Antropofagi

måndag 27 november 2017

Relationsskeppet

***

Sämst på sexuella övergrepp. För det är dåligt att begå många.

Bäst på #metoo. För det är bra att googla mycket.

Hur hänger det ihop?

Låt oss återvända till den osällskapliga sällskaplighet, hur den löses igenom den svenska statsindividualismen, samt - när vi ändå är inne på Kant - sexuella övergrepp som phaenomena, jämfört med noumena.

Detta inlägg snuddar vid juridiska såväl som filosofiska aspekter, var så säker. Men, var bättre börja än i en relationsrådgivningsspalt?

***

"Hej [DN, Insidan]!

Jag har i åtta år varit tillsammans med en man som jag älskar. Jag älskar hans arbete för en bättre värld, är mycket attraherad av honom och vill leva med honom. Trygghet är viktigt för mig och han är trygg och snäll, han är en superbra pappa, vi har livfulla och roliga diskussioner, har ett delat stort intresse och till skillnad från vad jag upplevt i tidigare förhållanden har vi oftast liknande syn på hur livet ska levas.

Problemet är att han är helt ointresserad av allt som har med romantik och sex att göra. Känslan är nog ungefär som att vara tillsammans med någon som är gay! Fast jag vet att han inte är det. För mig är förtroenden och fysisk och emotionell intimitet en superstor del av livet, och hans ointresse för mig som romantisk partner får mig att tappa självkänslan totalt. Jag undrar ständigt om det är mig det är fel på eller om han helt enkelt är så oromantisk som han påstår. Väldigt mycket av min tid går åt till att fundera på hur jag kan ändra mig, även om jag vet att det inte är logiskt att tänka så hamnar jag ständigt i dessa banor
."

***

"Hej [säger DN Insidan]! 

Nej, det är inte dig som det är fel på. När jag läste ditt brev var det en paradox som trädde fram för mig. Ni är uppenbart mycket förtjusta i varandra, och verkar vara varandras bästa vänner, och din partner framstår som en varm person. Men han är samtidigt inte villig att komma dig nära, vare sig fysiskt eller emotionellt, på det sätt som brukar vara typiskt för en kärleksrelation. Du skriver att du varken 'får sex, kramar eller varma ord' av honom.


[...]

Om det är på det här sättet är det förstås rimligt att visa respekt för din mans rätt att vara den han är, men jag menar att du ändå har rätt att kräva att din man är mer lyhörd för dina känslomässiga och kroppsliga behov av närhet. För att uttrycka mig rakt på sak: för mig framstår din man som ganska självupptagen och omogen i sin hållning till dig, och till den närhet som du så tydligt visar att du vill få.

Nej, det räcker inte i en kärleksrelation att säga att 'man får vara som man är', och att detta ska godtas' av den andre. Min uppfattning är att om din man älskar dig, och har valt att leva i en kärleksrelation, så måste han hitta sätt att kunna kompromissa som du gör. Och hitta sätt att visa ömhet mot dig, både i ord och handling, och ge dig det du behöver, trots sitt spontana ointresse för fysisk närhet – sex innebär inte bara penetration. Kravlös kärlek kan möjligen finnas i relation till våra barn, men i vuxna relationer är den en falsk illusion, och inte något som vi ska behöva underordna oss."

***

Anonym Internetz-rappare rimmade en gång: "Sluta ljuga nu, du kan suga kuk som Anna Anka." Raden tar oss tillbaka till dokusåpastjärnans infamösa utsaga om samlivets ömsesiga uppoffringar.

Vi är svenskar, så vi skrattade åt henne. Vi är medelklass, så vi skrattade åt henne. Vi är flockdjur, så vi skrattade åt henne.

Som hon sa, så får man inte säga. Titta att jag tycker så. Att så som hon sa var fel. Titta mamma-pappa-FB-alla!

Vilken flock exakt som DN Insidans relationsrådgivare sprang med när det begav sig, det vet inte Antropofagi. Någon exakt kontrollgrupp har jag inte heller för just denna specifika rådgivare. Vi kan emellertid notera att Paul Ankas kuk i Anna Ankas mun - en söndagsmorgon för att vara vulgär-specifik - inte flyger i det allmänna medvetandet. Däremot flyger det, i den mån en enskild relationsrådgivare kan få tillåtas spegla nutidstrenden, att kräva att en ointresserad make ska bjuda till.

Vad hände med termen "tjatsex"?

***

"Den i människan inneboende antagonismen, autonomin kontra beroendet av naturen, leder som redan antytts även till sociala problem. Eftersom den förnuftiga varelsen inte endast är egoistisk utan även i behov av andra, såväl intellektuellt som instinktivt, söker hon sig till gruppen för att kunna känna sig som mer än människa, d.v.s. känna hur hennes naturanlag utvecklas. Denna i människan existerande motsättning kallar Kant den osällskapliga sällskapligheten ('ungesellige Geselligkeit') och den utgör samhällets viktigaste drivfjäder.

Denna medfödda egenskap är naturens medel för att åstadkomma den fullständiga utvecklingen av de mänskliga anlagen. Det är en lång och utdragen kamp över generationer där kulturen betraktas som en sorts förvaltare så att varje ny generation ej ska behöva börja från början. Den genomgripande dualismen i föreställningsvärlden ligger också till grund för två mänskliga naturliga behov, nämligen sökandet efter lycka samt strävan efter inre fullkomlighet. Varje individs lyckosökande är för Kant ledstjärnan i den yttre världen emedan uppnåendet av fullkomlighet tillhör den inre, etiska världen. Låt oss se hur Kant själv sammanfattar problemet med de inneboende spänningarna: 

'Utan dessa i sig själva ej älskvärda osällskapliga egenskaper, ur vilka det motstånd uppstår som var och en måste stöta på genom sin egoistiska förmätenhet, skulle alla talanger för evigt ha förblivit groddar i ett arkaiskt herdeliv under fullkomlig endräkt, förnöjsamhet och ömsesidig kärlek ... Prisad vare därför naturen för den ofördragsamhet, för den avundsamt tävlande fåfängan och för det omättliga ha- eller också maktbegäret! Utan dessa skulle människans alla förträffliga naturanlag ha slumrat outvecklade för evigt. Människan vill ha sämja men naturen vet vad som är bättre för hennes släkte; hon vill ha osämja.' (Klenner 1988:200)

Det är alltså viktigt att ha klart för sig att Kant dels talar om mänskligheten i form av släktet och dess utveckling, dels om människan som moralisk och rationell varelse med en mening i sig själv, samt slutligen om människan som socialt kollektiv och som världsmedborgare, där umgänget med andra är centralt (Arendt 1982:26)."

***

Givetvis har både Anna Anka och DN Insidans relationsrådgivare helt rätt i sak. Ska vi leva tillsammans, då får vi kompromissa. Det är det atomäras motsats - att böja sig efter externa preferenser. Vår motpart i äkten- eller motsvarande -skap, är likt den himlakropp som Settembrini varnar för i Bergtagen:

"Där har ni andens fiendeskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten och finner sig tillrätta med den, han är en slav."

Individualismen vill låta anden ströva fri, efter egna nycker och infall - ohindrad av berg och dal såväl som av annan andes motsvarande vandringar.

Ska vi andar vandra tillsammans, ska våra vägar nånsin korsas, så kommer vi behöva möta kompromissens döda blick.

Men, om varje cell går sin egen väg, så finns ju ingen mänskokropp att tala om. En cell som avviker, defectar, kallas cancer.

Ack, biologisktiska metaforer och deras pseudo-nazistiska konnotationer. Men det finns ett korn av sanning, och jag försöker bara kommunicera det.

***

Lars Ohly har, liksom så många andra, komprometterats i #metoo-spektaklet. Vi tittar lite på noumena-aspekten av händelsen, så som beskriven i DN:

"'Lars Ohly stod och väntade på mig inne i festlokalen och ville bjuda på något att dricka. Efter ett tag började han smeka mig över armen, över ryggen och ner på rumpan. Jag blev helt stel. Jag tänkte 'det här händer inte'. Jag är en ganska rak tjej med skinn på näsan, men jag blev så ställd att jag inte sa något, jag gick till en kompis för att komma bort från honom.'

Frida Holmgren berättar att Lars Ohly fortsatte att skicka sms och söka kontakt under kvällen.
'När han skulle gå hem skickade han sms och sa att han ville mötas upp och säga hejdå. Jag tänkte att han kanske ville förklara sig. När vi möttes upp ville han att vi skulle ta en cigarett och gå lite åt sidan. I stället lutade han sig över mig, jag trycktes mot staketet. Han sa att han ville träffas igen, att han ville kyssa mig på halsen, men inte här. Jag blev otroligt illa till mods och väldigt besviken.'

Efter festen fortsatte Lars Ohly att höra av sig, berättar Frida Holmgren. Till slut blockerade hon hans nummer och sociala medie-konton.

Några dagar senare polisanmälde hon den tidigare V-ledaren för sexuellt ofredande. Men anmälan lades ned redan dagen efter
."

***

Utvikning:

Det finns något som heter mellanmänsklig interaktion, vilket är något som vi alla försöker deala med bäst vi kan. I detta kan ingå ytterst subtila signaler, såsom kroppsspråk, ögonkontakt, anspelningar, med mera. Som bloggaren Fredrik deBoer en gång skrev, är det troligt att vissa personer är dåliga på den här typen av samspel. (Hittar inte länken nu, men han skrev att samtycke är så himla bra eftersom det passar även aspiga personer, som inte klarar av de mellanmänskliga spelens nyanser. Samtycke är binärt + uttalat = aspigt.) Vi noterar även att människors upplevelser av havererande mellanmänskligt samspel kan variera kraftigt. (Slate Star Codex skriver utmärkt om detta.)

Inom juridiken talar man om det objektiva respektive subjektiva rekvisitet. Det objektiva rekvisitet är att en handling faktiskt, objektivt, ägt rum. Det subjektiva rekvisitet är att den som utförde handlingen hade ett uppsåt. Vidare talas om ett oaksamhetsrekvisit, om den förmodade gärningsmannen inte har ett direkt uppsåt men ett så oaktsamt beteende att det bör räknas som tillräckligt för att tangera uppsåt. (Jag har tidigare skrivit lite om detta här och här.) Det som inte bedöms separat är däremot det förmodade brottsoffrets subjektiva upplevelse. Denna aspekt vägs in i det objektiva rekvisitet, som också - och företrädelsevis - rör själva handlingen.

En riktig jurist kan givetvis nysta ut det här lite snyggare, men poängen är att vi gör en uppdelning mellan objektiv verklighet, förbrytarens uppsåt, och offrets subjektiva upplevelse. Vi kan inte enbart gå på subjektiv upplevelse - då hamnar vi i helt orimliga utfall.

T.ex.: Lars Vilks skändar Muhammed. Okej, kul! Men oj, några islamister tar illa vid sig. Ajdå, synd! De bestämmer sig för att döda Vilks. Oj, osnyggt! Men apologeter inom vänstern ba', "äh, dom vart ju lessna, så det kanske var Vilks fel egentligen?"

Ungefär detta hände, vilket var en av de lösa trådar som fick Antropofagi att börja krisa. (Bakgrund och belägg 1; bakgrund och belägg 2.) Och, kanske är det samma personer som tycker att Vilks är boven i dramat, som också tycker att den sk. utsattes subjektiva upplevelse bör räcka som objektivt rekvisit, och som rekvisit över huvudtaget.

Men vi kan faktiskt inte ha det så. Ärligt talat - sätt dig ner och försök konstruera fem exempel på hur fel det kan bli när det endast är den som upplever sig som utsatts upplevelse som räknas. Du kommer snart inse att det kan bli ganska dumt.

***

Tillbaka till Holmgren och Ohly - återigen, enligt DN-beskrivningen. Jag kan lätt läsa beskrivningen som ett fall av havererad mellanmänsklig interaktion, i bemärkelsen två personer läser samma situation olika. Den fetstilade rumpsmekningen är det som är närmast ett övertramp - samtidigt vill vi inte leva i en värld där vi inte smeker dens rumpa som vill ha sin rumpa smekt. Och, det är ofta som denna vilja till rumpsmekning inte sägs rakt ut i exakt så många ord!

Även "jag trycktes upp mot staketet" (också fetstilat i citatet ovan) låter lite orimligt. Samtidigt, i vilken bemärkelse trycktes? Någon närmar sig mig och jag backar in i ett staket?

Någon vill kyssa en? Någon skickar SMS till en? Störigt kanske, men knappast ett övergrepp.
Det är sannolikt att Ohlys fingertoppskänsla var helt felkalibrerad på den här situationen. Det är också sannolikt, utifrån beskrivningen, att inget brott begåtts. I alla fall kan undertecknad lätt läsa beskrivningen så.

***

Antropofagi har tidigare hävdat att vi bör hålla rågången mellan 1). övergrepp och 2). andra beteenden, som väl kan uppfattas som störiga eller osnygga eller osmakliga, men dock inte rimligen kan klassas som övergrepp. Jag har även noterat att Sverige både är världens mest jämställda land, och det land där flest sexualförbrytelser begås.

I Dekonstruktiv Kritik gör Jan Macvarish ett par ypperliga poänger kring detta. 1). De flesta händelser kan tolkas på många olika sätt, utan att en särskilt tolkning nödvändigtvis måste ges prioritet. 2). Vi kan kräva att vuxna individer tar ansvar för att hantera den mellanmänskliga interaktion som sker inom ett visst normalspann - övrigt bör, enligt vår ömsesidiga överenskommelse Samhället, vara föremål för rättsväsendet. 3). Sverige är tillsynes unikt vad gäller omfattningen av att tolka fallerad mellanmänsklig interaktion som övergrepp.

***

Berggren & Trädgårdh pekar på Sveriges unicitet som statsindividualistiskt projekt. I Sverige är det Staten och Individen mot Familjen; i Tyskland är det Familjen och Staten mot Individen; och i USA är det Individen och Familjen mot Staten. World Value Survey's kulturkarta driver hem poängen:

Sverige är längst upp till höger. Källa.

Missförstå mig rätt: Den svenska statsindividualismen har varit, och är, fantastisk. Sverige är ett jävla super-samhälle. Löjligt många av oss har det löjligt bra, i jämförelse med de flesta andra länder.

Vi kan även se att svensk statsindividualism haft effekter på just jämställdheten. Individuell beskattning av makar, barnomsorg etcetera, gör att kvinnors arbetskraftsdeltagande är nära nog högst i världen. (Bakgrund och belägg 1; bakgrund och belägg 2.)

Så, vad vi har: En kultur där staten minimerar ömsesidiga mellanmänskliga behov, för att ge individen maximal frihet. Jämställdheten är en aspekt av detta: Kvinnan ska vara självförsörjande, och således fri från mannen och familjen.

Detta, menar Antropofagi, är helt outstanding bra. Att svenskar skulle vara ensammare eller mer olyckliga än andra, verkar så vitt jag kan bedöma vara en fet myt.

Det är så svenskarna har löst problemet med den osällskapliga sällskapligheten.

Hur kopplar detta till #metoo-hajpen? Till Ohlys uthängning? Jo. Vi lever i ett system som, på gott och ont, frilägger individen ur det mellanmänskliga. Men, så klart, har vi våra drifter i behåll. Det är en komisk fars egentligen: Synen av massa egensinniga svenskar som lullar runt och försöker ta på varandra, fast alla egentligen bara vill vara ifred.

Ack, den där kåtheten som förstör din fina ensamhet! Du vet inte riktig vad du ska göra av den.
Vi vill inte kompromissa i våra relationer. Vi vill inte förhandla fram ett samspel med Lars Ohly på krogen.

För vi vill bestämma själva. Men vi vill inte behöva ta ansvar för att freda vår integritet; för att kommunicera våra preferenser; och för att säga "hej men nej" till en före detta vänsterpartistisk partiledare. Det vill vi ju att staten ska göra åt oss.

***

Så, atomära statsindividualisters mellanmänsklighet havererar oftare än andras? Kanske, kanske inte. Den intressanta skillnaden som jag vill lyfta fram är, att de haverier som faktiskt sker oftare tolkas som förbrytelser.

Anna Anka och DN Insidan har som sagt givetvis rätt i sak. Vore rollerna i DN Insidan-exemplet ombytta, skulle den föreslagna kompromissen ses som gravt sexistiskt - vilket Anna Anka-kuksugar-gejt visar.

För att förstå varför det är så, måste vi återvända till genusvetenskapens diskursiva ekokammare och snegla på en analogi till termen publication bias.

Jag ger er: Bakgrund och belägg för att genusvetenskapen tenderar att spirala utom kontroll, rent epistemologiskt. Del 1; del 2; del 3; del 4; del 5; del 6.

En besläktad diskussion är den som lyfts i senaste Radio Lab, nämligen replikationskrisen inom social psycology. Antropofagi har tidigare diskuterat det undermedvetnas roll utifrån Cullberg och Freud, men bäst sammanfattas det hela (så klart) av SSC's inlägg Social psycology is a flamethrower.

Ett ifrågasatt paradigm inom social psycology är att stereotyper och det undermedvetna har stor effekt. Replikationskrisen handlar om att man plötsligt insåg att de studier som visar detta, ofta inte går att replikera. Diskussionen har bl.a. rört publication bias, dvs. att studier som visar på effekter publiceras, medan studier som inte visar på effekter inte publiceras. Studieuppläggen kan således göras om och om och om igen, tills att forskarna får det resultat de önskar - först då sker publikation.

När vi nu inser att omedveten diskriminering, internaliserad rasism och sexism, med mera, inte har så starkt stöd i forskningen trots allt - då kan vi behöva ompröva vissa idéer.

Kopplingen till genusvetenskapen här är dels att det ifrågasatta social psycology-paradigmet är en ej oväsentlig del av teoribildningen - dels att genusvetenskapen helt uppenbarligen varit usel på att ompröva idéer.

***

Kort avbrott för tre scenarier:

1. Antropofagi är på barnkalas. Fyra pappor och en mamma sitter och fikar, medan en pappa håller koll på de lekande barnen i intilliggande rum. Ingenting mer händer.

2. Antropofagi är på barnkalas. Fyra pappor och en mamma sitter och fikar, medan en pappa håller koll på de lekande barnen i intilliggande rum. (Pappan som tittar till barnen och en av de fikande papporna är utbytta jämfört med föregående scenario.) Ingenting mer händer.

3. Antropofagi är på barnkalas. Fem pappor sitter och fikar, medan en mamma håller koll på de lekande barnen i intilliggande rum. Plötsligt anmärks det att "visst är det tyyyypiskt att en mamma håller koll på barnen, medan pappor bara sitter och fikar!"

Publication bias i vardagen, mina vänner! Det är bara i scenario nr. 3 som någon skriker till; som situationen uppmärksammas.

Vi lär oss av genusvetenskapen att det finns vissa strukturer. Vi noterar när vi påträffar belägg för att så är fallet. När vi påträffar situationer som inte stödjer vår teori, eller som vederlägger den, så noterar vi ingenting.

Confirmation bias kallas det, som bekant, och när det blir riktigt mycket av den varan tycker vi oss se jädra massa bevis för vår sak vart vi än vänder blicken.

***

Tack vare genusvetenskapen tolkar vi alla situationer ungefär som barnkalaset ovan. Det är kvinnor som är offer, alltid, och män som är förbrytare. Vi tycker att Anna Anka har fel, men DN Insidan har rätt, trots att de tycker exakt samma sak.

Vi tycker att Ohlys klumpiga raggning och usla social skillz är ett övergrepp, medan motsatsen knappast hade varit fallet. (Av samma anledning är en naken Tony Irving konst, och en naken kvinnlig porrstjärna ett övergrepp.)

Givetvis begår män nära nog alla sexuella övergrepp - men de flesta män begår inga. Vi kan säga dinner time på detta, inga problem.

Men vi kan inte generalisera på så vis, att vi menar att alla mellanmänskliga interaktioner där en subjektiv upplevelse av att individen besväras av den osällskapliga sällskapligheten manifesteras, innebär att en man begår ett övergrepp.

Okej, lång mening. Jag hoppas dock att ni redan har inmundigat poängen vid det här laget. Så kanske ni fattar andemeningen i alla fall. För den är desto kortare.

Den osällskapliga sällskapligheten hanteras på ett helt unikt sätt i Sverige. Mellanmänskligheten är reducerad till ett minimum, men ibland måste vi ändå interagera, på grund av våra drifter, och det kan bli riktigt jobbigt för oss. I kombination med genusvetenskapens ensidiga tolkning blir vi snara till att betrakta populationen som en grupp offer och en grupp förbrytare, och varje fallerad social situation som en mans övergrepp på en kvinna.

***

Släpp offertolkningen; släpp din känsla av att alltid vara utsatt, av att vara ett löv i strömmen, utan egen agens.

Välkommen ombord på the relationship. Vi är på väg mot en annan värld, som du aldrig har upplevt, där vuxna människor tar varandra på rumpan i samförstånd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar