Antropofagi läser nyutgåvan Är svensken människa? (Trädgårdh och Bergren) och kommer fram till några insikter (?):
Det som jag tidigare beskrivit som motsättningen mellan vår ancestral environment-evolutionspsykologiska "jag gynnar min DNA-molekyl"-moral, är mycket likt Kants osällskapliga sällskaplighet. Dvs. den grundläggande motsättning i mänsklig natur som är frihet, att lösgöra sig, versus gemenskap, att inordna sig.
Allt detta med atomisering kanske inte är så nytt? Det verkar, enigt Trädgårdh och Bergren, vara den svenska modellens lösning på frihets-vs-gemenskaps-problemet sedan alla tider, mer eller mindre. Triangelmodellen där Sverige jämförs med USA och Tyskland är fet: I USA är det familjen och individen mot staten; i Tyskland familjen och staten mot individen; och i Sverige individen och staten mot familjen. Det hela minner givetvis - och tanken är säkert den samma - om Esping-Andersens tre välfärdsregimer. Tyskland; den bismarckska, korporativistiska. USA, den liberala, selektiva. Sverige, den skandinaviska, universella, socialdemokratiska.
I alla fall, om individualismen är gammal i gemet i Sverige (iaf. sedan Geijer svängde i frågan familj/individ), så är atomiseringen gammal i gement. Då kanske Houellebecq egentligen pratar om någon slags parallell rörelse som är specifik för t.ex. Frankrike, men som redan kommit väldigt långt eller "hänt" i Sverige? Nja, det kan nog iofs. vara en större trend än så - men iaf. kanske Sverige kommit längre än vissa andra länder.
Är svensken människa? diskuterar även med viss ärlighet kopplingen mellan populism och demokrati, dvs. tanken om ett folk eller folket. Även t.ex. det socialdemokratiska, icke-totalitära välfärdsprojektet Antropofagi har varit inne på tanken om philosophical majoritarianism, och det finns onekligen en epistemisk tanke i demokrati-diskussionen. Annars skulle vi inte vilja låta alla välja, eller hur? (Samtidigt blir vi ledsna när SD får röster. Hur detta ska tolkas beror givetvis på inställningen i en del sakfrågor, men vi kan notera att Antropofagi börjat skylla på genusvetarna, samt att följande snackis-doku såväl indikerar att SD "fick rätt" som att S och M egentligen tyckte som SD hela tiden men bara körde den lite mera hycklande stilen. Jaja, historien kommer döma oss som vanligt.)
Ja, demokratins dilemma är omvittnat och jag ska inte uppehålla mig så mycket vid det. Däremot kanske rationalism faktiskt är auktoritär? Inte mer än verkligheten är, givetvis, men: Om alla människor tycker fel, då sätter sig ju en korrekt uppfattning över folkviljan? Snyders diskussion om totalitarism och fri vetenskap är klart mer nyanserad härvidlag; en central aspekt av icketotalitarism är att den politiska makten och vetenskapen står åtskilda. Det handlar således inte om att alla individer inom gruppen "folket" ska få ta ställning till alla sakfrågor hela tiden, och vetenskapen ska i idealfallet stå fri från politisk klåfingrighet och således indirekt från majoritetsuppfattningen. Men demokrati handlar dock om att majoriteten ska få döma vem som har den bästa respektive sämsta analysen (+värderingar - men det är svårskilt såklart), och som således att förtjänar att bestämma över samhället.
Så, demokrati innehåller ett element av att prioritera majoritetens uppfattning framför sanningen, om dessa går stick i stäv. (Det verkar dock vara en helt okej heuristic att det blir bättre om vi låter fler vara med och bedöma sanningen, än om vi har en totalitär diktator som bestämmer vad som är sant.) Vi ser också, som Habermas poängterat, att nationalstaten fungerat som behållaren för välfärdsstaten, vilket är gott. Trädgård och Bergren konstaterar att den socialdemokratiska rörelsen lyckades ta nationen i besittning och spela rollen av lösningen på Kants dilemma - samtidigt som man kunde vara en folkrörelse-rörelse och således även ha ett underifrånperspektiv. Vi har sett i narkotikafrågan, som Linton argumenterar, att knarkaren blev den perfekta Andre, en evig fiende till den nationella socialdemokratiska projektet. Etcetera. Så - reformer och välfärd och hela skiten är inbäddat i en nationalism som kan vara svår att förhålla sig till, eftersom den bär på vissa osnygga konnotationer.
Demokrati är kanske populism? Välfärd är kanske exklusion?
Ack utopi-vänster som jag själv, som längtande blickar efter GBI, nästa utvecklingssteg, och post-mänsklig moral.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar