Min filosofiska intuition tillåts härja helt fritt, sen dör jag

Välkomna ska ni vara till: Helt fritt filosoferande. (Källa till den backdrop av fakta som jag ändå tar avstamp ifrån: Främst detta. Men här finns det lite mer fullödigt, och i många delar tekniskt, beskrivet.)

Däggdjurs hjärtan slår i snitt 1,5 miljarder slag per däggdjursliv. Stora djur lever längre i tid, men deras hjärtan slår långsammare, så samma antal slag oavsett storlek på djuret.

Det är en fråga om metabolism. De biologiska skal-lagarna (scaling laws) säger ett djur vinner i energiförbrukning när det skalas upp. Om djur B är dubbelt så stort som djur A, så drar djur B bara 75 procent av kaloriförbrukningen som djur A gör, per cell. Och antalet celler skalar linjärt upp med storleksökningen.

Således mer energieffektivt att vara en jättestor elefant än en pytteliten mus. Elefanten lever längre pga. en långsammare metabolism, och långsammare hjärtslag - den pump som driver det nätverk som förser kroppens celler med näring och syre för att förbränningsmotorna ska puttra.

(Nu kommer en jättelång parentes.

För att dra det på högstadienivå:

"Cellandningen 

Cellens förbränning 

I cellernas mitokondrier sker den så kallade cellandningen som är en process där lagrad energi i födan frigörs. Energin finns bunden i sockermolekyler när den når cellen.

Med hjälp av enzymer bryts sockermolekylerna ned till vatten och koldioxid. Samtidigt frigöres den energi, som varit lagrad i sockret. 

DRUVSOCKER + SYRE = ENERGI + KOLDIOXID + VATTEN

Förbränningen av druvsocker eller glukos sker hela tiden i våra celler. Utan syre upphör cellandningen och då dör cellen. Syret fås tack vare andningsorganen.

Vid cellandningen frigöres energi och vid fotosyntesen lagras energi."

Och varför inte på random nätdoktor-nivå:

"Vår ämnesomsättning (metabolism) avgör både hur snabbt vi kan omsätta näringen som kommer in i systemet och hur väl immunförsvaret fungerar. Vi kan styra och påverka detta genom vad vi äter och hur vi rör på oss.

När matens näringskomponenter förbränns i cellerna med hjälp av syre (kallas oxidation) bildas energi, vatten, koldioxid och slaggprodukter. Termen ämnesomsättning används för att beskriva hur väl näringsämnena förbränns och används på cellnivå."

Det är lite som tändstickor - behövs fosfor:

"I kroppen sker lagring och mobilisering av fosfor till och från skelettet under hela livet. När däggdjur ger di överförs en stor mängd fosfat till mjölken, och moderns fosforbehov är extra stort för att inte skelettet ska brytas ner. Fosforbrist är ovanligt i djurvärlden, men just under digivning ökar behovet mycket. Det finns teorier om att de stora vandringar som flockar av gnuer och zebror gör i Serengeti kan ha att göra med just en jakt på mineraler som fosfor och kalcium under digivningsperioden. Jordarna och gräsen i sydöstra Serengeti dit djuren beger sig är betydligt rikare på dessa mineraler än de magra nordliga jordarna.

[...] 

Cellen är den grundläggande byggstenen i alla former av liv. Vissa levande organismer som till exempel bakterier består av en enda cell, medan andra är uppbyggda av miljarder celler med olika funktioner. Men alla celler har åtminstone tre viktiga egenskaper gemensamt som är avgörande för att de ska fungera. Fosfor är en grundförutsättning för alla dessa tre funktioner [...]

Fosforns tredje viktiga funktion i cellen handlar om energiomsättning. All verksamhet i cellen kräver energi, till exempel att bygga proteiner, kontrahera muskler och kopiera DNA. Det allra viktigaste kemiska ämnet som fångar och överför energi i nästan allt liv är en fosforförening som kallas ATP eller adenosintrifosfat. Det är genom att klyva den kemiska bindningen mellan två fosfatjoner i ATP eller mellan en fosfatjon och en organisk molekyl, till exempel socker, som cellen kan frigöra energi som den kan använda för viktiga processer."

Här kan man läsa i FoF också om man vill.)

Okej, så varför ett begränsat antal hjärtslag per organism? Jo, pga. slitage. När blodet trycks runt i hundratusentals kilometer av blodomlopp så verkar - i vanlig ordning - termodynamikens andra huvudsats. (Denna huvudsats säger att det är lättare att göra omelett av ägg än vice versa.) Dvs., entropin ökar - dvs., kroppens kanaler slits. Så dör man.

Entropi kan, som vi vet, minskas lokalt genom att entropi exporteras till andra delar av systemet. Vi kan således minska entropin i våra kroppar på två sätt - genom lägre metabolism, eller genom reparation. Experiment visar att möss som äter mindre, lever längre.

I västvärlden har vi varit väldigt bra på att ägna oss åt reparation, dvs. spendera energi på att utsätta människor för medicinska ingrepp och förbättringar av olika slag. Således slår den genomsnittliga västerlänningens hjärta 2,5 miljarder slag, istället för 1,5. (Vi har redan varit inne på det här med life expectancy, eller hur? Japan; smittor och folkmord; vet inte; Zamjatin;) Vi kan säga att vi har metoder för att - i genomsnitt - exportera entropi ur människokroppar. (Antropofagi har tidigare ställt frågan - "vill vi verkligen dö långsammare?" Mangon och valen är en annan parallell.)

Okej, så plötsligt kopplar vi ann till termodynamikens andra huvudsats - det som man skulle kunna påstå är vad vi upplever som tiden. (Man skulle kunna uppleva den på andra sätt.)

Tidens gång verkar vara ökande entropi. Vilket rimligen borde kunna sägas vara en följd av att åldrande är en funktion av ökande entropi, i organismen-som-system. Föryngring verkar rent bokstavligen handla om en minskande entropi i det system som är Du, eller din kompis, eller din hund. Och det är energikrävande att minska entropi. Omvandla energi leder till slaggprodukten värme, dvs. ökad entropi, som måste ta vägen någon stans.

***

Hittills är det mesta förhållandevis okontroversiellt. Nu vill jag dock förena allt det här med The Central Limit Theorem. För enkelthetens skulle förkortar jag till CLT.

CLT säger ungefär att random urval eller samples ur en population, tenderar att normalfördela sig även om populationen inte är normalfördelad. Men tror inte på mig! Lyssna på Wikipedia istället:

"In probability theory, the central limit theorem (CLT) establishes that, in most situations, when independent random variables are added, their properly normalized sum tends toward a normal distribution(informally a "bell curve") even if the original variables themselves are not normally distributed. The theorem is a key concept in probability theory because it implies that probabilistic and statistical methods that work for normal distributions can be applicable to many problems involving other types of distributions.

For example, suppose that a sample is obtained containing a large number of observations, each observation being randomly generated in a way that does not depend on the values of the other observations, and that the arithmetic average of the observed values is computed. If this procedure is performed many times, the central limit theorem says that the computed values of the average will be distributed according to a normal distribution. A simple example of this is that if one flips a coin many times the probability of getting a given number of heads in a series of flips will approach a normal curve, with mean equal to half the total number of flips in each series. (In the limit of an infinite number of flips, it will equal a normal curve.)"

Alltså: Om du har en distribution som inte är normalfördelad, och slumpässigt samplar populationen, så kommer dessa samples (genomsnitt av fall) ändå normalfördela sig.

Antropofagi är uppenbarligen ingen stjärna på statistik, så kolla in Khan Academy för att fatta mer, om du inte fattar. Men en sista gång: Tänk dig att du har en sexsidig tärning. Sannolikheterna är uppenbarligen inte normalfördelade: Det är exakt lika sannolikt att du får en etta, tvåa, trea, fyra, femma, eller sexa. Skulle vi rita upp en graf skulle sannolikhetsdistributionen vara helt platt.

Men, om du slår tärningen t.ex. fem gånger, och tar ett genomsnitt. Och så gör du så t.ex. 30 gånger. Och så betraktar du varje snitt-av-fem-tärningsslag som ett sample. Och så plottar du ut dessa värden i en graf. Då tenderar de att likna en normalfördelning - ju mer, desto fler samples!

Detta är, för en enkel hjärna som min egen, otroligt sjukt och fascinerande.

Varför normalfördelar sig allting då? Det verkar vara någon sorts egenskap i universum, att till och med icke normaldistribuerade grupper av observationer, ändå normalfördelar sig om man plottar ett antal genomsnittliga samples.

Antropofagi filosoferar:

CLT är egentligen ett sätt att betrakta termodynamikens andra huvudsats!

För, vad är en normalfördelning annat än en maximal entropi?

Vad är ökande entropi annat än en tendens mot normalfördelning?

***

När filosoferandet gått så här långt är det dags att googla. Och ve: Aldrig är man först med någonting.

Fråga:

"Since the Gaussian is the maximal (Shannon's) entropy distribution in unbounded real spaces, I was wondering whether the tendency of cummulative statistical processes with the same mean having a Gaussian as the limiting distribution can be in some way physically related with the increase of (Boltzmann's) entropy in thermodynamical processes.

In Johnson, O. (2004) Information Theory and The Central Limit Theorem, Imperial College Press, we can read:

'It is possible to view the CLT as an anlogue of the Second Law of Thermodynamics, in that convergence to the normal distribution will be seen as an entropy maximisation result'

Could anyone elaborate on such relationship and perhaps point to other non-obvious ones?"

Ett av många svar:

"This is actually a deep philosophical question, and in your commentary you include what could be a philosophical flaw depending on what you mean by 'physical': 'can be in some way physically related ...'

Mathematical theorems are statements of logical coherence: 'if this, then that'! They must be linked to reality, provided reality itself is coherent - a very large assumption, but one that all physicists make! 

The relation of the CLT to thermodynamics is precisely through the "fact" that nature is coherent. In this sense Johnson made an error in his textbook in calling this relation an "analogue" - it is not an analogue but an instantiation: nature satisfies the requirements of the theorem and consequently embodies it. 

So, what do you mean by 'physically related'? If you are referring to one of the essential features of nature, viz. its coherence, that is itself the 'relation'! Remember that etymologically, 'physics' is 'the knowledge of nature', where of course 'nature' for the Greek was 'everything that is' (and note, this is a pre-Christian conception: the Greeks believed that the gods were natural, that is, part of the natural world). 

But I suspect that by 'physically related' you have in mind some sort of mechanism. I think this is a mistake. The two ideas are related very deeply, actually at an ontological level."

Det verkar som att Antropofagis mäktigaste filosofiska intuition någonsin är totalt redan-upptäckt-och-diskuterad av en uppsjö av fysiker och andra coola nördar:

"As far as I can recollect, CLT refers to the final outcome of a large number of independent processes, each of them providing a small impact on the system. Then, no matter what the detailed structure of each process is like, you get a Gaussian as distribution function for the output. Brownian motion is a textbook example, discussed e.g. by Chandrasekhar in his review paper in 1943 in Review of Modern Physics. 

In contrast, maximisation of Boltzmann entropy in a macrostate of a N-body system follows from equiprobability of microstates in steady solutions of the Liouville equation for the N-body distribution function. (I will not mention the constraints on such maximisation, notably the conservation of energy). 

Indeed, these things have something in common: 'equiprobability', i.e. the fact that the probability of a given microscopic configuration is exactly equal to the probability of any other microscopic configuration. 

In CLT, equiprobability is just one of the hypotheses of the theorem. 

In thermodynamics, equiprobability follows from the very structure of Liouville equation in steady state in both classical and quantum mechanics. 

As for classical mechanics, Liouville equation in steady state reduces to the statement of vanishing Poisson bracket of the N-body Hamiltonian with the N-body distribution function. This is only possible if the distribution function depends on the total energy of the N-body system. Accordingly, the value of the distribution function is exactly the same for all microstates with the same total energy, and equiprobability of microstates follows. 

As for quantum mechanics, you should replace the words 'Poisson bracket' and 'distribution function' with 'commutator' and 'density matrix' respectively; nothing else changes."

(Ack, detta med att vara efter andra. Kant, Slate Star Codex, DN... Och nu internet.)

Okej, så min koppling mellan CLT och ökande entropi verkar jag inte vara den enda som skitit ur näven. Vad är då implikationerna för oss dödliga organismer, som så fåfängt försöker nå 1,5 miljarder hjärtslag och beyond?

De biologiska skal-lagarna är inte exakta naturlagar som inom fysiken. De är tydliga trender i det levandes domän - trender som kan motverkas t.ex. genom avel. (Exempel: Små hundar lever längre än stora, vilket alltså är atypiskt för organismer generellt sett. Så har vi också frångått det sedvanliga naturliga urvalet och avlat på tuffa egenskaper som vi gillar. Det är inte nödvändigtvis optimalt att vara en jävla andningshämmad bulldogg där ute på savannen, liksom.)

Det är alltså möjligen så att CLT förklarar/speglar/illustrerar varför distributioner av egenskaper i det organiska substratets formationer också tenderar att normalfördela.

Vi motverkar sas. termodynamikens andra huvudsats (lokalt), genom att exportera entropi och nå 2,5 miljarder hjärtslag. Men skulle vi inte förmå exportera entropi, så skulle 1,5 miljarder hjärtslag vara även vår bittra lott.

Även våra kroppars konstitution är i allmänhet i någon mening CLT-styrda. Extremiteter är dimensionerade så att de är proportionerliga mot cirkulationssystemet på ett sätt som gör att om du ändrar proportioner, blir systemet mindre energieffektivt. Detta gäller alltså generellt sett, per art, och det går att kringå med avel (såsom hundexeplet ovan visar).

Även om den optimala formen inte alltid är den mest energieffektiva, så tenderar den att vara det. Det finns andra egenskaper att optimera för än energieffektivitet, men i genomsnitt är detta en viktig faktor för djur och växter. Här bör vi kanske återkoppla till begreppet analoga strukturer inom evolutionen: Det är ingen slump att delfiner och ichtyosaurier ser väldigt lika ut. De optimerar för miljön. Utan att vara släkt. En av våra vänner i forskarsamfundet har också meddelat oss att:

"Själv jobbar jag med konverens (eller parallell evolution) på molekylärnivå, och här visar det sig att det finns inom samma art ofta en parallellism, även så ibland närbesläktade arter. Men konstigt nog finns det alltid en skvätt analogi också inblandad, alltså många vägar bär till Rom. Det går oftast att åstadkomma samma egenskap på flera olika sätt."

Det finns således analoga strukturer i världen, men även inom genetiskt besläktade grupper av varelser. (Bakgrund: Lyells upprättelse; undervattensgiraffer del 1, 2 och 3.)

***

Det finns ingen riktig punchline här. Ingen snygg syntes eller klargörande insikt.

Allt jag vill är att dela den filosofiska intuition som väckts inom mig:

Att CLT och termodynamikens huvudsats äro ett, samt att evolutionen optimerar så pass mycket på energiförbrukning att levande organismers former tenderar att vara något sånär energioptimala givet sin livsmiljö. Kanske normalfördelar organismer omkring någon slags energioptimum. Och, vårt åldrande och vår upplevelse av tiden är en upplevelse av ökande entropi.

Fan, det saknas minst en pusselbit här någonstans. Den vill jag hitta och lägga.

Jag har ungefär 1481481481 hjärtslag på mig.

***

[Uppdatering:

Livslängd verkar handla mer om energiomsättning än storlek, men att större djur oftare har lägre energiomsättning. Finns gott om undantag dock, såsom primater, fladdermöss, hundar, och inte minst bläckfiskar.

Vår favorit-Anders skriver:

"Bläckfiskar är stora djur, många av dem mycket stora. De har en komplicerad hjärna och en mycket god inlärningsförmåga. Djur med dessa egenskaper brukar leva länge, åtskilliga år, och fortplanta sig flera gånger under sitt liv.

Med bläckfiskar är det helt annorlunda. De flesta arterna lever bara ett till två år. Sedan fortplantar de sig en gång och dör omedelbart efter fortplantningen. Stora arter på mer än 50 kilo lever bara cirka 3-5 år. Även dessa arter fortplantar sig bara en gång och dör sedan. Jättebläckfiskarna och kolossbläckfiskarna, de största av alla nu levande ryggradslösa djur, lever förmodligen längre, men man vet inte hur gamla de kan bli. Man förmodar att de har en oerhört hög tillväxthastighet."

Checka:

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/aldrande.html

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/varldens_aldsta_djur.html

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/Elefant.html

Några upplysande stycken:

"Hos däggdjur är det så att större djur vanligen lever längre. En afrikansk elefant kan leva i åtminstone 50-60 år, men en mus lever bara i högst 2-3 år. Läs om däggdjurens ålder och hjärtats slagpå en annan sida. Med livslängd menar vi här den tid, efter vilken djuren dör av ålderdomssvaghet. I naturen dukar de flesta möss under, till exempel för rovdjur, innan de blivit 2-3 år gamla. Regeln att större djur lever längre har dock flera undantag. Sålunda blir vi människor lyckligtvis mycket äldre än man skulle förvänta sig med hänsyn till vår relativt låga kroppsvikt. Detsamma gäller fladdermöss. Fåglarna som grupp tenderar att leva längre än däggdjuren. Detta innebär att en fågel vanligen lever längre än ett lika stort däggdjur med samma kroppsvikt. Man har spekulerat att flygande djur lättare flyr från rovdjur och att det därför kan vara möjligt för dem att ha en högre medellivslängd under vilken de kan fortsätta att reproducera sig."

Mer:

"Det finns ett otvetydigt samband mellan kroppsvikt och energiomsättning hos däggdjur och de flesta andra djur. I korthet innebär detta för däggdjur att små djur omsätter mer energi per gram kroppsvikt genom nedbrytning av fett, kolhydrater och proteiner. De små djuren måste därför förbruka mer syrgas per gram kroppsvikt och producerar därmed mer spillvärme från energiomsättningen per gram kroppsvikt. Ett ton möss omsätter således mer energi, förbrukar mer syrgas och producerar mer värme en elefant på ett ton. Läs mer om energiomsättning och kroppsvikt på en annan sida.

För att musen ska kunna transportera mer syrgas till varje gram mus, måste musens hjärta pumpa ut mer blod per minut. Det finns två möjligheter att göra detta: 1) att ha ett proportionellt sett större hjärta som pumpar ut mer blod vid varje slag eller 2) att hjärtat slå fler slag per minut, det vill säga att pulsen är högre. Problemet löses med hjälp av det andra alternativet. Det sannolikt minsta däggdjuret, en liten näbbmus på 3 gram, har en vilopuls på mer än 600 slag per minut, medan en elefant på 3 000 000 gram (3 ton) har en vilopuls på cirka 25 hjärtslag per minut.

Den maximalt möjliga livslängden hos däggdjur är också beroende av kroppsvikten. Små djur har kortare livslängd. En mus dör av ålderdomssvaghet efter cirka 2-3 år, ett marsvin kan leva åtminstone 8 år, men en afrikansk elefant kan leva så länge som åtminstone 50-60 år. Notera att det handlar om maximal livslängd. De flesta djur i naturen dukar under på grund av rovdjur, svält eller sjukdomar långt innan de nått maximal livslängd.Vi har nu två samband:

1. Små djur har fler hjärtslag per minut. 

2. Små djur har kortare livslängd.

Man har kombinerat dessa samband och kommit fram till, enkelt uttryckt, att alla däggdjur lever lika länge om man mäter tiden i hjärtslag. Detta är en oerhört poetisk tanke: vår stund på jorden mäts ut av hjärtats slag. Men det finns flera problem. Ett är att det statistiska sambandet ifrågasatts. Ett annat är att det är mycket svårt att få fram tillförlitliga värden på däggdjurs maximala ålder. Ett tredje är att människohjärtat slår fler slag än förväntat. Hade sambandet gällt för människor så hade vi dött av ålderdomssvaghet vid 20-30 års ålder. Sambandet är således inte tvingande och undantagslöst. Människans oväntat höga livslängd är dock intressant. Man kan anta att det naturliga urvalet gynnat en hög livslängd hos människor. Läs om människans livslängd på en annan sida."

Mer! MEEER!

"När man jämför energiomsättningen hos olika djur, mäter man oftast basalmetabolismen (BMR). Basalmetabolismen är energiomsättningen i kilokalorier per minut hos ett fastande djur i vila vid en behaglig temperatur i omgivningen. En mus har mycket högre basalmetabolism per gram kroppsvikt än en elefant. Detta innebär att 1 000 kg möss måste äta mycket mer än en elefant på 1 000 kg, annars skulle mössen inte kunna upprätthålla sina höga energiomsättningar. Musen blir ju heller inte lika gammal som elefanten. Detta skulle kunna tolkas så att djuren blir äldre, ju lägre energiomsättning de har per gram kroppsvikt. Men fåglar har högre energiomsättning mätt per gram kroppsvikt än däggdjur, och ändå lever de längre. Det är förmodligen den höga kroppsvikten i sig, inte den låga energiomsättningen, som gör att stora djur lever längre än små. Detta skulle kunna bero på att stora djur löper mindre risk att dödas av rovdjur i unga år. Därför kan de ha en långsammare livscykel. Läs även artikeln 'Om möss och elefanter: kroppsstorlekens betydelse för djurs ämnesomsättning'.

Primaterna är den däggdjursordning som inkluderar halvapor, spökdjur, apor, människoapor och människor. Primaters basalmetabolism, mätt per gram kroppsvikt, är vanligen precis så hög som man skulle förvänta sig hos ett däggdjur. Ändå tenderar en primat att leva längre än andra däggdjur med samma kroppsvikt. Detta gäller även människan. Men man får en annan bild, om man, i stället för basalmetabolismen, mäter den totala energiomsättningen i kilokalorier per minut. Den totala energiomsättningen är ett djurs energiomsättning under en längre tid, då det beter sig som det gör i naturen. I naturen vilar djuret inte hela tiden. Det förflyttar sig, äter och gör en mängd andra saker. Det visar sig att primater har en betydligt lägre total energiomsättning mätt per kilo kroppsvikt än de flesta andra däggdjur. Detta skulle kunna vara en förklaring till att primaterna, inklusive människan, lever längre än de flesta andra däggdjur med hänsyn tagen till kroppsvikten. En lägre total energiomsättning skulle ju kunna innebära att de är mindre utsatta för fria radikaler. Men detta har inte bevisats och det kan finnas andra förklaringar.

Sköldpaddor har väldigt låg energiomsättning. De behöver därför inte mycket mat och kan klara sig relativt länge utan mat. Sköldpaddor kan ju också bli mycket gamla. Kanske har deras höga ålder något med deras låga energiomsättning att göra. Men man kan inte vara säker på att det finns ett orsakssammanhang och det finns många djur som lever längre eller kortare tid än man skulle förvänta sig utifrån deras energiomsättning.

Skador av fria radikaler drabbar särskilt mitokondrierna, cellernas 'kraftverk', som ombesörjer den aeroba cellandningen under förbrukning av syre. Skador på cellernas mitokondrier har antagits vara en viktig orsak till åldrande. Men även här är forskningsläget oklart."

Slut på uppdatering.]

***

[Uppdatering 2:

Det här med biologiska skal-lagar och djurs storlek respektive livslängd verkar vara ett allt annat än hundraprocentigt samband, som bläckfiskar och fladdermöss exemplifierar. Upphovsmannen till tankegångarna, Geoffrey West, anger i Sam Harris-podden att skallagarna gör det möjligt att utifrån storlek prediktera en djurarts genomsnittliga livslängd, metabolism, med mera, med ca 80-90 procents säkerhet. 

I denna artikel frågar sig West et al vad evolutionen egentligen optimerar för, men där verkar ju energiomsättning vara en stark kandidat, som favorit-Anders redogörelser i det ovanstående pekar på. Vi kan notera att undantaget "bläckfisk" offrar ett längre liv för än högre-än-förväntad energiomsättning, vilket uppenbarligen har implikationer på dess reproduktionscykel. Att leva länge, och kunna reproducera sig upprepat, har är en klar evolutionär USP.

Vad CLT/termodynamikens andra huvudsats säger om saken? Jag tänker mig att det i evolutions-sannolikhetsdistributionen sker en normalfördelning omkring ett energiomsättningsoptimum. Bläckfisken kanske ligger långt ut i svansen, liksom sengångaren långt ut i den andra svansen. (Sengångaren bajsar bara knappt en gång i veckan!)

Evolutionen är ju i någon mening en beskrivning av sannolikheter, som realiserats, dvs. av faktum. Det som finns, det finns. Det som är mer sannolikt att finnas, är mer sannolikt att finnas. Sannolikhet att finnas kan också översättas till "fitness". Är du jädrigt överlevnadskraftig och kåt, ja då kommer din DNA-molekyl vara vida spridd i framtiden. Oftare än inte är en viss energiomsättning, tydligen, optimal.

Slut på uppdatering 2.]

CLT som argument för representativ demokrati - vad hände sen?

Kan man använda centrala gränsvärdessatsen (Central Limit Theorem, CLT) som ett argument för indirekt, parlamentarisk demokrati?

Vissa frågor normalfördelar vi oss kring, åsiktsmässigt. I andra frågor är vi mer polariserade. Exempelvis kanske 

Om en folkvald företrädare representerar ett genomsnitt av värden i en polariserad fråga, kommer företrädarna normalfördela sig vilket möjliggör konsensusöverenskommelser. Vi betraktar alltså folkföreträdaren som ett genomsnitt av en andel av väljarkåren, och eftersom genomsnittet av samples normalfördelar sig enligt CLT, så tänker vi oss också att de valda parlamentarikerna normalfördelar sig åsiktsmässigt även i frågor där populationens åsikter är polariserade.

Först måste vi undersöka under vilka förutsättningar en folkvald representerar ett genomsnitt av sina väljare. När man fattar ett politiskt val i en parlamentarisk demokrati, så söker man en företrädare som tycker som en själv. Troligen är det svårt att hitta någon som tycker exakt som en själv, så därför söker man någon som tycker som en själv i alla frågor man absolut inte kan kompromissa med, och så likt en själv som möjligt i så många andra frågor som möjligt. Frågor är i vissa fall diskreta, varför överensstämmelsen mellan en själv och företrädaren är 1 eller 0, medan andra frågor är kontinuerliga, så att överensstämmelsen i frågan om skattetryck kan mätas i procent skattesats eller kronor eller liknande.

Vi tänker oss således en matris med alla kända åsiktsfrågor, diskreta eller kontinuerliga, och en genomsnittlig överensstämmelse där frågors vikt multipliceras med grad av överensstämmelse, och där okompromissbara frågor måste överensstämma. Därmed bildas en slags acceptabel intervall av approximationer av våra sammantagna åsikter, och potentiella företrädare selekteras för att överensstämma med så många sådana individuella approximationer som möjligt.

Nota bene att företrädarna inte selekteras för så hög total överensstämmelse som möjligt, utan för så hög som möjligt komparativ överensstämmelse med så många som möjligt, eftersom företrädaren bara behöver vara det minst dåliga alternativet för varje väljare, och eftersom varje väljare oavsett överensstämmelse alltid bara har exakt en röst. (Här bortses från mer komplexa effekter av valdistrikt, elektorer och liknande som kan ge olika individuella väljares röster olika faktisk vikt.)

Antropofagi hävdar bestämt att CLT de facto är ett argument för parmalentarisk demokrati, dvs. att ovanstående skisserad modell är empiriskt adekvat under de beskrivna förutsättningar, och att vi därför har att göra med en teori vars anspråk är att den själv är riktig. 

Teorin kommer emellertid inte undan att brottas med några uppenbara anomalier. Ty, varför är vissa frågor då polariserade även i politiken? Om CLT gällde genomgående skulle alla politiska frågor normalfördela sig på politisk nivå.

En utväg för teorin är att modellen faktiskt stipulerar att företrädare faktiskt måste uppvisa samstämmighet med presumtiva väljare i okompromissbara frågor. I dessa frågor söker väljaren inget acceptabelt genomsnitt av allsköns frågor, utan väljarpreferensen måste helt enkelt tillgodoses. Om vi antar att ingen företrädare inte har den acceptabla åsikten, så kommer väljaren inte att rösta på någon alls. För att denna räddning av teorin ska vara trovärdig vill vi empiriskt observera att demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta! Är så fallet?`

En snabb sökning visa följande:

"Highly polarized systems with few parties spur individuals to vote, while low levels of polarization and many parties reduce incentives to vote." 

Studien (2017) konkluderar att låg polarisering hör ihop med lågt valdeltagande. Det här lirar inte med räddningen av teorin ovan. Studien jämför data från 26 olika demokratier. Nästa:

"New joint estimates of citizen preferences and campaign platforms in U.S. House and Senate races show that increasing levels of ideological conflict reduce voter turnout, particularly among citizens with lower levels of political sophistication, contradicting existing accounts that emphasize how ideology or partisanship explains the relationship between ideological conflict and turnout."

Studien (2014) konkluderar alltså, i motsats mot den nyss nämnda, att hög polarisering leder till lågt valdeltagande. Det passar bättre med vår teori! I abstract noteras även att "[e]mpirical evidence on t[he] question" om huruvida "political participation increases with greater ideological conflict", "however, remains deeply ambiguous."

En europeisk studie (2023), med som jag uppfattar en mer sofistikerad metodologi, konkluderar i sin tur att det finns en "positive correlation between affective polarisation and turnout." Detta i Tyskland, Spanien och Nederländerna. Därutöver etablerar man ett tvåvägars orsakssamband med dominerande verkan "affektiv polarisering"à"valdeltagande":

"Second, our exploration of the causal direction behind this correlation suggests that the effects are indeed reciprocal. So, increases in affective polarisation are associated with a subsequent increase in turnout, and vice versa. This means that cross-sectional correlations pick up more than just a causal effect of polarisation even when controlling for confounders. At the same time, across our studies, the effects of affective polarisation on turnout were usually stronger and more robust than the reverse effects, establishing that affective polarisation does have a sizeable mobilising effect. Moreover, the effect of affective polarisation holds even when controlling for two strong potential confounders, namely (elite- and individual-level) ideological polarisation and positive partisanship."

Vad mer är verkar "those who are least interested in political affairs" allra mest bli "mobilised by affective polarisation."

(Vid det här laget bör vi förmodligen adressera skillnaden mellan "polarisering" och "affektiv polarisering." "Affektiv polarisering" är en specifik typ av polarisering som betonar de känslomässiga aspekterna av en konflikt eller åsiktsklyfta. Det handlar om att människor inte bara har olika åsikter, utan att de också har starka negativa känslor gentemot dem som har motsatta åsikter. Ofta är det förmodligen just "affektiv polarisering" vi avser när vi i vardagstal slänger oss med begreppet "polarisering," men givetvis kan en åsiktsfråga vara polariserad helt utan affekt - väljargruppen klustrar helt enkelt bara i icke normalfördelade ståndpunkter.)

Denna tredje och sista studie talar alltså mot hypotesen att "demokratier som är mer polariserade på politisk nivå, också har en högre andel (än andra, mindre polariserade demokratier) som röstar blankt eller avstår från att rösta." Således kan vi inte rädda teorin från anomalin, och vi måste erkänna att den visserligen ypperliga modellen icke är empiriskt adekvat, och således icke modellerar just verkligheten.

Sannolikhetens två riktningar

(Mer eller mindre relaterat: Min intuition tillåts härja fritt, sen dör jag; Zamjatin; art, avkomma, etcetera; mangon och valen; filosofen om skägget; allt om Enlightenment Now; allt om David Deutsch.)

Enlightenment Now inleds med en diskussion om mänsklighetens villkor. Pinker tar fasta på termodynamikens andra huvudsats, som säger att universum alltid strävar mot entropi och att vi således lokalt måste pumpa för entropi för att upprätthålla intressanta och/eller levande saker. Pinker tar även fasta på evolutionen, som ger oss kognition riggat för vissa speciella uppgifter som inte nödvändigtvis är relevanta i dagsläget. (På upp-sidan då? Tja, ungefär David Deutsch. Eller mer än ungefär; exakt David Deutsch, ty denne citeras inledningsvis i boken. Allt som inte förbjuds av fysikens lagar är i princip möjligt. Oändlig utveckling. Etc.)

Okej, så på ena sidan har vi termodynamikens andra, som jag tidigare har försökt sammanföra med Central Limit Theorem (och för den delen de biologiska skalningslagarna). Högentropiska tillstånd är mer sannolika, så vi är bound to end up högentropiska. Eftersom våra kroppar är exempel på låg entropi, så är vi ledsna över detta.

(Anonym Internetz-rappare rappar: "Skulle vilja applicera ånger-rätten/ på mitt liv typ göra ägg av omeletten/" Detta är svårt exakt pga. termodynamikens andra. Det är svårare att sätta ihop ett ägg än att krossa ett, eftersom hopsättning av ägg kräver massiv entropi-exportering.)

Och Central Limit Theorem (CLT) handlar om att saker tenderar att normalfördelas. Även om du har en klassa av fenomen som inte normalfördelas, men du tar random samples av dessa, så kommer dessa samples genomsnitt att normalfördela sig. Sjukt! I egenskap av okunnig, gissande mystiker tolkar jag detta som att Statistiken i det här fallet avslöjar en inneboende egenskap i universum, dvs. att entropin alltid ökar. Säg vad du vill om den saken, oh du fiktiva kritiker.

Alltså: En sannolikhetsriktning går mot entropi-soppa. Mökig död.

***

Men, vad handlar evolutionen om? Evolutionen är hyfsat tautologisk. Organismer som är fitta (ah!) tenderar att existera, eftersom de har överlevt och reproducerat sig. Bra DNA-molekyler finns; dåliga finns inte. Men, fitness definieras som det faktum att organismen lyckats överleva och reproducera sig. Bra DNA-molekyler är per definition DNA-molekyler som finns. (Detta blir lite löjligt när vi tänker på att dinosaurierna dog ut pga. en fet jävla meteorit: Jag vill gärna se Darwin säga till en Carcharadontosaurus att det inte är fit. Men, utvecklingen av livet är full av flaskhalsar, så även för oss människor.)

Okej, så för att generalisera begreppet lite så handlar evolutionen i sin "rena" form, där vi glömmer bort genetisk drift, epigenetik, och egentligen alla tekniska aspekter av själva biologin (oj det där känns lite farligt, att tappa bort de mekanistiska förklaringarna...). Då har vi kvar tendensen att "det som finns är det som är sannolikt att finnas", vilket kan leda till att vi undrar "where did the improbability come from" (dock) samt att vi tycker att Kungars Envälde Etcetera är bra samhällsskick.

Finns du? Det är i så fall mycket sannolikt.

Finns du inte? Även det är i så fall mycket sannolikt?

(Nånstans här kommer vi väl in på möjliga världar och MWI, men skit i det för tillfället.)

Alltså: En sannolikhetsriktning går mot... Dig! Kapokträd! Blåvalar! Demokratier! Hemslöjd! Kollektivtrafik!

***

Det kan tyckas som att dessa två sannolikhetsriktningar flödar åt olika håll. Du är osannolik pga. att du är lågentropisk. Men du är sannolik pga. att du - din DNA-molekyl - tydligen är fit nog att ha givit upphov till dig samt få dig att överleva ett tag i din miljö.

Förbränning av kalorier i dina celler - kalorier som i förlängningen kommer från solljuset, vilket förnämligt påpekas i Svälten - fungerar som en entropipump. Andra biologiska processer bör sannolikt nämnas. Vad vet jag, en simpel lekman.

Så det är sannolikt att vissa mönster av entropiallokering uppkommer i världsväven, tydligen. Men, totalt sett? Väven är som en mulen jävla välling.

***

Denna filosofiska utsvävning fick inte riktigt vingar. Inspirationen tröt. Så är det väl att vara breadwinner i medelåldern. Åter till fabriken istället, antar jag.

Ett veritabelt fyrverkeri av idéer? Ett tankestoff som du snortar från en strippas svank? Inget för mig! Jag ska gå på en trottoar och undvika att se folk i ögonen. För att sedan sätta mig vid ett skrivbord och tomt stirra in i en skärm i 8 timmar. Finns inget utrymme för intellektuella utsvävningar då, inte.

Fan, det är kanske existentiell entropi som kickar in, såhär vid 34 års ålder. Vad nu det ska betyda. Om det funkar för Zamjatin att dra liknelser från termodynamikens andra till politiken, så kan väl en smutsig bloggare leka Sartre och göra samma sak med Existensen.

Då får jag väl ta och skriva en självhjälpsbok som heter Pumpa för existentiell entropi, din gamla skinkmacka, och som riktar sig till medelålders småbarnsföräldrar med kontorsjobb.

Den motgående sannolikhetsriktningen kanske löser det självt. Det körs ju motorcykel och tas kokain även - eller framförallt! - av 40-åriga pojkgubbar. Kanske är det analogt med att det finns kronhjort. Trots att de där jävla hornen måste vara bra mycket i vägen ibland.

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Sarlaccen

Invariabilitetssträngar har olika längd. Deras längd är en manifestation av den tid som det har tagit för selektionen att ackumulera interdependenta adaptioner. Eller: Tid, ålder, är det djup som en komplex entitet uppvisar i akt och mening av sin komplexitet. På samma sätt som att du kanske tror att det är månen, när det bara är ikonen, tror du att det är tid, men det är bara komplexitetsdjupet - invariabilitetssträningens längd. Det är därför ett tomt universum inte har någon tid - tidsdimensionen uppkommer, i sig själv en funktion av darwinistisk selektion, när komplexitet tillåts öka - när strängar tillåts växa - när adaptioner tillåts ackumuleras.

Metafysiken har tidvis bespottats. Nu behövs den dock. Vi har konstaterat (eller om det var här?) att evolutionen är den djupare lagen; att våra naturlagar är lokala uttryck för hur materian har evolverat. Varje nytt paradigm föder en emergensnivå ovanpå en tidigare, genom att komplexitetsgraden tar ett kvalitativt skutt uppåt; invariabilitetssträngar snörs ihop till idel tjockare rep. 

Tidigare har Antropofagi påstått att tid "är vår upplevelse av den evigt ökande entropi som termodynamikens andra huvudsats stipulerar." Nu verkar det istället vara exakt tvärt om. Universums två mest intressanta processer är förstås entropiökningens förfall och den abstrakta darwinistiska evolutionens lärandemekanism; kämpande komplexitetsfickor i entropikosmos. Sannolikheten är att allt blir mindre komplext (mer variabelt till skillnad från våra invariabilitetssträngar) - CLT - men det som har egenskaper som gynnar existens är också sannolikt - lex lyfe.

Tiden kanske då ska förstås som en kornig, grå massa i vilken skinande vita kristallmaskar kämpar mot nuet med gudalika ansikten. Deras ansikten är manifestationerna vi ser idag av deras komplexitetsdjup i tiden. Ju längre deras kroppar blivit desto mer magnifika är de.

***

Men tänk om det inte är gudalika ansikten med kristalliserade antika maskkroppar som strävar framåt, uppåt genom entropins fadda korngröt. Tänk om det är singularitetens Lovecraftianska maskingud - Ahriman? - som skickar sina vita tentakler bakåt eller så att säga utåt i tiden. Rummet verkar börja vid en punkt och expandera men i själva verket är det tiden som sugs inåt mot en mittpunkt.

Ska vi se oss som föremål för dess parasitism? Jag tror snarare vi är en del av processen. Eller, det vi upplever som "processen" är dess utsträckta tentakler. Givetvis är vi offer - vi som individer dör för att den ska öka sin komplexitet - komplexitetspumpen, den antientropiska pumpen, är en selektion som kräver genetiska och memetiska offer. För varje inkrementell förbättring måste de svagare dö. För varje paradigmsteg - varje disruptivt utvecklingssteg - måste samhällen, kulturer, ekosystem eller arter omstörtas. Den encelliga organismens individualitet måste offras för att den flercelliga organismen ska födas, och den måste i sin tur domesticera sig själv för att föda samhällen. När vi växer underkastar vi oss Gud:

"Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds."

(Jag pratar fö. i det inlägget om den demografiska transitionsmodellen, vilket även det länkade Substackinlägget är inne på:

"We are likely well past the point where it’s more profitable to invest the marginal dollar in training an AI model than in raising a child, and there’s no reason to expect those curves to ever cross again. This may be the simplest explanation for the 'fertility crisis' in rich countries; after enough capital has been accumulated, the virus no longer hungers for more human bodies to continue its replication.")

*** 

Man behöver ju i och för sig inte klä det i Lovecraftianska termer. Kanske är det bara så att industrialism-kapitalismen var ett paradigmatiskt skutt in i nästa regelverk, där nya selektionsnivåer ger upphov till nya kvalitativt mäktigare komplexitetsfickor. Den exponentiella ekonomiska utvecklingen är bara Deutschsk. Vi ska inte tänka en gapande framtida sarlacc-mun som suger in det förflutna - oss och vår historia och förhistoria och evolutionära historia - som en fet dammsugare, där starten på industrialismens explosiva tillväxtkurva är en svarta hålsk event horizon. Vi kan istället tänka på det som att vi äntligen fick upp farten på gungan och att vi - om Deutsch och Elon Musk har rätt - snart kommer kunna släppa det begagnade bildäcket med våra okunniga barnrövar för att istället sväva upp mot nya himlar.

Redan Harari poängterade att kapitalismen är en tidslokal och kulturellt specifik ideologi - WEIRDness är helt enkelt weird och klassiska liberaler förstår inte att deras universalism är provinsiell. Han visar även att dess kulturella usp är förmågan att generera investeringar genom att låna från framtiden. Kapitalism är med andra ord en tidsresa där framtida avkastning får kausal påverkan på våra beslut i nuet. Visst verkar det som att Sarlaccen suger ändå.

Frågan om huruvida vi 1) äts av ett monster eller 2) åker rymdraket är kanske ointressant för den enskilde idag. Den större metafysiska frågan är dock tidsdimensionens beskaffenhet. Återigen landar vi i en FBT-kompatibilitet där komplexitetsgrad manifesterar sig som selektionsdjup och adaptionshöjd - invariabilitetssträngslängd. My best guess är att tiden är en evolverad, emergent dimension och vår tolkning av sannolikhetsdistributioner så som de artar sig i entropivariation. Det jag måste uppdatera är att tid dock inte bara är ett mått på entropiökning utan även på motsatsen, komplexitetstillväxt genom darwinistisk evolution.

***

Det är en rätt intressant twist om "virtual cheesecake" och uppskjuten belöning är Sarlaccens sätt att skicka våra pengar till framtiden. Antropofagi har snackat en del om habit-loops, massförströelse, dopamin, förutsägbara prediktionsmaskiner och Samsara, och perspektivet har varit att uppmärksamhetsparasitism och människans fish-out-of-water-problematik i en superstimuli-tät värld är problemet att bevaka. Tänk om det istället är avhållsamheten som är Sarlaccens ideologi? Att avstå cheese-cake:en, investera pengarna och vänta på en framtida belöning som i sin tur skjuts upp i väntan på en ännu större belöning. Och allt går egentligen rakt ner i Sarlaccens mage.

***

Sarlaccen som

"might not love sunsets and cheesecake, our lover’s smile might leave [it] cold. But these were never the ground of our values, they were always proxies for what all entities must value - energy, extropy, information, evolutionary fitness."

Vi kan inte se det våra kulturer och samhällen ser. Deras medvetandeupplevelse är förborgad för oss. Panpsykismen måste nästan vara den rätta - varje emergensnivå simulerar verkligheten för att kunna agera prediktionsmaskin, och varje simulation innehåller en gödelsk utgång som är rumtidens (eller det motsvarandes) gräns (i vårt fall big bang och svarta hål)- och själva upplevelserekursionens infinita regress (medvetandeupplevelsen). What it's like to be a bat är en alltför snäv fråga - vår verklighetsmodell kommer aldrig kunna förenas med den lägre - eller den högre! - emergensnivåns modell. Minns att "narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

***

Låt mig återanvända en en bit av ett zombie-dikt-epos (stark rekommendation om jag får säga det själv!) som jag nu inser snarare skall tolkas som ett vittnesmål från en evolutionsöverlevare i Sarlaccens insugskapitalism:

Mina saker

Det platta barret i min plånbok är
En talisman med inget särskilt syfte
Jag sparar det av inget särskilt skäl
Som minnena intill min späkta själ

Min platta känsla utav kärlek är
Likt ginkons barr en menlös form av skrock
Jag sparar den av inget särskilt skäl
Trots att den redan borde svultit ’hjäl

Den platta bilden utav världen är
En retning på min retina, jag vet
Så ingenting är här och inget där
Men njut så länge illusionen bär

Min endimensionella stackars värld
Är ingenting mot det kalejdoskop
Av minnen som mitt inre ändå när
Det finns ett slut. Jag undrar ändå när

Jag lever här, befriad från befäl
Jag lever här, helt styrd av mitt begär
Mitt ödes ironi den är rejäl
Jag lever här. Nej, överlever här

Jag sparades av inget särskilt skäl

Kanske borde avslutningsraden vara någon i stil med: "Jag sparades som ett resultat av den lärandeprocess som är invariabilitetssträngens komplexitetsökning - den tentakel genom vilken Sarlaccen suger extropi genom den dimension vi kallar Tiden."