Antropofagi

torsdag 13 juli 2017

Kyskhet, våldtäkt, och människotypologi

Kyskhet! Sjukt alltså. Pappa och dotter går på bal: Har bröllopsliknande ceremoni där dottern (ca 6 år) lovar att inte ha sex innan äktenskapet - pappan lovar att skydda dotterns oskuld. Det kallas purity ball. (Obs: Händer faktiskt i bibelbältet i USA.)
 
Hur faaaan? Ack moralismen. Ack hederskulturen.
 
Visst är det mäkta sjukt? Att kristna hetsar barn att vara oskulder till giftemål?
 
Liksom att vissa andra kanske dödar sin dotter för att hon ligger med någon innan äktenskapet. Eller för att hon är lesbisk.
 
Ja, hedersvåld finns. Skillnad på vanligt mäns-våld-mot-kvinnor-våld och hedersvåld: I det förra fallet kämpar förövaren i normmotvind. Hans dåd är stigmatiserade, med all rätt. Offret, den utsatta kvinnan, har i regel ett nätverk av släkt och vänner som mer eller mindre enhälligt backar upp henne, och som fördömer mannen. I det senare fallet, emellertid, kan den utsatte vara helt ensam; tvingas bryta med familjen, med mamma och pappa och syskon för att undkomma hedersvåldet; samt sakna någon som helst enda person i sitt nätverk som fördömer förtrycket och som vill skydda den utsatte.
 
Visst är väl detta vedervärdigt? Att bara för att det rör sex, ska sinnessjuka konservativa kulturer bry sig så jävlarns mycket?
 
Bara för att det handlar om snusk, sex, reproduktion. Så ska det tas till våld. Så erbarmligt primitivt.
 
Och även när det inte tas till våld; så ska det gås på kyskhetsbal.
 
***
 
Men alltså. Vad är det värsta en kan göra? Att slå någon? Nixan pixan. Det är: Sexuellt övergrepp!
 
Det känns ju direkt i magen. Våldtäkt är värre än misshandel. Det tycker vi liksom bara.
 
Så varför är vi så vana vid att sex är heligt i vissa sammanhang? Men, samtidigt, så vana vid att avfärda "heder" (kyskhetshets och liknande) som fullkomligt vansinnigt?
 
Sanningen är väl: Vi kan hålla lite dubbla standards i många olika frågor. Som så mycket annat rör det sig om en gränsdragningsproblematik, där vi är så vana vid var gränsen går att vi uppfattar fenomen på respektive sida gränsen som fullständigt väsensskilda. Men i själva verket är ju kyskhets-bal rätt närbesläktat med vår egen supermoralistiska hederskulturs syn på våldtäkt som något annat än våld.
 
Det är helt okej att tycka att högerkristen jungfrudyrkan är whack att pådyvla sexåriga flickor, samtidigt som en tycker det är äckligt med tvångssex. Däremot är det lite obehagligt att en i så liten utsträckning kan synkronisera sina värderingar med TANnarna. Dvs., att en ser bibelbältestyperna som närmast ickemänskliga i sin djupa konservatism, medan ens egna icke-rationella värderingar ligger obemärkta i den kulturella hegemonins kärna.
 
Svaret på frågan "varför går högerkristna pappor på kyskhetsbaler med sina döttrar?" får vi kanske om vi ställer oss frågan om "varför är våldtäkt så väldigt mycket värre än misshandel?"
 
***
 
Har det sjunkit in? Har du internaliserat relativiseringen av hederskultur?
 
Då är det dags för twist nummer två:
 
Det är samma sak, sas., kyskhetsbal och våldtäkt. Från perspektivet: Det är metoder för att inskränka kvinnans valfrihet i den sexuella och reproduktiva sfären.
 
Så: Det går att vara helt förskräckt över hederskultur, och vara helt förskräckt över våldtäkt. Det är inte så att den ena åsikten bygger på sexualmoralism, och den andra inte (eller vice versa). Båda perspektiven bygger i själva verket en motvilja mot inskränkningar i kvinnans reproduktiva och sexuella frihet. Kyskhetsbal och våldtäkt är två olika metoder för att välja åt kvinnan huruvida hon ska ligga eller ej.
 
Det inkonsekvens som jag målade upp ovan är således en chimär. Vår magkänsla, att våldtäkt och hedersförtryck är fel, är fullkomligt saklig och korrekt. Det hänger ihop. Inga motsägelser här.
 
***
 
Ovanstående tre avsnitt exemplifierar hur en åsikt kan oscillera. Först är det sjukt med sexualmoralism och heder - sen jämställs sexualmoralism och heder med ett fenomen som en per magkänsla ändock omfamnar - och slutligen visas på ett third alternative där initiala magkänslereaktionen får en rationell och koherent förklaring.
 
Finns det då en tredje twist? Kan vi skriva ett fjärde textstycke?
 
Hur många gånger kan vi vända åsiktsskutan? När seglar vi åt rätt håll?
 
***
 
Surrogatmödraskap är kanske typfall på en diskussion där en/Antropofagi står väldigt nära åsiktslinjen, och hela tiden steppar fram och tillbaka över för/mot-sträcket. Kanske finns det ett sas. terapeutiskt intervall, dvs. en viss zon som varje person uppskattar, i detta avseende. Vissa människor är trygga med diskussioner i frågor där en väldigt tydligt vet sin position, dvs. sin åsikt - där det är mycket osannolikt att en behöver ändra uppfattning. Andra människor är mer thrill-seeking, och uppskattar frågeställningar som ligger nära mittlinjen, där risken för att behöva ändra sig är stor. (Ytterligare många människor är helt enkelt mest intresserade av att läsa Sköna hem och konsumera pryttlz.)
 
Förslag på människotypologi:
 
1. Uppskattar frågor långt från åsiktslinjen. Bryr sig ärligt om sin egen faktiska position i sakfrågan - men inte om sanningen. Sakfrågan är integrerad i identiteten.
 
2. Uppskattar frågor nära åsiktslinjen. Bryr sig ärligt om sin egen faktiska position i sakfrågan, och om sanningen. Beredd att ompröva frågor, och tyck således ha lyckats hålla sakfrågorna utanför identiteten. ("Keep your identity small.")
 
3. Alltid på den andra sidan åsiktslinjen än konsensus i rummet för tillfället. Diskussionslysten, djävulens advokat-typ. (Dvs. samma som punkt 2 i denna tidigare klassificering.)
 
4. Alltid på samma sida åsiktslinjen som konsensus i rummet för tillfället. Vill smälta in. Feg jävla åsiktshora. (Dvs. samma som punkt 3 i denna tidigare klassificering.)
 
Denna typologi kan med fördel utvecklas genom att varje typ benämns som något djur.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar