Antropofagi

torsdag 24 februari 2022

Among us

Jag börjar misstänka, nu i oscillationens tidevarv, att det finns ett grundläggande missförstånd i svensk kulturkrigs-debatt. Det rör begreppet "PK."

Fotografi från 2018.

När man lyssnar på sentida konvertiter som Cissi Wallin så pratar de om att "PK" är något positivt, som bara tillämpats väl rabiat. Som att "PK" betyder typ "anständighet" eller någon slags hänsynstagande - något i grunden trevlig som bara råkade gå till överdrift. Om detta är ens förståelse av begreppet måste debattmotståndarna ha varit ganska obegripliga när de hånade politisk korrekthet och skojade om PK-horor.

Jag tror dock inte att detta är den vedertagna förståelsen av begreppet. "PK" uppfanns i själva verket av Marxist-leninister under den ryska revolutionen, för att skilja på vad som är faktiskt korrekt och vad som är i linje med partiets uppfattning. Den ursprungliga betydelsen uttrycker alltså en extrem relativism relativt sanningen, men en extrem konformism relativt maktapparaten. 

Fingerat exempel: 

"Det finns mat så det räcker åt den ryska befolkningen!"
"Det finns det inte alls. Det är inte korrekt."
"Det är politiskt korrekt!"

Så tror jag också att de flesta förstår och använder begreppet. Vilket borde bli ganska förvirrande för woke:ister som tror att PK-debatt handlar om att vårda sitt språk eller visa hänsyn. Begreppet PK, i sin ursprungliga och vedertagna betydelse, handlar ju om att ljuga för att blidka makten. Givet en sådan definition är det underligt att någon (som inte är stalinist) kan ha en positiv inställning till fenomenet.

***

En välvillig tolkning av woke:isterna är då att de helt enkelt missuppfattat begreppet, och att kulturkriget till 70% är ett missförstånd. Det skulle dock också kunna vara så att striden egentligen står mellan relativister och realister. Om ens vetenskapsfilosofiska grundsyn är relativistisk, då blir PK i sin ursprungliga Marxist-leninistiska betydelse helt okontroversiellt. Huruvida något är faktiskt faktamässigt korrekt är en ickefråga - det enda som spelar någon roll är lojalitet till narrativet.

I så fall kanske konvertiterna inte är så konverterade ändå. Det som fick dem att begrava PK kanske inte alls var en nyupptäckt kärlek till sanningen, eller en faktiskt nyfikenhet på hur världen faktiskt är beskaffad. De kanske bara tyckte att det blev jobbigt att inte få säga vad de ville längre - att själva utsättas för stigmatisering, drev och censur. Många sentida konvertiter verkar ha den typen av historier - det var inte längre kul när man själv blev utsatt.

Identitetspolitiken äter sig själv, och snart vill ingen vara med där längre. Feminister blir uthängda för att de är vita, homosexuella för att de är cis. Ingen är tillräckligt rasifierad för att inte också vara lite, lite förtryckare i något sammanhang.

Om konvertiterna som hoppar av inte egentligen är botade från en defekt vetenskapsfilosofisk grundsyn, de kommer de vara lika skadliga ute i det fria. Lojaliteten till woke:ness är kanske inte sjukdomen utan symptomet. Och sjukdomen kanske finns kvar.

Värre ändå. Nu är de sjuka relativisterna inte längre en klart avgränsad skara inom identitär lås och bom. Nu är de ute i det fria, mitt ibland oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar