Mangon och valen

Abtropofagi har tidigare experimenterat med gästskribenter såsom den något slösinte Greider Becker. Den här texten av Becker liknar banne mig den här texten från den här bloggen (angående optimeringsproblem i samhällen):

"Excess resources. The ocean depths are a horrible place with little light, few resources, and various horrible organisms dedicated to eating or parasitizing one another. But every so often, a whale carcass falls to the bottom of the sea. More food than the organisms that find it could ever possibly want. There’s a brief period of miraculous plenty, while the couple of creatures that first encounter the whale feed like kings. Eventually more animals discover the carcass, the faster-breeding animals in the carcass multiply, the whale is gradually consumed, and everyone sighs and goes back to living in a Malthusian death-trap.

(Slate Star Codex: Your source for macabre whale metaphors since June 2014)

It’s as if a group of those rats who had abandoned art and turned to cannibalism suddenly was blown away to a new empty island with a much higher carrying capacity, where they would once again have the breathing room to live in peace and create artistic masterpieces.

This is an age of whalefall, an age of excess carrying capacity, an age when we suddenly find ourselves with a thousand-mile head start on Malthus. As Hanson puts it, this is the dream time.

As long as resources aren’t scarce enough to lock us in a war of all against all, we can do silly non-optimal things – like art and music and philosophy and love – and not be outcompeted by merciless killing machines most of the time."

Det som förbigås med viss lättja av Slate Star Codex, men poängteras desto ihärdigare av hr. Becker, är frågan:

Varifrån kommer valkadavret?

Välfärdsstater av europeisk modell, hävdar vissa scholars, växte fram i och med kolonialismens globala plundring. Valkadavret kom således från andra människors lidande och nöd. Så är det med Beckers mango, och givetvis även med fin-liberala Slate Star Codex' val-liknelse, sett ur det liberal-kapitalistiska samhällsbyggets perspektiv. 

Ser en det inte ur ett neokolonialt perspektiv, där tredje världens söner och döttrar (corny ordval pga. refererar till SVAK-låten Många bäckar små) är de som betalar, så kan en med fördel se det ur ett ekologisk perspektiv. Valkadavret tar ju slut en vacker dag. Liksom metallerna vi bryter, oljan vi pumpar, träden vi fäller utan att återplantera, djurarterna vi utrotar, etc.

Så, eftersom Slate Star Codex själv refererar till Jared Diamonds Vete, vapen och virus, så kan det väl vara värt att påpekar att vissa visst blir outcompeted by merciless killing machines most of the time. Andra kulturer och deras invånare, that is.

Jag sitter på ett tåg från Ljubljana till Wien, och ser blixtarna korsa den dömda europeiska skyn. Smutsiga tåg och smutsiga människor. Europeisk industriområden rostigare än Frank Anderssons brottarkonster på en wrestlingmatch 2015. Hål i det sociala skyddsnätet större än fotbollsplaner, välfärdsslukhål där hela familjer och hela bostadsområden försvinner ner. Det hela känns som ett gotiskt samhällsförfall i Atlas Shrugged-tappning, men hur som helst inser jag att valkadavret snart är ätet rent.

Adjö, excess, inom detta system. Nu spricker membranet och vi äter alla upp varandra istället. Låtom oss hoppas att excess resources kan uppstå någon annan stans, i någon annan tid, för att lite livsglädje ska kunna spira upp i den totala missärgegga som är materialiteten på planeten.

Egentligen handlar det väl om att termodynamikens andra huvudsats temporärt sätts ur spel lokalt, eller att kostnaderna för den ökade komplexiteten så att säga läggs ut på annan ort i rums-tiden.