Antropofagi-bloggen har tidigare fördjupat sig en smula i
begreppet självkänsla. Ni vet det där som är resultatet av skillnaden mellan
vad du har och vad som ger dig status. Det där som syns i ditt steg, i din
blick, och i hur du bär din sidenkravatt eller din trasiga sko. Självkänslan bestämmer
vad du kommer ta dig för – det sätter din initiativkraft, ditt mod, din uppfattning om din egen kapacitet. En dålig självkänsla är en
synnerligen tung boja. En dålig självkänsla föder även hat och aggression,
vilket så småningom kan leda till att man lagförs. Så mals ens ringa kött
mellan maskinens trubbiga kuggar.
Självkänslomekanismen är en psykologisk sådan, en
individuell och subjektiv upplevelse, en subtil men förödande följd av
strukturens diktat. Kampen mellan strukturen och aktören kan vara det som skapar aktören – en aktör som följer strömmen har ingen egentlig autonomi.
Självkänslans förruttnelse är då strukturens sätt att kväva glöden, kväsa kampen, avskaffa autonomin.
Att självkänsla är ett så svårligen kvantifierat begrepp gör
att det ofta undflyr oss i debatt och diskussion. Du kan inte enkelt sätta
siffror på hur en viss ginikoefficient korrelerar med en viss nivå av
självkänsla i en viss inkomstgrupp. I The
Spirit Level kringgår man problemet genom att beskriva mekanismen, och
samtidigt statistisk påvisa vidhängande kvantifierbara problem såsom olika
aspekter av folkhälsa. Dock krävs det andra metoder för att beskriva subjektets
interna, psykologiska stympning. Här kommer skönlitteraturen in i bilden.
Svensk arbetarklasslitteratur är en veritabel skatt när
det kommer till beskrivningar av dålig självkänsla. Ett paradexempel är Elsie Johanssons trilogi bestående av Glasfåglarna, Mosippan, och Nancy.
Johanssons mästerverk är utkomna under slutet av 1990-talet, men fångar
oklanderligt och gripande 30-talets Sverige och dess klassamhälle. Outtalade
känslor, kvävda drömmar, inåtvänd sorg, saknad och bitterhet – alla dessa
nyanser av elände får läsaren tillfälle att vältra sig i. Samtidigt fångar Johanssons precisa pennföring huvudpersonen Nancys sublima känsloliv – en ljuskropp av
livsglädje som sprattlar i en trög sörja av normer, missriktad hänsyn,
självdestruktiv återhållsamhet.
Vänstern
vinner med "rationella" argument. Däremot får vi inte glömma de finare nyanserna
av verkligheten, de där nyanserna som egentligen utgör merparten av varje
enskild individs upplevelse av sin situation. Den sanna synergin sker när vi
lyckas koppla samman den där ginokoefficienten, eller det där ohälsotalet, med
den kvalitativa förståelsen för de många individernas respektive känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar