Antropofagi

torsdag 20 april 2017

Socialdemokratins korporativistiska element

Det finns säkert avhandlingar om avhandlingar skrivna på det här ämnet, men det får jag säkert reda på tids nog. Just nu är det skjuta från höften som gäller.
 
***
 
Hallå, har ni tänkt på socialdemokratins korporativistiska element?
 
På att socialdemokratin är jädrigt närbesläktad med fascismen?
 
Nä, jag är inte Aron Flams privata korståg i pågående säsong av Dekonstruktiv Kritik. (Förresten, är det medvetet som han missförstår distinktionen mellan socialt och biologiskt kön? Eller är det ett retoriskt knep?) Jag kom bara att visualisera ett socialdemokratiskt idealsamhälle. Och vet ni vad jag såg? Mussolini. Fast light.
 
***
 
Den öppna dörren:
 
Liksom fascismen har socialdemokratin haft misstänkt högt i tak vad gäller att avskilja misshagliga element från samhällskroppen. Sterilisering av idioter (obs, klinisk term) och negativ särbehandling av romer är bara två exempel. (Fler exempel här.) Mest rantat om på Antropoifagi-bloggen är missbrukarna, och då menar jag inte alkoholisterna. Magnus Lintons Knark gör ett gott case för att (företrädelsevis opiat- och/eller injektions-) missbrukare är den perfekta eviga fienden i Folkhemmet.
 
Socialdemokratin är ett nationalstatsbaserat projekt. Som sådant finns det nationalistiska komponenter, och stat-istiska (i motsats till anarkistiska) komponenter.
 
Jag har tidigare diskuterat vilka som kan tänkas hamna i "auktoritär vänster"-rutan, dvs. socialkonservatismen. Nog är det sossarna alltid. Pappa staten. Konservativa värderingar blandat med omsorg. Jag citerar mig själv:
 
"Socialkonservatismen är den konservatism som i någon bemärkelse möter vänster-idealen (se tidigare diskussion), i och med att man betonar en stark stat och ett samhälleligt ansvar för befolkningens välmåga. Socialkonservatismen gick i bräschen för skapandet av välfärdsstaten, och är således i stark konflikt med liberalkonservatismen. Socialkonservatism återfinns ofta i kombination med nationalism, och kallas då nationalkonservatism. Här kombineras idén om välfärdsstaten med en exkluderande mekanism, där medlemsskap i nationen blir en urskiljningsgrund för tillgång till välfärdens göttma."
 
***
 
Den för mig lite mer stängda dörren:
 
De korporativistiska komponenterna. Som reformistisk och antirevolutionär ideologi är det socialdemokratiska projektet inriktat på klass-konpromiss. På Brantings och Palms tid splittrades vänstern i de som vill göra revolution, och de som inte ville det. De som inte ville fick visst gehör från borgarna tack vare att revolutionshotet var synnerligen reellt. Ryssland var skräckexempel för borgerskapet, och även i Stockholm m.fl. svenska orter tågade arbetare under ilskna former. (Läs t.ex. Mina drömmars stad-seriens första två, tre böcker för en skönlitterär skildring av detta skeende.) Således fick folket slutligen igenom krav som allmän rösträtt, som högern givetvis in i det längsta motsatte sig.
 
Eftersom sossarna måste blidka samtliga spelar på det politiska fältet, dvs. såväl folket som överheten, hamnar vi i intressanta frågeställningar som om huruvida välfärden ska få generera vinster.
 
Sossarnas idealsamhälle är ett där adel, präster, borgare och bönder samsas. Där ska klasskonflikterna inte ageras ut. Genom paternalistiskt omhändertagande ska staten garantera att alla samhällsklasser har det bra nog för att acceptera sakernas tillstånd. Varje kast ska agera sin förutbestämda funktion i samhällskroppen.
 
Näringslivet i Sverige har historiskt sett varit i säng med staten, vilket redan Ebba Grön skaldade om. Det socialdemokratiska idealsamhället är just en Folkhemsk SCR-by, där patron bryr sig om sina statare. Erbjuder dem bostäder nära fabriken. En park för rekreation. Kanske till och med möjlighet till viss socialt klättrande (givet evig tillväxt, mind you).
 
Om Marabouparken (från wiki):
 
"Parken var ursprungligen Sundbybergs Gårds park men då Marabou förvärvade tomten 1916 kom parken att förfalla. I samband med att man ansökte om rivningstillstånd för den gamla gården ställdes krav från kommunledningen att parken skulle återställas samt för evigt upplåtas till Sundbybergsborna för rekreation. Marabou, som låg långt framme vad gäller personalvård, ordnade så att parken även blev en rekreationspark för personalen på Marabou."
 
 
"1940 flyttade LM Ericsson till en modern fabrik i Midsommarkransen. Runt den byggdes bostäder i funkisstil. LM-staden blev ett eget litet folkhem där LM Ericsson tog ett stort ansvar för kultur- och fritidsverksamheter och för den sociala servicen.
 
/.../
 
LM Ericsson hade sedan länge en stark tradition av välfärdsinstitutioner för de anställda – en tradition som levde vidare i LM-staden. Redan 1889 hade det bildats en sjuk- och begravningskassa på LM. Lars Magnus Ericsson tillsköt personligen 1 000 kronor till kassans grundplåt. Ingen ersättning fick dock utbetalas med anledning av fyllerigalenskap eller venerisk sjukdom." (Min fetstil pga. comedy.)
 
 
"Det började under första delen av 1900-talet, då Bjuv var en mycket välmående arbetarkommun. Höganäsbolaget och gruvdriften gick på högvarv. Så småningom tillkom även Findus. På den tiden var det företagen som stod för arbetar- och tjänstemannabostäder och för detta ändamål anlitades arkitekter. Och inte vilka arkitekter som helst. Eller vad sägs om tunga namn som Cronsiöö, von Schmalensee och Utzon? Samtliga med skapelser ritade särskilt för Bjuv och dess invånare!
 
Till minne av hur bra det en gång gick för Bjuv står idag en rad byggnadsverk. Cronsiöö färdigställde 1916 området Freden, ett bostadsområde bekostat av Höganäsbolaget, med ett vackert och synnerligen karaktäristiskt drag."
 
Kontenta: I Folkhemmet tog företagen ansvar för sina anställda. Alla var på samma sida. Boforsbaronerna och ballistikingengörerna, ammunitionssvarvarna och kanonsvetsarna.
 
***
 
Okej, där ser vi. Kompromiss istället för konflikt. Herrar och tjänare på samma lag. Alla vet sin plats. Romer och pundare göra sig icke besvär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar