas koordinera sig kring Bach, så får de också optimalt utfall inom sin egen sociala grupp. Av någon anledning kanske kvinnor inte lyckas koordinera sig kring Stravinsky - även Bach/Bach är ett jämnviktsläge med en viss basin of attraction, analogt med hare/hare i the stag-hunt - så får män bättre utfall i interaktioner mellan könen, och i inomgruppsliga interaktioner, än vad kvinnorna får i sina interaktioner sinsemellan.

Det här kan se ut som diskriminering - män vinner ju i interaktionen mellan könen! - men handlar om koordinering. Alla skulle få sämre utfall om man inte koordinerade sig mellan könen, och det är inte männens "fel" att kvinnorna inte lyckas koordinera sig kring det optimala jämnviktsläget.

***

I den mån det här nu liknar en recension av en bok, så kan Antropofagi glatt tillstå att O'Connel har en svår släng av akademikersjukan. Hon skriver otroligt långrandigt i vissa stycken, och det första två kapitlen är outhärdligt överpedagogiska för den som är en smula bekant med spelteori sedan tidigare. Men misströsta icke - det kommer coola diagram på basins of attraction en bit in. Så läs på, muntergökar!

Pladdret i bottnen på bassängen

[Uppdatering: Jag inser att jag sexistiskt och härskartekniskt nog har råkat kalla Cailin O'Connor för O'Connel. Genomgående! Fy helvete vad slappt. Slappare ändå att jag inte orkar ändra det. Ni får hålla tillgodo med den här uppdateringen.]

Så här pladdrigt blir ett blogginlägg när man blir FUCKING AVBRUTEN HELA TIDEN!

Mitt liv är inte designat för att låta mig tänka en hel tanke från början till slut. Sorgligt, eftersom det är jag själv som i någon mening har designat det.

Hur som helst glömde jag att nämna en annan grej som O'Connel visar i sin bok The Origins of Unfairness. Om vi har en population två komplementerande strategier A och B, så kommer systemet evolvera tills hälften av populationen spelar A, och hälften B. Det är ett stabilt ekvilibrium, eftersom att utvecklingen alltid kommer att gå tillbaka dit, även om den skulle skutta bort från ekvilibriumet i och med exempelvis en genetisk mutation eller en kulturell avart. Så länge andelen som spelar A är lägre än 50% så är det alltid mer fördelaktigt att spela A, och vice versa.

Därutöver: Om samma population består av två kategorier X och Y, så är deras stabila stadier antingen "X spelar alltid A och Y alltid B", eller "X spelar alltid B och Y alltid A". Alla avsteg från någon av dessa ekvilibrium kommer att återföras till status quo genom vilken utveckling det nu är vi talar om. 

Vi inser genast att även små skillnader i ingångvärde kan ge upphov till en tvärkulturell könstypisk arbetsfördelning. Kanske ska man se det som att vissa saker är 100% givna i könsuppdelning - storviltsjakt är en sådan, som alltid är en manlig syssla, samt vissa former av metallbearbetning. (Konstigare är det här med instrumenttillverkning, som tydligen också är typiskt manligt.)  Många andra sysslor kanske inte är helt givna, men tenderar att falla åt ena hållet på grund av en mindre skillnad i lämplighet. Osannolika kulturella mutationer kan kasta utvecklingen i någon annan riktning, men det är ovanligt. I tredje hand har vi den förhållandevis stora mängd sysslor där det verkligen inte spelar någon genomsnittlig roll om man är man eller kvinna, och där är det helt enkelt en slags slumpfaktor som avgör vilken spelteoretisk path som respektive kön vandrar.

***

Personligen har jag alltid haft lite svårt att förstå det här med basin of attraction, men tack vare Astral Codex Ten-Scott så tycker jag mig nu ha lite bättre intuition för vad det innebär. Hur som helst så hjälper begreppet oss att förstå, som i det ovanstående gällande tvärkulturell könsorienterad arbetsfördelning, varför saker kan tendera att vara på ett visst vis, men inte behöver vara det.

Ibland kan man känna att evolutionen är bra förutsägbar trots allt. Konvergent evolution är en grej, och ichtyosaurier, delfiner och hajar har alla samma hydrodynamiska form. Andra gånger blir man lite stirrig och tänker att "slumpen" har en avgörande roll, på flera plan. Mutationer sker i någon mening slumpmässigt (även om genomets instabilitet är en variabel som kan "endogeniseras" i evolutionsteorin), och ekologiska uppdelningar som Kongofloden är i någon mening slumpfaktorer som förklarar artbildning och variationer i selektionstryck. Massutdöenden kan kasta om spelplanen på ett sätt som utfallen ett mer utdraget naturligt urval inte kan ha beredskap för - ur dinosauriernas perspektiv är Chixulub-stenen en slumpfaktor, och det är irrelevant att prata om huruvida de var bra eller dåligt anpassade för denna svarta svan.

Men som sagt, ofta förvånar oss evolutionen inte. (Vilket kanske verkar konstigt.) Under någorlunda stabila förutsättningar verkar utvecklingen ofta trenda åt samma håll. Basin of attraction-begreppet är bra eftersom det hjälper oss att förstå konvergent evolution på ett väldigt abstrakt plan, och förstå varför "evolution is not as random as it is sometimes depicted". Vi kan tänka oss väldigt "ontologiskt djupliggande" basins of attraction, som kan få vitt skillda organismer att konvergera.

***

Det här inlägget var på väg någonstan, men det utvecklades konvergent med det här inlägget, eftersom man blir FUCKING AVBRUTEN HELA TIDEN!

Under någorlunda stabila förutsättningar kommer blogginläggen att utvecklas åt samma håll.

Pladdrigheten är ett stabilt evolutionärt blogg-ekvilibrium, där mängden tillgänglig kognitiv energi och avsatt tid skär störande moment såsom kvinnor, barn, lönearbete och hushållssysslor.

Frågan på vilken människolivet är ett svar

För att citera Borges (Till försvar av den falske Basilides):

Det alldagliga i denna berättelse är det som är av vikt: vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia.

Genom att kombinera Willy Kyrklund-citat och stora mängder djurkuriosa, har Antropofagi kunnat generera ett omkring hundra sidor långt manuskript avseende evolutionsteorin och människans villkor. Detta manuskript innehåller både sex och våld, och bör således efterfrågas av den lättsamme konsumenten. Men även döden avhandlas, vilket bör tilltala den svårmodige.

Antropofagi hoppas att den omfattande skriften kan fylla det tomrum som uppstått i och med den låga frekvens av bloggande som kommit att råda under 2019. Håll till godo: 

Frågan på vilken människolivet är ett svar

[Det har sedermera skett ett antal rättelser, som följer här: Landlevande fladdermöss (beakta även Antrozous pallidus); strandapeteorin. Det är troligen också så att mördarsnigelns antal ägg skall vara 400, och inte 400 000.

Jag vill även passa på att tillägga att såväl Hamiltons regel som tillkomsten av altruism har diskuterats till oigenkännlighet i den senare litteraturen; att Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor ger en strålande översikt över evolutionär spelteori; och att Frågan...s Dawkinska fokus på "the gene's-eye view" inte är min egentliga nuvarande uppfattning - den filosofiska diskussionen härvidlag förs storartat och i detalj av Samir Okasha i Evolution and the levels of selection (se även här). Det jag menar är att man kan tycka att den intressanta emergensnivån är den som handlar om faktiska egenskaper och selektionen av dessa, även om det i grund och botten är generna som selekteras för- eller emot.

Ett ytterligare tillägg är att jag inser att sexuell reproduktion kanske snarare handlar om att hantera genomkonflikt, även om the Red Queen Hypothesis rimligen också har en roll att spela.

Om jag någonsin reviderar Frågan... så kommer jag därutöver vilja utveckla kapitlet kring konvergent evolution med resonemang om begreppet basin of attraction. Det känns som en extremt viktig nyans mellan extrempositionerna deterministisk kontra slumpmässig evolution. Tillsvidare hänvisar jag till det här inlägget.

Frågan... har även givit upphov till ett antal verk av mer skönlitterär karaktär. Dessa listas nedan:

• Vall-fart till Rosah Strahnden, och huruvida EUSOCIALA Drakar kunna liknas vid Skånes allmoge
• Playan
• Döttrar
• Partenogenesus
• Den som är i huset
• Siblicid
• Förvärva, fördärva

Vissa av dessa, och vissa andra, förekommer i novellsamlingen Nedsatt omtanke.

Och så en liten genus-mash up: Metaxernas historia. Ett slappt genomförande av en i grunden kul idé, om man frågar mig själv.

Samt ett "alternativt slut." Ett lite mer utbroderat slutkapitel som tillkom i skrivandet men redigerades bort innan slutversionen.

Slutligen, utdragen ur själva skriften:

• Del 1: W79
• Del 2: Varför vi har sex
• Del 3: Kulturell kunskap som selektionstryck
• Del 4: Döden
• Del 5: Den försvunna plesiosaurien
• Del 6: Evolutionär spelteori
• Del 7: Eusocialitet bland däggdjur]

Selektionsvarians på olika nivåer

Antropofagi har tidigare skrivit om symbiotiska respektive parasitiska memes. Frågan berör den levels of selction-fråga som professor Okasha skrivit så förtjänstfullt om, och den mer generella spaningen kanske ska vara att om det inte föreligger någon varians i fitness på den mer grundläggande nivån, så kommer selektionen att ske på den högre nivån. 

Så, i fallet symbiotiska vs parasitiska livsformer, så kommer en konstanthållen substratfitness frikoppla parasitens fitness från värdens fitness, och då kommer selektionen att föreligga endast mellan parasiter, och då kommer de som är bäst på att exploatera värden/substratet att selekteras för. Samma sak gäller för idéer - när idéer är förknippade med bärarens fitness, så kommer idéer oftare att vara symbiotiska; men när bärarnas fitness är konstanthållen (dvs. ej beror på deras trosföreställningar etcetera) så kommer idéerna konkurrera med varandra genom att exploatera sina värdar.

Låt oss då tänka på den memetiska utsträckningen av detta, igen, i kontexten Sanningshalt. Det verkar som att sanningen ofta är bra i interaktion med den nära, naturliga miljön, men att sanningen ofta är extremt sekundär när det handlar om idéer och trosföreställningar med sociala implikationer. 

Kanske är den här bilden delvis överdriven, tänker jag när jag läser Camilla Townsends Fifth Sun som argumenterar för att aztekerna var betydligt med realpolitiska än vad vi ibland kan lockas att tro. Bland annat argumenterar Townsend för att de omfattande människooffren helt cyniskt tjänade som en maktdemonstration visavi besegrade folk; en tolkning som skiljer sig från den mer religiöst och mytologiskt grundade förklaringsmodellen som verkar ha dominerat aztec-forskningen innan Townsends imponerande källarbete. (Obs, kul att käll-arbete och källar-bete är homonymer! Såväl homofoner som, om vi skippar bindestrecket, homografer! Jag bränner denna potentiella dubbeltydighet här och nu, eftersom jag har svårt att föreställa mig att den någonsin ska komma till nytta i exempelvis en rapptext.)

Hur som helst. Ett perspektiv är att sanning och nytta bara konvergerar på vissa skalor av interaktion med världen, och att idéers osanningshalt ofta är en viktig ingrediens. Låt oss anta detta. Låt oss också anta att en befolkning som hålls vid liv av kapitalismens mäktiga tillväxt och välfärdsstatens mäktiga tutte, och som samtidigt kontrolleras i sin reproduktion genom monogami och preventivmedel, inte kommer att uppvisa någon större fitnessvarians. Låt oss vidare anta att den memetiska evolutionen då övergår från ett stadie av mer symbiotisk kulturell evolution, till en mer kaotisk och parasitisk selektion, där framgångsrika idéer är som virus som exploaterar våra kognitiva modeller.

Bara för att verkligen understryka den kommande dramaturgisk-intellektuella twisten så vill jag betona vad jag nu tror att du tror: Att jag menar att den parasitiska, memetiska evolutionen är "dålig" eller "skadlig", eller att den i alla fall selekterar för dumma idéer och konspirationsteorier som exploaterar våra kognitiva bias på ett osunt sätt.

Twisten, då (förlåt mig om du redan att predictat den): Tänk om det är så, att när fitnessvariansen sjunker i substratet/värd-populationen, och den memetiska evolutionen blir mer parasitisk och mindre symbiotisk - att det är DÅ som sanningen kan uppträda på fler skalor!

Med risk för att vara överpedagogisk: Tänk dig alltså att nyttiga memes ofta är osanna. Fitness Beats Truth, och de två skall icke mötas, framförallt inte på vissa skalor. (Om vi inte är jätteifrågasättande av verklighetens fundament så kan vi t.ex. anta att det är en nyttig Truth att tro att ett giftigt bär är giftigt. Då konvergerar Truth och Fitness.) Katolicism och annat sånt skräp funkar, antar vi, för att folk faktiskt tror på skiten.

Där kan nog inte aztekerna anföras som ett motargument heller - även om de var väldigt "savvy" och cyniska realpolitiker så styrde härskarna säkert inte minst genom att merparten av allmänheten faktiskt trodde på Xolotl och Den Befjädrade Ormen, oavsett vad härskarna trodde. Plus att jag faktiskt tror att även de realpolitiskt lagda ofta har trott på myterna och gudarna, men att människohjärnan är väldigt bra på att sammanfoga Vad Man Vill med Vad Man Tror, och att alltså även typ Moctezuma d.y. kan ha rationaliserat sin gudstro att passa hans machiavelliska begåvning och ambition.

Så, det är först när fitnessvariansen i den mänsklgia populationen sjunker, som Truth kan tillåtas. Fitness hålls ju konstant, och nu handlar den memetiska evolutionen om hur bra parasitiska memes är på att exploatera våra sinnen. Ofta blir det så klart pannkaka, och vissa människor är säkert mer mottagliga för överdrivet unifying trosföreställningar. 

Men, ett mönster som uppträder i det mänskliga psyket är ju faktiskt uppskattningen för Sanning. Det kan vara väldigt effektivt att appellera till logik, empiri, och goda argument. Så, när fitnessvariansen sjunker - när selektionen flyttar upp på memetiska nivå och memes tenderar att bli parasitiska - så kanske en subpopulation av memes kommer att exploatera vår relativa sannings-fäbless!

Om barnen får gå i simskolan kan vi ifrågasätta Näcken utan att riskera drunkningens fitnesskostnad. (Jag tänkte ta Brunnsgubben som ett exempel först, men vid närmare efterforskningar verkar ingen egentligen ha trott på den. Ren skrämselpropaganda "som egentligen inte ingått i folkliga trosföreställningar".)

Det som jag alltså tycker är det klyftiga och potentiellt kontroversiella med det här blogginlägget, är att jag hävdar att Sanningen uppträder närmare den parasitiska polen på symbios-parasit-dimensionen av den memetiska evolutionen. Sanning är inte Fitness, men ofta är osanning Fitness. En sanningsfäbless, som säkert stammar från att Truth faktiskt måste konvergera med Fitness i skalan "ätliga vs. giftiga bär och anfallande björnar" (anser jag själv, vad är Hoffman et al skulle tycka om det), är en av våra kognitiva bias - en av de sårbarheter som parasitiska memes kommer att selekteras för att exploatera, så länge detta inte leder till att vi som värdar utrotas på kort sikt.

***

Förutom den här lilla idén, så vill jag också betona att levels of selection-spörsmålet med fördel kan tillåtas adressera fitness-varians-frågan. Det känns väldigt upplysande för mig, att tänka på den symbiotiska vs. parasitiska lösningen från perspektivet "selektionsvarians på substratnivån". 

Låt mig, återigen för övertydlighetens skull, dra analogin till människokroppen. Genom att kroppens mång festliga delar (neutrofila granulocyter!) koordinerar sig och underkastar sig de reproduktiva organens diktat, så minskar fitnessvariansen inom kroppen till noll. Det är liksom det som koordineringen handlar om. När koordineringen misslyckas och det uppträder fitnessvarians på cellnivå, så dör vi i cancer.

Att koordinera handlar i grund och botten om att eliminera fitnessvarians på en viss nivå. Givetvis händer detta genom att underkastelsen har en nytta, och att mer grundläggande organismer selekteras för att underkasta sig en samordningsmekanism, men när samordningen väl är irreversibel så flyttar all selektion till den högre nivån. Cellers fitness bestäms helt av hur väl människan lyckas överleva och fortplanta sig. All plötslig fitnesstillväxt på kort sikt, straffar sig en en drastisk fitnessminskning på längre sikt genom själva Döden i Cancern.

Det intressanta med den osällskapliga sällskapligheten är att två olika koordinationsnivåer har fitnessimplikationer samtidigt, och att selektionen på den högre nivån bråkar med selektionen på den lägre nivån. Det upplysande med hymenoptera är att den annorlunda släktskapskoefficienten ger en annorlunda basin of attraction vad gäller vilket evolutionärt stabilt ekvilibrium som kommer att tendera att utvecklas med avseende på en högre-nivå-koordination. (Källa.)

***

Låt oss sluta prata om det virala i termer av memetisk evolution, och istället prata om det verkligt virala. (Observera att den här spånade spaningen säkert har ett svar, och att det säkert finns riktiga forskare som har tänkt på det här på riktigt i riktiga vetenskapliga tidskrifter. Men man måste väl få leva för i helvete.)

Tänk oss att små människogrupper lever i ursprungstillståndet. Att de drabbas att vissa patogener och mikroorganismer, etcetera. Men, att de här människogrupperna inte precis trängs på tunnelbanan med tusen andra människor som senare samma dag åker taxi till flygplatsen och flyger till en annan megastad på andra sidan jorden. Att de snarare lever i grupper av 50-150 personer, och att de visserlign möter andra individer i extensiva släktskapsbaserade nätverk, men att kontakterna ändå är rätt spridda i tid och rum.

Skulle inte då selektionstrycket på alla små jävla virus och liknande, vara att bli mer symbiotiska?

Ebola kan spridas som en löpeld genom Västafrika, utan att i egentlig mening riskera att ta sitt eget liv genom att utrota sitt värddjur. Men, om värddjuret bara är 50 pers, som inte kommer ha kontakt med någon annan grupp på tre månader, så kommer ebola definitivt att utrota sig själv vid varje givet utbrott.

Att våra tarmsystem svämmar över av nyttiga bakterier - att vi har symbiotiska relationer med allsköns konstiga mikrobiota - kan detta kanske vara en följd av vår mer spridda och glesa livsstil? Kan det vara så att vår sammanhållna och jätteomfattande befolkning of today, kommer att selektera för parasitiska - dvs. destruktiva, skadliga och förödande - mikroorganismer i en mycket större utstäckning?

Tja, ja, såklart. Det är ju hela premissen för det här inlägget. Det är också hela premissen för Vete, vapen och virus, och en av anledningarna till att en mer tätbefolkad världsdel med fler domesticerade djur och växter kunde massdöda exempelvis nämnda Azteker med sina smittkoppor. Så, jag hävdar inte precis något kontroversiellt här. Som sagt:

Proposition: Two-layer evolutionary systems with migration can produce slack.

The difference to the previous scenario is that the lower level individuals (say, mitochondria) can migrate between higher level individuals (eukaryotic cells). While mitochondria cannot in fact migrate, there's a huge class of organisms that can. Namely, parasites. (In fact, it's a rule of thumb: Anything that cannot migrate tends to be a mutualist. Anything that can migrate has a tendency towards parasitism.)

These include typical parasites, such as pinworm, but also, on a different level, memes. The common characteristic is that the environment of a parasite is not a single individual of the host species, but rather the entire host species. In theory, an opportunity to play non-zero-sum games emerges: If a parasite helps its host to survive and reproduce it grows the host pool size and may get more populous itself. However, assuming free migration between hosts, there's nothing preventing the old bad strain of parasites invading the new hosts and eventually pushing the do-gooder parasites to the extinction.

Det är ändå lite intressant att tänka på att just vår symbiotiska relation till mag-tarm-bakterierna kanske härrör från en annan tid, och från ett annat selektionstryck, där de patogener som mördade oss för snabbt också snabbt mördade sig själva.

När värden är en individ, måste värden hållas vid liv. När värden är världen, då kommer den mest brutalt exploaterande att segra.

Betyder det att en global kultur är ett fruktansvärt öde? Att jorden nu selekteras i kosmos, mot andra planetära kulturer? Att vi mycket väl kan visa oss utrota oss själva, och då vara en annan misslyckad-samordnings-kollaps, som överlevande interplanetära civilisationer förhoppningsvis kan läras sig något av?

Men, att vår gamla provinsiella nationalstats-IR-kultur var toppen, eftersom tävlande länder är ett selektions-race mellan just länder, och de som är bäst kommer att selekteras för och överleva...

...och bli till den globala kulturen? Dominera världen?

Det känns som att alla som lyckas att koordinera sig vinner, och att alla som misslyckas att koordinera sig förlorar. Men, någonstans måste det finnas ett högsta lager. Eller, finns det inget slut? Är kosmos en partikel i en större population? När man zoomar igenom universums alla galaxkluster - à la Men in Black, men på riktigt - så känns det lite så.

Kamelens död, eller hur det gick till när jag återuppfann vad jag tror är hegelianism

Debattkamelen är död. Länge leve dromedaren!

Jo, för spaningen som jag vill presentera är den följande: Tidsandan har slagit knut på sig själv, kvävts och tröttnat.

Jag vet föga om Hegel. Jag vet ingenting om Hegel som inte Alexander Bard berättat för mig i en eller annan podd. (Alltså, inte personligen. Jag är en simpel konsument ur konsumtariatet, kära läsare!)

Men, jag tror att vi kanske träder in i vad som skulle kunna kallas Syntesens Tidevarv.

***

Låt mig börja från början - om man med "början" menar min början.

1984, det var då jag föddes

för staten gällde att tillväxtkurvan böjdes

-90-talet var, kristiderna för alla

och inte minst alla med huslån att palla

räntorna gick bärsärk, och Persson fick makten

han ljög och med högern han slöt värsta pakten

men sen blev det bättre men sen blev det sämre

och bättre igen och sen bytte vi ämne

till identitetspolitik och sånt skit. Det kom att prägla debattens huvudfåra, om ni minns det, från 2000-talets början till och med idag. Det eskalerade och dog i och med 2015 års flyktingkris, då GAL-TAN-profetian ledde en socialmiljöpartidemokratisk självmordssekt att begå moralisk seppuku inför tusenden dreglande internetsamurajer.

Den sexualpsykotiska delen av identitetsschizofrenin eskalerade något senare, i samband med #metoo, och kom att dö en lite långsammare död (förgiftad av hallucinogent kolmonoxid från en läckande skorstensstock) i och med den truth-and-recociliation-kommission som instiftades av Åsa Lindeborg och Fredrik Virtanen, och som syftade till att gräva upp alla de massgravar som Instagram-justisen efterlämnat. Ett ytterligare utvecklingssteg - eller möjligen invecklingssteg, vilket är samma sak, för det djupare är svårare och det mer detaljerade ger mindre prediktionskraft - togs när det visade sig att kolmonoxidhallucinationerna av gruppvåldtäktsinvandrarmän i några fall inte var hallucinationer, vilket var svårt att svälja men svårare att tugga.

Så, tja, nu är vi här. Där det roliga är när meningsmotståndare möts i konstruktiv dialog. Där man vill läsa böcker om hur vi kan förstå, istället för missförstå, intersektionalitet ur ett spelteoretiskt perspektiv. Där det överbryggande är det intressanta, det polemiska det trista, och God Ton inte är roligt alls längre.

Så, Tesen som jag växte upp med var Feminism-Antirasismen. Antitesen, som behövdes eftersom verkligheten passade modellen för dåligt, var att bli en - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "alt right hatsajt-snubbe". Andra halvan av 2010-talet kom således att handla om hur fel vi hade haft i nästan alla intressanta avseenden.

Kamelen har två pucklar. Debatten har två poler. Men det är roligare med dromedaren, ty den är normalfördelad runt ett vetenskapligt konsensus.

Det är hög tid att träda in i meta-contrarian-triadens tredje fas.

***

Eller, fjärde fas, och däri ligger ett potentiellt problem.

Jag vill leva i Syntesens tid. Jag vill att Tesen och Antitesen ska ha funktionen att grundligt utreda respektive sidas argument och bevis, för att sedan mötas i en gyllene, bayesiansk medelväg i mitten. Kring ett enat konsensus.

Men, Tesen var ju i sig själv en Antites. Feminismrasismen var en reaktion mot någonting som fanns dessförinnan.

Är vi fast i en intellektuell-mortidinal kedjereaktion av eviga antiteser? Fanns det aldrig någon ursprunglig tes? Finns det ingen slutgiltig antites? Inget - in the immortal words of Anonym Internetz-rappare - "slutgiltigt paradigm"?

("Runka och äta glass" är såklart mortidinalt!)

Äh. Det kan ha varit så att postmodernismantirasismfeminismen kanske visserligen hade ett gäng bra poänger, men ändå hade fel i sak i lite för många avseenden. I så fall kanske alt-rightismen var en välbehövlig upprensning av osanningar, och att vi nu inte längre behöver dess lite nonchalanta och tidvis överdriver polemiska debattstil. Kanske kan vi nu släppa den posen, låta PK-hororna köpa sig själva fria utan vidare reprimander, och helt enkelt börja föra en saklig debatt.

(Är Dagostar en datapunkt här?)

Du som också har tytt tecknen kan ju nicka så att jag ser det, när vi möts på gatan. Säg högt-med-ögonen: Jag är också i min maniska fas. I min maniska fas då jag känner hopp om mänskligheten. I min maniska fas då jag tror att vi kan mötas i ömsesidig nytta och förståelse.

***

Låt mig ändå ta ett litet exempel. Antropofagi har tidigare förbifartsnämnt boken Fifth Sun, av Camilla Townsend. Den är i mina ögon ett strålande exempel på Syntesens Makt.

Först trodde alla att aztekerna var människoätande, människooffrande barbarer. Det blev en lite väl tvådimensionell bild. Sen kom reaktionen emot detta - postmodernistiskt önsketänkande diskursanalytiker kom att skylla allt på spanjorernas redogörelser, och låtsades som att aztekerna var adorable, helt enkelt.

Townsend gör slarvsylta av dessa två perspektiv, genom en oerhört imponerande forskningsinsats. Genom att inkorporera ett helt nytt källmaterial kan hon belysa aztekernas kultur och politiska liv med stor detalj, och med fingret mitt på kontext-pulsen. Samtidigt redogör Townsend utan åthävor för det myckna slaktande som skedde, och hittar rimligare-än-jag-hört-förut förklaringar.

Det slår mig att både Tesen och Antitesen säkert har drivit enögda forskare djupt ner i respektive bevis-dike. Townsends litteraturförteckning visar vilken bredd en aztekforskare of today har att arbeta med. Samtidigt upptäckte hon DNA:t och bevisa stäppfolkshypotesen, eller vad man ska säga, när hon blev en pionjär i att granska aztekättligarnas egna källmaterial på Nahuatl-språket.

Och si - hon hittade människor. Ond-goda och komplexa. Hon hittade en kultur i en basin of attraction bestämd av ekologiska, historiska och path-dependenta faktorer. Hon kontextualiserade utan att ursäkta, och förklarade utan att försvara.

Ty:

Hon forskade.

***

Camilla Townsend har dödat en lokal debatt-kamel. Jag ser att den svenska, samhälleliga kamelen stapplar - ointresserat - under tyngden av sina två disparata pucklar.

Måtte de kollapsa till en enda. Så att vi ånyo kan klaga över hur FARLIGT DET ÄR FÖR DEMOKRATIN att all debatt är likriktad.

Så som på 90-talet.

Kina: Illegal narkotikaekonomi men inga våldsamheter

Antropofagi och affilierade internet-rappare har länge argumenterat för att narkotikamarknaden skapar ett avsevärt selektionstryck för skjutvapenvåld och organiserad brottslighet. Det har nu, under läsningen av intressanta Fentanyl, Inc., kommit till min kännedom att den kinesiska svarta narkotikamarknaden är helt icke-våldsam. Det är bara massa chilla kinesiska kemister som kokar meth och fentanyl och så gott de kan smyger under radarn.

Konverterik · Förbudstid

Eftersom vi kan tänka i termer av basin of attraction och kulturell evolution (dvs. i grund och botten sannolikheter) så behöver vi inte kullkasta idén att narkotikamarknaden borde regleras som ett motmedel mot gängvåldet. Vi inser bara att andra faktorer också är starkt bidragande, och att en svart narkotikaekonomi i sig inte är tillräckligt för att ge skjutvapenvåld. (Det visste vi förresten redan innan, eftersom Sverige haft en helt annan struktur på kriminaliteten tidigare, trots nolltolerans och gott om pundare och djonkare.) 

Den kinesiska Leviatan är klart mer närvarande, eller ska vi säga diaboliskt repressiv - det känns inte så kul att börja vifta med skjutvapen när staten utan att blinka avrättar bovar i kubik och kvadrat. Men det kan också finnas kulturella orsaker, som att det inte typiskt sett är MENA-uppväxta heders-klankrigare som driver affärsverksamheten i Kina.

Det är cocktailen "asylinvandring som selekterar för lägst utbildade + svindålig integrations-/assimilations-politik + segregationsförstärkande skol- och bostadspolitik" som, när det serveras på en silverbricka av oreglerad, svart narkotikaekonomi, blir giftig. Exemplet Kina för mig inte att förkasta den modellen, men visar dock "effektstorleken" på svart narkotikaekonomi: Det räcker inte för att skapa våldsamheter. Vi måste stoppa in lite specifikt kulturellt DNA också, för att skiten ska kunna evolvera till det som man i Norge idag kallar för "det svenska tillståndet."

***

Fentanyl, Inc. ger dessutom många goda argument till legalisering och reglering. Många som dör av fentanylöverdos idag vet inte ens att de tagit fentanyl, eftersom de mexikanska kartellerna använder fentanyl för att ge även heroin och kokain en extra kick. Många andra syntetiska droger, som Spice och andra cannabinoider, är dåligt studerade och innehållsförteckningen oftast skakig. Dessutom vill tydligen 90% av de som brukar syntetisk cannabis hellre bruka riktigt gräs, men det är inte lika lätt att få tag på lagligt och dessutom syns inte Spice etc. på pissprov. 

Överhuvudtaget skulle det vara väldigt bra med en stabil, seriös producent som verkade på en reglerad marknad med statlig översyn, via ett detaljhandelsmonopol. (Helst skulle producenten vara statlig också, för att minimera merförsäljnings-incitament.)

Jag har sagt det MÅNGA GÅNGER förut och jag säger det igen: Ett systembolag för weed, och då gärna specialavlade weed-former med lägre schizofrenirisk. Ett apotek för psykedeliska droger, och då gärna de trygga favoriterna som psilocybin och LSD. Och så sprutrum i hälso- sjukvården för heroin- (och kanske fentanyl-?) -brukarna.

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.