Ofrivillig barnlöshet

Antropofagi har tidigare skrivit om male to female breeding ratio, samt lovat att läsa Thornhill & Palmer, A Natural History of Rape. Nu alignerar sig linjerna. Inte minst pga. Boschini & Sundström (2018), samt Scocco (DN 5/10 2018).

(Obs: Detta inlägg är inte vetenskapsteoretiskt kvalitetsgranskat. Håll käften.)

***

Antropofagis hypotes har varit att ekonomisk ojämlikhet hör ihop med skev male to female breeding ratio (hädanefter M2FBR). Dvs. att ojämlikhet leder till att grupper av män marginaliseras på äktenskapsmarknaden, eftersom grupper av män får svårt att hävda sig som attraktiva mates. Skev M2FBR innebär (normalt sett) att fler kvinnor får möjlighet att reproducera sig än vad män får. Våra förfäder bestod under vissa tidsperioder av män med harem. Vi har fler mammor än pappor.

Thornhill & Palmer befattar sig med våldtäkt. Alltså, att förklara våldtäkt. Det är generellt sett bättre än att aktivt utföra dito. Även om vissa delar av kritikerkåren verkar ha tyckt att skillnaden häremellan inte är så ofantlig som en först kan inbilla sig.

Hur som helst tyder allt på att  våldtäkt är en adaption som gynnats av selektionstrycket - dvs. att män som har haft vissa psykologiska traits kopplade till beteenden kopplade till våldtäkt, har lyckats bli förfäder i något större utsträckning än män som saknar dessa traits. (Thornhill & Palmer bör dock läsas i sin helhet - låt inte Antropofagis vingliga tolkning avskräcka dig från en ypperlig bok som även inbegriper en grundlig genomgång av mänsklig könsdimorfism med avseende på sexualitet.)

Antropofagis läsning ger vi handa att våldtäkt begås av män enligt en inre, osynlig ekvation där risk vägs mot sannolik reproduktiv effekt. Empirin visar att kvinnor i fertil ålder är kraftigt överrepresenterade i gruppen utsatta, samt att kvinnor i fertil ålder mår sämst av att utsättas - framförallt för vaginala ofrivilliga samlag.

En viktig back-drop att ha med sig här är kvinnors större genomsnittliga investering i avkomma, jämfört med mäns. Befruktning är potentiellt sett en odramatisk historia för en man; för en kvinna är det en längre process som i normalfallet inkluderar graviditet, förlossning, amning och viss grundäggande uppfostran. (Människohanar tar ett jämförelsevis stort ansvar för barnomsorg jämfört med de allra flesta andra djur, men vi ser ändock en könsskillnad även om denna också varierar kulturellt.)

Män behöver således locka kvinnor i fördärvet; helst så många som möjligt. Kvinnor vill däremot analysera sin placering väl; man investerar mer, och är mer försiktig med var man stoppar pengarna. Kvinnor vill generellt sett ha bra arvsanlag (reproduktivt framgångsrika) att blanda sina egna anlag med; en mate som uppvisar tecken på att vilja investera omsorg och resurser i den gemensamma avkomman; samt en mate som aggregerat resurser vilka kan komma den gemensamma avkomman till gagna (samt även indikera vissa viktiga förmågor). Män vill ha snygga, unga, fertila kvinnor - precis som DN:s Åsa Beckman dillar om (här och här) utan att för den sakens skulle verka särskilt intresserad av ultimate cause.

Redan här ser vi förklaringen till, eller den evolutionära rimligheten i, att våldtäkt är så vidrigt. En högstadie-rationalist skulle argumentera för att våldtäkt borde betraktas som exakt samma sak som en likvärdig misshandel - allt annat är moralism. Men, evolutionsperspektivet ger att alla inskränkningar i den reproduktiva valfriheten kommer att uppfattar som fruktansvärda, för att undvikas. Handen på plattan på spisen - aj! Kvinnors reproduktiva beslut är viktiga för deras reproduktiva framgång - att våldta är att kringskära deras frihet härvidlag. Dessutom kan deras befintliga mates reagera negativt på faderskapsosäkerhet, vilket gör att kvinnor generellt sett bör reagera kraftigt negativt på våldtäkter för att signalera ofrivillighet. (Våldtäktsoffer i fertil åldersom utsätts för mer våld, verkar rent empiriskt må mindre dåligt - kanske pga. att det är en trovärdig ofrivillighets-datapunkt för deras befintliga partner. Män "vill" evolutionärt sett icke investera resurser i andra mäns avkomma, och ett frivillig, återkommande vänsterprassel har större implikationer för paternity uncertainty än vad enstaka våldtäkter har.)

Så: Män konkurrerar om att få ligga. Detta ligger i linje med sk. sunt förnuft (inte alltid en tillförlitlig källa till Sanning, men dock). Män kan enligt ovan konkurrera med snygghet (signalerar bra anlag, se Thornhill & Palmer för detaljer om mutational load, symmetri, fermoner etc.); resurser ("gott parti"); samt förmågor (t.ex. kopplat till att tillförlitligt aggregera resurser).

Vilka har då rimligen svårt att hävda sig på äktenskapsmarknaden?

***

Boschini & Sundström skriver:

"Att barnlösheten är högre bland män än bland kvinnor är välbekant, men inte lika känt är att barnlösheten bland män har ökat på senare år medan den har minskat något bland kvinnor. Samtidigt pekar tidigare studier på att de flesta individer önskar få barn någon gång i livet. Barnlösheten är således till övervägande del ofrivillig."

Skev M2FBR; check. Man vill i allmänhet ha barn; check.

***

(Digression deluxe:

Antropofagi bedömer det sannolikt att ultima och proximate cause i detta avseende oftare sammanfaller för kvinnor än för män. Det är rimligt att tro att män upplever att de vill knulla (proximate cause), eftersom detta beteende tenderat att leda till avkomma (ultimate cause). Däremot, givet ojämställd investering i avkomma, kanske män inte på samma sätt drömmer om själva omsorgsbiten. För kvinnor bör vi emellertid förvänta oss att proximate respektive ultimate cause kan tendera att sammanfalla, för det är inte samma hit-and-run deal som samlaget potentiellt sett är för män.

Att människo-män ändå tar stort faderskapsansvar jämfört med andra djur, inklusive andra primater, är en fin och härlig sak - tycker jag själv som människoman med avkomma. Däremot är det onekligen en trade off förknippad med att investera i avkomma och befintliga mate, jämfört med att ge sig ut på plundringståg och häradsbetäcka järnet. Underbara kulturyttringar som Rust & Bone tar sig ann denna trade off; protagonisten slits mellan att sätta på gymm-instruktören och att vara en närvarande far. The Road, en annan storartad kulturyttring både i bok- och filmform, hyllar med odelat själva faderskapet.

Dessa respektive troper återkommer i mången annan kulturyttringen. Inom hiphopen, som ligger mig själv varmt om hjärtat, ser vi dock kanske framförallt slitningen mellan kvinnans vilja att kanalisera mannens resurser in i den gemensamma avkommans överlevnad, och mannens tendens att vilja häradsbetäcka. Thornhill & Palmer sekunderar hiphopen här; givet nämnda könsdimorfism kan vi förvänta oss att kvinnor främst upplever resurs-svartsjuka, medan män främst upplever paternity uncertainty-relaterad svartsjuka.

Slut på digression.)

***

Jag rövar en bild:

Snüdd från Boschini & Sundström.

Bilden ovan visar bl.a. att 45-åriga barnlösa män är vanligare än barnlösa kvinnor, dvs. ungefär M2FBR. (Inte exakt, eftersom män är mer sannolika än kvinnor att få barn efter 45. Men som PG Gyllenhammar personifierar, så är det kanske oftare män som redan har barn som också får nya barn senare i livet. Änna.) Bilden visar även att andelen barnlösa kvinnor har sjunkit mer än andelen barnlösa män (ökande M2FBR).

Boschini & Sundström utreder även vilka det är som är ofrivilligt barnlösa. Spoiler: Det är lågutbildade män med låg inkomst, och det är för dessa som förändringen på senare gått mot ännu mer ökad ofrivillig barnlöshet.

"Vad vet vi då om de faktorer som ökar risken för barnlöshet bland män? Boschini m fl (2011) har visat att bland män födda 1945–67 är barnlösheten vid 45 års ålder väsentligt högre bland män med låg utbildning än bland dem med högre utbildning. Dessutom har skillnaderna mellan utbildningsgrupperna ökat över kohorterna även om barnlösheten ökat i alla utbildningsgrupper. Intressant nog finner studien en omvänd trend för samma årskullar av kvinnor: Andelen barnlösa vid 45 års ålder är högre bland högutbildade än bland lågutbildade och skillnaderna mellan utbildningsgrupperna har minskat över tid. En annan faktor som ökar risken för barnlöshet bland män är låg inkomst och inkomstens betydelse förefaller ha ökat. Enligt Richter (2016) var andelen barnlösa vid 45 års ålder omkring 28 procent bland män med låg arbetsinkomst födda 1932 men ökade till omkring 41 procent för motsvarande grupp födda 1967. Bland män med högre arbetsinkomster har barnlösheten däremot endast stigit marginellt under denna tid. Det finns således en påtaglig inkomstgradient i mäns barnlöshet."

 Vidare, om det intressanta begreppet homogami:

"Chudnovskayas studie (2017a) är intressant i detta sammanhang eftersom hon har definierat parbildning som att bli förälder (med en partner) för första gången och analyserar hur partnerns utbildningsnivå har förändrats för svenskfödda kvinnor och män med eftergymnasial utbildning (dvs graden av homogami i utbildning) över kohorterna 1940, 1950, 1960 and 1970. Hon finner att medan andelen homogama parbildningar har ökat bland män, har den minskat bland kvinnor. Detta återspeglar att det blivit lättare för män med eftergymnasial utbildning att finna en partner med samma utbildningsnivå, eftersom andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning har stigit, men svårare för kvinnor. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning födda 1970 har faktiskt en majoritet bildat par med män som har lägre utbildning. Värt att notera är att hennes resultat pekar på att i de par där kvinnan har högre utbildning än mannen, har männen i genomsnitt högre arbetsinkomster än kvinnorna (Chudnovskaya 2017b). Det tyder på att svaret på den fråga vi ställde ovan om vad som är viktigast för mäns chanser att bli fäder, utbildningsnivå eller inkomst, är inkomst."

Boschini & Sundström beskriver att "män som blivit fäder före 45 års ålder har avsevärt högre årsinkomster än barnlösa män och att skillnaden växer över perioden [1991-2014]." "[F]orskning[en har] visat att högutbildade kvinnor i Sverige numera får lika många barn som de med kortare utbildning medan män tenderar att få fler barn ju fler utbildningsår de har och att barnlösheten är högst bland de lågutbildade (Boschini m fl 2011)." Jag rövar mer bild:

Mer bild från Boschini & Sundström.

Värst för lågutbildade, som också ser en ökad M2FBR. Men: 

"Man kan fråga sig vilken som är den mest oroande utvecklingen bland män i betraktarens ögon: hög andel barnlösa inom en liten utbildningsgrupp (dvs män med högst grundskola) eller att en femtedel är barnlösa bland män i den största utbildningsgruppen (dvs män med högst gymnasieutbildning)."

Det är även skev M2FBR bland högutbildade män. Det är hur som helst de män med hög inkomst som får flest barn, oavsett utbildning. 

"[Det] förefaller [...] som att de mer ekonomiskt framgångsrika männen är de som blir fäder inte bara sett över hela utbildningsfördelningen, utan också inom snäva utbildningar. [Datan] visar att bland män som gått en av de fyra traditionella prestigeutbildningarna (civilekonom, jurist, läkare och civilingenjör) tjänar de som blivit fäder betydligt mer än de barnlösa vid 45 års ålder."

***

Scocco skriver i DN Debatt om SD:s framgånga utifrån följande problemställning: Om vi antar - vilket Scocco liksom Antropofagi (här, här, här) gärna gör - att SD:s framgångar beror på ekonomisk marginalisering... Varför är då män överrepresenterade bland SD:s väljare? Låt mig förkorta drastiskt:

"I en vetenskaplig artikel av Torsten Persson med flera som presenterades på DN Debatt 5/9 ges delvis ett svar. Där slås det fast att den gemensamma nämnaren för både SD:s företrädare och väljare är att de är förlorare på alliansens arbetslinje som kraftigt ökade inkomstskillnaden sedan 00-talet.

[...]

Egna upplevelser av försämringar förklarar dock inte varför det framförallt är män som står bakom SD:s framgångar. Kvinnor har förvisso en marginellt lägre arbetslöshet (mindre drabbade), men kvinnor är å andra sidan i högre utsträckning sjukskrivna och har oftare en lägre pension (mer drabbade). Kvinnor borde därmed vara minst lika utsatta för försämringarna som genomförts i trygghetssystemen som män.

I en ny rapport för Arena Idé har forskarna Anna Baranowska-Rataj och Björn Högberg bland annat studerat hur arbetslöshetsförsäkring påverkar både arbetslösas och sysselsattas välbefinnande (mental hälsa) i Europa. Anledningen är att en försäkring som ger trygghet om man blir sjuk eller arbetslös även har ett värde för sysselsatta och inte bara för de som drabbats.

I rapporten mäts personernas välbefinnande med det internationellt erkända MHI-5 index som mäter välbefinnandet på en skala 0–100, där noll är perfekt välbefinnande och 100 är mycket dåligt välbefinnande.

Rapporten konstaterar att för män finns det ett klart samband mellan en sämre arbetslöshetsförsäkring och en påtaglig försämring av välbefinnande. För arbetslösa män innebär en förändring från den sämsta till den bästa a-kassan en stark förbättring av välbefinnande med 12 punkter på hälsoindexet (medel för gruppen är 41). För de med ofrivilliga deltider förbättras välbefinnandet med drygt 11 punkter (medel 36) och för de med visstidskontrakt 9 punkter (medel 30). För alla med anställning, inklusive de med trygga anställningar, påverkas välbefinnandet också påtagligt och förbättras med 7 punkter (medel 27).

Det märkliga är dock att det inte finns något signifikant samband mellan arbetslöshetsförsäkring och välbefinnande när det gäller kvinnor. Särskilt som kvinnor i genomsnitt har något sämre välbefinnande och har både högre andel osäkra anställningar samt ofrivilliga deltider.

Rapporten pekar på att detta skulle kunna bero på att jobb värderas olika, vilket är i linje med tidigare forskning på europeisk nivå som visar att män på grund av ännu existerande konservativa föreställningar om det manliga familjeförsörjaridealet upplever arbetslöshet och osäkra anställningar som ett större misslyckande än vad kvinnor gör."

Sure, Scocco landar i någon slags normkritisk förklaring. Det finns emellertid en annan modell att tillgå. Den som indikeras av Thornhill & Palmer, liksom - indirekt - av Boschini & Sundström.

Givet att ökande ojämlikhet - oavsett absoluta välstånds-tal - ökar konkurrensen på äktenskapsmarknaden, och ger en skevare M2FBR, så kan vi förvänta oss att massor av killar lackar ur. De förlorar ju faktiskt, på en viktigaste spelplan som finns. Meningen med livet: Livet.

Denna bild konvergerar även med tidigare ojämlikhetsresonemang som vi känner från The Spirit Level-diskursen. (Se framförallt inlägget lutande trendlinjer, men även annan Antropofagi-produktion om jämlikhet respektive ojämlikhet.) Det verkar som att ojämlikhet leder till massor av negativa sociala utfall. The Spirit Level-författarna föreslår den mekanistiska hypotesen "ökad konkurrens", dvs. att hävdelsebehovet eskalerar konsumismen och gör alla till ekorrhjulets slavar.

Det jag inte åminner mig att Wilkinson & Pickett explicit anknyter till är ojämlikhet sett till reproduktion. Vi förstår att män väljs, och därför konkurrerar. Ju hårdare konkurrens, desto fler förlorare. Ju fler förlorare, desto mer desperation. "Desperata män gör desperata ting", skalda Roffe Ruff. "Man liksom flyttar fram sin gräns för vad man är kapabel till."

De män som ändå kvalar in? Tja, även de måste ju konkurrera mera, för att kvala.

Kvinnorna? När deras status höjs, får de högre krav. Thornhill & Palmer noterar att kvinnor inte släpper på status- och inkomstkrav för sina mates, när de själva får ökade inkomster och egen försörjning. Sambandet är istället det motsatta.

(Digression nr. 2:

En föreläsare på mitt masterprogram i statsvetenskap i Lund, minns ej vilken kurs, pratade mycket om att kinesiska kvinnor måste gifta sig uppåt i status. Han verkade se detta som ett kulturellt fenomen, vilket jag kanske är tveksam till givet diskussionen ovan. I alla fall innebar detta - enligt föreläsaren - att stora grupper av framgångsrika kinesiska kvinnor tvingades söka sig till den internationella äktenskapsmarknaden; det fanns inte tillräckligt många tillräckligt högstatus. Föreläsarens förkärlek för detta ämne berodde av allt att döma på att han själv var gift med en kinesiska, och således såg hela historien som ett fett bra skryt om sin egen höga status.

Kinas bare branch-problem är en annan historia.)

***

Jag har tidigare knutit jämlikhetens fördelar till terapeutiska intervall för samordning á la Thomas C. Schelling. Jag har även knutit ann till tilliten, detta magiska ord som ska förklara all världens göttma (här och här). Människors lika värde? Jepp.

Min nya ståndpunkt är att grundbulten i detta kluster av märkliga samband handlar om reproduktion. Att jag ger denna förklaringsmodell prioritet beror på att reproduktion är det mest grundläggande i människans villkor - det som evolutionen optimerar för.

I vanlig ordning bör vi skilja på proximate cause (det är skönt att knulla) och ultimate cause (folk som har tyckt att det är skönt att knulla är våra förfäder). De negativa sociala utfall som ojämlika reproduktionsmöjligheter förmodligen ger upphov till, beror inte på att alla lågstatus-hannar har satt sig ner tillsammans och grupp-gråt-runkat (även om det ibland känns som ungefär det SD och motsvarande populiströrelser går ut på). Det beror på att vi har nedärvda anlag för vissa beteenden, som evolutions-historiskt sett givit upphov till gynnsamma reproduktiva utfall. Män har drivkrafter med avseende på statussträvan, eftersom status mappar attraktivitet på äktenskapsmarknaden.

Ångest över låg status är en typ av drivkraft - bort från låg status. Men, det är inget plussummespel, tvärt om. När M2FBR ökar, så är det mindre än ett nollsummespel - ett minussummespel, där färre och färre män får reproducera sig. Tillslut sitter vi där igen med sultan Moulay Ismail ibn Sharif av Marocco.

Boghossian et al vs. Ozy

Kommentar på Thing of Things kommentar på det här:



Thing of THings-Ozy skriver om Fat Bodybuilding-pappret att det är konstigt att känna sig tvungen att avslöja fat studies för att vara bluff genom att hitta på ett löjligt, fejkad fat studies-papper. För att et är lätt att läsa sig till vad fat studies är för något.

"Obviously, fat studies celebrates obesity as a healthy life choice. That’s, like, the thing that fat studies is."

Ozy jämför med teologi:

"Imagine I published a paper in a theology journal arguing that it was a good idea to adopt a certain liturgy because it would help people praise God. Later, I announced that this was a hoax paper which proves that theology as a discipline celebrates delusional thinking. Certainly, many people believe that theism is delusional. But the ‘hoax’ paper doesn’t address the subject at all. All it proves is that you can publish papers in theology journals which work from the premise that God exists, which is also provable by (for example) picking up any theology journal and looking at the table of contents."

Men... Hade det inte varit skitkul att koka ihop något jävla random-sjukt skit och få det publicerat i The Journal of Theological Studies? Nån spaghettimonstret-grej, liksom? Om det här hamnat i en bibelstudie-annal? Eller nåt kul om Xenu?

David Deutsch definierar som bekant en "good explanation" som en förklaring eller hypotes som är svår att variera. (Mer om detta.) Mig själv:

"Ett ypperligt element inom den kausala realismen är betonandet av mekanismer. Detta motsvaras av Deutschs fäbless för den goda förklaringen. En god förklaring känns igen bland annat genom att den är svår att variera utan att man skämmer den."

 Om det finns så jävla många grader av frihet att man kan hitta på vad för skit som helst och det ändå flyger - då snackar vi inte om nån "good explanation" längre. Då är det lika kul om det är teologi eller fat studies, tycker jag.

Fel till Ozy här

***

Dildo-grejen. Tja, där har kanske Ozy en poäng. En poäng som dessutom får mig att tänka vidare på A Natural History of Rape. Thornhill & Palmer. (Bakgrund: 1, 2.) Författarna diskutera att "male dominance" och patriarkatet är en dålig förklaring för våldtäkt; antingen är våldtäkt en adaption för reproduktion, eller en icke bortselekterad biprodukt av andra psykologiska funktioner såsom en start sexualdrift och/eller aggression. (Typ.) Male-on-male våldtäkt, however, har inga reproduktiva fördelar. (Inte mer än, och förmodligen mindre än, homosexualitet.) Thornhill & Palmer pekar på att våldtäkt av män kan handla om förnedring och dominans. Men, då skulle det väl också kunna vara fallet med våldtäkt av kvinnor? (Ack könsmaktsordningen.) (Ack ultimate vs proximate causation.)

Men, som sagt. Ozy har hur som helst en poäng i att det kan vara intressant att studera sexuella preferenser samt hur inställning till analsex kan variera.

***

Hoax on hoax... Poäng.

***

Mein Kampf-grejen, då. Klart kul skämt på det hela taget. Väcker också frågan (i dessa dagar då Aron Flam tjatar ändlöst om feminist-fascister): Hur farligt är egentligen feminism?

Tja. Innan Kristallnatten kanske inte Nazism sågs som sådär värst oändligt ondskefullt, nödvändigtvis. Och Sovjet kunde ju köra på riktigt länge utan att intellektuella alls tog avstånd. Så vi kanske inte ska vara så bergsäkra när vi pekar på saker som icke-farliga.

Och, sure. Ideologisk-politisk feminism lever upp till ett gäng av de där kriterierna för totalitarianism. Eftersom man vill inskränka jakten på sanningen, och inlemma kunskapsproduktion i den statliga apparaten. Tänka fritt är störigt, tänka rätt är skit samma. Tänka feministiskt, är the shiznit. (Relaterat: SchäsLong del 9; Jevgenij Zamjatin; nollsummevänstern; Snyder syntetiserar allt.)

Så, feminismen verkar vara totalitär. Men, den stormar inte ditt hus och släpar ut dig i kuken för arkebusering. Inte så vitt jag vet i alla fall. Tillsvidare väljer jag att betrakta feminism som en förhållandevis chill version av totalitär ideologi.

***

Hooters-grejen fattar jag inget av.

***

Dog park ger Ozy själv upp. (Eller, är det sarkasm?)

***

Övergripande bedömning: Klart kul prank överlag. Bör har positiva effekter på hur tidskrifterna bedömer saker - väl? Drar faktiskt ner brallorna en smula på dumma feministiska forskare som hittar på random idioti.

Ozy=fel

Boghossian et al=rätt

En varg söker sin pod söker sitt Schelling's fence

Nu har rehabiliteringen verkligen gått bananas. Pladderpodden En varg söker sin pod, med geniet Liv Strömqvist och pratkvarnen Caroline, verkar sätta alla noderna i nätverket i en ny position, och ge dem en ny mening, utan att för den skull vara beredda att på något sätt revidera själva etiketten på F. Pluto är en planet.

Liv gör poängen att det är typ 1 procent av männen som står för sex- och våldsbrott. Kul blir det när Caroline kontrar med att beskriva "mäns våld mot kvinnor"-tropen som en användbar och självklar generalisering (visst, visst), men sen vänder sig mot Livs generalisering av feminism. Liv menar vidare att feminismen bara erbjuder ett narrativ för kvinnor, men inte erkänner att det finns en positiv manlighet. Caroline motte-and-baily-kontrar: "Det är inte min feminism!" Okej, så det är bara en procent av all feminism som står för 63 procent av alla SJW:iga, dryga kommentarer om Våldspyramiden?

***

Låtom oss uppehålla oss vid poängen om "ett narrativ för män". Tre saker:

1. Den svenska filmen Hjärtat, som är rätt så bra, handlar om en snubbe som är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-tropen krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner.

Uggla och Boschini et al har som nämnts visat att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens pallar med kvinnor med högre status än de själva för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång när verkligheten kommer in i bilden. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras ladies, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället - som ju består av individer som beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer inklusive andra individer - förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. De andra sätten leder till elände. Samtidigt lär samma samhälle - återigen en proxy för människor och institutioner i en given miljö - männen att BARA VARA SIG SJÄLVA! Vet du vem det är, för vissa personer? En lat jävla porrmissbrukande gejmer, såklart.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till möjöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar inte piskas på av Patriarkatet.

2. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende ÄR EN NORM, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverket våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

3. En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder.

Källa.

Forskarna har svårt att hitta områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Slapp citering:

Källa.

Okej, så vi verkar närma oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont.

***

Intermission:

Antropofagi har tidigare undrat om detta med våldtäkt och dess förklaringar. Är våldtäkt en reproduktiv strategi, och under vilka förutsättningar?

Jag har påpekat att vi bör förvänta oss att mäns ofrivilliga barnlöshet bör leda till fler sexualbrott, samt att utrikesfödda - om några - isf. oftare bör tillgripa våldtäkt som reproduktiv strategi, pga. sannolikt lägre reproduktiv framgång iom. sämre socioekonomi:

"Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom 'socioekonomiska faktorer' faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!"

I gårdagens Agenda (25 nov) diskuterades den skenande sexualbrottsstatistiken. BRÅ visar statistiken:

I Agenda diskuteras avtagande stigma och mätfel som en förklaringsmodell; en annan är att det faktiskt sker fler brott. Någon direkt #metoo-effekt kan vi förmodligen räkna bort, eftersom ökningen sker från och med 2010 och/eller 2013. "Fatta-effekten" nämns dock. (Ah, Fatta!) Det hände opinionsbildning innan #metoo, och hashtaggen skulle kunna ses som peak sexualbrotts-paradigmskifte eller nåt sånt. I så fall är #metoo och ökande sexualbrottsstatistik symptom på samma attitydförändring.

Men, det verkar faktiskt sannolikt att brotten faktiskt ökat. Och det bör givetvis övervägas om invandring kan vara en förklaring. Vi följer med spänning det uppdrag som stipuleras i BRÅ:s regleringsbrev:

"Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019."

Tänkte ni på tonen i debatten mellan SD och MP? Att SD ens var inbjudna? Att Anders ens ställde frågan om huruvida invandringen kan förklara uppgången av sexualbrott? Att MP-kvinnan inte ens avfärdade, utan menade att det är bra att vi utreder saken?

***

Tillbaka till huvudspåret.

I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.

Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.

Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.

Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.

Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.

Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.

Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.

Saker kan ha haft ett syfte. Eller, saker finns av en anledning. Eller, Chesterton's fence.

***

Så även en magkänslemotvilja mot rasism-sexism, så vitt jag vet.

Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, "så att inte alla börjar maila". Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ).

Det är uppenbart att SSC-Scott har en jävla poäng med sin signaling/counter-signaling-modell. Liv Strömqvist verkar vara inne i den process som Antropofagi själv gått igenom nyligen - att ompositionera sig i åsikts-signal-spelet. 

Min resa (fan det låter som nån skitt kändis-bio-baserad intervju-fail-såpa på SVT...) verkar ha börjat i april 2017. Här upptäcker jag, vad det verkar för första gången, en genus-lögn. Inlägget Oinitierade gissningar om kön och lön verkar har tillkommit innan jag utvecklat min sexism-rasism, eftersom jag främst verkar intressera mig för olika ålderssegment och könssegregationen där inom. Snarare än att ranta om genusvetenskap.

Jag härleda själva frågeställningen till mer filosofiska spörsmål från november 2016. Här har jag ännu inte anammat den polariserade "kvinnor och män är biologiskt determinerade att välja snickare vs. undersköterska"-bilden. Jag ställer bara lite frågor om normer:

"Det sägs att normer är problem för jämställdheten.

Det sägs att utbildnings- och yrkesval styrs av normer.

Faktum är att kvinnodominerade yrken är svårt eftersatta i löneutvecklingen.

Faktum, tror jag, är att få väljer yrke utifrån förväntad inkomst. Kanske snarare utifrån grupptryck, slump (i betydelsen irrelevanta parametrar såsom var man kommer in eller vad som ligger nära geografiskt), eller i bästa fall intresse.

En kan argumentera för att det idag råder jämställdhet i möjligheter. Vem som helst kan, oavsett kön, i princip ha vilket jobb som helst. (Vissa abnorma undantag går säkert att påträffa.) Sen kanske det känns trist att attenda korvfesten på LTH om en är tjej.

Det råder däremot inte jämställdhet i utfall, eftersom kvinnor oftare har arbeten med lägre löner.

Var går gränsen mellan preferensen och strukturen? I vilken utsträckning "vill" tjejer läsa till undersköterska och förskolepedagog, och i vilken utsträckning tvingas de av normer?

Det är liksom inte så att en preferens kan existera i norm-vakuum. Meningslösheten i att söka den "egentliga" preferensen. Ack.

Nä, låt folk välja vad de vill. Och se istället till att alla yrken värderas på ett rimligt sätt. Att fack och arbetsgivare kommer överens om att höja kvinnoyrkens löner. Det är rätt mycket fetare än att hålla inspirationsföreläsningar om varför kvinnor måste gå på polishögskolan."

Ett annat överbryggande inlägg från Mr 8th of March till dagens JBP-hyllare är detta MRA-esqua stycke. Som i princip köper feminism-dogmerna, men som menar på att lösningen på att förtrycka kvinnor inte är att förtrycka män. Eller typ, att jämlikhet är enda sättet att säkra att ingen är förtryckt, oavsett urvalsgrund:

"Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden. 

Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc. 

Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna. 

Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga."

Det uttryckliga ifrågasättandet av feminismen händer först här, dvs. i juli 2017. Ifrågasättandet sker uttryckligen, och uttryckligen med hänvisning till min läsning av LessWrong och Yudkowsky:

"[...] det är uppenbart att feminism är en affective death spiral. 

Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen: 

'With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more. 

When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls.' 

Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy."

Det är intressant att Liv Strömqvists resa uppvisar ungefär samma markörer:

• Att försöka tolka motparten välvilligt - Liv tycker att det är för mycket halmgubbar, och hon försöker uttryckligen tolka JBP välvilligt med avseende på distinktionen mellan de jungianska arketyperna "tyrannic father" och "good king".

• Att sluta ljuga med statistik - Liv tycker att "inte alla män" är en valid trop, och att det är värt att påpeka att merparten av männen inte begår våldsbrott och/eller sexuella övergrepp. Ja jävlaremig om hon inte till och med ger en indirekt känga åt Våldtäktspyramiden.

• Att (i Strömqvists fall möjligen indirekt, underförstått) erkänna att det kan finnas skillnader i typiska psykologiska traits för män och kvinnor (t.ex. med avseende på hur många sexualpartners en vill ha, under vilka förutsättningar).

När Strömqvist kommer ut på andra sidan den ideologiska tågtunneln kommer ingenting att vara sig likt. Det är som Murder Ghandi. Man varnar för den feministiska backlashen för att strax därefter vara en del av den - och det utan att känna att den saken är det minsta fel eller problematiskt.

"Slippery slope" is a funny thing. Var går ditt Schelling-staket?

***

Är jag i en hal backe? 

Är du?

Jag tror att vi är på andra sidan av en. Vi har precis halkat nerför, som samhälle.

Alla sa ju att det skulle ske en åsiktsförskjutning. Om vi pratade om utrikesfödda som grupp på ett visst sätt. Om vi pratade med SD. Om vi, om vi, om vi. Metadebatten. Förgriparens språk.

Problemet med Murder Ghandi: 90-procents-ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Så han kan ta ett piller till.

"The Adventures of Murder-Gandhi: Gandhi is offered a pill that will turn him into an unstoppable murderer. He refuses to take it, because in his current incarnation as a pacifist, he doesn't want others to die, and he knows that would be a consequence of taking the pill. Even if we offered him $1 million to take the pill, his abhorrence of violence would lead him to refuse. 

But suppose we offered Gandhi $1 million to take a different pill: one which would decrease his reluctance to murder by 1%. This sounds like a pretty good deal. Even a person with 1% less reluctance to murder than Gandhi is still pretty pacifist and not likely to go killing anybody. And he could donate the money to his favorite charity and perhaps save some lives. Gandhi accepts the offer. 

Now we iterate the process: every time Gandhi takes the 1%-more-likely-to-murder-pill, we offer him another $1 million to take the same pill again. 

Maybe original Gandhi, upon sober contemplation, would decide to accept $5 million to become 5% less reluctant to murder. Maybe 95% of his original pacifism is the only level at which he can be absolutely sure that he will still pursue his pacifist ideals. 

Unfortunately, original Gandhi isn't the one making the choice of whether or not to take the 6th pill. 95%-Gandhi is. And 95% Gandhi doesn't care quite as much about pacifism as original Gandhi did. He still doesn't want to become a murderer, but it wouldn't be a disaster if he were just 90% as reluctant as original Gandhi, that stuck-up goody-goody. 

What if there were a general principle that each Gandhi was comfortable with Gandhis 5% more murderous than himself, but no more? Original Gandhi would start taking the pills, hoping to get down to 95%, but 95%-Gandhi would start taking five more, hoping to get down to 90%, and so on until he's rampaging through the streets of Delhi, killing everything in sight. 

Now we're tempted to say Gandhi shouldn't even take the first pill. But this also seems odd. Are we really saying Gandhi shouldn't take what's basically a free million dollars to turn himself into 99%-Gandhi, who might well be nearly indistinguishable in his actions from the original? 

Maybe Gandhi's best option is to 'fence off' an area of the slippery slope by establishing a Schelling point - an arbitrary point that takes on special value as a dividing line. If he can hold himself to the precommitment, he can maximize his winnings. For example, original Gandhi could swear a mighty oath to take only five pills - or if he didn't trust even his own legendary virtue, he could give all his most valuable possessions to a friend and tell the friend to destroy them if he took more than five pills. This would commit his future self to stick to the 95% boundary (even though that future self is itching to try to the same precommitment strategy to stick to its own 90% boundary). 

Real slippery slopes will resemble this example if, each time we change the rules, we also end up changing our opinion about how the rules should be changed. For example, I think the Catholic Church may be working off a theory of 'If we give up this traditional practice, people will lose respect for tradition and want to give up even more traditional practices, and so on.'"

Jag tycker att vi hade rätt, där omkring 2010. (Hoppas inte Nanna Johansson hade HELT rätt.) Nu har Tvärvändningen sänts på SVT, och Anders på Agenda vågar fråga om det kan vara så att ökningen av sexualbrott förklaras av en omfattande invandring. Till en inbjuden sverigedemokrat. På SVT på bästa sändningstid. Heck, det har till och med mördats en rumänsk tiggare. Av fucking barn. Vafan.

(Obs, jag verkar ha skrivit om detta tidigare, i slutet på det här inlägget. Nåja.)

Problemet med slippery slopes är att 90-procents-Ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Att 50-procents-Ghandi tycker att 40-procents-Ghandi är helt okej.

Hur rasistisk känner du dig bekväm med att vara? Exakt så mycket som du är idag, och lite till. Och hade du varit lite till, så hade det känts okej att vara ytterligare lite till rasistisk.

Vänstern verkar ha haft en intuition för det där all along. Ja, mer än en intuition. Säg ett Ali Esbati-tweet från tidigt 2010-tal som inte handlade om att vi inte bör "ta debatten" med rasisterna, eftersom det kommer att förändra diskursen i vad som på sikt är en oönskad riktning.

Han hade fan helt rätt i sak.

Men 50-procents-Sverige bryr sig lika lite som 50-procents-Ghandi.

***

Hur mycket bryr sig 50-procents-Liv?

Del 3: Omprövelsen

(Bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

***

En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära. Eftersom en meta-contrarian säger emot en contrarian, hamnar denne i samma uppfattning som en vanlig level 0 dumsnut till medelsvenne. (Jämför konservativ/sofistikerat konservativ.)

En grej med en Nietzsche är att han ändå hade rätt. Och därmed är ad hominem-styled critique också rätt rätt. (Relaterat: Döda ödla; the pie; de gömda konnotationerna; nollsummevänstern; Nietzsche 1; Nietzsche 2; genusreaktioner.) Vi möts ju helt enkelt vid vägskälet.

En grej med evolutions-övertunga sannings-definitioner à la Jordan Petersson, är att jag fattar vad han menar om jag anstränger mig.

En grej med heder är att det finns en poäng med det.

Det verkar hela tiden som att saker är bättre-än-man-kan-tro-vid-första-anblicken approximationer av verkligheten.

***

Tillbaka till vetenskapsfilosofins själva nollpunkt. Här är vi nu återigen, citerandes cirkeldeltagare M:

"Vad som är vetenskapligt sant är inget annat än den för tillfället bästa teorin, oavsett vetenskap. Även vetenskaper som studerar de allra mest trögförändrade fenomenen i universum revideras ständigt. De flesta vetenskaper/kunskaper/studies bygger modeller som man hoppas ska vara bra på att förutsäga verkligheten och passa ihop med andra modeller som visar sig vara bra."

Yudkowsky ber oss låta våra beliefs pay rent in expectations. Kring hypoteser som sprutar ut korrekta prediktioner bildas vetenskapliga konsensus; likt blomblad slår de ut. För att sedan vissna och dö, skulle Kuhn och Lakatos hävda, i alla fall i vissa utvecklingsstadier.

Det kanske inte är så konstigt att det ofta blir mest rätt om vi bara röstar om det. Sanningen har en självreglerande mekanism, i någon mån; där sanningen är viktig, kostar det att blunda för den. (Jag tror att sanningen alltid är viktig, på någon sikt. Anonym Internetz-rappare:

"Behöver inte blunda för den... lever redan me' den/
sedan e' det sedan att se den i det man undersöker/
tappa underkäken.../
för du kan ju inte förutsätta att du ens vet vad du undrar över/
Källan e' sällan ett onsen, uz/
inte nonsens de'e' konsensus/
Varje steg bör ske omsorgsfullt/
och du kanske till och med bör gå nån sorts kurs/
Inte särskilt sannolikt att den är som du önskar/
fatta att minns du så finns det ju glömska, akta/
att glömma bedöma abstrakt vad du dömer är fakta/
kan andra betrakta som drömmar/
Besatta av status/
ontologisk sådan, de' blir svårt att sova/
om du e' lite logiskt hågad, och har snubblat på en epistemologisk fråga/")

Vi pratar om vetenskapliga teorier som de mest bästa givet nuvarande behov. Kolla på Newton vs. Einstein: Det är inte så att mekaniken är osann, det är mer det att den inte är tillräckligt bra. 

Är strängteorin, däremot, en annan sak? Dvs., är det så att Newton inte hade helt rätt men inte hade fel, men att strängteorin faktiskt hade fel?

Ja, alltså, saker kan ju vara helt fel. Men, det jag vill komma åt är:

Saker som verkar vara helt fel kan ge helt okej pröjs i förväntningar, ett tag.

***

Det verkar som att saker som vi inte tror är bra approximationer av sanningen, ändå kan vara det. Det verkar som att "fri vilja" t.ex. ändå har betalat sig med råge, även om det är en sjuk jävla idé.

Exakt vad strängteorin haft för produktiv output vet jag inte. Men det finns bergis en mängd synbart idiotiska religiösa bestämmelser, t.ex., som har varit nyttogörande. Att inte äta fläsk i varmt klimat kan vara klokt, även om det inte exakt är Allah som nedstigit från himlarna för att förkunna detta.

Alla måste fatta: Metaforisk sanning och allt det där. Socialförsäkring är fjädrar.

Sen behöver vi kanske inte trycka alltför hårt på nytto-faktorn i alla lägen. Väldigt mycket är ex post-rationaliseringar. T.ex. tycker alla att det är lugnt med städhjälp nu när det är billigt - före RUT var det fan skamligt att ha en annan kvinnas golvmopp mot parketten. Det jag menar är att det kanske helt enkelt var ont om fläsk, och att budet mot fläsk helt enkelt var en kognitiv dissonans-lösning/surt-sa-räven-om-rönnbären-strategi/adaptiv preferensformering för baconsugna beduiner. (Obs, denna förklaring verkar extremt långsökt i exakt denna specifika fråga, men ni fattar kanske jisten. Homosexualitet i fängelsemiljöer då?)

***

Okej, vart vill jag då komma med detta? Jo men, bland annat att det kan läge att uppdatera sina teorier ibland. Eftersom synbarligen dumma idéer en gång syntes vettiga, och kanske även hade vettig output i form av prediktioner, så kan idéer som du själv håller kära vara lika dumma som... tja, typ som kvinnlig omskärelse.

Vi kan säkert skilja på mekanik och strängteori. Men vi kanske inte alltid vet vilket som är vilket.

Falsifierbarheten är förmodligen central. Det är vår enda måttstock.

Antropofagi har tidigare skrivit en del om adult sex ratio (ASR), parental investment (PI), samt male-to-female breeding ratio (M2FBR). (Som sagt, bakgrund: Del 0. Del 1. Del 1,5. Del 2.)

Flera av de grundantaganden som figurerar i dessa anföranden måste nu rättas. De är, som tur är, falsifierbara. Och nu falsifieras de.

***

Too many men - the violence problem? är en mäktig artikel som ställer såväl sex ratio-diskussionen som mating trategy-antaganden à la Thornhill & Palmer på huvudet. (Det är rimligt att jag citerar mycket i det nedanstående, eftersom fulltexten finns bakom betalvägg.)

Att en male biased ASR (dvs. ett överskott av män) skulle leda till mer våld och negativa sociala utfall, är en sk. "sanning". Frågan är emellertid empirisk, och empirin talar emot.

Så, vad med den intuitivt tilltalande teoretiska modellen som "förklarar" det synbarligen falska faktumet?

Modellen säger: Fler män jämfört med kvinnor ger större konkurrens, eftersom det är män som i allmänhet konkurrerar om kvinnor.

Den uppdaterade modellen, som passar den nya bilden av empirin, säger: Fler män jämfört med kvinnor gör män mer benägna att stadga sig. Ett överskott av kvinnor gör att män i allmänhet tillämpar en mer promiskuös mating strategy, vilket ger att män lever som ensamma, vandrande, våldsamma (supande?) prostator. Ojdå. Fallet Ryssland fanns visst där hela tiden att fucka med vår intuition. Så pinsamt.

Tittar man på mating competition så verkar detta kontraintuitivt nog korrelera negativt med male biased sex ratio.

"The association between the [variation in reproductive success] of males and the sex ratio of the mating pool is negative, which suggests that there is more mating competition among men in female-biased than in male-biased populations. "

Angående female surplus:

"[...] in societies with a surplus of women, men find themselves in demand and can leverage their scarcity, behaving promiscuously and offering little parental investment; whereas, when women are in short supply, marriage and a commitment to family are highly valued. A more recent example comes from Colombia, where high male mortality rates, yielding an abundance of women in some regions, are associated with decreased marriage rates and higher proportions of men in concurrent relationships. Cross-cultural research corroborates this pattern, revealing female-biased sex ratios associated with lower levels of male parental investment and higher rates of femaleheaded households. Indeed, when there are too many men, the nature of relationships change. For example, Angrist found that, among immigrants to the USA, high sex ratios had a large positive effect on the likelihood of female marriage and a large negative effect on female labor force participation; with men providing investment, women could avoid wage labor. In general, malebiased sex ratios are associated with a greater proportion of males being married, less promiscuity in both sexes, and greater conjugal stability, all of which might contribute to the lower [...] values [for [variation in reproductive success] for men."

Vidare (PI är "parental investment", ASR är "adult sex ratio", OSR är "operational sex ratio"):

"[...] the traditional PI model, especially in conjunction with Emlen and Oring, predicts that an abundance of males will lead to greater mating competition among males, whereas the newer model challenges this. It shows that, all things being equal (a sticky point to which we return), in male-biased populations males, at least those that have offspring, should be more committed to provisioning parental care compared with males in female-biased populations. In so far as mating and parental effort are not entirely compatible, which typically they are not, this suggests that, in populations with a male-biased ASR, we should generally see less male–male mate competition and more monogamy. Indeed, further models focusing specifically on competition show that, contrary to the intuitions drawn from Emlen and Oring, a male-biased OSR only accurately predicts intense sexual selection among males under a limited set of circumstances, most specifically where it is possible for one male to monopolize multiple mates (e.g., temporal ‘clumping’ of females arriving on a lek) and even then mate monopolization generally becomes more difficult when there are more competitors."

Efter denna genomgång av den evolutionära teoretiska bakgrunden, tittar författarna på empirin vad gäller våld och sex ratio/ASR:

"We turn back now to our original concern: more men leading to more violence. Having dismantled one leg of this argument (a higher intensity of sexual selection in male-biased populations), how does the expectation of more violence in male-biased populations weather a systematic examination of the evidence? The results are varied [...], with equal numbers of studies finding either higher or lower rates of violence and crime associated with male-biased sex ratios. Why might this be? Although methodological differences have a role [...], what [en tabell över forskningsresultat från empiriska studier] reveals is thatthere is no simple pattern of violence in relation to sex ratio."

Varför?

"Given the variety of forms that mate acquisition strategies can take, it is inaccurate to assume that mating competition will necessarily involve violent behavior. Likewise, the causes of violent behavior can be unrelated to mating competition, as with mental illness, substance abuse, political uprisings, or anger management (such as ‘road rage’). Therefore, expectations of straightforward positive or negative associations between ‘violence’ and sex ratio are overly simplistic."

***

En annan tuff studie, som finns i fulltext, handlar om ASR i olika distrikt på Nordirland. Artikeln beaktar också olika socioekonomiska nivåer och utfall (SES), samt hur män respektive kvinnor migrerar mellan olika disktrikt givet befolkningens sammansättning. Artikeln har bäring inte minst för resonemangen om barnlöshet och reproductive strategies för män som inte har så högt mating value.

"Results from our logistic regression models based on migration data within Northern Ireland show that women were significantly more likely to out-migrate from certain types of areas and that this impacted the ASR. Overall, 51.8% of women out-migrated from their ward at least once during the study period, compared to 47.6% of men. Women were more likely than men to leave rural areas, areas with higher ward-level deprivation, areas with lower population density and areas with a male-biased sex ratio [...] Women were most likely to migrate if never married, whereas men were most likely to migrate when separated or divorced [...] . Lastly, we examined the degree of ASR skew of the wards individuals migrated to. Women who moved from male-biased areas to female-biased areas were more likely to migrate to a more strongly female-biased area than men [...]."

Även:

" Sex-biased migration patterns were the root cause of the variation in ASR in our population; women were more likely to migrate from areas that were scarcely populated and deprived. As more detailed data from a range of populations are now being deployed, the question of how stable ASRs are is starting to be investigated. Incorporating not only the absolute level of the ASR but also its variation over time could be important; the unpredictability of finding a mate might influence behaviour differently from a situation in which individuals can make a reliable ‘forecast’ of their chances. In populations where individuals have multiple options for employment and residence and the geographical distances between rural villages (often male-biased) and cities (often female-biased) are small, as in Northern Ireland, men might eschew mate scarcity by following women who move to urban areas for education or employment. Whether this is a strategy men pursue might depend on how skewed the ASRs are and the economic opportunities men have in different types of areas."

Och angående mating value och mating strategies (årigen är SES socioekonomi):

"Nevertheless, it was somewhat surprising that highly educated women, who might find it easier than women with lower education to find a partner willing to commit, were not cohabiting with a partner to a higher extent than what was observed. One explanation might be that a high SES woman might not necessarily be the first choice for a man in a female-biased area, as he might struggle to meet her higher demands on investment. How satisfied individuals are in their relationship is not only affected by how well their mate fulfils their mate preference but also by the discrepancy in mate value between themselves and their partner. Thus, rather than lowering their demands, high SES women might favour a strategy where they delay family formation until a higher-quality mate is around and in the meantime focus on their career. This resonates with some experimental evidence that when women are exposed to cues of a femalebiased sex ratio, they are more likely to prefer career investments over family formation and evidence that birth rates of the over 30s are higher in affluent female-biased wards whereas birth rates at younger ages are higher in deprived female-biased wards in England and Wales."

Det skulle naturligtvis vara grymt intressant att känna till motsvarande mönster i Sverige, sett till ASR nationellt och lokalt - sett till nationella migrationsmönster och dessas sex ratio - samt sett till male respektive female reproductive success och mating strategies.

Eftersom vi är adaption executors - inte fitness maximizers - så kan det vara rimligt att förvänta sig att män i vissa sammanhang (som det verkar female biased ASR) tillgriper reproduktiva strategier (som t.ex. promiskuitet) som i the ancestral environment skulle kulla yielda viss reproduktiv success, men som idag - med preventivmedel och abort - icke ger samma framgång. Men, i glesbygden, där män med lägre mating value framförallt lever, borde reproduktiv strategi vara mer konservativ, dvs. män i glesbygden - där jag gissar att ASR är male biased pga. utmigration av kvinnor - borde vilja gifta sig oftare än män "i stan". Men, detta inte nödvändigtvis med "kvinnor i stan", utan helst med kvinnor med liknande mating value - och vice versa gissar jag att kvinnorna oftare vill stadga sig med personer med högre mating value, vilket Boschini et al indikerar i sin artikel i Ekonomisk Debatt.

Antropofagi har naturligtvis gjort sin vilja känd för Akademien, som svarar:

"Hej [Antropofagi], 

Vad roligt att du fann vår studie intressant. Det är verkligen ett spännande ämne med könskvoter och breeding ratios, och ett med hög relevans på diverse utfall.

Jag har inte jobbat med svensk data hittills så kan inte svara på [dina frågor] än, men min forskningsplan de närmaste åren ämnar jag göra just detta. Då får vi förhoppningsvis svar på flera av de frågor du tar upp, som t.ex. [om/hur] flyttmönster skiljer sig mellan men och kvinnor, och huruvida de resurssvaga männen (som vi vet har svårare att få långsiktiga relationer) blir de som drabbas hårdast när kvoterna är ojämna på lokal nivå. Det finns också en hållning som [innebär] att the "mating market" numera är global, och att lokala geografin spelar mindre roll, men det kan hända att detta varierar mellan grupper, med segregation etc. Förhoppningsvis kommer framtiden att utvisa hur detta ser ut i en svensk kontext. Watch this space! 

Mvh, 

Caroline Uggla
Post-doctoral researcher
Stockholm University Demography Unit (SUDA)
[dvs. en av författarna till denna studie]"

***

Det finns anledning att ompröva såväl bilden av hur verkligheten är beskaffad rent empiriskt - male biased ASR verkar inte medföra mer våld. Det finns även anledning att ompröva de förment "intuitiva", "tautologiska" och "självklara" antaganden som t.ex. förs fram av Palmer & Thornhill, kopplat till mating strategies och PI.

Det finns anledning att förstå att varje paradigm verkar bra från insidan, men nog så jävla dumt när det faller i bitar omkring en.

Till skillnad från homo sapiens x varanus komodoensis är vi icke stagnanta till naturen. Vi har ännu inte byggt oss själva så.

Våra nya, uppdaterade teorier kommer att betala nya, fina räntor i förväntningar och prediktioner. Så som de gamla en gång gjorde.

Detta är inte egentligen relativism. För riktningen är klar - det blir bara bättre. Det är bara det att det inte finns något slut.

Evinnerlig utveckling.

***

En teori är lite som den där Escher-tavlan som är lite som Gödels teorem. när vi ringlar oss in med mitten saknas det alltid en pixel. Inne i den tomma pixeln finns en ny teori, och vi ringlar oss vidare inåt.

Empirin håller oss i handen. Om vi släpper dess hand, så går vi vilse - så tappar vi kursen på den evigt vita pixeln i mitten av tavlan. Då kanske vi hamnar åt helvete.

Men vi kan erkänna att varje tidigare position, som fortfarande följde empirins ledsagade rutt, ändock hade poänger.

Mekaniken höll i handen. Relativitetsteorin. Jag är inte tillräckligt mycket fysiker (dvs. inte alls öht. fysiker) för att avgöra huruvida strängteorin var en vilsegången stackare i mardrömsmörkret.

***

Nästa virvel in i tavlan vet du ingenting om idag.

Den kan förvåna dig.

Men... En grej med contrarian-tripletter är att det kan verka lite cirkulära.

Emedan du virvlar inåt i tavlan kan du få en ökad förståelse för dina tidigare positioner.

Och de socialt betingade ståndpunkterna kan fluktuera längs den inåtvirvlande axeln.

Även omprövelsen kan omprövas. Ty virveln är självreferentiell. Resan genom lådorna en labyrint som kan bjuda på nya perspektiv på tidigare lådor.

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.