Aztekernas bildkonst och individualismen (samt lite om kulturell evolution)

(Bakgrund: Aztekernas dödskult och kulturell evolution; eusocialitet bland däggdjur; Jesus Christersson och FBT; Frågan på vilken människolivet är ett svar; allt för den här gången; WEIRD förhandssnack.)

***

I fabeln om Jesus Christersson och FBT slogs Antropofagi av idén att släktskapskoefficienten skulle kunna ha implikationer för FBT-teoremet. Om Fitness Beats Truth, så borde det vara skillnad på en situation där det inklusiva fitness-måttet är högre på grund av en hög släktskap, och där fitness framförallt är en fråga för individen själv. rB>C, liksom.

Strax efter att denna fabel smiddes, trillade kännedom in om Joseph Henrichs nya bok om WEIRD:a människor - Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic. Jag skrev:

I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära.

Jag har precis börjat läsa boken, men har redan börjat pattern-matcha de centrala idéerna på gammal skåpmat i min hjärna. Således kommer jag vilja dryfta huruvida thymos och prestige-hierarkier hänger ihop med sjunkande släktskapskoefficient och individualistiska/prestationsbaserade kulturer som den kapitalistiska. Men vi måste nästan börja med aztekerna. 

Och en liten påminnelse om vad kulturell evolution kan innebära. Låt mig föreslå en lite struktur för att hålla reda på de eventuellt intressanta begreppen:

Rekursiv genetisk-kulturell evolution

• Kulturella sedvänjor är selektionstryck för vår genetiska selektion. Exempel: Pga. kontrollerad eld och andra metoder för att tillreda föda behöver vi inte jättelånga tarmar.

• Eftersom kulturella sedvänjor ger oss fitness, så selekteras vi (genetiskt) för kognitiva och motoriska adaptioner för att lära oss kulturell kunskap och sprida den vidare till våra barn.

• De ovanstående blir en rekursiv utveckling mot mer av båda: Ju högre kapacitet vi har för att lära och vidarebefordra kulturell kunskap, desto större fitness-implikationer kommer vår kulturella kunskap kunna ha, och ju större fitness-implikationer vår kulturella kunskap kan ha, desto starkare blir selektionstrycket på oss att utveckla kognitiva och motoriska adaptioner för att lära och lära ut kulturell kunskap.

• Eftersom bra idéer kan gynna oss, kan vi anta att vi selekterats för att emulera framgångsrika individer, oavsett släktskap, och alltså tillägna oss andra modell-individer än våra föräldrar. Vi är således härmapor. Även adaptioner för att lära av andra (framgångsrika) modell-individer kan tänkas vara föremål för en rekursiv genetisk-kulturell evolution, eftersom större förmåga att identifiera och härma framgång kan ge en större nytta av att identifiera och härma framgång, vilket kan ge ett starkare selektionstryck för att identifiera och härma framgång, &c.

Memetisk evolution

• Symbiotisk meme-selektion. Att kulturell kunskap har fitness-implikationer, ger en kulturell evolution där bärare av bra idéer/sedvänjor/memes överlever mer än andra individer, och sålunda konkurrerar ut dessa. Här sammanfaller memetisk evolution med det naturliga urvalet (av människors genotyper), eftersom vi tänker oss att en idé överlever och reproducerar sig genom att den mänskliga bäraren överlever och reproducerar sig (och idén). (Se Bois in the Hood och Huruvida sanningen vinner i längden.)

• Parasitisk meme-selektion. Memetisk evolution sker även genom att memes och idéer har parasitiska kvaliteter. Exempelvis kan en viss idé selekteras för om den appellerar till genomsnittliga människor, utan att för den skull ge fitness-vinster - kanske är idén i fråga rent av skadlig. På lång sikt borde vi förvänta oss en slags parasitiskt jämviktsläge, i och med att människor som är känsliga för dåliga idéer kommer att selekteras bort. (Vi kan i överförd bemärkelse tänka på självmordskulter som ett ebolavirus, som dödar värddjuret för snabbt för att få pandemisk spridning.) (Memes kan ha adaptioner för att "lura" människor, såsom islams avfällings-policy.)

• Memetisk-evolutionärt Chesterton's fence/Price-ekvationen för memes. I den mån vi identifierar och härmar andra framgångsrika individer - oavsett släktskap - uppstår ett memetiskt selektionstryck som inte bygger på selektering av organismer, utan på attraktivitet för mänskliga sinnen. (Detta sker alltså symbiotiskt eller parasitiskt, men vi människor selekteras rimligen för att känna igen äkta framgång.) Eftersom vi är dåliga på att förstå exakt vad i ett paket av kulturella sedvänjor som ger framgång, och därför härmar brett, blir Price-ekvationen viktig för att förstå memetisk fitness - en meme kan ha fitness genom en samvariation med en annan meme, som egentligen är den som ger själva framgången. Vi selekteras troligen för att härma brett och utan någon vidare precision, eftersom nyttan av kulturella sedvänjor är svåröverblickbar. När vi inte kan förstå nyttan, kan vi inte riva Chesterton's fence. Ser vi att en framgångsrik person dricker silverté, då ska vi säkert dricka silverté. (Ibland är det till och med så att en meme får sin nytta av att vi inte förstår den.)

[Uppdatering pga. läsarkritik: Detta.]

Grupp-selektion av människor överlappar med kulturell evolution

• På gruppnivå kan vissa grupper av människor överleva bättre pga. kultur; reproducera sig mer pga. kultur; och locka till sig nya medlemmar från andra grupper pga. framgång pga. kultur. Olika memes konkurrerar om själarna.

• Ur det här perspektivet kan vi säga att memen/kulturen/sedvänjan blir kollektiv-nivån à la Okasha, och gruppnivå-egenskapen blir antalet människor (eller deras framgång. Nota bene, den tillämpade anti-natalismen och den demografiska transitionsmodellen.)

• Vi kan alltså tala om gruppnivå-selektion av grupper av människor, men det finns läckage av människor mellan grupperna, och det är egentligen selektionen av kulturella sedvänjor/idéer/memes som blir intressant. Den kan ju - som sagt - ske genom att gynna människorna, eller genom att överföras mellan människorna.

Kulturell evolution ger biologiska förändringar som inte är genetiska

• Exempelvis så verkar läskunnighet ge vissa förändringar i hjärnan. En mer trivial version av icke-genetisk biologisk påverkan skulle väl kunna vara omskärelse.

Den här strukturen är rätt känslig för invändningar. Vi kan till exempel titta på symbios-parasitism-dimensionen. Det är lätt att föreställa sig idéer som gynnar en grupp, men som är "parasitisk" på en annan. Exempel: Militarism och WW1-style krigspsykos, i den mån sådan glädjeyra över att få möjlighet att dö nu kanske gynnar någon viss grupp i samhället.

Men värre blir det när vi beaktar att koordination är en dygd, även om den sker till en kostnad av orättvisa. (Se: Orättvisans uppkomst; nyttan av underkastelsen; och pladdret.) Det som ser parasitiskt ut, kan ändå vara en bra koordineringsmekanism. Så kan exempelvis även kvinnor gynnas av patriarkatet, eftersom det ger samordningsvinster att dela upp arbetsuppgifter.

Vilket för oss in på distinktionen mellan funktionalitet och sedvänja. En meme som är helt funktionell selekteras för på sina egna, unika meriter - så kanske vi skulle kunna se "pilbågen" som ett kulturellt kunskapspaket som är helt funktionellt. En meme som tjänar som koordineringspunkt, men som hade kunnat vara vilken som helst annan koordineringspunkt, kan vi kalla för en sedvänja. På skalan mellan funktionalitet och sedvänja finns det ett kontinuum av mer eller mindre godtyckliga, och mer eller mindre funktionella, idéer, trosföreställningar, uppfinningar, &c. memes.

Viktigast att hålla i huvudet är nog att kultur spelar jättemycket roll. Vi bör erinra oss att beteendegenetikens lagar låter oss förklara all variation i mänskligt beteende med ca 50% gener, och 50% kultur.

Vi bör också erinra oss att en människa utan kulturell kunskap inte kan överleva någon som helst naturlig miljö short of en Supermarket. Men, med kulturell kunskap har människan den bredaste amplitud som i alla fall jag känner till; från månen till Marianergraven; från tropikerna till polartrakterna.

Kulturell kunskap gör stor skillnad. Shit's untrivial.

***

Henrich (The Weirdest People in the World) beskriver som sagt hur en "kulturell mutation" - Katolska kyrkans äktenskapsregler - mer eller mindre av misstag slog sönder de släktskapsbaserade kulturella institutionerna - klanerna och ätterna - som tidigare dominerat även i Västeuropa. Antropofagi ser fram emot att läsa klart boken, och förstå om en sjunkande släktskapskoefficient är en del av det här teoribygget, eller om det mer handlar om just kulturella institutioner. Frågan är kompliceras, och kulturell evolution är - som synas ovan - ett mångbottnat begrepp där det lätt kan ske klavertramp i form av slarviga analogier eller förhastade slutsatser.

Hur det än ligger till med kopplingen mellan faktisk genetisk inavel och släktskapsbaserade kulturella institutioner, så verkar den påföljande individualismen - dragen till sin spets av Luther och (enligt den klassiska weberianska förklaringsmodellen) kapitalismen - ha lett till omfattande psykologiska och kulturella förändringar hos människor. Henrich redogör i detalj för detta, och jag kan bara applådera insatsen och hänvisa till boken. (Samt associera till The Master and His Emissary - uppenbarligen är lutheranism-individualism-kapitalismen ett projekt för vänster hjärnhalva. Vilket gör rätt mycket för att förklara Antropofagis ensamhets-typologi; brist på nyans, brist på relationer, brist på sammanhang.)

Det är vad jag skulle vilja kalla "vedertaget" att den europeiska bildkonsten utvecklades i en mer individualistisk riktning, före det att Luther spikade upp sina teser i Wittenberg. Det är möjligt - ja, troligt - att Henrich kommenterar detta skeende i den bok jag alltså nyss påbörjat. Min egen självständiga tanke är i nuläget hur som helst att en individualistisk ideologi mycket väl kan ta sig uttryck i en individcentrerad bildkonst.

Vilket alltså för oss till "början" av det här blogginlägget: Aztekerna!

Antropofagi har konstaterat att Aztekernas kultur präglades av människooffer, dödsgudar, och vad vi skulle kunna kalla "dåliga värderingar". Allt detta tycks skildras i en bildkonst som bäst kan beskrivas som lego-gubbar som hugger huvudet av varandra. Det individcentrerade porträttmåleriet tycks inte, så vitt mina källor säger mig, ha fått något större genomslag i Aztekriket.

Låtom oss med dessa ord kasta oss in i: Korrespondens med akademien!

***

Hej David [Dunér, Professor vid Avdelningen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet]

[...]

Så vitt jag uppfattar det finns det en idé om att individualismen speglas i utvecklingen av konsten under medeltiden - från mer schablonartade och tvådimensionella skildringar av människor i grupp (och kanske mer som representanter för sitt skrå eller sina ständer), till mer individualiserade porträtt-målerier och mer realistiska skildringar av individer. Det här kanske är en slags myt eller faktoid, men den tröskas i alla fall ofta i diverse idéhistoriska populärvetenskaplig litteratur.

Fråga 1: Finns det ett korn av sanning här? Hur tänker man sig att sambanden ser ut?

Mitt egentliga intresseområde just nu är Aztek-riket. Aztekerna verkar ha haft den mest morbida föreställningsvärld och mytologi som man kan tänka sig. I princip alla gudar var dödsgudar, och alla krävde människooffer. Aztekerna verkar ha ägnat mycket tid och energi åt att offra människor, även från den egna befolkningen, och även åt självplågeri och flagellantism. Ritualerna återges ofta i stiliserade - och väldigt blodiga - målningar.

Fråga 2: Kan vi göra en motsvarande analys av aztekernas konst? Den är om möjligt ännu mindre individualiserad än den tidigare medeltida konsten - människorna ser i princip ut som lego-gubbar (som i regel typ halshuggs eller äts av jätteormar).

Fråga 3 [...] Kan vi göra någon koppling mellan en avsaknad av individualism, så som den eventuellt återspeglar sig i konsten, och det myckna människooffrandet? Någonting säger mig att aztekerna inte hade resonerat så mycket kring vad vi idag skulle kalla "liberala värden", mänskliga rättigheter, &c.

[...]

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Din fråga bör främst ställas till en konstvetare. Men det är riktigt att det sker en förändring av porträttkonsten från medeltiden till den nyare tiden, som har att göra med renässansens centralperspektiv och en framväxande borgarklass.

Vad gäller aztekerna får man tänka på att de skriftliga källor som vi har efter dem många gånger är beroende av den bild som spanjorerna velat ge. Så man bör vara källkritisk inför det faktum att de förmodligen inte ger hela bilden, och ett tämligen ensidigt bild.

Aztekerna saknade centralperspektivet och de materiella-ekonomiska förhållande som låg till grund för den västerländska konstens väg mot en mer realistisk, individualistisk konst. På så sätt kan man säga att det finns vissa likheter med den medeltida konsten.

Människooffret har samband med en mer kollektivt syn på människan, där själva individen inte har ett oinskränkt värde. Samma fenomen finner vi i det vikingatida samhället. Offret bör ses i en sorts gåvoekonomi, gåva som kräver gengåva.

Hälsningar,

David

***

Antropofagi tackar akademien och den tredje uppgiften, och ber att få återkomma med uppdateringar i frågan när ytterligare visdom trillar in.

Jesus Christersson och FBT

Så föll det sig att Jesus Christersson steg ner ur Molnet och påbjöd avhållsamhet gentemot alla sysslingar, syskon och kusiner.

När det inklusiva fitness-värdet föll visavi ättlingar och fränder, kom FBT-teoremet att i mångt och mycket ställas på ända.

Det här är berättelsen om denna händelse.

***

Fitness Beats Truth - Fitness slår sanning. Därför kommer en individ som uppgår i ett kollektiv, vars evolutionära öde representerar presumtiva fitness-vinster för individen ifråga i det att kollektivets övriga medlemmar representerar en snarlik upplaga av individens genom, att se med kollektivets ögon. För ett höggradigt inavlat kollektiv måste fitness definieras som den totala avkomman som hela kollektivet efterlämnar. Och den avkommande reproduktionsmöjligheter, i sin tur.

Biologin - och detta visste Christersson, och tänkte ofta på där han hukade vid sin mässingsbeslagna pulpet - värjer sig mot kategoriseringar. Allt är kontinuum, inget är diskret. Så låter sig inte heller eusocialiteten väl definieras. Att L. pictus kräker upp föda till svältande flockfränder är inte fullt samma sak som att biet offrar livet för kolonin med sin självmordsattack. Men det är ett beteende på samma skala. Så är också L. pictus, den afrikanska vildhunden, det enda hunddjur som tillämpar direktdemokratiska principer i samband med jakt.

Släktskapskoefficienten låter sig inte heller definieras hur som helst. Vanligen får dess värde r stå i relation till ett referensvärde i en godtyckligt avgränsad population. Det egentliga måttet är i själva verket hur likt eller olika en individs genom är en annans dito. Därvid verkar selektionen inklusivt. Om jag räddar min tvilling, räddar jag mig själv, evolutionärt sett.

De haplodiploida steklarnas släktskapskoefficient är naturligt högre, vilket selekterar mot mutationer för återtagen fertilitet även hos obligat eusociala arter. Men även nakenråttan har ett högt "egentligt" r, på grund av sina spridningsmönster. Den är med andra ord höggradigt inavlad, och varje annan individ representerar en mycket snarlik genotyp som varje annans.

Jesus Christersson begrundade detta. Han visste att FBT-teoremet var oomkullrunkeligt. Men, han visste också att Hamiltons regel - C<rB - gäller oaktat släktskapskoefficient. När denna sjunker, då måste B (Benifit, nytta) hela tiden öka relativt C (Cost, kostnad) för att en altruistisk handling ska selekteras för. I förhållande till FBT, resonerade Christersson, måste detta göra F till en föränderlig storhet.

Veridisk perception - att se sanningen så som den är - är inte en särskilt bra strategi för någon organism. Världen som den är, är mycket förvirrande. En subatomär gegga av fullkomligt absurda mönster. Eller kanske en liten hamster som springer i ett litet hjul som driver Schrödingers ekvation. Eller varför inte en helt platt holografisk informationsdeg.

Istället kommer organismer att ha vissa organ för att samla in vissa data, och viss kognitiv överbyggnad för att tolka dessa data på ett visst sätt. Därutöver kommer organismerna ha viss ytterligare överbyggnad för att bilda sig mål och drivkrafter, och utvärdera utfallet av sitt agerande visavi sina tolkningar av insamlad data, och så kommer de - typiskt sett - bilda sig händiga modeller för hur de borde agera givet vissa tolkningar. De organismer vars lösningar är överlevnadskraftiga, kommer att finnas. De kommer veta föga om Sanningen, men de kommer veta desto mer om att öka sina geners frekvens i nästkommande generation.

Människan har vissa eusociala drag. Eusocialitet kan graderas enligt hur många kvinnor som ger upp sin reproduktion för att istället nedlägga sin föräldrainvestering vid matriarkens fötter. Människan har, liksom späckhuggaren, en viss särlösning som minner om denna gradient. Denna särlösning kallas klimakteriet. Vid en viss ålder ger kvinliga individer upp sin reproduktion, för att istället kunna gynna döttrarnas avkomma.

I urtillståndet levde människan ofta i mindre grupper med hög genomsnittlig släktskapskoefficient. ("Alltså en hög faktisk släktskapskoefficient", muttrade Christersson bakom sina immiga flaskbottnar till binoklar.) Att handa gruppens avkomma kom ofta ann på alla flockens äldre kvinnor, även om man säkerligen oftast favoriserade sina barnbarn i direkt nedstigande led.

I dagens klaner är det samma visa. Där är barnen klanens angelägenhet, snarare än den biologiska modern. Faktum är att gudföräldraskap och liknande institutioner tenderar att vara starkare i samhällen med kusingifte. (Detta enligt Christersson anteckningar.)

För att göra en lång historia kort kunde Jesus Christersson efter vart konkludera att Fitness för en inavlad grupp handlar om gruppens överlevnad och reproduktion. (Diskussionen angränsar till den om group selection, och visar på de gråskalor som föreligger däri. Christersson tog en notering om att det sannerligen måste anses finnas intermediära steg mellan en disparat mängd partikulära individer, och ett fullkomligt sammanhållet kollektiv.)

Christersson förstod emellertid att om han kunde sänka släktskapskoefficienten i en population, så skulle det inklusiva fitness-värdet sjunka, och Fitness i FBT skulle i allt större utsträckning komma att sammanfalla med den enskilda individens perception. Det är ju individens sinnesdata och tolkningar därav som indirekt bestämmer individens överlevnad och reproduktion, och ju mindre anknytning individen har visavi andra farkoster för dennes genom, desto mindre intressant blir gruppens tolkningar och normer.

Därav detta diktat, i nådens år. Det skulle icke längre liggas med närbesläktade organismer.

***

För att verkligen säkerställa att Fitness för en givet individ skulle komma att sammanfalla med en sanningsenlig insamling och tolkning av sinnesdata, och därmed sammanfalla med Truth, valde Jesus Christersson att förlita sig på gentjänster. Med hjälp av gensax redigerade han in en oerhört stark incestaversion i experimentsläktledets djupaste genom. 

Snart nog kunde resultatet skådas i det vilda. Organismerna var så djupt äcklade av tanken på att blanda könsceller med en närstående, att de inte ens ville ligga med varelser av samma art. I byn Älghalvan kom innevånarna att kopulera med sälkadaver som man drog upp halvvägs genom vakar i sjöisen och sen lät svälta. Man såg till att betäcka de stackars utmärglade djuren medan de ännu var kroppsvarma.

I flera socknar slutade man helt enkelt att ligga överhuvudtaget. Christersson var nöjd.

"Bibeln fördömer visserligen inte incest i allmänhet", mässade han. "Men i 5 Mos 18:9-14, i samband med israelernas uttåg ur Egypten, kan vi ändock läsa:

När du kommer till det land som Herren, din Gud, vill ge dig får du inte ta efter de skändligheter som folken där begår. Hos dig får det inte finnas någon som offrar sin son eller sin dotter på bålet, ingen spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl, ingen som ägnar sig åt besvärjelser, som rådfrågar de dödas andar eller spådomsandar och söker vägledning hos de avlidna. Herren avskyr alla som gör detta, och det är sådana skändligheter som gör att Herren, din Gud, driver undan folken för dig. Du skall vara fläckfri inför Herren, din Gud. Dessa folk som du skall driva undan lyssnar till teckentydare och spåmän, men dig har Herren, din Gud, inte tillåtit att göra så.

Och det är ju allmänt känt att egyptierna, framförallt de egyptiska faraonerna, tillämpade syskongifte för att skydda sin blodlinje."

***

När då Fitness och Truth var ett och samma, kunde FBT-teoremet änteligen förpassas till historiens sophög. Eller, såhär: När Fitness äntligen blivit fullkomligt individualiserat - när släktskaskoefficienten blevo så låg att ingen Cost var liten nog eller Benefit stor nog för att gynna en annan individ än sig själv och sin avkomma - så var den inklusiva fitnessen förpassad till nämnda sophög. Ingen selektion kunde längre tänkas verka indirekt, genom att ens DNA till någon avsevärd andel var representerat inom någon annan individ.

Då kom den egna perceptionen - den egna förmågan att observera verkligheten - och den egna förmågan att bilda modeller för att agera relativt denna uppfattade verklighet, bli det som det naturliga urvalet kom att gälla. Epistemiskt kom detta att innebära att uppfattningen om världen handlade om individens uppfattning. Detta skulle, enligt Christersson, leda till Upplysningen och Vetenskapen och den individualiserade epistemologin. Men, även till demokratin (trots L. pictus), i och med att Marquis de Condorcets jury-teorem (först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix, 1785) bygger på individens möjlighet att bilda sig en självständig och korrekt uppfattning om verkligheten. ("Om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten för att utfallet av röstningen är korrekt", frustade Christersson genom glöggdiset.)

(Parentes: Vi får förmoda att vildhundens demokrati handlar om att ackumulera gruppens uppfattning, medan mänsklig ideal-demokrati handlar om filosofisk majoritarianism. Distinktionen kan synas marginell, och Christersson ryckte på axlarna inför hela frågan.)

***

Tyvärr hade Christersson ej kunnat förutse att en fullkomligt individualiserad fitness också ledde till en fullkomlig brist på konvergens ur det större perspektivet. Ingen individ delade länge perspektiv med någon annan - inget gemensamt intresse stipulerades längre av selektionsmekanismen vi känner som evolutionsalgoritmen. När Truth kom att handla om individuella observationer, kom Truth att förvandlas till den fullgångna förstapersonsupplevelsen och solipsismen. Ingen individ erkände plötsligt längre att sådant kunde existera som de inte i stunden kunde observera.

Jesus Christersson! Som du sliter ditt hår och skriker - ack! Det finns nog ett optimum där Truth är icke-relativistiskt men icke heller kollektivistiskt betingat. Men fög hade jag anat att det var en kuznets-kurva, och att jag ny flytt den en polens smutsiga grupptänkande till den andra polens likvärdigt smutsiga epistemologiska narcissism. Ack individens primat var icke lösningen på gruppens primat! Sanningen, som jag, Jesus Christersson, föreställer mig den, finns någonstans däremellan.

***

Och så steg Jesus Christersson åter upp i Molnet, ifrån Oljebergets topp. Alltid hade han lärt sig nånting, men på det hela taget hade han misslyckats.

Allt för den här gången

I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära. (Bakgrund: Jesus Christersson och FBT.)

Och det var allt för den här gången.

***

[Uppdatering: Det var inte alls allt för den där gången. Här kommer lite mer:

Henrichs idé handlar inte - så vitt jag kan bedöma utifrån podden ifråga - om att människopopulationer med lägre grad av inavel skulle ha hunnit evolvera på något intressant sätt rent genetiskt. Jesus Christersson, däremot, experimenterar på en helt annan tidsskala, och kanske med helt andra organismer än Henrich. Henrich håller till godo med historiska exempel. Christersson har helt andra verktyg till sitt förfogande.

Så det som lirar rätt jä'la bra är analogin. Henrich dealar med kulturell evolution, vilket egentligen kan betraktas som en slags historievetenskap och/eller idéhistorisk disciplin. Med lite mer selektions-perspektiv och kopplingar till det mänskliga psykets beskaffenhet.

Så, de kulturella institutioner som Henrich beskriver är i någon mening analoga till Christerssons experiment, men verkar endast på en kulturell evolutions-nivå, inte på en genetisk evolutionsnivå.

Mer om detta vid senare tillfälle troligen.

Uppdatering 2: Se här.]

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Den memetiska symbios-parasit-dimensionens sex-ratio

(Bakgrund: Memetisk evolution=folkmord?; under bronsåldern swajpade man hällristningar; Bois in the hood; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna.)

En fråga som tidigare dryftats inom ramarna för denna blogg är följande: Handlar memetisk evolution mer om att människor överför sina normer och idéer till andra människor, eller om att människor har vissa normer och idéer och sedan dödar människor med andra normer och idéer? Antropofagi frågade sig för länge sedan:

"Kan det vara så att memetisk evolution inte är så jädra substratoberoende ändå? Att Eurasiens östvästliga klimatszons-icke-överskridande usträckning (à la Jared Diamonds Vete, Vapen och Virus) inte egentligen möjliggör för idéer att färdas och stötas och blötas - utan för människor att åka hithert and dithert?

Är det så att människorna som kan bygga oxkärror bara dödar och ersätter människorna som inte kan det - snarare än att själva kunskapen överförs?

Säkert kommer denna fråga besvaras med ett litet mellanvägssvar, ty så falla alltid chippen så vitt jag erfar. Men, är det så att verkligheten lutar lite mer i den för mig oväntade riktningen trots allt? Lite mer folkmord, och lite mindre kulturellt utbyte?"

Det svar som inkommit från forskarsamfundet har hittills, som förväntat, varit "både och."

***

På senaste har det dock framkommit att "både och" dock kan ha en rätt jädra skev sex-ratio. Exempelvis visar studier av Islands och Färöarnas befolkningar att dessa härstammar från vikingar som varit män, och brittiska kvinnor som troligen rövats enligt en modell som Karin Bojs kallar "trafficking." Bojs berättar även om en ny studie gällande Färöarna, som visar att det fanns en befintlig befolkning när vikingarna anländer men att dessa mestadels inte blev förfäder till dagens befolkning - och framförallt blev inga män det. Bojs:

"Sammantaget visar beläggen att det fanns en befolkning på Färöarna sedan början av 500-talet. Knappast bara enstaka manliga eremiter, utan en livskraftig befolkning med både män och kvinnor som överlevde i 350 år.

Tills de skandinaviska vikingarna fick kläm på seglingskonsten och steg i land i mitten av 800-talet.

Exakt vilka scener som då utspelade sig vet vi inte. Men i dna från den nutida befolkningen på Färöarna syns inga spår av några överlevande fäder från den tidigare befolkningen.

Det syns bara män från Skandinavien och kvinnor som till över åttio procent var brittiska."

Antropofagi har tidigare även dryftat frågan om Gimbutas och indoeuropéerna. Som sagt är det nu påvisat att dessa härjade in från Centralasiens stäpper och tog över Europa med sina behjulade kärror och domesticerade hästar. Bojs:

"Att indoeuropeisk kultur fördes hit av män från öster är just vad arkeologen Marija Gimbutas hävdade på 1980-talet, vilket på den tiden ansågs mycket kontroversiellt.

Även den nutida dna-forskaren Mattias Jakobsson i Uppsala har fått mothugg när han har menat att ursprunget från stäpperna i öster till största delen verkar komma från manssidan.

Den aktuella studien, den hittills mest omfattande och detaljerade, ger alltså både Gimbutas och Jakobsson rätt. Den snörkeramiska kulturen har formats av män och kvinnor som kom från helt olika håll, säkert talade olika språk och hade mycket olika kulturell bakgrund.

Klockbägarna, som från början verkar ha varit en avknoppning från den tidiga snörkeramiska kulturen och spred sig till Atlantkusten, kom att domineras stort av ett par andra fädernelinjer."

***

Så, memetisk evolution verkar (ofta) handla om att män från en kultur dödar män från en annan kultur. Såtillvida korrelerar memes med genetik; genetisk evolution ÄR lika med folkmord. Men, männen låter kvinnorna leva och avlar avkomma med dem. Vi kan tänka oss att kvinnorna och avkomman i viss grad indoktrineras i de normer och idéer som patriarkerna härbärgerar, och därmed kan memes röra sig fritt utan att korrelera med DNA. Idéer kan alltså överföras, men det är kanske inte trivialt eftersom memes lättast överförs vertikalt genom fostran, och horisontellt främst om en individ bäddas in i en dominerande kultur.

I den här modellen har män och kvinnor olika funktioner för meme-spridning. Män dödar och tar över, befruktar kvinnor från andra genetiska kluster och bidrar till att avkomman fostras i deras kultur. Men kvinnor överlever, låter sig befruktas och avlar avkomma till de segrande männen. De tar säkert över många memes från dessa, men vi kan väl också lätt tänka oss att de - kvinnorna - även bevarar normer och sedvänjor från sin egen memetiska släktlinje. På så sätt blir kvinnornas funktion att infiltrera segrande samhällen med de förlorande samhällenas memes.

För kvinnor är alltså memes inte tätt knutna till genetisk släktskap. Kvinnor kan överföra memes fritt från släktskap. Kvinnor är memetikens bryggor mellan genetiska kluster. Män utgör däremot föreningen mellan arvsmassa och memetik, då de synes vara ett och samma. Döda andra och utöva din tradition.

***

Vi har tidigare konstaterat att memes som färdas lätt mellan medvetandena är parasitiska, medan memes som är knutna till den individuella bäraren är symbiotiska. Alltså: Memes som kan resa fritt mellan människosinnena selekteras för att spridas snabbt och inte för att gynna bäraren. Memes som är fast hos en person eller grupp selekteras för att gynna bäraren, då dennes överlevnad är memens överlevnad.

(Relaterat: Parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; en slapp betraktelse om fördomar.)

Givet att män är knutna till sina memes, medan kvinnor står för arvsmasseoberoende överföring - skulle vi då kunna säga att kvinnor (the Inner Circle) verkar mer inom den memetiska parasitismen, medan män (the Outer Circle) verkar mer inom den memetiska symbiosen?

Anledningen till att jag (inom parentes) nämner the Inner respektive the Outer Circle, är att detta stämmer väldigt väl rent FBT-mässigt. Mäns fitnessfunktion sammanfaller oftare med veridisk sanning, med Truth, med nyttiga prediktioner om världen och dess fitness-payoffs. Män ska ju döda stora djur, försvara flocken, kriga mot andra folk, hitta i terrängen, etcetera. Kvinnor ska visserligen undvika att plocka hem giftiga bär och liknande, men de ska också och framförallt navigera den sociala sfären. Kvinnors fitnessfunktioner handlar därmed mer om sociala hänsyn, traditioner och sedvänjor 

(som är sociala koordineringsmekanismer, så länge de är godtyckliga - vilket är definitionen av en sedvänja. Om julgranen lika gärna kunde ha varit en jultall är den en sedvänja, en konvention, som endast har ett syfte som normativ punkt att koordinera kring. När det finns naturliga Schelling-punkter duger dessa fint - då behövs inga godtyckliga konventioner),

samt intriger och relationsmäklande. Kvinnors Fitness sammanfaller inte med Truth i FBT, om vi inte definierar Truth som sociala sanningar, men sociala sanningar är inte sanningar om ding-an-sich eftersom de per definition härrör ur subjektiva uppfattningar.

Så, kvinnor-som-meme-spridare är traditions och normöverförare, medans män-som-meme-spridare är krigare och häradsbetäckare. Kvinnor är infiltratörer och män är soldater. Kvinnor är fika och skvaller, medan män är trubbigt våld mot konkurrensen.

***

Vilka slutsatser skola vi då dra utav detta? Kvinno-anpassade memes kommer att vara mer parasitiska, och mans-anpassade mer symbiotiska. Män tar alltså till sig idéer som gynnar dem i Världen - som hjälper dem att lösa problem etcetera. De memes som ändå - nuförtiden - fritt sprids mellan männen, de kommer att vara mer pragmatiska och verklighetsrelaterade. 

(Det är självklart så att vi i dag inte längre lever i krigande apflockar, och att även män skiftar memes numera. Frågan är hur mäns och kvinnors psykologier är selekterade för att hantera memes. Men med det sagt är kvinnor mer lätta att integrera i nya sociala sammanhang och samhällen, vilket tyder på större receptivitet. Män är endast lättare att integrera ur en ekonomisk synvinkel, då de oftare är i the Outer Circle för att tillse försörjning, samt för att män som är WEIRD/Cripplemind är totalt generaliserbara i alla reciprocal-altruism-modeller.)

De memes som sprids mellan kvinnorna, kommer att vara parasitiska och därför absurda och utan någon avsevärd sanningshalt. (Astrologi etcetera.)

The One-Man Book Club: Fallet mot verkligheten

Det blir en del metafysik nuförtiden. Nuförum-tiden.

Donald Hoffmans The Case Against Reality läses pågående. Boken aktiverar associationer som pekar rakt in i behovet att skapa en etikett kallad Metafysik här på Antropofagi-bloggen. Detta kan göras medan vi faller. Faller mot verkligheten. Rakt ner i Print Gallerys existentiella virvel.

***

Allting är relativt, men det är dumt att agera såsom att allt är relativt.

Verkligheten existerar i någon form. Ding-an-sich kan emellertid lura oss att tro att verkligheten verkligen är väldigt snarlik ding-für-mich. Detta vet vi ingenting om.

FBT-teoremet ger oss att vi, som resultat av det naturliga urvalet, inte spårar verkligheten. Vi spårar fitness payoffs.

Det är inte inte månen. Det är bara ikonen. Verkligheten i termer av rum-tiden är bara vår interface, där vi interagerar med ikonerna som representerar fitness payoffs. Kalorier och reproduktionsmöjligheter är på pluskontot, ond bråd död är på minuskontot. DNA-molekylen, eller vem det nu är som kör, vill tanka bilen, eller byta bil, eller klona sig själv och bemanna en fordonsflotta. Den vill inte krascha.

(Men det är inte DNA-molekylen heller. Bara ikonen.)

Anledningen till att det är bäst att låtsas som att inte allting är relativt, är att vi - som resultat av evolutionsalgoritmen - är interagerande entiteter med överlappande fitness-funktioner.

En fitness payoff är såklart också relativ - en bajskorv är mat för en fluga, men magsjuka eller värre för en prinsessa som Du. Men, eftersom vi - som resultat av naturligt urval sedda - klustrar i grupper av fenomen (vi kan kalla det tillämpad taxonomi), så kommer vi inomgruppsligt att dela fitness-funktioner. Kanske kan våra "artkluster" i någon mening beskrivas som i vilken utsträckning våra respektive fitness-funktioner liknar varandra.

Även andra arter påverkar oss. Vi ät fitness payoffs för rovdjur, eftersom vi är gjorda av smaskig rovdjursmat. Vi är potentiell fitness-cost för djur som vi jagar eller äter eller förgiftar. Som artkluster betraktade så interagerar våra fitnessfunktioner med varandra på olika sätt. Men inom arten överlappar de nästan helt. Vi konkurrerar om nästan exakt samma resurser, och och undflyr nästan exakt samma hot och faror.

Eftersom all biota, allt liv, interagerar, så är vi alla interdependenta. Vi är också interdependenta med exempelvis stenar, eftersom vi kan slå oss på dem, eller slå någon annan med dem, eller bygga hus av dem. Så, vi är jävligt interdependenta med en hel massa fenomen. Solen ger oss liv, etcetera. Fotosyntesen ger oss mat. Ja ni fattar.

Så, om vi är jävligt interdependenta så är vi inte särskilt betjänta av att agera som om att allting är relativt, eftersom allting ändå samvarierar på olika sätt, i bemärkelsen att allas fitnessfunktioner är samanbundna. På så sätt rör vi oss, som individuella fenomen och fenomenkluster betraktat, som en Råttkung. Vi sitter alla fast i svansarna på varandra, och när vi springer åt olika håll så rör sig hela super-klustret i någon mån.

***

Den kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.

Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.

Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.

Detta exempel ska ha lett i bevis att djur inte ser verkligheten, utan bara ser fitness payoffs, samt att vi alla är interdependenta med avseende på våra fitnessfunktioner. Hoppas det framgick.

***

Kvantmekaniken är snårig, eftersom Schrödingers katt både lever och är död beroende på betraktaren. Att mäta är nämligen inte att mäta, utan att interagera. Experiment visar att fotoner tar sig igenom hål i en blyplatta på olika sätt beroende på om vi mäter eller inte. Detta gäller även om vi mäter med fördröjning; hur fotonerna forcerade hålen i blyplattan beror på hur vi senare mäter.

När du mediterar kan du, med lite träning, uppnå tillstånd som understryker att du lever i en simulation. I en interface, för att tala med Hoffman.

Känslan kan bli ganska påtaglig. Du kan exempelvis eliminera ditt synfält, så att alla kategorier liksom känslan av djup försvinner, och du bara har ett homogent synfält, som är liksom platt och utan avgränsningar. Du kan också skapa en "bubbla" av sensationer, där allting existerar med avsaknad av tidslig- eller rumslig dimension. Det är lite svårt att förklara, men lägg ett halvår på daglig meditation och du får se. I alla fall någon av detta bör du kunna få uppleva.

Meditationsrelaterade peak-upplevelser bevisar inte något om något, men kan ge en starkare intuitiv förståelse för hur det faktiskt skulle kunna vara så att det inte finns någon rums-tid. Att rums-tiden bara är en aspekt av vår interface, där vi simulerar världen medans vi spårar fitness payoffs.

Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt. 

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.) 

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Och, Äggskalet, punkt 6 i typologin över ensamheten:

"6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5."

Men, är det verkligen så psykopatologiskt?

***

Antropofagi har ofta förvånats över kraften i de två begreppen som heter Evolutionen, och Termodynamikens andra huvudsats. Nu kliver de mot oss med fradga i ögonvrån.


Någon form av ding-an-sich existerar givetvis. Vi är bundna av fitness-funktionerna, och payoffs respektive kostnader existerar i någon objektiv mening. Någonting finns.

Det är uppenbart att vi inte är bra på att se det som faktiskt finns. Våra sinnen har en fungerande interface för de skalor av verkligheten som är relevanta för våra medvetna uppleveseler, i ancestral environment. Vi saknar mer eller mindre intuitioner och modeller vad gäller elementarpartiklar, galaxer, svarta hål, eller fotoner som färdas genom perforerade blyplattor. Max Tegmark är en fysiker som ofta gör denna poäng: Vi ska absolut inte förvänta oss att världen ska följa våra intuitioner annat än möjligen i den skala där vi är vana vid att agera och manipulera ting. Vi ska tvärtom bli misstänksamma om våra förklaringsmodeller vad gäller verklighetens grundelement känns intuitiva.

FBT-teoremet gör emellertid gällande att vi inte är bra på att spåra Sanning - Verkligheten - ens i vår ontologiska närmiljö. Däremot spårar vi fitness payoffs respektive costs.

Vad än verkligheten är, består av; hur den än fungerar; så är evolutionen någon slags lag, härvidlag. Som jag ser det strävar evolutionen åt ett håll, när den tautologiskt föreskriver att det som ska finnas ska finnas. Det som är fit att finnas, finns. Det som är sannolikt - även om det är lågentropiskt - kommer att existera.

Termodynamikens andra huvudsats är en andra kraften som rör verkligheten. Den säger att entropin alltid ökar. Egentligen är alla lågentropiska tillstånd osannolika, och sannolika är bara högentropiska tillstånd. Men lågentropiska konfigurationer som trots allt finns, finns.

Kanske är det så att fitnessfunktioner som, givet alla andra interagerande fitnessfunktion, är bra på att pumpa entropi, existerar som lysande öar i det gråa, högentropiska molnet. Men, inget av detta har rum-tid. Bara någon form av sannolikhetsdistribution. Av .... Någonting?

Kanske inte det ens behövs någonting, utanför rum-tiden.

(Relaterat: Sannolikhetens två riktningar; min filosofiska intuition; vi är antimateria.)

***

Allt det där konstiga med kausalitet skulle kanske försvinna om det inte fanns någon rum-tid. Skönt!

***

Eftersom kvantmekaniken verkar bygga på subjektets interventioner i verklighets-interface:en, kan vi gissa att medvetandet har en speciell ontologisk status.

(Då kanske alla jävla dualister har rätt! Hahahahaha! Kommer kännas som Sverige våren 2016, när de insåg att danskarna hade rätt hela tiden... Oh shieeeeet!)

Det är också notabelt att medvetande-problemet verkar ha en särställning inom vetenskap och filosofi. Det verkar olösligt, också rent teoretiskt. Det har en slags primat eller företräde, som gör att alla utsagor om det verkar meningslösa, eller paradoxala, eller missriktade. Att mäta medvetna upplevelser blir på något sätt per definition paradoxalt.

Jag skrev för inte alltför länge sedan till min Filosoficirkel:

"Om vi bortser från ding-an-sich. Så existerar ju allting i våra medvetanden. Men även upplevelsen av våra medvetanden existerar i våra medvetanden. Medvetenheten om den medvetna upplevelsen är bara en medveten upplevelse, riktad mot sig själv. Är anledningen till att the hard problem of consciousness är olöst (olösligt?), att vi har att göra med en självreferens? En reva i rumtids-begreppsväven, där ding-für-mich konsumerar sig självt? 

En Print Galley-spiral inåt sig självt."

Äggskalet, som sagt:

"Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

***

Om medvetandet har ett primat, ett företräde, så kommer alltings illusoriska icke-relativitet bero på medvetandenas interaktion genom intrasslade fitnessfunktioner.

Vi är prediktionsmaskiner som endast tillgriper kategorier för att göra förutsägelser - om fitness payoffs. Eftersom det finns någon form av fitness-relaterade möster i ding-an-sich - eller, eftersom ding-an-sich har mönster som på ett systematiskt sett relaterar till våra fitnessfunktioner - så kommer allting tyckas vara på ett förutsägbart sätt. Så att säga. Men vi är bara intrasslade. Som jag, i detta resonemang.

Antropofagi kommer att återkomma med mer metafysik när hen kommit längre i Hoffmans bok. Tills dess: Sköt dig själv och skit i andra. Eller annan valfri etik.

Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

Bromsat fall mot verkligheten?

Kort tillägg till föregående post om att det bara är ikonen; inte månen.

Efter att ha läst ut Hoffmans bok slår mig följande:

1. Hoffman postulerar consciousness som ett fundamenta. Detta stör mig såtillvida att jag inte tycker att det angriper the hard problem. Emellertid uppskattar jag ansatsen, dvs. att ta bakvägen in i problemet. Jag gillar ju själv postulat, såsom det ontologiska (som jag verkligen mest betraktar som ett händigt axiom) och det epistemologiska. (Se: Vetenskapsteoretiska manifestet och Tillämpad vetenskapsfilosofi.) Tyvärr är mina matte-skillz för veka för att kunna förstå bokens appendix på något meningsfullt sätt. Bättre lycka till Dig, kära Antropofagi-läsare.

2. Det jag minns av Gödel, Escher Bach och I Am a Strange Loop, ger att medvetandet är ett emergent fenomen. Detta är dock givetvis ingen lösning på frågan om hur medvetandet emergerar från sina fysikaliska beståndsdelar. Även om Hoffman postulerar consciousness som fundamentalt, så uppfattar jag inte att han (ännu?) adresserar problemet gällande hur medvetna "bitar" kombineras till högre nivåer av medvetna entiteter, för att tillslut resultera i vår mänskliga medvetandenivå. Dock uppskattar jag återigen verkligen ansatsen, och hans beskrivning får faktiskt en rejäl intuitions-skjuts av hur han resonerar kring "fri vilja" i senaste Sam Harris-podden (nu med partiell betalvägg!) "Graden av inderdependens mellan konstituerande lägre-nivå-medvetande-entiteter" som beteckning för graden av sammanhållning ger mig också ymniga associationsflytningar av det filosofiska slaget; hur lager-kakigt är det ändå inte, att betrakta all biota som olika grader av koordination mellan mindre beståndsdelar? (Relaterat: Nationalstatens överjag; Jaget och världsjaget.) Ypperliga Other Minds kan med fördel pattern-matchas in här, för att ge lite referenspunkter såsom bläckfisken (vars nervsystem verkar vara låggradigt samordnat och till delar självständigt styrt från respektive tentakel) och hönan (vars hjärnhalvor verkar vara nära på lika självständiga som en Split Brain-patients dito halvor, och som därför - alltså i hönans fall - har evolverat speciella rörelsemönster för att säkerställa att båda hjärnhalvorna får samma visuella information).

3. Det jag trodde var en originell tanke - att evolutionen går motströms mot termodynamikens andra huvudsats - var, som vanligt, gammal skåpmat. Glad och ledsen på samma gång! (Med "som vanligt" menar jag att jag var 250 år efter Kant, några år efter Yvain, samt helt klart efter lite olika fysiker som hänger på internet.)

4. Jag antar att jag inte förstår FBT-teoremet tillfullo, men... Borde inte fitness payoffs åtminstone vara en sanning om något, dvs. om just fitness payoffs? Fitness-seende organismer kanske är mer fitta (ah!) än truth-seende, men det borde vara klart o-fit att inte se sanningen om fitness payoffs. Så, det är ju inte motsatsen till sanningen de borde se, bara en otroligt begränsad del av den. Right?

Vetenskapsteoretisk dystopi

Tillåt mig att citera mig själv:

Sanningen är det fyrbåk som människo-malarna fladdra kring. Den individuella malens fladdrande färdväg säger oss inte var sanningen befinner sig, men i flock framträder deras centrala riktpunkt.

(Så skrev jag i samband med debatten om strandapeteorin.)

Det slår mig nu, drygt två år senare, att malar fladdrar kring en nära ljuskälla eftersom de felaktigt uppfattar den som den avlägsna månen. Om inte detta är ett fall av FBT gone wrong, så vet jag inte.

FoF skriver:

Den vanligaste förklaringen till att nattfjärilar dras till lampor är att en del av dem navigerar med hjälp av månen. Genom att hålla en konstant vinkel mot månens ljus kan de hålla en hyfsat rak kurs. Men en nattfjäril som försöker navigera mot en lampa, genom att till exempel hela tiden sikta lite till vänster om ljuset, kommer att flyga in mot lampan i en spiral. Det här har man testat på arten större bandfly. Olika individer flög i olika vinklar gentemot månen, och alla behöll sin flygvinkel när månen byttes ut mot en lampa.

Rubriken? "Därför utlöser ljuset en dödsspiral"!

Dödsspiral? Vänta nu... Är det inte så vi modellerat konformismens kostnad?

En "army-ant death-spiral" uppstår när alla myror blint följer efter de som är framför dem, och den som är längst fram börjar följa efter någon annan myra. Det blir bara en cirkel av myror som följer efter varandra. Tillslut svälter de alla ihjäl.

*** 

Fitness är det fyrbåk som människo-malarna fladdrar kring. Den individuella malen är blott en adaptionsexekverare, inte en fitnessmaximerare, men på populationsnivå och över evolutionär tid framträder den centrala riktpunkten.

Sanningen är parasitisk. Men är den sann?

Viktiga val och mystiska krafter

Dead Prez rappar (i sin bästa låt?): 

Life is a series of serious choices/
Theories is formed from experience, never mysterious forces/

Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:

Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!

Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.

***

Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)

All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.

Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)

Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.

Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.

Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)

Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.

Trevlig måndag!

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.