Antropofagi

tisdag 18 april 2017

Jevgenij Zamjatin

Jevgenij Zamjatin hette författaren till "den första moderna dystopin", Vi (1921/-24). Du sköna nya värld och 1984 har Zamjatin en hel del att tacka för.
 
Intressant med Zamjatin är att han tillämpade termodynamikens andra huvudsats på politiska ideologier. Förordet i Antropofagis exemplar:
 
 
Zamjatin menade alltså, enligt uttolkare, att alla idéer strävar efter makt, men att uppfyllandet av denna strävan gör dem till normer. Jag köper detta resonemang så tillvida att makt konserverar, iom. att det skapar ett intresse kopplat till status quo. Dvs. ett ointresse för förändring. Väldigt rimligt och saknar inte heller empiriska belägg.
 
(Uppdatering: Vill förtydliga att jag inte håller med om att "idéer strävar efter makt" på något annat sätt än att en biologisk art strävar efter att överleva och uppta en större andel av det organiska substratet. "Strävan" bör sannolikt förstås som en falsk förståelse av the Alien God som någon som "vill" något. Evolutionsalgoritmen agerar oavsett substrat. Idéer som inkorporerar element av att inkorporera fler själar i sitt hägn, kommer att ha fler själar i sitt hägn, om dessa element är effektiva. Idéer som är effektiva härvidlag kommer att finnas kvar i större utsträckning än andra idéer. Ungefär.)
 
Zamjatin menade vidare, återigen enligt uttolkare, att det som kan motverka "tankens entropi" (dvs. den ideologiska analogin till temodynamikens huvudsats) är att "det förhärskande kolliderar med nya idéer." Ur ett Popper-Kuhn-Lakatos-vetenskapsfilosifiskt perspektiv kan vi säga att paradigmatiska idéer attackeras av nya observationer, experiment och argument, vilket kan omkullstjälpa befintliga paradigm, eller iaf. tvinga dem att korrigera sig. (Katolicismen och Kopernikus. Mekaniken och Einstein. Etcetera.)
 
Egentligen är det en komplexitet som Zamjatin beskriver. Märk världen gör (ju) gällande att det någonstans mellan kaos och total entropi finns komplexitet. Naturtillståndet kanske kan beskrivas som kaos; där saknas helt strukturerade modeller (akademiska institutioner, metodologiska och filosofiska axiom) för att utbyta idéer och ackumulera kunskap. Den superstabila totalitarianismen är motsatsen, ideologisk entropi (således enligt Zamjatin förstelnad pga. maktintresse). Snyders koppling totalitarianism och vetenskapsfilosofin förklarar väldigt bra varför så måste vara fallet.
 
Där emellan ligger en välfungerande och fristående akademisk zon. Där forskning sker fritt och där "the bottom line" skrivs allra sist.
 
Zamjatin hade tur. Han var kompis med kompis till Stalin och kom undan med att utvisas till Paris.
 
***
 
Zamjatin verkar också vara liberal, i bemärkelsen icke konservativ. Där en konservativ per definition betonar vikten av stabilitet/stagnation, betonar liberalen möjligheten till och nyttan av utveckling. Det finns en tendens i modernismen att se människans villkor som problem, dvs. aspekter som går att lösa och/eller komma till rätta med. Lite olycka kan nog födas av detta: Ett viss mått av buddistisk acceptans kan nog vara nyttomaximerande för individen i vissa situationer. Men, ska det strävas framåt är nöjdhet inget att sträva efter.
 
Zamjatin talar om "den eviga otillfredsställelsen som /.../ en garant för en evig rörelse framåt, för ett evigt skapande." Det låter inte så lite som Deutschs (eller tillväxt-sossarnas) filosofi.
 
***
 
Instabilitet som dogm, då?
 
När människan egentligen blev mindre lycklig av den agrara revolutionen.
 
När life expectancy i alla sovjetstater sjunker efter 1989.
 
 
 
När Mubarak och Gaddafi och Saddam Hussein lämnar maktvakuum efter sig. Som fylles av blodiga konflikter. När nyttan av intervention är så oviss.
 
Det ser snyggt ut för Zamjatin att han var mot Sovjets ideologiska entropi. Men det ser mindre snyggt ut att han var för revolutionen som ledde dit.
 
***
 
Så totalitarianismen (Sovjet, Nordkorea, Nazityskland, Uzbekistan) och kaoset (Syrien, Sierra Leone, Liberia, Somalia) är kompexitetens fiender. Vi föredrar en fri akademi i ett fritt och liberalt system. Där slutsatsen kommer på slutet. Där makt och kunskap icke är ett.
 
Då kanske reformismen är mellanvägen mellan stagnation/totalitarianism å ena sidan, och instabilitet/revolution å andra sidan?
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar