Mer random-pladder om EIPS/BDP och förlåtelse

Antropofagi har nyligen funderat lite på detta med EIPS och förlåtelse. Min intuition är att förlåtelse är viktigare för EIPS:are än för den större allmänheten. Eller, om vi ser EIPS som en extrem på en normalfördelning av egenskapen att inte kunna sålla interoception, så tror jag att förlåtelse är viktigare ju längre ut man kommer i den långa svansen - som vi skär av i änden för att avgränsa vilka som vi definierar som full blown EIPS.

Nå, vad menar jag med att förlåtelse är "viktigt"? Min egen upplevelse som självdiagnosticerad (och även diagnosticerad av suspekta medicinmän och mystiker) subklinisk EIPS:are - jag påstår inte att jag har extrema, kliniska problem, men tror att jag befinner mig närmare EIPS-definitionen än genomsnittsbefolkningen, och definitivt på den bortre fjärdedelen av normalfördelningen - är att "att be om ursäkt" är en dealbreaker. Stormen av Glödande Hat stillnar så fort någon ber mig om ursäkt för en upplevd oförrätt, men den som inte ber om ursäkt betraktar jag som fiende. Jag har ett binärt sätt att se på människor som vänner eller fiender, men "att be om ursäkt" är att kliva tillbaka in i vänkretsen. (Obs: Att vara "fiende" är ett förstadium till att hamna i den mer stabila kategorin "fullkomligt irrelevant person som jag överhuvudtaget inte tänker på", vilket verkar vara mitt pseudorationella sätt att slippa gå runt och hata människor innerligt hela dagarna.)

Men, när jag gräver lite internet om saken så kommer spaden upp med att många BPD (alltså EIPS... Borderline Personality Disorder) tycker att de inte kan förlåta alls!

Skumma igenom den här tråden, exempelvis. Så här se den ut mer eller mindre genomgående:

I have personally never forgiven people who have ¨wronged¨ me. I get on with my life and that person might even be a part of it, but what they did never escapes my mind. It is like a vicious reminder that just ticks every time I look at them. This is the reason I never feel anything for them ever again.

Det här går alltså på tvären med min egen upplevelse. Eller, gör det? De verkar som att folk menar att de håller en grudge oändligt länge, och det kan ju jag också göra (förutom att jag efter ett tag förpassar människan ifråga till glömska och förnekelse, för att slippa känna den akuta bitterheten hela tiden). Däremot accepterar jag med lätthet en ursäkt, och en ursäkt desarmerar hela den negativa känslan. Kanske kan de bittra EIPS:arna i Quora-tåden också acceptera en ursäkt och gå vidare, men däremot inte släppa en grudge dessförutan.

En EIPS:are ge fö. prov på Antropofagis strategi:

It’s not possible for me to feel forgiveness when someone hurts me. Regardless of whether it was someone’s intention to do so, or just in my head, once I feel that twinge of pain, fear, anger, regret, a “switch” in my head (or heart maybe), just turns off. In that moment I no longer feel anything for that person. Not good or bad or indifferent. Just nothing. I can (and have many, many times), walk away and that person will never cross my mind again. I’m not angry or sad, nor do I hate them or even dislike them. It’s like I just detach from them. After that switch flips off I can’t even remember what they used to make me feel. It’s really difficult to explain. It’s just an empty hollow feeling and I just stop caring. So I can’t forgive someone that I have zero emotions for, for doing something I don’t care about.

Nå, det hela är i alla fall mycket sorgligt. Jesus säger ju till Petrus att man ska förlåta 70x7 gånger (Matt 18:21-22), och att Gud endast förlåter de som själva förlåter (Matt 6:14-15). Enligt Markus 9:23 är det möjligt att förlåta ALLT, så länge man tror. Lukas 6:37 är också pretty fucking clear om vad som gäller.

Nå, tillsvidare tänker jag mig att EIPS:are och subkliniska EIPS:are har svårare att förlåta oförrätter, men ganska lätt att släppa dem om en ursäkt är genuin. I lite olika forskning som jag länkade i föregående inlägg framgår om ursäkter att det är så viktigt för folk att många i studier föredrar en ursäkt framför en ekonomisk kompensation - detta gäller alltså ej specifikt EIPS:are, utan allmänheten. Däremot framgår också att genuina ursäkter är det som funkar, och att upplevt disgenuina ursäkter in the face of uppenbara oförrätter, kan göra illa värre.

Nå, forskning kvarstår. Låtom oss gräva vidare när tid ges. Amen.

Samhället har EIPS, del 2: Splitting

(Del 1.)

Vi har konstaterat att samhället har EIPS, Emotionell Instabil Personlighets-Störning, tidigare känt som Borderline. Hur tar då sig detta uttryck?

En ökänd aspekt av EIPS är splitting. Splitting innebär att EIPS:aren ser mycket svart-vitt på världen och framförallt på människorna i den. EIPS:aren älskar eller hatar; idoliserar eller demoniserar.

Man kan säga att EIPS:are har svårt att lösa ut den kognitiva dissonans som uppstår när människor är mångfacetterade. En EIPS:are kräver av sin medmänniskor att de är antingen helt goda eller helt onda. Själva splittingen uppstår när en EIPS:are om-kategoriserar en annan person, typiskt sett från god till ond när medmänniskan ifråga gör EIPS:aren besviken. Om en medmänniska begår ett tillsynes obetydligt fel kan det vara droppen som får bägaren att rinna över för EIPS:aren, som då förpassar hela personen ifråga till fiendelaget.

***

Beakta det som kallas cancel culture. Det är på inget sätt Antropofagis specialområde, men det synes uppenbart att många grupper i samhället ser ett värde i att identifiera och stigmatisera missaktliga individer. Senast i raden att cancelleras är allas vår Kajsa Ekis Ekman, känd Gigastacy och transfob.

Ekis Ekman, som har tyckt intressanta saker om transfrågan och surrogatmödraskap och sexköp, blev plötsligt kickad från Dagens ETC. För att hon gick utanför ramarna vad gäller Ryssland/Ukraina. Nå, alltså, givetvis blir man pissed på principlösa politiker. Men journalister och skribenter har icke Hjältens roll, de har Mystikerns eller Logikerns eller möjligen Faktaförmedlarens. Det är smutsigt som tusan att Ygeman ena dagen säger att vi inte ska ta emot Ukrainare, och andra dagen säger att vi ska ta emot Ukrainare; att socialdemokrater slirar omkring som bångstyriga älgar i halt väglag med avseende på Nato-frågan; eller att moderaterna går från Reinis kleptokratiska migrationsvurmande soft-on-crime-parti till Rabiata Ansvarssignalerande Lag- & Ordning-förkämpar. Men att en fri skribent väljer att vrida på en given fråga är inte samma art av principlöshet, ty hen har inte samma funktion som en valbar politiker.

Ändå är det just individerna som ska cancelleras, den ena efter den andra. Eberhart fick kicken för att han gjort en Youtube-video där han (egentligen inte alls) skrattade åt (egentligen inte alls) övergrepp. Ekis Ekman åkte ut från ETC. Och Alexander Bard var väl typ mys-skägg i Idol innan han blev rikskänd som påstådd rasist.

Samhället har EIPS, och cancelkulturen är en samhällelig form av splitting. Vi har inte utrymme för nyanser längre, för det finns bara två lag nu. Di gode åe di onde. Och man kan inte ta det ena med det andra.

Samhället har EIPS

Det som förr kallades borderline heter idag EIPS - Emotionellt Instabil Personlighets-Störning. Antropofagis takeaways från Känslostormar (Petrovic) är att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva signaler - en "emotionell ADHD" där någon med ADHD istället har svårt att filtrera extroceptiva impulser. Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva signaler, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas.

Antropofagi har utifrån denna förståelse föreslagit att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Samt, att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

***

En fin sak med att låtsas tänka mer formaliserat, oavsett om man faktiskt kan matten, är att spelteoretiska och matematiska samband går igen på flera olika nivåer av verkligheten. EIPS är en failure mode där hjärnans olika moduler misslyckas med att genomföra en gemensam uppgift. De här modulerna är särdeles specifika, och alla förenklade modeller av livets och kognitionens utveckling (till exempel att vi har byggt en människofrontallob på en aphjärna som är byggd på en reptilhjärna) tenderar att fördunkla förståelsen. En smart bläckfisk eller en smart fågel är inte lik en smart primat, och ska inte förväntas ha samma struktur på hjärnan. Saker och ting är underligt unika.

Och ändå kan saker och ting vara underligt lika. Vi kan påstå att människohjärnans väldigt provinsiella moduler i något avseende approximerar en generell ekvation. På motsvarande sätt kan vi påstå att Könsroller spelar Bach-Stravinsky-spelet eller att psykiatrin är i ett babbel-jämviktsläge. Vi kan förstå att algoritmen ärftlighet-variation-urval kan uppträda i vilket system som helst, där någon entitet uppvisar egenskaperna autocatalysis, homeostas, lärande och entropiexport.

När vi pratar om "agenter" lägger vi ingen värdering i vad agenterna själva består i. I fallet med den mänskliga hjärnan och hur modulerna misslyckas med att uppdatera korrekt i enlighet med Bayes teorem, så skiter vi i vad själva modulerna består i. De är svarta lådor.

Och därför kan samma sak som är sant för en hjärna vara sant för ett annat system med en motsvarande uppsättning agenter, som spelar i enlighet med samma regler.

***

Kognition kan vara en form av kommunikation, eller så kan kognition och kommunikation vara fall av samma mer generella formula.

Så fort delar assemblar och blir en mäktigare helhet, så kommer helheten ha att vinna på arbetsfördelning. En major evolutonary transition är när encelliga organismer börjar samarbeta i stora kolonier. Men att vara många som sitter ihop är inte hela grejen. En annan och viktigare transition är när de olika delarna av kolonin börjar göra olika saker, och koordinationsprojektet sannerligen blir mer än summan av delarna.

Hjärnan följer samma logik. Olika områden har olika uppgifter.

Samhället följer samma logik. Och inte bara i den moderna specialiserade ekonomin där det finns experter på varje liten mutter i maskinen. Inte heller bara i bronsåldersfolket där männen är kända för sina båtar och kvinnorna för sina vävar. Så nämligen även i den mest ursprungliga människogrupperingen, samlar-jägar-stammen, där olika arketyper har olika sociokulturella uppgifter även bortom arbetsfördelning med avseende på födoanskaffande eller hantverk.

Vi har sett att Mystikern genererar idéer; att Logikern filtrerar dem; och att Hjälten implementerar dem. Det är en samhällsbärande triad.

På samma sätt i hjärnan. Någon modul generar impulser, ihopsamlade från extroceptiva och introceptiva signaler. De basala ganglierna är filtret/Logikern, och den relevanta delen av frontalloberna är exekveraren/Hjälten.

***

Och sanningen är den, kära läsare, att det uppenbarligen är så: Att samhället idag har EIPS.

Att sakna Hjälte är att sakna fallos, på Alexander Bardska. Det kanske vi tenderar att göra nuförtiden. Men det är inte det stora problemet. Problemet är att vi förlorat filtret.

Vad utmärker en EIPS:are? Tvära känslokast. Bristande känsla för proportioner. Ena stunden är climate change mänsklighetens undergång, men när dieselpriserna höjs är Greta glömd och pris vid pumpen allt som spelar någon roll. Ena stunden är skjutvapenvåldet ett symptom på samhällets sönderfall, men när medielogiken släpper allt för att bevaka ett krig i Europa spelar det plötsligt ingen roll att första kvartalet 2022 slår rekord i antal skjutningar och döda.

Att vi inte längre väljer mellan principfasta Hjältar, utan att principlösa "Hjältar" väljer mellan åsikter, är ett tecken på att filtret inte funkar. Det strömmar igenom för mycket signaler, och deras styrka korrelerar inte längre med fenomenens faktiska proportioner.

***

Detta med att delarna kan vara vad som helst så länge de approximerar någon viss formel eller ekvation det gör att människan förlorar sin status som Skapelsens Mittpunkt. Det gör också Donald Hoffmans idé om medvetandet som ett nätverk av lägre-nivå-medvetanden mycket mer intressant. Vi människor, vi Mystiker/Logiker/Hjältar (med flera), kan tillsammans ge upphov till interaktioner som approximerar samma formler som till exempel hjärnans moduler gör (i något givet avseende). Det synes uppenbart att en högre nivå av medvetande måste kunna uppkomma på en nivå över oss, där vi är delarna.

Jag har en gammal anteckning i i min mobil. Den lyder: "Narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

Jagupplevelsen hos människan är inte samma sak som medvetandet. Man kan vara medveten utan att uppleva ett jag, vilket meditation och psykedeliska droger kan lära oss. Men jagupplevelsen är hur vi samlar ihop alla disparata signaler och konstruerar en sammanhängande storhet. På samma sätt fungerar narrativet för the hive mind, för nätverket av människor, för samhället. Jaget är individens narrativ. Narrativet är samhällets jag.

***

En EIPS:are har en väldigt svag jag-kontinuitet. Den kan känna sig som ett äggskal som avgränsar tomhet från tomhet. Det är därför den kan begå överraskande handlingar och vara ganska farlig. Den kan så att säga agera otypiskt där omständigheterna stipulerar det. Den saknar inre stabilitet. Så känner den också främlingskap inför minnet av sig själv.

Samhället har EIPS. Det innebär inte bara att samhället saknar introceptivt filter. Det innebär inte bara att samhällets dopaminsystem är underutvecklat och att samhället saknar fallos. Det innebär också att samhället saknar jag-kontinuitet. Att samhället är instabilt. Att samhället kan ändra sig mycket plötsligt och bli till någonting annat. Samhället kan kassera sina ideal under loppet av en flyktingkris. Samhället kan värna barnens bästa och samtidigt dumpa minderåriga i Al-Hol.

Vi är historielösa. Det är därför konspirationsteorin om Patriarkatet kan finnas. Den som visste något om historien visste också att Varenda Jävla Sate har haft ett helvete i alla tider, och att teorin om Patriarkatet synes otillräcklig för att förklara detta. Vi kan hotas av ryska kärnvapen i mer än 40 år, men sen glömma all realpolitik och gjuta plogbilor av vartenda svärd. För att sen alla unisont gå med i hemvärnet vid första tecken på ofred vid horisonten.

Vi är fan stissiga som en jävla amfetaminist.

***

Jag har föreslagit att EIPS:are borde vara ambivalenta. Och vi är ambivlenta. Vi vet inte vad vi tycker om rysk gas och kärnkraft; grön omställning och bensinpriser. Vi vet inte vad vi tycker om försvaret. Vi vet ingenting. Vi kastar oss mellan extremerna men när vi väl ska agera står vi obeslutsamma och biter på naglarna i evig Kierkegaardsk ångest utan möjlighet till konstruktivt handlande.

Jag har också föreslagit att EIPS:are borde vara hypokondriker, vilket vi också är. Vi saknar förmåga att filtrera introceptiva signaler, och alltså jäser vi av konspirationsteorier om Pizza Gate, 5G, Covid-19, Patriarkatet, Rasismen, Judarna, Nyliberalismen, Islamiseringen, et fucking cetera. Varje liten skakning eller svettning tar vi som intäkt på att vi är terminalt sjuka, vilket gör att vi skakar och svettas ännu mer och då måste vara ännu sjukare. Allt är rundgång. Rädslan är självamplifierande.

***

Men vad är Filtret, som vi saknar? Är det att allt är babbel? Har all kommunikation fallerat när vi trätt ut ur vårt evolutionära tillstånd? Finns det ingen återkoppling som korrelerar med den faktiska verkligheten?

I så fall är memetiken en annan vy på group selection, och i så fall är det de parasitiska memesens dominans som är vår undergång.

Och, som EIPS-samhälle: I så fall är vi rädda för det.

EIPS-hypoteser

(Bakgrund: Be mig om ursäkt; mer randompladder om EIPS och förlåtelse; utilitaristisk morot; things 4 things; frågan på vilken människolivet är ett svar, kapitel 8.)

Jag tänker mig att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva sensationer, och att det är närbesläktat med tillstånd som innebär en svårighet att filtrera extroceptiva impulser. Predrag Petrovic kallar EIPS för "emotionell ADHD". 

Intuitivt känns det som att EIPS/ADHD också borde vara närbesläktat med högsensitivitet (HSP), och lite snabba sökningar visar att det finns några forskningsrön som tyder på att så kan vara fallet. HSP är emellertid ingenting jag har satt mig in i, och det är ett ännu mindre moget forskningsområde som dessutom verkar drivas framåt av en enskild portalfigur (Elaine Aron) som investerat sin karriär i begreppet. Jag väljer att förhålla mig agnostisk. (Internet verkar ge mig lite rätt här, vad gäller sambandet mellan EIPS/BPD och HSP.)

Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva impulser, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas. Det är dopaminsystemet som poängsätter mål, kan vi väl påstå.

(HSP kan också kopplas till dopaminsystemet, så vitt jag kan förstå. Se den här artikeln som gick ut på att

Using a system-level (dopamine system) genetic approach, we investigated a personality trait deeply rooted in the nervous system (the Highly Sensitive Personality, HSP) [...] In Step 1, using ANOVA, we identified 10 polymorphisms that made statistically significant contributions to HSP. In Step 2, these polymorphism's main effects and interactions were assessed using multiple regression. This model accounted for 15% of the variance of HSP (p<0.001). Recent stressful life events accounted for an additional 2% of the variance.

Så att.)

Mina spaningar är att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Möjligen är a) och b) samma sak, om nu en dålig exekutiv förmåga grundas i otydligt viktade mål, men det skulle kunna vara så att exekutiv förmåga handlar om ren drivkraft oavsett mål, och att det underutvecklade dopaminsystemet gör själva motivationen att agera svagare.

Min spaning är också att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker, eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler, vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

Be mig om ursäkt så förlåter jag dig troligen omedelbart

Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!

Ytterligare konstituenter i denna glädje är distraktionsfritt umgänge med ens barn - som man ju älskar, och älskar att umgås med. Det är ett fullkomligt fokus på stundens aktivitet. På att skejta omkring på cykelvägarnas djungelstigar. På att gå i skogen. På att leka på en lekplats. På att pyssla, eller rita, eller bygga med lego.

Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!

Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.

Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.

Problemet kan vara en underutvecklad gyrus angularis. Boten kan vara att förlåta, och katalysatorn för boten att bli ombedd om ursäkt.

***

Hej kära Akademien,

jag vet inte vem hos er som är mest lämpad eller beredvillig att besvara detta mitt spörsmål, men kanske kan er högvördiga registrator/info-adress råda bot på detta och VB:a till lämplig individ. Jag hoppas!

Jag tolkar det som att "att förlåta" och "att be om ursäkt" motsvaras av aktivitet i gyrus angularis. Vidare förstår jag det som att personer som drar åt en borderline-personlighetsstörning (EIPS) har avvikande dito del av hjärnan i termer av massa och struktur. (T.ex. här och här.) Vad vet vi om neurologiska förklaringar till borderline? Det förefaller för mig, en enklare än enklaste lekman, att borderlajnarens känslomässiga kast - plötslig ilska, långsinthet, extrema känslolägen, misstänksamhet, etcetera - på någon slags neurologisk förklaringsnivå kan förstås som en funktion av dessa delar av hjärnan.

Kan de delarna i så fall påverkas t.ex. av en intermittent bekräftelse-lutande fostran, eller är det - såtillvida detta anförs som typiskt på personer med EIPS - kanske en samvariation som förklaras av att föräldrarna typiskt sett också uppvisar tvära kast i sitt humör? Vilket föranleder följdfrågan - hur ärftligt är EIPS, och vad säger t.ex. tvilling- eller adoptionsstudier om ärftlighetens komponenter?

Med hopp om att bli upplyst,

[Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Tack för din fråga. Jag är ingen expert på EIPS (så kallad borderline personlighetssyndrom), men försöker mig på ett svar. Det kom en svensk studie förra året om ärftlighet där de visade en heritabilitet på cirka 50 % och att resterande del förklarades av individuella skillnader i miljön snarare än sådant som är gemensamt för syskon i samma familj. En stor del av förklaringen ligger alltså i generna.

Angående gyrus angularis så tror jag det är svårt att lokalisera sådan komplexa psykologiska funktioner till ett enskilt område, utan sådana funktioner involverar troligast ett nätverk av områden i hjärnan. De kraftiga svängningarna i känslor som EIPS ofta förknippas med kan förstås som svårigheter att reglera sina känslor, och då brukar man ofta prata om frontalloberna, specifikt delar i prefrontala cortex och dess kopplingar till andra områden i hjärnan som kan sägas generera känslorna. Generellt tror jag vi kan säga att vi behöver mer forskning för att bättre förstå hur hjärnan fungerar och hur vissa delar eller nätverk i hjärnan bidrar till EIPS.

Mvh,

Andreas Frick, docent
Institutionen för neurovetenskap
Uppsala universitet

***

Nestorn inom EIPS i Sverige verkar vara Predrag Petrovic, som skrivit den här ypperliga genomgången i Läkartidningen, som är medförfattare till nämnda artikel om EIPS-ärftlighet, och som skrivit boken Känslostormar.

En grundläggande poäng som Petrovic driver är att EIPS borde ses som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning istället för en personlighetsstörning; och att EIPS är närliggande ADHD sett till mekanistiska underliggande neurologiska förklaringar (typ samma delar i pannloben verkar vara underutvecklade), vilket föranleder förslaget att kalla EIPS för "emotionell ADHD" - där individer med ADHD har svårt att sortera information har EIPSare svårt att sortera känslor.

Boken är otroligt effektiv läsning, högintressant och ekonomisk. Det finns föga anledning för mig att rapa upp alla delar av hjärnan som Petrovic pekar ut inom ramarna för sin och sin forskargrupps teori om EIPS som en känslornas ADHD. Däremot finns det många intressanta tangenter att utforska.

En sådan sak är dopaminsystemets roll i att bilda preferenser. Människor med ADHD har problem med att prioritera vad de ska fokusera på, troligen pga. av ett underutvecklat dopaminsystem. Antropofagi har ju tidigare spenderat en del tänkande på dopaminsystemet, most notably i kapitlet om Motivation i Frågan på vilken människolivet är ett svar, samt i lösa tankar om Samsara, libido/mortido, och explore/exploit. Jag citerar härmed Frågan på vilken människolivet är ett svar (kapitel 8 Motivationen, avsnitt 8.2 Att vilja leva, men utan referenser och fotnoter):

I Vi vantrivs i kulturen framgår det att Freud känner sig låst av sin samtids begränsningar, och att han ser fram emot vetenskapens landvinningar för att förklara hur människan är funtad. Psykologin och psykoanalysen var något man fick hålla till godo med i väntan på att hjärna, nervsystem och signalsubstanser på riktigt skulle bli kartlagda.

I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960- talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.

Premissen för Vi vantrivs i kulturen är att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden – exempel är aggression och sexualitet. Freud framstår överhuvudtaget som en biologist med en biologisk-funktionell eller evolutionsteoretisk grundsyn.

Vi vantrivs i kulturen utgavs på svenska 1932. Knappt 70 år senare fick Arvid Carlsson, Paul Greengard och Eric Kandel nobelpriset i medicin för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet, företrädelsevis rörande dopamin och seratonin. Trions upptäckter ledde till flera praktiska medicinska tillämpningar.

Utveckling av dopamin som signalsubstans skedde när livets träd var förhållandevis ungt. Pleurobranchaea californica är en mysig liten sjösnigel, som ser ut som en kaka med florsockermjäll och tomtemustasch. Redan i detta enkla djur finner vi paralleller till den riggning som håller oss sentida primater vid liv och vid lust – detta inklusive seratonin och dopamin. Vår evolutionära historia är givetvis lika gammal som livet självt, om vi ska gå till botten med det hela. Och mellan det första urtida livet och dagens Homo sapiens kryper det alltså en sjösnigel.

Dopamin frisläpps i hjärnan när vi tar vår cigarett, vår öl, eller vår sil; när vi äter, idkar coitus, eller motionerar. Det har även visat sig att dopamin frisläpps före vi får vårt efterlängtade stimuli, vilket förklarar varför det känns bra redan när du öppnar den första ölen.

Det här är en central insikt i den moderna beroendeforskningen. Dopamin är inte bara belöningen när vi exponeras för vårt stimuli; det är även en central ingrediens i vår motivation på vägen till detta stimuli.

Utan dopamin hade vi varken letat mat eller försökt föröka oss. Förekomsten av den här signalsubstansen, och av hela vårt belöningssystem, har således en uppenbar evolutionär orsak. Motivationen som dopaminet föranlett, har gjort vissa människor till våra förfäder. Emellertid befinner vi oss inte längre i våra förfäders miljö.

”Missbruk” kan brett definieras som beteenden som vi fortsätter med, trots att de har negativa konsekvenser. Varför äter sig vissa människor feta? Varför ger andra bort sina sista pengar på nätcasinon? Vad är det som gör att vissa röker hela sitt liv, trots att det riskerar att göra att de inte ens får leva hela sitt liv?

Det mesolimbiska dopaminsystemet (MDS) är en dopaminerg nervbana, som bland annat har som funktion att upprätthålla vad som kallas motiverande saliens. Det handlar alltså om motivation, snarare än om faktiskt belöning – en belöning för ett uppsökande beteende. Det som händer är att vi skapar ett kontextberoende minne av en belöning. Det har ofta en funktionell adaption i vår ursprungsmiljö, där belöningarna inte förekom i samma överflöd som idag. Kanske behövde vi lära oss att vänta på honungsgöken för att hitta till en bikupa, högt belägen uppe i ett träd. Där var vi tvungna att röka ut bina, klättra upp i trädet, och hämta honungen – som vi sedan delade med nämnda fågel.

Att få tag på honungen var, när det begav sig, inte en lika enkel match som att vandra in på närmaste 7-Eleven och hämta godis. Men, båda aktiviteterna skapar kontextberoende minnen som MDS belönar med dopamin om vi upprepar. MDS lär oss alltså att upprepa beteenden som tidigare givit avkastning i termer av belöning. I en värld där det enda knappa är knapphet, kommer det system som motiverade oss att leva i en samlar-jägar-tillvaro, nu istället motivera oss att äta oss feta, röka oss döda, och spela oss fattiga. Samma belöningssystem är förmodligen det som gör oss beroende av det beroendeforskaren Judson Brewers kallar ”weapons of mass distraction” [och Antropofagi samt Anonym Internetz-rappare översätter till "massförströelsevapen"], det vill säga sociala medier och smarta telefoner.

Alla de människans villkor vi redan – sexualdrift, sökande efter social status och prestige, känsla av dygd eller godhet, känsla av tillhörighet och sammanhang – är kategorier för våra belöningssystem.

Dopaminduscharna vi upplever är i bruk, eftersom de tillförlitligt lett oss till evolutionärt sett konstruktiva beteenden. Idag ser dock världen annorlunda ut, och det adaptions-exekverande som vi ägnar oss åt är inte längre nödvändigtvis önskvärt. Frågan som kvarstår då är om vi har förmågan att överlista oss själva – om vi kan springa ifrån vår inre sjösnigel.

Nå, det här är givetvis allt annat än en komplett representation av dopaminsystemets funktioner. Den fetstilade raden sätter emellertid fingret på någonting viktigt: Dopaminsystemet ger oss våra mål.

Nå, alltså, för att återgå min tolkning av Petrovic. (Och bear in mind att jag drar lite hjärndelsbenämningar ur mitt usla minne nu, men det är som sagt inte benämningarna som är det viktiga för att förstå modellen. Läs boken för fan.) Det flödar allsköns signaler till en hjärstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. (Striatum, som Antropofagi tidigare omskrivit, är en viktig del av de basala ganglierna.) Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.

Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.

Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.

Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.

(Ironiskt nog beror denna jävligt vaga redogörelse på två saker: 1. Jag läste boken för rätt länge sedan, och har inte kommit till skott med att skriva det här fören nu. 2. Boken ligger i ett annat rum, ca fem meter bort, men jag pallar inte hämta den och kan därför inte dubbelkolla det jag skriver. 1=Dålig på att prioritera, 2=Dålig exekutiv funktion!)

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

Om jag nu fattade rätt när jag läste, och minns rätt så här i efterhand. Många lager av osäkerhet här, som du märker! En slapp läse-anteckning i min telefon tyder på att jag kanske minns lite rätt: "Hur dopaminsystemet formar målstrukturerna som instruerar filtret för att prioritera impulser."

***

En intressant tangent till det här är att de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna kan ses som extremer på en gausskurva. Alla finns på kurvan, men svansen - extremen - har det svårt. Men, var man ska skära normalfördelningen - var man ska dra gränsen för subkliniska problem vs. faktiskt funktionsnedsättning - är en definitionsfråga. Som kommer att vara relativt miljön - hur mycket impulskontroll eller exekutiv funktion eller interoceptionsfilter som behövs i en given miljö, och givet en viss förväntad minimi-prestation.

I vårt nuvarande samhälle har vi i allmänhet höga krav på både impulskontroll och exekutiv funktion. Men, vi designar också samhället för att innehålla otroligt mycket distraktion. Kapitalismen är såklart en drivkraft här, eftersom vår uppmärksamhet är en handelsvara. Det är alltså inte bara så att samhället kräver en hög kapacitet - det har också en jävligt hög svårighetsgrad vad gäller att hålla fokus på any one thing.

Det är äckligt uppenbart att ingen läser böcker nuförtiden. Det är likaledes äckligt uppenbart att detta beror på att alla tvångsmässigt scrollar meningslösa sociala medier-flöden istället för att spendera sin tid vist. Folk har mer fritid än i gångna tider, men den är numera uppdelad i "time confetti". Jag menar, stäng av telefonen helt i en vecka och känn skillnaden. Ät i tystad, utan att lyssna på en podd. Kolla på film utan att samtidigt WhatsApp-chatta. Gör en sak i taget, och fokusera på varje sak länge. Läs en hel dag utan avbrott. Jag vet att du inte kommer att göra det, men du vet att du skulle känna skillnaden om du gjorde det.

I någon mening kan vi säga att vi hamnat i en miljö som ger alla ADHD. Cut-offen på gausskurvan, ovanför vilken en individ har tillräcklig kapacitet för att inte ständigt roama mellan uppmärksamhetstjuvarna, har hamnat jävligt högt upp. För uppmärksamhetstjuvarna har blivit jävligt listiga.

Klart att ingen läser böcker, om alla - per definition/relativt miljö - har ADHD.

***

En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: "Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin." Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.

Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.

Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.

Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening "rationellt". Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet "rationellt" har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna.

***

Nå. Den mest intressanta frågan för mig är ändå:

Varför klättrar vi så jävla mycket på tak, vi EIPS:are?

Säg det tak i Lund jag inte varit uppe på. Och säg det skattningsformulär för EIPS-diagnosticering som inte ställer frågan: "Klättrar du ofta på tak?"

Äh, skit i det. Tillbaka till gyrus angularis. Det jag verkligen vill veta är hur förlåtelse fungerar, och mer specifikt hur det fungerar för EIPS:are. Som självdiagnosticerad "subklinisk" EIPS:are har jag en mycket stark upplevelse av att man kan hata en annan människa bottenlöst pga. en upplevd oförrätt. Jag har skrivit:

När de bryter sitt ord, spottar på avtal, och ljuger en rakt upp i ansiktet; då pockar den starka lusten att bruka ett gravt och - i juridisk mening - oförsvarbart övervåld.

"Pockar", förresten. Vreden far genom ens samtliga kapillärer som en orkan av glödande Död. Svenskjävlarna vet inte - eftersom de är diarré-ryggade horungar - hur nära döden de befinner sig. De är nämligen vana vid att man sitter och pissar varandra i munnen utan några som helst konsekvenser. De förstår inte att en Man från en Hederskultur bara är millimetern ifrån att kasta hela sitt liv på soptippen med en enda jävla roundkick i deras rövfärgade ansiktsbölder. Krossa glaskrus mot deras spröda pannor. Mosa deras snuskiga näsor mot bordet och piska dem med deras egna slaka snoppar.

Men så får man naturligtvis inte göra. Istället ska man vända andra kinden till, om man ska tro senare delen av Bibeln.

Men, om någon ber mig om ursäkt, då är vreden som bortblåst och jag accepterar omedelbart ursäkten. Jag kräver ingen kompensation, endast ett erkännande av att man felat och att jag blivit utsatt för en oförrätt. Då dör orkanen av glödande Död.

Det där kristna tipset är givetvis inte så dumt. Att förlåta är att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd som man vill vara i, hellre än i den Glödande Döden.

Ack, gyrus angularis - hur tusan samspelar du med EIPS och Petrovics modell? Hur kommer FÖRLÅTELSEN in i bilden?

Bayes-Petrovic

(Bakgrund: EIPS och förlåtelse 1; EIPS och förlåtelse 2; EIPS-hypoteser; utilitaristisk morot; things 4 things; piskan och moroten, del 2.)

Inte bara är SSC-Scott tillbaka - dessutom har han startat en psykiatrisk mottagning på vars hemsida han skriver om psykiatri. Bland annat skriver han rätt utförligt om emotionell instabilitet. Det hela är mycket läsvärt.

När nu DN har följt efter Antropofagi i ansatsen att uppmärksamma BPD/ EIPS/ IPS/ borderline/ emotionellt instabil personlighetsstörning, och Predrag Petrovics forskning och bok, kan det vara dags att se hur Petrovics modell med otillräcklig interoceptiva filtrering kan förenas med Scotts bayesianska kognitionsmodell. Scott:

In a Bayesian model of cognition, borderline is a tendency to underweight the prior relative to the posterior, or maybe difficulty forming priors at all. So for example, if you have a certain happiness set point, your current happiness should be some function of your prior (that set point) and your current evidence (whatever has recently happened to shift that set point). Borderlines underweight the set point and overweight the current evidence. Normally your emotional judgments would come from an average of your whole history of experiences, with your present experiences weighted a little higher. Borderlines’ judgments will be based almost entirely on present experiences, with everything else that’s ever happened to them barely registering.

Den här modellen, som Scott presenterar, fångar väldigt bra hur jag själv som subklinisk IPS:are upplever känslor - men även argument. (Vilket kanske inte är så värst olika saker ändå, som vi varit inne på - känslor inför ett argument avgör dess tyngd som bevis betraktat. Förnuftskänslor som co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity.)

När jag inmundigar en viss källa eller en viss argumentation, så tenderar den att få ett oproportionerligt stort genomslag - jag "underweight the set point and overweight the current evidence". Samma sak på känsloplanet, som sagt:

Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!

[...]

Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!

Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.

Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.

Scotts beskrivning ligger rätt nära:

Everyone has their own conception of borderline personality. I think of it as being metaphorically very light, like a leaf in the wind.

If you’re very heavy, small gusts of wind barely move you at all. When something good happens, you are only a little happy. When something bad happens, you’re only slightly sad. But if you’re a leaf, then the slightest breeze can carry you basically anywhere. You have no weight, no inertia. The smallest setback can push you all the way to intolerable misery. The smallest victory can push you into ecstatic joy.

The most noticeable feature of borderline personality is extremes of emotion. Some people argue that borderlines are unusually bad at handling emotions. I don’t think this is true. If you ask them their techniques for dealing with emotion, they usually know better ones than most people. They just have stronger emotions. Just as it’s easy to budget when you’re rich, it’s easy to practice good coping strategies when nothing bothers you too much. But if your emotions are orders of magnitude stronger than most other people’s, even great coping strategies won’t always be enough.

Likewise, I don’t think borderlines have some special extra tendency toward suicidality and self-harm. I think it’s natural to start thinking about those things when confronted with emotions beyond your ability to control. A lot of people will, at the worst moment of their lives, when everything is crashing down around them, consider killing themselves. But most people get that level of misery once in a lifetime, whereas borderlines might get it once a month.

Jag gillar det här, dels eftersom jag känner igen det väldigt mycket och igenkänning verkar alltid locka lite. (Det kan handla om Vishudimagga, Jung eller Myers-Briggs.) Det ger också lite benchmarking eller referenspunkt - nej, tydligen är det inte likadant från insidan av alla människor. (Aaaah, Different Worlds, vilket himla bra blogginlägg Du är!)

***

Nå. Om Petrovics modell stämmer - vilket den säkert gör i den mån någonting nu alls stämmer - och Scotts modell känns givande - vilket den gör - så blir det intressanta att förstå hur/uvida dessa perspektiv är kompatibla. 

Det jag har med mig från Petrovic (har tyvärr lånat ut boken Känslostormar, så har lite svårt att gå tillbaka till detaljerna just nu) är att ett underutvecklat dopaminsystem hämmar bildandet av målfunktioner som informerar de filterfunktioner som hanterar interoceptiva impulser. Scotts rationalist-obligatorium till bayesiansk uttolkning är beskrivande och pumpar intuition - men korresponderar den de facto med Petrovics mer mekanistiska förklaringsnivå?

Mig själv om Petrovics bok:

Det flödar allsköns signaler till en hjärnstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. [...] Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.

Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.

Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.

Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.

[...]

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha [koncentration nog att skriva klart meningen???]

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

Så, å ena sidan har vi det bayesianska språkbruket à la Scott, som gör gällande att IPS:are uppdaterar för hårt på nya bevis - som inte förmår ta historisk data i beaktande, eller som inte är tillräckligt förankrade i en långsiktig uppfattning. Istället för att justera lite på marginalen när ny data inkommer, så ändrar IPS:aren helt sin grundläggande uppfattning i ett slag.

Å andra sidan har vi Petrovics målfunktions-instruerade-interoceptions-filtrerings-beskrivning, som handlar om att sålla eller i någon mening moderera interoceptiva impulser (aka., bland annat, känsloimpulser. Som sagt tror jag också att IPS:are oftare borde vara hypokondriker.)

Jag tycker inte riktigt att de här perspektiven säger samma sak. Jag tycker inte heller att de motsäger varandra, men jag tycker att de har lite olika ingångar. När vi pratar om Bayes och perception, då gör vi det eftersom att det verkar vara på ett visst sätt. (Jag syftar på Predictive Processing.) När jag håller på med Sånt Här, så tänker jag mig nog att Bayes teorem faktiskt är det som hjärnan jobbar utifrån. Men Scotts IPS-tolkning känns mer som att, "jamen här kan kan tillämpa min favorit-idé och exploatera lite exformation!" Inte som att de dopaminerga hjärnstrukturerna och de basala ganglierna och alla de där Orden precis arbetar enligt 

En stark känsla som slår mig är att jag är väldigt ontologiskt förvirrad även i den här frågan. Skulle någon biologisk kognitionsmaskin någonsin styra efter en smooth ekvation, liksom? Visst borde väl våra ekvationer vara smidig formalism, som bekvämt beskriver observerade processer? Men å andra sidan, borde inte deras makt och förklaringskraft komma från att de faktiskt speglar djupt liggande regler i verklighetens baslager? (Ska lager-kakan ha sig en smäll till, eller vad?)

***

Det om min förvirring. (Att försöka förena två tillsynes skilda, men tillsynes fruktbara, förklarings-perspektiv - är det månntro en nyttig intellektuell modell, överhuvudtaget? Ja, varför inte.) Låt oss nu istället vara lite konstruktiva och göra ett översättningsarbete.

Om nu den bayesianska sjukdomen "överdriven uppdatering" handlar om att inte ha tillräcklig respekt för sina priors - kan dessa priors bestå av stabiliteten som goda interoceptiva filterfunktioner ger?

Äh. Nu vill jag slippa använda mig av ödmjukt språkbruk och "kanske" och "månntro". Så jag kör bara. Det följande faller så klart inom kategorin "tänka högt" (som det allra mesta här på Antropofagi, så klart):

***

Hur det absolut är: Ett vetenskapligt traktat

Det är nämligen så, att Bayes teorem till full exakthet speglar de relevanta hjärnstrukturerna och de emergenta kognitiva funktionerna. Våra priors formas i frontalloberna i och med att våra dopaminsystem - utifrån hårdkodade instinkter, evo-devolutionära gen-miljöinteraktionsbestämda kontextfluktuerande egenskaper, samt våra socialt inlärda förväntningar och kulturellt bestämda normer - tilldelar värden till olika mål, och förknippar olika beteenden med olika typer av måluppfyllelse. Vi värderar helt enkelt olika saker olika, och iakttar typiska beteenden, beroende på vad vi lär oss att vilja och hur vi lär oss att vi uppnår det vi vill; inom vår biologiska amplitud av möjliga viljor och beteenden.

När våra priors väl satt sig - som mål och regler - i de relevanta delarna av hjärnan, så informerar dessa priors i sin tur de filtrerande funktioner som hanterar all den perception (intern och extern) som konstant pågår i vår Prediktiva Process. För att visst är det så, att bottom up perception möter våra top down priors, och där sker såklart uppdatering av våra priors utifrån vår perception - vi tillvaratar vår förvåning, om det så handlar om att lyckas (barn) eller misslyckas (vuxna). Men där tillstöter också IPS:arens problem.

Ty när vårt dopaminsystem är underutvecklat, så värderar vi inte mål på ett korrekt sätt. Och vi sätter inte heller poäng på beteenden på det sätt som annars får oss att förknippa utfall och beteenden enligt vad som bär sannolikhetens ljuva prägel. Om det är så att vi bara inte vill lika starkt, eller om det bara är så att vi är förvirrade kring vad vi faktiskt vill, därom kan de lärde ändå få tvista. Vi kanske blir dåliga på att skilja på olika utfall - vi får otydliga målsättningar - men vi kanske också får en i grunden försvagad drivkraft, även oavsett de målfunktioner vi bildar. Hur det än är med den saken, så bildar vi oss svaga eller ambivalenta priors, vilka i sin tur inte förmår ge tydliga instruktioner till våra filterfunktioner. Interoceptiva impulser strömma därmed fritt inom oss, utan att modereras i de basala ganglierna. Den Prediktiva Processen låter alltså inte top down priors sänka sin järnnäva neder på de den perceptionsdata som underifrån strömma ur varats rena källa. Istället blåser skiten rakt upp som en jävla geiser, utan något lock på, och vi blir fullkomligt dominerade av Nuets Flöde.

Härmed kan jag lugnt påstå att jag har förenat Petrovics mekanistiska modell med Scotts bayesianska, och att de dessutom passar som handen i handsken. Min nuvarande intuition dominerar Allt Jag Tror, och tidigare priors får icke lägga locket på. Det är samma sak att säga "Bayes humble mumble" som att säga "Dopamin Frontallob Basala ganglier X Y Z mumbo-jumbo" - och härmed är det bevisat.

***

När jag uttrycker det så här, med lite pondus, så känns det ju plötsligt helt rätt. Vad jag än hade för priors är de som bortsopade av den här ypperliga argumentationen. Jag uppdaterar omilt, och filtrerar föga. Pang-krasch-boom!

Det eventuella gapet mellan Scott och Petrovic låter sig enkelt överbryggas med lite epistomologiskt självförtroende. Hurra hurra.

Dopaminet i svinet

(Bakgrund: Allt om IPS, allt om EIPS, och allt om borderline - framförallt Bayes-Petrovic.)

Antropofagi har argumenterat det följande:

EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Möjligen är a) och b) samma sak, om nu en dålig exekutiv förmåga grundas i otydligt viktade mål, men det skulle kunna vara så att exekutiv förmåga handlar om ren drivkraft oavsett mål, och att det underutvecklade dopaminsystemet gör själva motivationen att agera svagare.

Som synes har jag haft lite svårt att få ihop den bristande exekutiva förmågan med det underutvecklade filtret för sållning av interoceptiva impulser...

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta [...]

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

...och med oförmågan att prioritera mellan otydligt viktade mål. Nu kommer ACX till min räddning:

My model has several different competing mental processes trying to determine your actions. One is a prior on motionlessness; if you have no reason at all to do anything, stay where you are. A second is a pure reinforcement learner - "do whatever has brought you the most reward in the past". And the third is your high-level conscious calculations about what the right thing to do is.

These all submit "evidence" to your basal ganglia, the brain structure that chooses actions. Using the same evidence-processing structures that you would use to resolve ambiguous sense-data into a perception, or resolve conflicting evidence into a belief, it resolves its conflicting evidence about the highest-value thing to do, comes up with some hypothesized highest-value next task, and does it.

I've previously quoted Stephan Guyenet on the motivational system of lampreys (a simple fish used as a model organism). Guyenet describes various brain regions making "bids" to the basal ganglia, using dopamine as the "currency" - whichever brain region makes the highest bid gets to determine the lamprey's next action. "If there's a predator nearby", he writes "the flee-predator region will put in a very strong bid to the striatum".

The economic metaphor here is cute, but the predictive coding community uses a different one: they describe it as representing the "confidence" or "level of evidence" for a specific calculation. So an alternate way to think about lampreys is that the flee-predator region is saying "I have VERY VERY strong evidence that fleeing a predator would be the best thing to do right now." Other regions submit their own evidence for their preferred tasks, and the basal ganglia weighs the evidence using Bayes and flees the predator.

This ties the decision-making process into the rest of the brain. At the deepest level, the brain isn't really an auction or an economy. But it is an inference engine, a machine for weighing evidence and coming to conclusions. Your perceptual systems are like this - they weigh different kinds of evidence to determine what you're seeing or hearing. Your cognitive systems are like this, they weigh different kinds of evidence to discover what beliefs are true or false. Dopamine affects all these systems in predictable ways. My theory of willpower asserts that it affects decision-making in the same way - it's representing the amount of evidence for a hypothesis.

Så, en bristande exekutiv förmåga skulle kunna bero på samma underutvecklade dopaminsystem, där impulser att göra saker inte får tillräckligt stor vikt för att övertrumfa den grundläggande priorn att inte göra någonting.

Så, jag tror nu att ett underutvecklat dopaminsystem får följande tre effekter hos IPS:are:

1. Underutvecklad filterfunktion (i de basala ganglierna?) gör det svårt att värja sig från interoceptiva impulser ("emotionell ADHD").

2. Underutvecklade målfunktioner (i frontalloberna?) där svagt viktade mål skapar ambivalens och oförmåga att prioritera.

3. Svagt viktade impulser (till striatum?) leder till inaktivitet, om man inte hårdtränar sina priors att tro på vissa givna impulser (aka. "rutiner är viktigt för IPS:are").

Den utilitaristiska moroten vs. den deontologiska piskan (i Visuddhimagga)

Det här LessWrong-inlägget säger ungefär följande:

Om du ska övertala någon, är det bättre att lägga upp saken som "se här, det finns utrymme att göra gott!", jämfört med att säga typ "åh din vedervärdige jävel som gör fel, du måste bättre dig." "The Zero-Point" som beskrivs i inlägget är ungefär en nytto-baseline eller dito prior, och det anförs att det är bättre att säga:

Kolla, det finns mer nytta att hämta där borta! Ät lite mindre kött exempelvis!

än

Du trodde att allt var bra, men det faktum att du äter kött innebär att allt är dåligt! Fy dig och avlägsna dig genast från detta dåliga beteende!

Vi vill alltså givet detta resonemang inte angripa någons världsbild och upplysa dem om att världen egentligen är sämre än de trodde - vi vill bara påvisa att världen kan bli bättre att den redan är.

Detta är såklart närbesläktat med Libido/Mortido. Vi kan ge en libidinal impuls, dvs. en vision eller positiv stimuli - se där, en nytta att inhösta! Go explore this new opportunity, käre utilitarist och nyttomaximerare.

Eller så kan vi ge en mortidinal impuls, dvs. en negativ stimuli - se där på dig själv, du är usel och dina beteenden som du trodde var okej var icke okej! och det är dags för dig att snarast fight-or-flight:a din väg iväg från den lidandets grops på vars botten du står och gräver.

Vi kan alltså tillämpa luststyrning - morot - eller skam/skuld-styrning - piska. Vi kan appellera till ett utilitaristiskt nytto-maximerande - gå och hämta nyttan där borta i det nya beteendet, tack! - eller till den deontologiskt betingade skulden - gå och skäms över din förbrytelse mot mänskligheten, varsegod!

(Om nån bad om det: Deontologi vs. utilitarism anno 2015. Eller Chaim Rumkowsky mot Adam Czerniaków.)

Det hela handlar om tilltal och ton, tyvärr, töntigt och trött. Men så äre.

Vi har dryftat hur man egentligen pratar med en oliktänkande:

1) sänk förväntningarna (du kommer inte övertyga någon on the spot),

2) distansera dig själv från diskussionsutfallet (din ansträngning är inte den enda variabeln som bestämmer den andra personens uppfattning),

3) njut av konversationen (du kan se meningsutbytet som debatt-sparring eller som en intressant upplevelse),

4) respektera din motpart (förakta inte individen för att hen t.ex. inte är tränad i logiskt tänkande, statistik eller argumentationsteknik),

5) och betrakta diskussionen som en gemensam strävan (ni är tillsammans ute på en quest efter sanningen).

För en sann rationalist är en diskussion givetvis inte i första hand en debatt, utan ett tillfälle till gemensamt lärande. Det handlar om att klarlägga vad det är som man, bortsett från definitionsfrågor, egentligen är oenig om, och vilka skillnader i tillgång till bevis som gör att man är oenig. (Detta i frågan om vad man ska tro, och inte nödvändigtvis i frågan om vad man ska anse. Deskriptivt vs. normativt, således. Skilja är från bör. Jamen ni vet ju redan.)

Lite samma konkreta tips för diskussionsteknik kan i nästa steg vara tillämpliga för allsköns olika tankeskolor, så som jag påvisat här:

Det är alltså relevanta tips till respektive åsiktskluster-företrädare, för hur man för en saklig och inkluderande debatt.

Så, det hela handlar om: Hur pratar man med en annan människa, för att på ett känslomässigt plan maximera för ömsesidig förståelse och välvillig tolkning? Hur försätter man den tänkta mottagaren i ett sinnestillstånd som är optimalt för det tänkta mottagandet, av information och argument?

Conversely och intertwined så handlar det givetvis även om hur man sätter sig själv i ett sinnestillstånd som är optimalt för att försätta den tänkta mottagaren i ett optimalt sinnestillstånd - och det kan mycket väl vara, och är förmodligen, ungefär samma tillstånd. Att vara en optimal avsändare kan alltså, och är förmodligen, i många fall samma sak som att själv vara en optimal mottagare! Och därmed landar vi i att diskussion inte ska vara debatt, utan en gemensam ansats enligt punkt 5 ovan ("betrakta diskussionen som en gemensam strävan").

(Sen finns det naturligtvis andra syften. Men nu pratar vi, tycker jag, om hur vi som privatpersoner samtalar med andra privatpersoner, för varandras skull.)

***

Nå. Är då utilitaristisk libidinal morot (ULM) eller deontologisk mortidinal piska (DMP) rätt sätt att tilltala en medmänniska och/eller motpart?

Det beror kanske på. För mig själv, som E/INTP-person, i all min sorg och ensamhet, så är det uppenbart att ULM är vägen. Jag är luststyrd och reagerar positivt på positiva stimuli. Negativa stimuli gör mig rädd, trött och apatisk. (Det kan vara en släng av EIPS också, men det får bli för ett annat inlägg.) Upptäcker jag en ny, spännande tanke så blir jag manisk och börjar läsa och skriva och prata tills någon punkterar min entusiasm med oförståelse eller ointresse. Då börjar jag istället genast att äta chokladglass och supa i ensamhet och svära åt teven. (Okej, en ganska stor släng av EIPS, möjligen, när jag ser det i skrift såhär rakt upp och ner.) Det svänger snabbt från en extatisk känsla av lycka - upplevd i motljuset genom en eks lövverk - till självmordstankar och hat mot nära nog alla mina medmänniskor. Så, kort och gott, det är ULM som funkar på mig. Nu vet du det.

Ack ock icke alla är emellertid så som jag är. Det finns ISFJ-personer, exempelvis, som mer eller mindre är min raka motsats. Dessa är typiskt sett pliktstyrda konformister, som vårdar sina skuldkänslor och som drivs framåt av mortidinala drifter - livet är ett jobbigt ångestmoment som man är skyldig att hantera. Till skillnad från min syn - livet är en ack så begränsad resurs, som jag är skyldig mig själv att krama ur det mesta av.

Min poäng: Är kanske DMP bäst för -SFJ-personer? Nå, dikotomin F/J (Feeling/Thinking) är förmodligen inte viktig i sammanhanget. I/E inte heller, varför jag utelämnar det ledet. (Jag ligger själv precis mellan I och E - brukar score:a 50/50 på Extrovert/Introvert, och dagsformen bestämmer.)

S/N - Sensing/Intuition, eller på svenska Sinnesförnimmelse/Intuition - är kanske viktigare? Säga vad man vill om svenska Wikipedia, men ska man stjäla kärnfulla sammandrag är det ofta ett bra ställe. S:

Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga. Föredrar information som är praktisk och konkret d.v.s. här och nu samt vad det innebär att något förblir som det är.

N:

Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter - vad något skulle kunna vara eller bli. “Tänk om...?” Föredrar information som är teoretisk och töjbar, d.v.s. information som kan förändras genom byte av perspektiv.

Ja, vi kan slutleda att S rimligen borde vara mer förankrad i en exploit-strategi - agera givet befintliga förutsättningar. N borde rimligen luta åt explore, dvs. teoretiska möjligheter och kontrafaktiska scenarier. Vi sätter likhetstecken som följer:

Sensing = Exploit = Mortido = Deontologisk piska (agera rimligt i ett givet sammanhang)

Intuition = Explore = Libido = Utilitaristisk morot (påverka ditt sammanhang)

Så tittar vi på nästa dikotomi, nämligen J/P, kort för Judging/Perception eller Bedömning/Perception. (Är det egentligen dömande av mig att jag alltid tolkat Judging som "dömande" istället för bedömande?) Svenska Wiki om J:

Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning såsom organisering, strukturering eller planering.

Om P:

Hantering av den yttre världen sker helst genom perception såsom spontanitet, rörlighet eller tveksamhet.

Det känns för mig uppenbart att J ska föras upp på samma lista som S. J är exploitig - göra något av det givna - och plikt-styrd - organisera och planera. P ska upp på listan med N - det är mer luststyrt/libidinalt, och explore:igt/spontant. Så:

Sensing = Exploit = Mortido = Deontologisk piska = Judging = Plikt = Pliktetik

Intuition = Explore = Libido = Utilitaristisk morot = Perception = Lust = Hedonism

Vi kan alltså ana att personer som utar åt S och/eller J har en större mottaglighet för skam och skuldbeläggande, medan detta bör vara kontraproduktivt för personer som lutar åt N och/eller P. NP-personer ska styras genom lust och möjligheter, medan SJ-personer ska styras genom hot och hat. I korthet. Och lite raljerande, ironiskt, överdrivet, killgissat, etcetera underförstådda men nu uttryckta brasklappar. Alltså, mer NP än SJ. Sorry alla SJ därute. Vet att det sticker i ögonen. Men ni läser troligen ej min blogg ändå.

***

Låtom oss knyta detta till Att uppvärdera klimatskammen, samt Klimatskam och köttäckel. För en NP-lutande person som Antropofagis mänskliga avatar, så känns det klart kontraintuitivt att klimatskam skulle kunna vara en effektiv strategi. Men låtom oss underhålla hypotesen att det är en effektiv strategi, för SJ-personer.

Då blir frågan, om SJ-personer representerar en tillräckligt stor andel av CO2-emissionerna, eller en tillräckligt stor andel av makten över CO2-emissionerna, för att klimatskam ska funka tillräckligt bra. Detta är troligen en fråga om olika tipping points i naturliga system, såsom om vi når eller inte når någon slags tröskelvärden för att ett eller annat CO2-absorberande ekosystem ska kollapsa, eller havsbottnarna och/eller tundran ska släppa iväg sitt metan, eller om polarisarnas reflektionskapacitet ska nå under ett visst värde, eller så.

Climate change känns helt enkelt - utifrån dessa mina farhågor - som en kanske förvånansvärt "binär" frågeställning, där jag förväntar mig att vissa förflyttningar på marginalen kan vara jätteviktiga pga. nämnda tänkta tipping points.

Vad gäller köttäckel är frågan kanske lite annorlunda. (Givet att jag har rätt ovan. Vet mycket lite om detta egentligen. Som om det mesta.) visserligen är en aspekt av köttätandet det metan som kossor fiser ut, och de skogar som avverkas, etc.

Såtillvida är köttätandets vara eller icke vara kopplat till samma tipping points, och teoretiskt sett kan en enda given äten ko på marginalen göra skillnad. (Alltså, det som kon representerar i termer av efterfrågan och därmed köttproduktion. Ni fattar nog.) Men snackar vi att de är synd om djuren, då spelar varje ko roll. Det är liksom inte på eller av.

Om vi tror att klimatkrisen är lugnt-lugnt-lugnt-BAM! TIPPING POINT! KAOS!, och köttfrågan är mer en kontinuerlig skala av antal levande lidande varelser, så kan Köttäckel funkar oavsett hur stor SJ-populationen är. Det funkar ju eftersom varje icke äten kossa är viktig, oavsett totalen. För Klimatskam är det liksom mer, okej, vissa mår dåligt över sin konsumtion eller tycker att man inte ska flyga, men världen går åt helvete oavsett så better enjoy it om ändå inte tillräckligt många samordnar förändrat beteende samtidigt.

Det här blev en ordrik och flamsig genomgång av en banal idé. Nåväl, så kan NP-människor gärna tillåta sig att skriva! Ha!

***

Lite mellanspel i form av kontenta.

Crystallized metaphysical heuristics - såsom klimatskam och köttäckel - funkar troligen bäst på mortidinala SJ-människor. De mår bäst av en deontologisk piska.

För NP-människor ska allt istället vara härligt och kul. Hurra, jag har fötts in i rätt kast i den eusociala mänskostacken!

***

Men, eftersom frågan egentligen gäller buddismen - Samsara och cravings och olika typer av habit-loops - (positiv eller negativ) Trigger -> Behaviour -> Reward, så känns det viktigt att knyta ann det här till Personlighetstypstesternas 1500-åriga srilankesiska Mamma:

Visuddhimagga!

Visuddhimagga är egentligen pali, men Google Translate identifierar det med svensk stavning som hindi - विशुद्धिमग्गा - och översätter det med "puritanism". På engelska översätts det till Path of Purification.

Visuddhimagga redogör för tre huvudsakliga personlighetstyper. Dessa är på engelska (och jag drar nu från Judson Brewers The Craving Mind):

• Faithful/Greedy.
• Discerning/Aversive.
• Speculative/Deluded.

Dikotomierna är förklarande såtillvida att de anger den positiva respektive negativa aspekten av varje personlighetstyp. Faithful/Greedy är exempelvis optimistisk och populär, snabbtänkt och pragmatisk i det vardagliga, sensuell och tror på det du gör. Men, du som är F/G riskerar att vara girig efter framgång och njutning, och du kan vara stolt. Din lust till materiellt välstånd och köttslig njutning kan gör dig missnöjd och otillfredsställd, och i värsta fall kan du manipulera andra för att tillgodose dina behov. 

Lite av en ENFJ eller ENTJ eller ESFJ, eller? Håller ni mä?

Discerning/Aversive är klartänkta och "kräsna" (i bemärkelsen "omdömesgilla" och "skarpsinniga" - fan, discerning verkar inte ha sin motsvarighet på svenska riktigt?) och är av en logisk typ. Snara att förstå abstraktioner; organiserade, och strukturerade; och detaljfokuserade. Men, du som är D/A riskerar att upplevas som stel, dömande, och kritisk. Du kan nära ett starkt ogillande för vissa människor, platser eller saker, och du kan framstå som en snarstucken perfektionist.

Lite av en ISTJ, eller ISFJ? Eller vad missar jag?

Speculative/Deluded är lättsamma och toleranta, och högst förmögna att spekulera om framtiden. Du som S/D är filosofisk och har ingenting emot att tänka djupt och länge på ett givet ämne. Du kan fångas av dina fantasier och du kan vara tankspridd. Du riskerar att dagdrömma och att känna oro och ångest, och din tankspriddhet kan göra dig lättmanipulerad. Du kan vara oorganiserad, rastlös och frånvarande.

Nå, det här är ju - precis som jag själv vissa dagar - en typisk INTP. Någon mer typ som passar in här?

Så, vi kanske kan säga att:

(Det är troligen dumt att välja en bild på en "sexig" piska eftersom det är moroten som symboliserar hedonism, men vad fan ska man göra.)

Vi noterar hur som helst, i bilden på Sanningen ovan, att Visuddhimagga-typerna överlappar varandra, och så kommer det givetvis vara. Jag kan som utpräglad S/D ändå känna igen mig i D/A i vissa avseenden: Kan bli besatt av oviktiga detaljer (även om jag, som bilden antyder, är allt annat än en perfektionist!), och kan uppbåda förmågan att planera och organisera när exempelvis yrket så kräver (mest för att vinna tid att läsa om fladdermöss eller what ever). Och visst kan jag vänslas med F/G - vi kan äta och dricka och festa till det tillsammans, kanske typiskt sett när jag besöker deras kalas, där de står i centrum men där jag kan bidra med att stå i ett hörn och maniskt prata om typ dinosaurier, och ta betalt i mat och öl och rumsvärme.

Ingenting särskilt

Antropofagi har tidigare argumenterat för att bland annat "mögel" och regnskog är att skylla för vår skeva syn på förhistorien:

"Med tanke på att så mycket från den gamla goda tiden knappt står kvar (igen, Fyrtornet i Alexandria) eller är övervuxet [...] så kan vi tänka oss att antika civilisationer var rätt mycket fetare än den tomma, platta öknen mellan pyramiderna vill påskina. Endast enormt stabila stenstrukturer, byggda på ej olycksdrabbade platser, har överlevt tidens tand. Visst, Cheops pyramid var ett underverk redan på sin tid, men få av de övriga underverken står att finna idag. Kolossen på Rhodos förstördes av ett jordskalv drygt 200 år f.Kr. Nämnda fyrtorn likaså, men på 1300-talet. Zeusstatyn i Olympia och Artemistemplet i Efesos förstördes i bränder några hundra år efter Kristus. Mausoleet i Halikarnassos revs helt enkelt, nån gång kring 1500. Babylons hängande trädgårdar har (jag citerar svenska Wikipedia) "kanske aldrig funnits" - yeah right. Varför skulle Antipatros smyga in ett bluff-underverk på en annars habil best of-lista?"

Antropofagi har även argumenterat för att kulturell evolution och mer specifikt kulturell anpassning till megafaunans utdöende i spåren av younger dryas-klimatkatastrofen, ledde till den neolitiska revolutionen. 

Australien har anförts som en (negativ) fallstudie i ärendet, men ärligt talat verkar det som att rätt mycket megafauna kan ha dött ut även i Australien vilket i så fall lämnar den uteblivna agrara revolutionen oförklarad. Måste vi addera anti-ockhamsk komplexitet och postulera nödvändiga ekologiska förutsättningar?

Nu visar sig i alla fall Sydamerika ge oss nya bevis på en konvergent kulturell evolution på global skala. Enligt den här dokumentären skedde den neolitiska transitionens motsvarighet samtidigt i Amazonas som i Eurasien. Med tanke på avståndet är konvergens en bättre förklaring än handgripligen överförda memes genom mänskliga handelsnätverk eller motsvarande.

Som sagt finns det bevis för att människor jagade jättesengångare i Sydamerika för 10 000 år sedan. Sydamerika anses ha varit mer förskonat från megafauna-massdöd än andra kontinenter, men viktig protein gick likförbaskat förlorat när dessa och andra djur dog ut. Precis då började man domseticera växter och livnära sig på det. Och i Amazonas skedde det genom att man ackumulera väldigt mycket kompostjord.

***

(Bakgrund: Fördomar; om pandemin tillåter.)

From Probability to Consilience: How Explanatory Values Implement Bayesian Reasoning (Wojtowicz & DeDeo, 2020) är en i sammanhanget högintressant artikel som försöker förena olika epistemologiska värden – ”förnuftskänslor” – med rationell, bayesiansk analys. De grundläggande värden som identifieras är co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity – dvs. ungefär medförklaring, beskrivande, precision, enande, förklaringskraft, och enkelhet. Hur mycket vikt vi i allmänhet tillskriver dessa värden varierar mellan individer.

I avsnitt 12 av John Varvaekes eminenta föreläsningsserie Awakening from the meaningcrisis...

...kommer kognitionsvetarbuddhisten in på detta med förnuftskänslor. Vad mer är, de kognitiva grunderna till dessa känslor. Detta efter att han talar om tillförlitlighet som en känsla som uppstår när vi har konvergerande bevis. Jag sammanfattar lite ungefärligt:

What we want is a model that we can apply to many new domains. That will open up the world for us. That's multi-apt. This is like taking a martial arts stance [...] you can quickly adapt it to many different situations. When I can use the same model in many different places, that is, I argue, what they mean when they say a theory or model is "elegant."

So you have convergence for trustworthiness. But you have elegance for power. For multi-aptness.

This state has to be fluent to you. That you can internalize. When you have fluency, convergence, elegance... You need one more thing. You need a balance between the convergence and the elegance. If I have a lot of convergence without much elegance, that's triviality. The thing about trivial statements is not that they are false, they're true, but they're not powerful. They don't transform.

Many times we reject things because they don't make good sense to us, precisely because they're trivial. What's the opposite? Very little convergence with a lot of promise of power... This is when things are far-fetched. Conspiracy theories have this feature. If they were true they would explain so much [...] but the problem is [...] we have very little trustworthy evidence.

What we want is [...] our backward commitment and our forward commitment met. We only commit powerfully forward if we have a lot of trust in the model that we have produced. When all of this is in place, we find what we're processing not only fluent, but we find it highly plausible.

When we have very deep convergence and very deep elegance and very efficient fluency, I think we then find the proposal [at hand] profound.

Det skulle vara väldigt nice att få en komplett kognitionsvetenskaplig beskrivning av våra förnuftskänslor.

***

Vi kan prata om att reproducera habitus, men idén om "meta-mening" visar varför vi tenderar att göra så. Agenten vill uppfylla sin givna roll i det givna systemet, eftersom det är meningslöst att spela tennis på en fotbollsplan. Vår längtan efter mening gör att vi GÄRNA reproducerar habitus! Det är så vi känner oss som agenter - inte, som kanske Foucault skulle påstå, genom att kriga mot strukturerna.

Motstånd ger prov på ett sågblad. Men är revolt mot habitus egentligen bara ett sätt att spela enligt en viss annan regel? Är det kanske rent av prov på anti-mimesis? Att leva upp till sin roll som revoltör är ju också ett meningsskapande inom en meta-mening. Att spela tennis på fotbollsplanen är inte att skapa mening genom att spela fotboll på fotbollsplanen, men att skapa mening genom att bryta mot reglerna med meningen. Det är OCKSÅ ett "agent/arena-relationship."

Om vi ska kalla detta en form av antimimesis kan vi säga att antimimesis är att ändra definitionen av arenan i ens world-view attunement.

***

Det är numerologiskt anmärkningsvärt att Vårdupplysningen 1177 valde bronsålderscivilisationernas kollaps-år, 1177 f.Kr., som sitt telefonnummer.

***

Kärnkraft är så himla, himla bra. Vi skulle verkligen behöva bygga mer av det. Men vi skulle också kunna dumpa spårämnen i haven för att öka tillväxten av plankton och öka absorptionsförmågan av CO2. Troligen skulle de lösa problemet. Det och bevattna öknarna, vilket vi kan göra genom att avsalta havsvatten, vilket vi skulle kunna göra om vi hade jättemycket kärnkraft.

Varför vill ingen lösa Climate Change på riktigt?

***

I Bagarmossens FB-grupp Bagis! förekommer ett återkommande tema. En eller annan välgörare postar att "nu måste Maria [som tigger utanför tunnelbanan / Konsum / ICA] åka hem igen så vi måste skramla pengar. Jag startar en insamling så ni kan swisha mig." Så skriver typ 20 pers "jag har swishat 3000! krama Maria från mig!" och så verkar det som att pengarna överlämnas.

Detta sker alltså återkommande. Samtidigt cirklar en välklädd man i skinnjacka och sneakers alltid kring de romska kvinnorna. (Han tuggar klyschigt nog på en tandpetare.) Då och då skäller han lite på kvinnorna. Det är uppenbart att det är han som bestämmer. Maria åker så vitt jag sett aldrig hem.

I Legal Systems Very Different from Ours kan man läsa en del intressanta påståenden om romsk kultur. Det varierar lite bereonde på subkultur men generellt sett ser romer på icke-romer som smutsiga (marime) vilket hindrar att man blandar sig med majoritetssamhället och undviker folkbokföring etcetera. (Detta var sannerligen adaptivt i Tredje Riket när det visade sig vara mycket svårare för nazisterna att massmörda romer än att massmörda judar.) Romsk kultur är utpräglat patriarkal med manliga hövdingar som bestämmer. Kvinnorna är "earners," traditionellt genom spådom men idag inte sällan genom tiggeri, men det är männen som kontrollerar de ekonomiska resurserna. Födokrokar handlar allmänt om att lura och stjäla från de smutsiga icke-romerna, som betraktas avhumanisera och som en resurs.

En sak som är jobbigt är personer som lever upp till fördomarna om den grupp de tillhör. Jobbigast av allt är det när de är talrika. Några intressanta fall av detta har framkommit i modern tid. Två gossar hedersmördade sin mamma i Göteborg genom att köra på henne med en bil. Hela soppan osar av hövdingar, hedersmotiv, blodspengar och utomrättslig rättsskipning. En känd romsk aktivist som motsatte sig de så kallade rom-registren när det begav sig, har fört egna register över människor i syfte att blåsa svenska myndigheter (som villigt låter sig blåsas!) på skattemedel. Kolla här, här och här.

Svensk civilsamhällespolitik är ett skämt. Man understödjer bad actors och upprätthåller kriminella strukturer och odemokratiska kulturyttringar. Samtidigt som allt seriöst gräsrotsengagemang dränks i statliga pålagor och bidragssocker som ofelbart drar till sig feta flugor. Och det är stora pengar som går till detta.

***

Intressant nog verkar selektionstrycken för/mot schizofreni har skiftat vid en viss tidpunkt. Eventuellt åkte gener för schizofreni med i selektionen för vissa kognitiva förmågor som utmärker vår art, men när dessa förmågor var tillräckligt etablerade vände selektionen för schizofreni och gener specifikt för schizo började så sakteliga sållas ut ur befolkningen. Källa (fulltext). Abstract:

Schizophrenia is a psychiatric disorder with a worldwide prevalence of ∼1%. The high heritability and reduced fertility among schizophrenia patients have raised an evolutionary paradox: why has negative selection not eliminated schizophrenia associated alleles during evolution? To address this question, we examined evolutionary markers, known as modern-human-specific (MD) sites and archaic-human-specific sites, using existing genome-wide association study (GWAS) data from 34,241 individuals with schizophrenia and 45,604 healthy controls included in the Psychiatric Genomics Consortium (PGC). By testing the distribution of schizophrenia single nucleotide polymorphisms (SNPs) with risk and protective effects in the human-specific sites, we observed a negative selection of risk alleles for schizophrenia in modern humans relative to archaic humans (e.g., Neanderthal and Denisovans). Such findings indicate that risk alleles of schizophrenia have been gradually removed from the modern human genome due to negative selection pressure. This novel evidence contributes to our understanding of the genetic origins of schizophrenia.

 

Schizofreni-paradoxen är väl en sak. En annan specificitet med avseende på homo sapiens-kognition är att vi i allmänhet inte är psykopater.

Mänsklig intelligens utmärker sig genom att vara socialt betingad. Vår kollektiva intelligens skalar med antalet noder i nätverket - antalet individer.  En grupp människor är mer smarta jämfört med en grupp schimpanser, än vad en ensam människa är smartare än en ensam schimpans. Detta beror på att vi är substratet för en kulturell evolutionsprocess som ger oss kulturella / memetiska verktyg att överleva överallt på hela jorden, inklusive tusentals meter under vattenytan, och även på månen, trots att våra fysiska kroppar är helt värdelösa på att överleva någon stans överhuvudtaget.

Schimpanser är famously mer Machiavelliska än människor. Människor har en stor uppsättning kognitiva bias som gynnar socialt beteende och konformism, men som missgynnar slug egoism och för den delen rationellt sanningssökande. Schimpanser är straight up and down dominanshierarkier och stora pungkulor.

Men vi har också psykopati. Även om man - tydligen - slarvigt ibland klumpar ihop psykopati och exempelvis antisocial personlighetsstörning, så verkar de kognitiva bakomliggande riggningarna vara helt olika. Antisocial personlighetsstörning synes bygga på oförmåga att filtrera introceptiva impulser och kan förmodligen likställas med borderline - låt oss kalla det manlig emotionellt instabil personlighetsstörning. Däremot innebär psykopati en empatibrist och en avsaknad av fysiologisk stressrespons, vilket givetvis skiljer sig markant från EIPS. Två dagsfärska fallstudier damp nyligen ner i Expressens pod Krimrummet, där Bromma-mördaren nog kan sägas ha agerat impulsivt pga. oförmåga att hantera känslor, medan den pappa som mördade sin åttaåriga son verkar vara full blown psykopat med avsaknad av ånger, total empatibrist och oförmåga att mentalisera andra människors subjektiva upplevelse.

EIPS/borderline har kallats "emotionell ADHD," och är troligen närbesläktat (via something something dopaminsystemet). I kriminalvården hamnar folk med ADHD - dvs. impulskontroll - förmodligen ofta i samma slasktratt som de med borderline och de med psykopati. Men, där ADHD och EIPS är kontinuerliga egenskaper vars patologisering beror på miljöns krav och svårighetsgrad, är psykopati en helt igenom mystisk kognitiv setup för sociala djur.

Vi kan tänka oss några proto-hypoteser. En är att psykopati är det som borde selekteras för, och att allt annat måste förklaras med (gulp) gruppselektion. En annan är att schimpans-psykopati finns i vårt evolutionära förflutna och därför är ett lättillgängligt failure mode - kanske krävs bara någon trivial mineralbrist under graviditeten för att detta sjukdomdstillstånd ska aktiveras.

Om vi tycker oss ha avhandlat schizofreniparadoxen är det alltså dags för psykopatiparadoxen. Jag vill se en likadan studier som den nämnda med avseende på psykopati. Jag längtar.