Reduktionism och sånt

(Bakgrund.)

Antropofagi har tidigare varit förvirrad över the gene's-eye view. Efter att ha läst Arvid Ågrens bok The gene's-eye view of Evolution har jag fått några frågetecken uträtade.

The gene's-eye view, eller mer antropomorfiskt the selfish gene, handlar i grund och botten om att genen är evolutionens huvudrollsinnehavare. Selektion sker inte av individer utan av gener. Evolutionen verkar inte på individen eller arten utan på arvsmassan. (Se gärna andra kapitlet i Frågan på vilken människolivet är ett svar.)

Då jag skolats in i evolutions-tänkande av Elizier Yudkowskys Rationality: From AI to Zombies så är det här för mig en självklarhet. Jag tänker på evolutionen i termer av gen-frekvenser. Debatten om the gene's-eye view verkar i mångt och mycket ha drivits av biologer och andra som skolats in i evolutionsteori genom naturalism och fältstudier i det fria, där individens interaktion med verkligheten har varit huvudsaken. Den mer teoretiska vinkeln, att det handlar om genfrekvenser, verkar obfuskeras av ornitologer och andra som är mer intresserade av direkta observationer. Dessa synes ha haft svårt att släppa individen som föremålet för evolutionen, och Dawkins The Selfish Gene verkar därmed framstå som i någon mening kontroversiell. Jag har lite svårt att känna empati med det perspektivet - för mig är det uppenbart att det evolutionen är förändring i genfrekvenser, medan individerna är de som exekverar adaptioner och därmed selekteras (bort) i mötet med miljön.

Samtidigt har läsningen av Samir Okashas Evolution and the Levels of Selection öppnat mina ögon för att the gene's-eye view inte är het oproblematisk. (Se även denna korrespondens.) Till exempel är det oklart vad som egentligen menas med gen. Hela frågeställningen har tidigare givit mig hjärnkok, men Ågrens bok klargör att the gene's-eye view är totalt godtycklig, eller möjligen tautologisk, i sin definition av gen. För Dawkins med flera är genen helt enkelt den godtyckligt avgränsade mängd arvsmassa som kodar för en egenskap eller ett beteende. (Se förresten gärna avsnitt 2.6 i Frågan..., där jag diskuterar hur absurt svåröverblickbar selektionsmatrisen egentligen måste vara när så många gener kodar för så många olika traits, och intressanta traits bestäms av så många gener.)

Vilket för oss åter till Price-ekvationen. Antropofagi har tidigare glatt sig över ekvationen ifråga, eftersom den förhåller sig pragmatisk till definitionen av "gen":

"Ekvationen betyder [...] att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs)."

(Att prata om "genotyp" är förresten kanske mer behändigt än att prata om gen, eftersom det känns som ett mer generöst begrepp, och begreppsmässigt implicerar en korrelation med syskonbegreppet "fenotyp".)

Jag tycker personligen att frågan måste anses som utredd: Vi pratar om gene's-eye view (om vi vill) för att det är behändigt, men vi vet att det rymmer en stor mängd komplexitet som är att egenskaper ofta beror på många olika alleler. Price-ekvationen håller sig till fenotyp-nivån, vilket är intuitivt eftersom vi förstår att varje punkt på evolutionens kurva utgörs av en individ, med vissa egenskaper, som till viss grad miss/lyckas med att reproducera sig.

Det är möjligt att jag missförstår levels-of-selection-implikationerna av det här, men för mig känns det högst rimligt att selektionen sker på genotyp-nivån även om själva interaktionen med miljön sker på individnivå. (Annan gömd komplexitet här är att "hur genotypen uttrycks som fenotyp" påverkas av massor av ytterligare variabler såsom gen-miljö-interaktion, something-something-epigenetiska faktorer-something, miljöfaktorer, etcetera. Om nu inte allt det var typ samma sak.... Hur som helst adderar det ju bara ytterligare genotyp-selektion, om nu uttrycksformerna och miljöinteraktionen i sin tur bestäms av gener.) Det är individen som kan dö eller överleva, ligga eller förbli oluggen. Men det är generna som selekteras.

***

Ett värre problem är detta med reduktionismen. I korrespondens misslyckas jag med att förklara för Hr. Ågren vad jag menar, men det jag menar är: Om nu samhällen finns, och de består av människor, och de består av celler, och de består av organeller, och de består av [nånting], och [nånting] består av molekyler, och molekyler består av atomer, och atomer består av elementarpartiklar, som består av kvarkar (???), etcetera... Var kommer då generna in? Varför är generna en slags mest grundläggande nivå, när de inte är en grundläggande fysikalisk nivå?

Låt mig härmed prova några tankar om detta, som fötts ur assembly theory och lyfe-egenstudier.

Ågren får dock sätta scenen. Han skriver (rensat för referenser, men Alexander Rosenbergs Darwinian Reductionism ligger i inköpskorgen):

"The gene of the gene's-eye view has also been challenged from the opposite direction. If there is extensive recombination, no chromosomal portion will be transmitted intact for long enough to act as a unit of selection. At the limit, this would mean that there are exactly four genes, the four constituent bases of nucleic acids [...] Dawkins refers to this objection as the 'selfish nucleotide theory'. His counterargument centres on emphasizing genes as 'difference makers'. Because nucleotides cannot be said to have a phenotype, in the way longer DNA segments can, Dawkins argues it still makes sense to talk about genes [...]

Another way to respond to the 'selfish nucleotide' charge is to concede and embrace it. In Darwinian Reductionism: Or, How to Stop Worrying and Love Molecular Biology, Alex Rosenberg attacks what he regards as an 'untenable dualism' characterizing much contemporary philosophy of biology. To Rosenberg, the dualism in question arises because most philosophers of biology, and evolutionary biologists för that matter, are physicalists. That is, they believe everything in the universe - matter and mind - is made up of physical things. At the same time, however, they are often anti-reductionist in the sense that they seek explanations at the level of biological phenomena - genes, organisms, populations - rather than at the level of chemistry and physics. Indeed, the inability to reduce biology to special cases of physical law is often presented as key to the autonomy of biology as its own scientific disciple [sic? borde väl vara discipline?]. [...]

To get around this, Rosenberg presents a spirited defence of reductionism. Of particular relevance here is his argument that natural selection should be considered a physical law that can operate at one or more lower levels of aggregation. At the most basic level, selection will act on aggregates of atoms and macromolecules and will favour those aggregates that are the most stable and fastest replicating. In principle, then, the same process will apply all the way up to cells, individuals, and groups. Rosenberg's reasoning shows that the 'selfish nucleotide' is not necessarily as absurd as it might appear at first glance, but his argument also part of a larger, and for scientists slightly intimidating, discussion about reductionism in science in general and biology in particular."

Dawkins synes resonera som att genen står vid sidan av den reduktionistiska ryska dockan. Som svar på kritik från Stephen Jay Gould skriver Dawkins (skriver Ågren):

"'Gould keeps going on about hierarchy as though the gene is the bottom level in the hierarchy. The gene has nothing to do with the bottom level in the hierarchy. It's out to one side.'"

Ågren fortsätter med att citera en annan selfish gene-pionjär, Hr. Williams:

"'Until you've made the distinction between information and matter, discussions of levels of selection will be muddled. Comparing a gene with an individual, for instance, in discussions of levels of selection, is inappropriate, if by 'individual' you mean a material object and by 'gene' you mean a package of information.'"

Mer Ågren:

"Some authors have argued that the major transitions [dvs. hur mindre beståndsdelar blev till större, typ hur celler uppstod och hur celler grupperade sig som individer] are best approached using multilevel selection analysis. This has led tthe hierarchy to be compared to Russian matryoshka dolls with layers of conflict and cooperation nested one within another. An alternative to multilevel selection models is inclusive fitness analysis. What all approaches have in common is a commitment to search for common principles to answer the question that unifies all levels: Why does natural selection favour cooperation rather than selfish behaviour that would undermine the integrity of higer levels?

The problem with the Russian doll image is that in a matryoshka doll there are dolls all the way down. Under the gene's-eye view, this is not how the biological hierarchy works. Whereas vehicles [alltså t.ex. celler eller organismer] can be said to make up other vehicles, in the way a multicellular organism is a group of cells, replicators (genes) play a different role. As Dawkins put it [...] the replicator is out to one side [...]

In the biological hierarchy, genes are not just another level, but the actual beneficiary of selection at all levels [...]"

Vad har då det här att göra med assembly theory och lyfe?

Vi börjar med "lyfe", som är en bredare definition än "liv":

"Life represents life as we know it; it uses the specific disequilibria and classes of components of earthly life. Life is an autocatalytic network of organometallic chemicals in aqueous solution that records and processes information about its environment in molecular form and achieves dynamical order by dissipating any subset of the following disequilibria: redox gradients, chemiosmotic gradients, visible/thermal photons, etc.

Lyfe represents any hypothetical phenomenon in the universe that fulfills the fundamental processes of the living state, regardless of the disequilibria or components that it harnesses or uses. Lyfe is any hypothetical phenomenon that maintains a low-entropy state via dissipation and disequilibria conversions, utilizes autocatalytic networks to achieve nonlinear growth and proliferation, employs homeostatic regulatory mechanisms to maintain stability and mitigate external perturbations, and acquires and processes functional information about its environment."

Enligt Barlett och Wong finns det fyra definierande pelare som är relevanta för lyfe. Dessa är (ursäkta anglicismerna): 

1) Dissipation, som jag tolkar som avledande av värme för att möjliggöra entropiminskning. "Lyfe cannot exist at equilibrium."

2) Autocatalysis, som är entitetens benägenhet eller förmåga till exponentiell tillväxt under ideala förutsättningar. En kanin blir tio, tio blir hundra, hundra blir tusen, tusen blir 10 000, 10 000 blir 100 000, 100 000 blir 1 000 000, 1 000 000 blir 10 000 000, blir 100 000 000, etcetera. Om varje generation för överleva blir det snabbt rätt många kaniner. Riskorn på ett schackbräde liksom.

3) Homeostas. Förmågan att bibehålla viktiga värden oförändrade oavsett exogena störningar. För människan är t.ex. temperaturreglering och osmosreglering viktiga.

4) Lärande. Förmågan att ackumulera information om (extern och intern) miljö; bearbeta informationen; och agera på informationen.

(Se artikeln för större detalj.)

Som Okasha nämner i Evolution and the Levels of Selection kan inte evolution enbart handla om DNA, eftersom vi också vill förklara hur DNA i sig självt har evolverat. Lyfe-definitionen ger en bra och generell modell för hur liv kan uppkomma ur en abstrakt darwinistisk selektionsprocess. Frågan är ju hur djup evolutionen är, om den nu inte endast bottnar i förändringar i genfrekvenser i olika livsformers DNA.

Lyfe-kriterierna sätter fingret på att det finns intressanta konfigurationer som inte är liv; låt oss kalla dem lyv, som en slapp översättning av lyfe. Dessa intressanta konfigurationer är intressanta eftersom de uppvisar komplexitet, eller för att relatera till kreationisternas urmakar-argument:

Om vi går på en hed och observerar en sten så säger det oss att det legat en sten där ett tag. Men om vi observerar en klocka kan vi härleda en urmakare - klockor uppkommer inte hur som helst.

Ågren gör den intressanta idéhistoriska poängen att Darwins idéer om det naturliga urvalet föds i en kontext av brittiska, kristna naturalister. Det var på högsta modet inom aristokratin att observera världens förunderligheter, som ett bevis på Gud. Evolutionsteorins stora bidrag är - ju - att ge en förklaring på hur det som synes vara designat kan ha uppkommit genom mekanistiska processer, utan uppsåt eller syfte. Hur saker och ting kan verka så väl anpassade, utan att det finns en Gud som har skapat dem och anpassat dem.

Men, "the watchmaker argument", urmakargudsbeviset, närmar sig en viktig poäng: Vissa saker är intressanta, andra inte. Varför?

Låt oss då beakta assembly theory. Assembly theory handlar om att formellt bestämma ett komplexitetsindex utifrån hur många delar en entitet har, och hur många onödiga delar en entitet har. Wikipedia:

"While other approaches can provide a measure of complexity, the researchers claim that assembly theory's molecular assembly number the first to be measurable experimentally. They argue that the molecular assembly number can be used to gauge the improbability that a complex molecule was created without life, with a higher number of steps corresponding to higher improbability."

Eftersom jag är matematiskt obegåvad kan jag bara intuitivt famla efter meningen med detta, men låt oss ändå försöka.

Som jag nämnt på andra ställen är evolutionen en sannolikhetsriktning som verkar motströms termodynamikens andra huvudsats. Jag föreställer det mig som att den globala entropiökningen kan härledas ur en djup statistisk lag som helt enkelt säger att en sannolik konfiguration alltid kommer att vara vanligast. Så sannolika, meningslösa, komplexitetsbefriade konfigurationer är det som universum strävar mot. Om vi knäcker ett ägg så blir det en gegga som vi kan nöja oss med att beskriva som just gegga, eftersom det är ointressant hur just denna gegga råkar vara konfigurerad. Däremot är det ju intressant hur en klocka är konfigurerad, eftersom konfigurationen bestämmer dess funktion!

Evolutionen verkar i motsatt riktning mot entropiökningen och termodynamikens andra huvudsats, eftersom det som är mest sannolikt att existera oftare kommer att existera. Och en egenskap som gör saker sannolika att existera är förmågan att finnas. Och förmågan att finnas är förmågan att självreplikera (autocatalysis). Och att bibehålla sin funktion (homeostas). Och för en komplex konfiguration är det förmågan att dissipera värme, för att exportera entropiökning och själv uppnå lågentropiska tillstånd (som ju är komplexa). (Se gärna detta för lite bakgrund.) (I någon mening kanske förmågan att avge värme skulle kunna betraktas som en delmängd av homeostas, dvs. en nödvändig förmåga att exportera entropi?)

Sen har vi lärandet, dvs. feedbackloopen. Glöm aldrig den kambriska explosionen! Komplexa, självreplikerande system måste ha energi för att kunna upprätthålla sina vitala värden och replikera sig själva, och då måste de interagera med omvärlden för att kunna äta energi och slippa bli ätna av andra komplexa system som också vill ha energi. Evolutionärt är feedbackloopen att livsformer då selekteras för att ha sinnen, dvs. kunna observera på sin omvärld och kunna agera på sinnesdata på ett sätt som gynnar överlevnaden. Och på individnivå uppträder en motsvarande feedbackloop just i det att man tar in sinnesdata och agerar på den. (Se gärna detta för bakgrund.)

Evolutionen är ju i grund och botten den enkla formeln Ärftlighet, Variation, Urval. Det är Ärftligheten som är lärandet. Det är Urvalet som är den malthusianska resursknappheten där olika självreplikerande system försöker självreplikera givet en malthusiansk/begränsad resursbas. Variationen uppstår genom replikationsfel (mutationer), genetisk drift, horisontell genöverföring, sexuell reproduktion, och så vidare.

Allt borde egentligen bli mindre komplext (entropiökning), men evolutionen skapar komplexitetsfickor av lågentropiska konfigurationer, just för att det som är sannolikt att finnas kommer att finnas, och just det som förmår självreplikera sig är sannolikta tt finnas. En motgående statistisk lag, mot termodynamikens andra huvudsats!

***

Så, det jag vill komma till är att evolutionen som abstrakt princip är oändligt djup. DNA-modellen är en extremt intressant inkarnation, men jag tror Rosenberg har rätt (utan att ännu läst Darwinian Reductionism). Eftersom molekyler kan börja självreplikera, och om det finns feedbackmekanismer (lärande) börja evolvera. Eller, evolutionen uppstår redan i själva självreplikerandet, eftersom det är mer fit att vara självreplikerande, men den effektiva evolutionen uppkommer när det evolverar en effektiv lärande-mekanism. Här är DNA-molekylen en sådan högeffektiv lärandemekanism, gubevars.

DNA är alltså out on one side, och är alltså information istället för materia. Det är inte en reduktionistisk innersta rysk docka - det är en lärandemekanism som har evolverat hos självreplikerande komplexa system. Därför uppträder selektionen på gen-nivå, eftersom det är generna som kodar för fenotyperna, och det är dessa som lyckas eller misslyckas i sin respektive miljö. Men det är ändå så att den darwinistiska principen är oändligt djup, för självreplikernade system måste inte lära sig just genom förändringar i genfrekvenser.

Det här perspektivet tycker jag för övrigt ger ett uppsving för memetics, eftersom memes också är information precis som genes, och egentligen är en lärandemekanism på en högre nivå. Kanske är det mer konsekvent att se sk. group selection som en meme-selection (där kulturellt traderade normer och teknologier och föreställningar ändras i frekvens mellan iterationer - vad nu än vi tycker om att använda Price-ekvationen för memes... Vilket jag ju tycker om!). Kanske är skillnaden i synsätt mellan group-selection och meme-selection av samma art som skillnaden i synsätt mellan gene's-eye view och inclusive fitness?

Det får bli ett annat blogginlägg, för nån gång ska man ju ändå - tyvärr - också arbeta.

Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia

(Bakgrund.)

Vi kan alltså konstatera följande. Som redan Aristoteles var inne på är den Darwinistiska principen mer abstrakt än att bara gälla mendelska ärftlighetslagar från 1865 eller DNA från 1953. Ur Frågan på vilken människolivet är ett svar:

"I sin egen idéhistoriska genomgång över idén om det naturliga urvalet (A Historical Sketch of the Progress of Opinion on the Origin of Species Previously to the Publication of the First Edition of this Work) nämner Darwin som tidigaste referenspunkt Aristoteles, som i sin Physicae Auscultationes förundrade sig över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump:

'Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.'"

Aristoteles var därmed inne på assembly theory, the Watchmaker argument och lyfe. Entiteter som uppvisar komplexitet, vilket vi tolkar som syfte, finns för att de har en sannolikhet att finnas som bestäms av egenskaper såsom förmåga till självreplikation och förmåga till självupprätthållelse (t.ex. homeostas). Världens statistiska regel är annars att allt blir mer och mer normalfördelat i och med att entropin ökar, men det kan finnas komplexitetsfickor som lokalt verkar i den motsatta riktningen genom att ha egenskaper som gör dem sannolika i trots mot deras globala osannolikhet. Entiteter som inte har lyfe-egenskaper som självreplikation, entropi-avsöndring och homeostas är alltså inte "thus constituted" och kommer på grund av termodynamikens andra huvudsats att "perish" - ty det är lättare att göra omelett av ägg än tvärt om.

Vidare kan vi konstatera att flera av verklighetens ontologiska skiktningar är föremål för den generella Darwinismen. Selektion kan på många (alla?) nivåer, inte bara på genernas nivå, vilket kan härledas redan ur det faktum att DNA själv en gång evolverat ur något föregångsstadie. Generna är således inte en lägsta ontologisk nivå i verklighetetens matryoshka-docka, utan "out on one side" som en evolverad lärandemekanism för den delmängd av lyfe som vi kallar life. Ty för att något ska kunna evolvera måste det kunna lära, det vill säga: Det måste finnas någon feed-back-mekanism som står för evolutionsalgoritmens ärftlighetsfunktion. Ärftlighet, variation och urval, remember? Men mer generellt än "ärftlighet" är "lärande."

Så, var för då detta oss?

***

Tillbaka in i metafysiken, förstås.

Vad är ett "emergent fenomen"? Jag vet inte om jag vill påstå att Hofstadter myntar det i Gödel, Escher, Bach - Ett evigt gyllene band, men det var därigenom fenomenet nådde mig. Om jag inte minns fel argumenterar Hofstadeter, även fortsättningsvis och mer koncist i I Am a Strange Loop, för att medvetandet är ett emergent fenomen som uppstår ur de många beståndsdelar som är hjärnans nervceller. Ett fenomen som uppträder holistiskt, som en funktion av, men med en funktion utöver, sina delar. Analogt med att varje myra följer enkla regler, men att myrstacken ändå uppvisar en häpnadsväckande komplexitet. Myrstacken är så att säga större än summan av myrorna. Och medvetandet är större än summan av nervcellerna och signalsubstanserna.

Emergens handlar också om kompression. Temperatur är ett populärt exempel. Det vi upplever som varmt eller kallt är i själva verket ett genomsnitt av partiklarnas rörelser. Värme och kyla finns inte på partikelnivå, men det finns på en högre emergensnivå. Det är för det kommande argumentets skull dock viktigt att betona att temperatur som emergent fenomen finns som vår tolkning av världen, inte som en fristående storhet som på något sätt emergerar ur partiklarnas rörelsemönster. Temperatur som emergent fenomen härrör sålunda från oss och inte från partiklarna. Det är vår strategi för att slippa känna till alla de enskilda partiklarnas banor och hastigheter, och istället pragmatiskt hantera materians relevanta egenskaper.

Man brukar vidare skilja på svag och stark emergens. "Svag emergens" innebär att ett fenomen uppträder som summan av delarna, såsom temperatur. Beståndsdelarna är helt fristående från högre-nivå-fenomenet, och verkligheten kan beskrivas på vilken som helst nivå med olika grader av kompression. "Stark emergens" beskriver istället ett system som är större än delarna, såtillvida att systemet har en kausal påverkan på beståndsdelarna. "Stark emergens" är ett betydligt mer kontroversiellt koncept än "svag emergens." (I en debatt som för övrigt i delar är analog med levels-of-selection-debatten - kan selektionsvarians uppträda på en högre nivå än beståndsdelarna? I vanlig ordning hänvisar jag här till Okashas Evolution and the Levels of Selection.)

(En tanke kring svag emergens kan vara att kompression av information måste vara kompression av information för någon eller något, det vill säga att det måste finnas ett högre-nivå-system som i någon mening analyserar världen och komprimerar informationen om en delmängd av verkligheten - som en människa upplever temperatur, exempelvis.)

Med utgångspunkt i en generell Darwinistisk princip kan vi nu tolka stark emergens som en viss nivå av komplexitet som ackumuleras på den lägre nivån. Ett emergent fenomen, som inte bara är en kompression av information för ett givet system, kan förstås som ett mönster som är komplext. Och vad är nu igen komplexitet? Wikipedia:

"Complexity characterises the behaviour of a system or model whose components interact in multiple ways and follow local rules, meaning there is no reasonable higher instruction to define the various possible interactions.

The term is generally used to characterize something with many parts where those parts interact with each other in multiple ways, culminating in a higher order of emergence greater than the sum of its parts. [...]"

Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som "compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances."

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten.

***

Det här kopplar givetvis, om än möjligen inte 1:1, till The Major Transitions in Evolution. Dessa rör ofta övergångar från lägre-nivå-evolution till koordinering i högre-nivå-entiteter. Från Wiki:

Transition from:	Transition to:	Notes
Replicating molecules	"Populations" of molecules in compartments	Can't observe
Independent replicators (probably RNA)	Chromosomes	RNA world hypothesis
RNA as both genes and enzymes	DNA as genes; proteins as enzymes
Prokaryotes	Eukaryotes	Can observe
Asexual clones	Sexual populations	Evolution of sex
Protists	Multicellular organisms — animals, plants, fungi	Evolution of multicellularity
Solitary individuals	Colonies with non-reproductive castes	Evolution of eusociality
Primate societies	Human societies with language, enabling memes	Sociocultural evolution

Ta till exempel evolutionen av sexuell reproduktion. Det finns flera olika teorier som kan förklara sexuell reproduktion, till exempel The Red Queen Hypothesis, som Antropofagi lyfter i Frågan..., men en ännu mer intressant (del-)förklaringsmodell i sammanhanget är "den genetiska okunnighetens slöja." (Se utmärkt intressant artikel av Samir Okasha.) Meios är den process där könsceller bildas genom att antalet kromosomer halveras; vi vill ju ha 23 kromosomer från moderns ägg och 23 kromosomer från faderns spermie, remember? Okasha skriver:

"During meiosis – the celldivision process by which sexually reproducing organisms make gametes – the chromosome number is halved: only one of each chromosome pair is passed to each gamete. Most of the time meiosis is ‘fair’, so that any particular gene has a 50% chance of making it into any gamete – a fact known as Mendel’s law of segregation. The law has profound evolutionary consequences, as it equalizes the interests of all the genes in the organism, ensuring they work for the common good; see section 5. Indeed fair meiosis, or Mendelian segregation, is arguably a prerequisite for the very existence of cohesive organisms such as ourselves."

Poängen är att intra-genomisk konflikt borde leda till att gener förmedlar sig själva orättvist mycket på andra geners bekostnad, och att en rättvis meios är grundbulten i den koordinering som vi kan kalla "människan," där en mängd själviska gener mestadels samarbetar för att deras gemensamma farkost ska fungera. Om vissa gener fuskade i meios-processen skulle inte koordinering-i-högre-nivå-organism fungera. Okasha igen:

"Segregation distortion is the exception not the rule; most of the time meiosis is fair. Since fair meiosis involves complex molecular machinery, it seems probable that it is an evolved feature of organisms, so has a Darwinian explanation. This prompts the question: what is the benefit of fair meiosis? Why would natural selection have favoured it? 

This question is deceptively simple; we need to ask: ‘benefit for whom?’ An individual gene clearly benefits if it can distort segregation in its favour – that way it will bequeath more copies to subsequent generations. Imagine again two alleles at a locus, A and a. Clearly, the A allele would prefer a segregation scheme of 4:1 in favour of A, for example, over fair 1:1 segregation. Conversely, allele a would prefer segregation to be biased in its favour. So neither allele at the locus in question benefits from fair meiosis per se; both would do better if segregation were biased to their advantage. 

What about the organism as a whole? Does the whole organism benefit from fair meiosis? The answer is ‘yes’, in many circumstances. The reason is that a distorter will often have harmful effects on its host organism. Ordinarily a gene which harms its host organism will harm its own reproductive interests, so will be selected against. But this is not true if the gene is a segregation-distorter. A distorter gene may spread by natural selection even if it harms its host organism – which implies a conflict of interest between gene and organism."

Okasha argumenterar vidare för att konflikten kan ses som en konflikt mellan den segregations-/meios-störande genen och alla andra gener:

"If allele A distorts segregation at its own locus, a gene at an unlinked locus is not directly affected. However if the A allele also reduces organismic fitness, as many distorters do, then genes at other loci suffer. They pay the cost of the reduction in fitness but gain no compensating segregation advantage, so end up bequeathing fewer copies to the next generation. Genes at other loci thus benefit if they can somehow prevent the A allele from distorting segregation, so will be under selection to do so. 

This is the basis for the explanation of fair meiosis developed by Eshel (1985), who showed that ‘modifier’ genes at unlinked loci, that have the effect of restoring fair meiosis at the locus undergoing drive, will be favoured by natural selection. So a tug-of-war will ensue: the A allele will try to bias segregation in its favour, but alleles at all other unlinked loci in the genome will try to restore meiotic fairness. Since there are many such loci in the genome, they are likely to win the war. The predicted outcome is thus a restoration of fair meiosis. Thus there is a putative evolutionary explanation for why fair meiosis is the rule. This explanation is widely accepted among biologists.

[...]

A different (though equivalent) perspective is that fair meiosis acts to equalize the interests of all the genes in the organism. If meiosis is constrained to be fair, then the only way a gene can benefit itself is to boost the fitness (total gametic output) of the whole organism, which benefits all other genes too. By contrast, if a gene can break Mendel’s law then it can benefit despite harming its host organism, as we have seen. So fair meiosis acts as a unifying force, preventing internal conflict and leading the organism to behave as a single, cohesive entity. 

The fact of meiotic drive, and the evolutionary pressures it gives rise to, remind us that the unity of the individual organism cannot be taken for granted. We naturally regard an individual organism as a cohesive entity, with a unity of purpose, i.e. all its parts work for the common good. This is often justified, but organismic unity is an evolutionary achievement, and is possible only to the extent that meiotic drive (and other forms of intra-genomic conflict) are kept in check [...] An organism in a sexual species is a temporary coalition of genes whose interests do not necessarily overlap, as they are not all transmitted together. Fair meiosis works to align the genes’ interests, ensuring they work for the common good. If the parliament of genes could not enforce Mendel’s law, harmful genes could spread and organismic integrity would be undermined."

Sammanfattningsvis:

"In a sexual species, there is a potential conflict between any individual gene and its host organism. A gene that distorts segregation in its favour can spread despite reducing its host’s fitness. This harms genes at unlinked loci, who are thus under selection to restore fair meiosis if they can. One effect of fair meiosis is to equalize the interests of all the genes, thus ensuring they work for the common good [...]

[...]

When meiosis is fair, then any given allele does not ‘know’ whether it will be transmitted to a particular gamete – the chance that it will is fifty percent. So the allele is behind a veil of ignorance with regard to its presence in each gamete, which ensures that its interests are aligned with its host organism, i.e. it will seek to maximize the organism’s gametic output. Furthermore, an allele that is transmitted to a gamete does not ‘know’ which other alleles (at unlinked loci) are also in the gamete. By forcing genes behind a veil of ignorance, fair meiosis thus randomizes away the information that alleles would need to profit at the expense of their host, or to form selfish cabals with genes at other loci. 

This analogy may seem limited since it says nothing about choice from behind the veil, a notion central to the Harsanyi/Rawls argument [om okunnighetens slöja]. But in fact the notion of choice (or preference) is implicit in talk of a gene’s ‘interests’ – which is itself short-hand for talking about what natural selection would favour [...]"

Anledningen till att vi spenderar så mycket tid på denna politisk filosofi-analogi om okunnighetens slöja är för att den så tydligt beskriver hur en Major Transition in Evolution kan sägas relatera till koordinering av beståndsdelarna. Men, inte beståndsdelarna som cellerna, organellerna, molekylerna i allmänhet, eller atomerna. Det handlar om beståndsdelarna i den lärandemekanism "out to one side" som kodar för organismens fenotyper/egenskaper/beteenden - det vill säga själva genomet.

***

När vi pratar om lyfe och dess fyra pelare (dissipation/entropiexport, autocatalysis/självreplikation, homeostas, och lärande) så saknas egentligen den, på en kemisk nivå, mest elementära transitionen i Major Transitions-tabellen från Wikipedia. Den mest grundläggande komplexitetsfickan tas för givet i tabellen: Replicationg molecules - självreplikerande molekyler - är grunden till övriga transitioner. Även dessa måste ha lyfe:s pelare föra tt kunna evolvera. Entropopiexport är nödvändigt för att vi ska kunna tala om en komplexitetsficka överhuvudtaget. Homeostas eller motsvarande stabiliserande mekanismer är nödvändiga för att komplexitetsfickan ska existera över tid och inte bara ätas upp av världen. Självreplikation är nödvändigt för att komplexitetsfickan ska bli sannolik, och lärande i form av någon sorts feed-back-mekanism är nödvändig för att vi ska kunna ha ett en evolutionsprocess där ett urval leder till att olika egenskaper varierar i hur väl de överlever i en resursknapp tillvaro.

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Emergens uppstår när en viss nivå av komplexitet ackumuleras på en viss nivå av verklighetssubstratet. När en emergens uppstår - en meningsfull entitet, en komplex samling beståndsdelar som selekteras för av den abstrakta Darwinianska processen - så måste detta ske i och med att en lärande-mekanism/feedback-loop har etablerats på den gamla nivån. Det är ju endast därigenom som komplexitet/ändamålsenlighet kan ackumuleras över tid i konkurrens med andra entiteter.

När ett mönster uppstår kan mönstret bli en beståndsdel i ett nytt mönster(-av-mönster). Först när det nya mönstret(-av-mönster) utvecklat en lärandemekanism kan ett nytt mönster(-av-mönster-av-mönster) etableras.

***

Detta betyder givetvis att Donald Hoffmans modell av medvetandet är EXTREMT intressant. Det störande med Hoffmans modell är ju annars att han postulerar medvetandet, vilket känns som ett rätt slappt sätt att lösa the hard problem. Men, genom att bygga upp medvetandet på högre nivåer genom lägre-nivå-konstituenter (som är de han postulerar) så lyckas han i alla fall bygga något på något. Det är inte mindre intressanta än att beskriva människan som en samling celler utan att veta exakt vad cellerna består av. Världen är intressant på våra höga emergensnivåer även om vi inte vet exakt vad  den ontologiska lägsta nivån är! Världen som en sammansättning av atomer är väldigt intressant även om vi postulerar atomerna utan vidare förklaring. Det samma skulle kunna gälla medvetandet.

...och intressant nog skrev jag fel nyss - när jag skulle skriva "medvetandet," skrev jag istället "memedvetandet." En freudiansk-metafysisk felskrivning?

I substratet som är människornas medvetanden kämpar ju memes om herraväldet. Den trånga sektorn är bara indirekt energi - i mer direkt bemärkelse är det människornas kognitiva kapacitet eller lmentala lagringsutrymme. Memes kan vara självreplikerande, stabila, lågentropiska, och lärande. De kan bilda beståndsdelar.

I ett större nätverk. I ett nytt emergent fenomen på en högre nivå än oss själva.

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."

Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:

"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."

Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):

"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."

Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:

"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

(Bakgrund: Reduktionism och sånt; vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia;

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Konverterik · Thymos

Ensamheten är en grym insikt att nå/

men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/

inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/

det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)

...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.

Ät kall kuk och dö

(Bakgrund: Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst; reduktionism och sånt.)

Det råkar ju vara så att komplexa konfigurationer uppkommer genom selektion. Genom att entiteter kan replikera sig själva och lära sig, genom selektion, så kan de utvecklas och bli mer komplexa. Deras assembly-index kan öka.

Men lärandet uppstår då alltså genom att entiteter tävlar om begränsade resurser. Lärande händer på nivån "vissa saker dör och andra saker överlever," och kunskapen som är lärd är vilka saker som finns kvar och vilka som inte finns kvar.

Evolutionsalgoritmen är variation, urval och ärftlighet. Genom att entiteter varierar med avseende på egenskaper, och det sker ett urval av entiteter, och egenskaper ärvs, så kommer entiteterna över tid att förändras (i och med att informationen - för oss arvsmassan - förändras).

Det behöver inte handla om organismer och DNA. Det kan handla om lyfe och någon annan lärandemekanism. Det kan handla om kultur och idéer.

Men finns det inget urval finns det inget lärande.

Malthus kan verkar vidrig. Men det malthusianska tillståndet innebär helt enkelt urvalet. Det finns en ändlig resurs, och urvalet uppstår i konkurrensen om denna resurs.

Under extremt knappa förutsättningar har vi inte råd att explore:a. Vi bara exploitar. Det är inte bra. Lite mer slack vill vi ha för att kunna utforska nya möjligheter.

Men, finns det ingen som helst resurs-constraint så finns det inget urval; ingen signal; ingen definition av fitness; inget sätt att skilja bra från dåligt.

Jag skrev:

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Så låt oss då jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin. När vi kommer in i historien har Feigling precis bordat ett mindre flygplan tillsammans med en präst som mot €600 ska ta Feigling genom stormen ifrån Wien till London för att konfrontera sin fd. kvinna och sitt kanske-barn. Prästen bär en oxelkvist i sitt hattbrätte.

Den skoningslösa nederbörden trycker mot den öde startbanan som ett skruvstäd. Henrich Feigling känner det som taggtråd som dras över ryggen. Blixtar korsar himlen i samma ögonblick som åskmullret får rutorna i ankomsthallen att skallra som maracas. Ingen ser dem genom ösregnet, och ingen tittar heller efter dem – för vem skulle lyfta nu?

Prästen är lugn. Han tar upp planet även om det verkar omöjligt. De studsar flera gånger mot startbanan och kastas hit och dit i vinden, men de klarar det. Henrich Feigling kräker, av fylla och dödsångest, och får hålla fast i prästens hatt. Planet är så litet att deras utandningsluft förvandlar cockpiten till ett botaniskt växthus.

Henrich Feigling fingrar på oxelkvisten. ”Ekar,” säger han. ”Den tyska eken. Den är nationens själva ryggrad och minne. Sinnebilden av ett enat Tyskland.” Prästen nickar.

”Eken har givit oss skepp och trösklar,” säger Henrich Feigling. ”Vi är helt eniga,” säger prästen. Som heter Bob. ”Skepp och trösklar.”

”Raka stolta furor,” säger Henrich Feigling, ”är de pelare som ekonomier vilar på. Björkar är karaktäristiska och kan tappas på sav. Aspars antiinflammatoriska kvaliteter lånar sig till medicinskt bruk och deras turkosa grönska är impressionistisk.”

”Jag kunde inte hålla med mer,” säger prästen Bob.

”Pilen vaggar oss till sömns i strandkanten, loj trots att den själv är snabbväxande. Almens vedkropp blir till nyttiga, bestående konstruktioner, och dess frön går att äta. Den buskväxande häggen ger oss väldoft.”

”Sanna mina ord,” säger Bob. Turbulensen skakar planet som en narkoman sin bebis.

”Magnolian såg dinosaurierna leva och dö. Så även ginkon, vars platta barr är talismaner för den girige.”

”Ja, min son. Ginkons barr är Mammons totem.”

”Till och med rönnen, oxelns nära släkting, lyser klarröd som en bordellampa. Den lockar oss att krypa ner under björnfällen och värma varandra under spröda, krympande höstdagar.”

”Du talar sanning. Gudi behaglig sanning.”

”Men oxeln!”

”Tala till mig, mitt barn. Tala till mig om oxeln vars kvist jag bär i mitt brätte.”

”Jag saknar ord, fader.”

”Då ska jag berätta för dig. Om oxeln.”

Planet kränger hit och dit som en alkoholiserad, enögd man i en närförort.

”Oxeln, i forna dagar känt som Fisbärsträdet. Man åt dess visserligen ogiftiga bär endast i nödfall och med gasbildning som följd. Linné skrev att ’bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder.’ De fallna bären bildar höstgegga, en fullkomligt oromantisk form av förruttnelse, som inte liknar höstlövens eller fjolårsgräsets. Det är en alldaglig förruttnelse, en som du halkar i.”

”Jag kliver hellre i en hundbajskorv än i en hög med ruttna oxelbär,” säger Henrich Feigling.

”Jag vet, min son. Och oxeln är påfallande ful. Barken tråkar ut mig. Den är generisk. Den är ingenting alls som den grova, flagnande tallbarken, eller aspens släta hy, eller björkstammens grafiska korsett.”

”Men återigen, bären. De är lätt diarréfärgade.”

”Ja. Så är det. Men det är bladen som ger en känsla av att pedofiler och missbrukare dväljs i skuggorna. Bladen är mörkgröna. Inte djupgröna och lugnande som gran eller mossa, utan mer åt det blågröna hållet, utan att fördenskull nå fram till den i vissa sammanhang gångbara turkosa eller buteljgröna nyansen. Oxelns grönska är syntetisk, vilket förstärks av bladens glatta yta. Oxelns blad är som gjorda för att smittsam sädesvätska och hepatit enkelt ska kunna torkas bort från vaxduken som täcker folkhemmets undersida.”

”Och ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger Henrich Feigling. Cockpitfönstren är svarta av insidan på ett åskmoln.

”Oxeln drar också till sig opportunistiska kråkfåglar,” säger prästen Bob. ”Men icke ges dessa briljanta Aves av släktet Corvidae en chans att faktiskt briljera med sin kreativitet och intelligens. Nej, oxeln bjuder ut sig utan motprestation. Den är naturens skräpmatsrestaurang, där annars intressanta djur ses engagera sig i ett bittert och bulimiskt frosseri. Och, ärligt talat; det är kajorna som mestadels frekventerar oxeln. Bajsande, skränande kajor, som bara drivs djupare in i barbariet av oxelns slappa håvor.”

”Och ändå,” säger Henrich Feigling.

”Det kommer sig,” säger prästen Bob, ”av att oxeln är socialdemokratins botaniska inkarnation. Oxeln är det svenska trädet. Den tyska eken har du talat om. Den är inte svensk. Aspen fick stå modell för vikingarnas världsträd Yggdrasil, men aspen är en raritet i dagens Sverige. Björken är en invasiv art, lockad till svearnas rike av ökande kvävehalter under tidig holocen.”

”Ändå.”

”Det finns träd som bär en nationalstat. Som eken Tyskland. Sen finns det träd som är utpräglat nationella. Som den svenska oxeln. Tysklands bismarckianska välfärdsregim talar till våra släktskapsintensiva institutioner. De anglosaxiska kulturernas selektiva välfärdskonstruktioner talar till de starka, dugliga individerna.”

[...]

”De socialdemokratiska välfärdssamhällena talar till våra infantiliserade egon. Våra riktningslösa dagdrömmar och vår osunda ambivalens. De döljer det grundläggande faktum, att vi alla är människor med preferenser och begränsningar, och att vår mellanmänskliga interaktion handlar om att jämka dessa preferenser och begränsningar. Genom samarbete eller genom kamp.”

Jag är tysk, tänker Henrich Feigling. Jag älskar eken.

”Så oxeln är det svenska trädet. Den är den lokala invandrarens kebabpizza med bernaisås – unik för Sverige, men utan klass, och egentligen bara en bastard till blandning mellan de äkta raserna vitoxel och rönn. Oxeln faller mellan de paradigmatiska stolarna – en nationell särart, men som man skäms över. En smutsig skymf mot fosterlandet, men också en provinsiell uppfinning i den inskränkta rabatten Svea.”

Eken, tänker Henrich Feigling igen. Hoppas. Eken.

”Oxeln är snuskig men inte erotisk. Dess billiga förruttnelse är all syfilis du alls kan få, men utan varken den kärlek eller den sensuella njutning som du trodde att du betalade för med din oskuld och hälsa. Oxeln är sjukdomen som ändå drabbar dig i totalkonsumtionsmodellens snälla vagga.”

”Ändå,” säger Henrich Feigling.

”Ändå planteras oxeln flitigt i vissa miljöer. Det beror på att den ’tål blåst och salta vindar.’ Du kan således se den förfula skärgårdsöar, precis som incest och fattigdom.”

Planet faller plötsligt handlöst i en luftficka. Alla världens fjärilar lyfter från bottnen av Henrich Feiglings buk. De strömmar uppåt genom kroppen tills han exploderar i en kräkning som han hjälplöst försöker fånga med sina valna fingrar. Men han talar, äntligen:

”Ändå bär du oxelkvisten i ditt brätte,” säger han.

”Ja,” säger prästen Bob. Han stabiliserar planet, släpper styrspaken, och spänner ögonen i Henrich Feigling. I samma stund flyger planet rakt ut genom molnväggen och träffas utav solens blixtbelysning. Henrich Feigling ser Gud, som ser ut som en anka, men sen ser han att det bara är ett moln, som ser ut som en anka.

”Jag,” säger Bob, ”bär oxelkvisten,” säger Bob, ”i mitt hattbrätte,” säger Bob. Henrich Feigling svettas och ryser i det starka ljuset. Han törstar; efter vatten, ja, men framförallt efter sanningen.

Historien om Henrich Feigling är del två i den så kallade dopamin-trilogin. Den första delen, Malmö Mortido, handlar om mortidinala habit loops, dvs. de suboptimala beteendemönster som bildas när vi etablerar motiverande saliens kopplat till kortsiktiga coping-strategier. Den andra delen, Henrich Feigling, handlar om att icke-differentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där individen helt saknar drivkraft att agera. Avsaknad av feedback-loopar leder till ambivalens när det inte spelar någon roll hur man agerar.

Vi fortsätter:

”För att jag helt enkelt gillar oxel,” säger Bob.

”Åhå,” säger Henrich Feigling, och känner det lite som att han är med i en Nalle Puh-bok.

”I alla fall denna enda, perfekta oxel som jag hade nöjet att påträffa en vacker dag,” säger prästen.

”Hur såg den ut,” säger Henrich Feigling. Hans mun är torr och smakar torkat kräk. Vädret utanför är plötsligt vackert, och planet glider lugnt och försiktigt fram genom himlarna. Bakom dem försvinner en ilsken åskfront i motsatt riktning. De svarta molnkolonnerna ser ut som hyttande nävar.

”Den var ovanligt bred. Om det gyllene snittet finns, så fanns det i denna oxel. Dess stam var som tre fjärdedelar av en typisk låglandskossa. Det gjorde den värdig och balanserad. Kronan var ovanligt tät, och föreföll betad som i en rak linje parallell med marken. Proportionen mellan mark och krona å ena sidan, och stammens bredd å andra sidan, förhöll sig tillsynes strikt till sectio aurea, så att om vi betecknar avståndet mellan mark och krona a, och stammens bredd b, gällde att a + b dividerat med a var lika med a dividerat med b. På motsvarande sätt förhöll sig kronans bredd till nämnda värden – jag menar då undersidan av kronan, det vill säga den linje jag just beskrivit som tillsynes betad parallellt med marken under – men märk väl att själva den totala kronans volym hade en förskjuten tyngdpunkt som – jag svär! – likaledes motsvarade den gyllene proportionens ekvation.” Säger prästen Bob, och räckte sin passagerare en flaska mineralvatten.

”Åhå,” säger Henrich Feigling. ”Och: Tack.”

”Aftonsolen belyste oxeln från sidan, vilket gav dess bark ett romantiskt skimmer som vi annars inte vant oss vid att se hos Sorbus intermedia. Som vi vet är det starka dagsljusets baksida den frånstötande kontrastverkan som uppstår när starkt belysta ytor kontrasteras mot tydligt avgränsade skuggor. I aftonljusets mjukare belysning – som ju beror på att ljuset måste färdas på snedden igenom atmosfären, och därför studsar runt desto mer i allsköns atmosfäriska gaser – övergår ljusa fält till skuggade dito helt obemärkt. Vi slipper kontrasterna, och vi upplever en vackrare och mer harmonisk bild.” Säger prästen Bob, medan Henrich Feigling girigt stillade sin törst med klart och kallt och buteljerat vatten från någon säkerligen mycket världsberömd alpkälla.

”Alla dessa faktorer samspelade för att skänka oxeln dess överraskande skönhet. Men, mina bara fötter i det svala gräset gav också en sensuella dimension till upplevelsen. I homunculus – hjärnans atlas över den egna kroppen – är fötterna placerade till förvillelsen nära könsorganen, vilket sannolikt förklarar varför stimulans av de förra kan speglas som en stimulans av de senare – vilket för övrigt har anförts som möjlig förklaring till varför fotfetischer är så vanligt förekommande. Jag blev kort sagt sexuellt upphetsad av det vackert belysta trädet och dess perfekta proportioner.”

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle berätta för mig om min lättja. Att du hade sänts av Gud Fader för att lära mig om livet och om målen och om handlandet. Att du skulle visa mig hur den svenska oxeln – statsindividualismens inkarnation – liksom speglar min oföretagsamhet.”

”Jaså,” säger prästen Bob.

”Jag hade förväntat mig,” säger Henrich Feigling, ”att du skulle leda i bevis hur differentierade utfall – som tillåts uppträda i det bismarckianska systemet liksom i de anglosaxiska – ger en återkoppling som är handlingsdirigerande. När vi lär oss av olika utfall, och lär oss att söka de bättre utfallen, och lär oss vilket handlande som typiskt sett leder till vilket utfall.”

”Jag är inte klar med min historia,” säger prästen Bob. ”Men nej. Jag ville bara tjäna sexhundra euro. Det är stora pengar för en kyrkans man.”

Manschettknapparna i guld glänser på instrumentpanelen.

”De här smälter jag ner,” hade prästen sagt. ”De motsvarar nog ungefär sexhundra euro.” Nu strålar knapparna, de återkastar det starka himlaljuset och talar om sitt offer.

Jag som trodde, tänker Henrich Feigling, att Gud ville berätta för mig att odifferentierade utfall leder till ett babbel-jämviktsläge där ingenting har någon mening. Att min letargiska ambivalens beror på någonting.

”Jag skred fram mot oxeln,” säger Bob, ”så värdigt jag kunde, och jag satte mig. Trädets stam mot min rygg. Bäckenet i vinkel mot stammen. Grönsångarens runda kulsprutesång, och koltrastens dialektala fuga. Det kan låta överdrivet, men faktum är att två hägrar flög över oss i maklig takt, likt mäktiga pterodaktyler.”

Men Gud, tänker Henrich Feigling, du har ju berättat. Du har ju berättat nu.

”Du är Guds tjänare,” säger Henrich Feigling, ”i allt du företar dig. Vare sig du vet det eller inte.”

Bob svarar inte. Återstoden av flygturen råder en lugn och ren tystnad, som i en eftermiddagssolfläck.

Låt oss då gå vidare till frågan om babbel-jämviktläge. Det har skrivits:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Det krävs differentierade utfall för att intressanta koordinerings-signaler ska uppstå, i språket så som i vetenskapen.

Så som i evolutionen.

***

Vad kan hända om Elon Musk har rätt och det blir billigt med energi i framtiden? Vad händer om fusion funkar och tillämpas på ett sådant sätt att alla världens samhällen har gratis energi att tillgå?

Om kalorier vore gratis och fritt tillgängliga skulle den kambriska explosionen icke ske. Det har skrivits:

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Det är alltså kampen om varandras kalorier som leder till utveckling. Den kambriska explosionen visar detta med stor tydlighet.

Det är perception som troligen på något mystiskt sätt leder till utvecklingen av sådana kognitiva funktioner som medvetandet emergerar ur. (Eller till så komplexa kombinationer av submedvetanden att makromedvetande-nätverk av vår egen kaliber emergerar.)

Evolutionen kan inte bara vara variation och ärftlighet. Den måste också vara urval. Med gratis energi finns det ingen konkurrens, och då borde vi förvänta oss att allt urartar till babbel-jämviktslägen.

***

Antropofagi har länge lutat sig mot det Slate Star Codex kallar thrive-survive-distinktionen. Under survive-förhållanden är det typ The Road, och alla måste äta eller ätas. Under thrive-förhållanden är det mer av ett överflöd som ger oss råd att samarbete. Det är skillnaden mellan schimpanser och bonoboer. Frågan... (men jag citerar detta utdrag):

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr än söder om Kongofloden.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:


Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

Människor har ju som bekant hackat evolutionen och adderat ett ytterligare lager, av normer, kultur och idéer. Kultur evolverar också utifrån resursförutsättningar.

Så vad händer då när det finns så mycket gratis frukt att ingen är i behov av samverkansvinster? Det har skrivits:

Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. [...]

[...]

Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.

Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.

Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?

[...]

Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.

Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.

Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.

Evolutionen kommer att förstöras av gratis energi. Men evolutionen är långsam så vi kommer inte hinna märka det.

Däremot kommer den kulturella evolutionen möjligen också förstöras av gratis energi. Det kommer vi, eller våra barnbarn, att märka.

***

När maskarna kryllar på valkadavret är the name of the game att frossa så snabbt som möjligt, knulla med allt och alla, och lägga så många ägg som en bara hinner. När det inte finns resurs-constraints är tävlingen att bara att replikera sig snabbast. Det finns då i egentlig mening inget urval, förutom urvalet att vara bäst på att fortplanta sig. De som lägger mest ägg vinner och deras arvsanlag dominerar kommande generationer.

Lyfe handlar även om exponentiell tillväxt. Antropofagi spekulerar nu i huruvida denna aspekt av lyfe egentligen är en effekt av lärande-mekanismen; att urvalet under resursöverflöd premierar tillväxt och att förmågan till självreplikation då är det som främst premieras.

Alla valkadaver tar slut. Men, om vi genom t.ex. fusion skapar ett aldrig sinande valkadaver, det vill säga tar bort taket för tillväxten - kommer vi då att selekteras för att bli väldiga självbefruktande livmödrar som bara sprutar ur sig tolv miljarder nya självbefruktande livmödrar per sekund? Kommer vår art att bli en enda stor fet äggläggare?

Över lång evolutionär tid, som sagt. Låt oss istället beakta den snabbare kulturella evolutionen. Kommer total frihet selektera för total meme-parasitism? (Se mer om symbios/parasit-dimensionen. Och om fördomar.) Om människans överlevnad är helt orelaterad till vad människan tror eller anser, kommer dvi då få se parasitiska memes av ständigt mer sinnessjuk - men för våra sinnen lockande - karaktär? Kommer pizzagate vara en frisk västanfläkt av epistemologisk klarsynthet i jämförelse med de parasiter som klänger vid våra sjuka sinnen?

Gratis energi ger ju dock också möjlighet till gratis våld. När vi kan tillverka oändligt mäktiga vapen billigt, så kan vi föra enorma krig. Storkrigen blev möjliga genom nationalstaternas ökande kapacitet. Ingen 1500-tals-furste hade kunnat understödja Första Världskrigets köttkvarn. Det var rent materiellt helt omöjligt.

Ryssland of today klantar röven av sig i Ukraina bland annat då man genom korruption har upprättat ett politiskt och militärt babbel-jämviktsläge där ingen vet någonting om verkligheten. Men, man misslyckas också eftersom man har en pytteliten snopp ekonomi, och inte har råd att skicka in tillräckligt många tanks och soldater. Tänka sig ett Ryssland med gratis energi. Då kunde även denna korrupta härva av idioti och lögner säkert hosta upp en habil krigsmakt, i alla fall sett till numerär, bränsle och materiell.

Så, gratis energi kan antingen leda till en värld där ingen längre har något intresse av att samarbeta med någon annan - en slags extrapolering av den svenska statsindividualismens ensamhet - eller till en värld där alla krigar hela tiden utan slut.

Det som talar för det första scenariet är följande modell: Pengar är ett intersubjektivt fenomen, som haren "lögn som förändrar verkligheten," som har ett värde så länge alla är överens om att det har ett värde. Genom pengar kan vi lättare byta saker i ekonomin, men det underliggande faktiska värdet är själva sakerna och själva produktionen. Dock är det socialkonstruktivismen som i någon mening vinner spelet, för det faktiska värdet är inte så jädra faktiskt. Det beror bara på hur människor värderar vad det nu kan vara frågan om. Så, pengarna är på låtsas men korresponderar med vetet och guldet och oljan och frissö-rtimmarna. Dessa är dock i sin tur endast värda någonting så länge de värderas av människorna.

Jag tänker mig oss människor som vandrande dopaminsystem som går omkring med preferenser och hanterar trade-offs i enlighet med dessa preferenser. En del av dessa trade-offs handlar om vad man själv skall utstå eller prestera , och vad man accepterar att utstå eller prestera bestäms av hur gärna man vill ha pengar. Hur gärna man vill ha pengar beror på hur mycket pengar man redan har - om man inte har några pengar alls, och riskerar att svälta, så är man benägen att t.ex. sälja sin njure för en hamburgare. Är man istället rik, så vill man inte sälja sin njure.

Debatten om sexköp är legitim eftersom kvinnor kan antas ha selekterats för inte vilja korrumpera sin reproduktiva resurs och föräldrainvestering. Vi kan därför tänka oss att "att sälja sex" är kvalitativt annorlunda från "att sälja städning" (etcetera). (Med det sagt är jag för legalisering av sexköp OM det leder till en undanträngning snarare än en utvidgning av sexuellt slaveri. Jag anser dessutom att frihet och självbestämmande är ett viktigt värde och jag anser inte att det som vi kan förvänta oss är majoritetens preferenser ska hindra personer i normalfördelningskurvans svanstrakter från att agera på något avvikande sätt, om de nu genuint har en avvikande preferens.) Men ändå är det en gränsdragningsproblematik: Ingen vill egentligen jobba. Ingen vill städa, sälja burgare, tvätta bilar, eller sitta på kontor. Allt vi gör är kompromisser. Trade-offs. Vi har preferenser och vi mäklar dem utifrån förutsättningarna.

Vi möter ju andra vandrande dopaminsystem som också har preferenser, och som också förfogar över resurser. Beroende på vår egen situation kan vi välja att agera i strid med våra egna preferenser för att vinna resurser som kan nyttjas för att tillfredsställa våra preferenser. Ett exempel på hur detta kan yttra sig kallas Arbetsmarknaden.

Men, om alla var oändligt rika - vilket i någon mening skulle kunna bli följden av gratis energi, lite beroende på hur håvorna fördelades och vem som kontrollerade gratis-energi-kraftverket - så fanns det ingen anledning för någon att göra några trade-offs. Alla skulle liksom ha vunnit på triss.

I förhållande till släktskap och familj skulle heller ingen tvingas vara snäll mot sina föräldrar, för ingen skulle behöva ärva eller låna sommarhuset eller be om hjälp med lånet. Den individualistiska kulturella modellen skulle totalt dominera. Alla skulle bara acceptera slumpmässiga mellanmänskliga möten, där två vandrande dopaminsystems preferenser av en ren slump skulle vara perfekt alignade, utan att några kompromisser behövde göras. Vi kan väl lugnt konstatera att ingen skulle sitta kvar på fiket med sin tråkiga kompis en enda sekund mer än vad som kändes kul och givande.

När arbetsmarknaden, ekonomin och familjen kollapsar totalt, så kommer troligen ändå vissa sociala konventioner fortleva under en viss tid. Så småningom kommer vi dock alla bara bli hjärnor i glasskålar som njutningsaktiveras med elektroder. I all evighet utan slut.

Det som talar mot detta scenario är att någon slags Prästerskap troligen kommer att kontrollera kraftverket, och av hävd använda Arbetsmarknaden och Ekonomin för att fördela nyttorna från den gratisa energin. Så man kommer tvingas jobba ändå. Jävla fittor.

Det som talar för krigs-scenariet är att det verkar ligga i vissa människors natur att vara idioter. Ja jag kollar på dig,  Pruttin. Ät kall kuk och dö.