I dessa dagar är det kanske viktigare än någonsin att förstå skillnaden mellan demokrati, folkvilja och populism.
Populism är en "politisk rörelse som vädjar till 'sunt förnuft' och som angriper en politisk eller social elit, oftast utan utgångspunkt i någon ideologi". Ungefär så skriver Wikipedia. Således är populism någorlunda synonymt med "missnöje" i "missnöjesparti", men utan ett konstruktivt anslag. Det handlar om att kritisera något befintligt, inte sällan inbillat.
"Folkvilja" är en metafysisk entitet som ofta återfinns i populistisk retorik. Folkvilja är på inget sätt i 1:1-relation med vad alla medborgare eller invånare i en (national)stat faktiskt "vill". Folkvilja är istället beteckningen för en politikers eller partis uttolkning av vad folket vill.
Den äkta folkviljan är givetvis svår att få att få grepp kring. Alla vet inte vad de vill, vilket är en av fördelarna med direktdemokrati - att människor i högre utsträckning stimuleras att bilda sig en uppfattning i olika mer eller mindre komplexa frågor.
Vad man tror att man vill beror också på urvalet av information som man tillgodogör sig, och de teoretiska förklaringsmodeller man tillämpar. Samt, givetvis, hur frågan ställs till en.
Vill man ha dödsstraff, ja eller nej? Vissa svarar säkert ja, men med tillägget "för pedofiler". Vill man tillåta abort? Vissa svarar kanske "nej, men jag tycker att vi ska göra det med hänvisning till folkhälsoskäl", eller "ja, men inte efter x antal veckors graviditet".
Hur som helst. Som Zaremba skrev i DN häromdagen är demokrati också institutioner. Lite historik på detta ger grymma Den svarta jorden. Nazisternas grej var inte, argumenterar författaren Snyder, att som Arendt tyckte nyttja institutioner och byråkrati till folkmord. Istället skedde merparten av det rasistiska mördandet på territorier som Hitler och SS helt befriat från stat. Tyskland ockuperade Frankrike, men inte Polen. Polen krossades, makthavare mördares, och myndigheter stympades. Som ersättning kom nazisternas kolonial-byråkrati, av modell Namibia.
Oh, hur fantastiskt hade det inte varit att parallell-läsa Snyder med Kejsarens förintelse. Snyder skärskådar Hitlers tankegångar kring lebensraum, och rasideologiska begreppsgörande av slaver och judar och låga östfolk. Östeuropa skulle vara en tysk koloni, och som sådana att betrakta som statslösa områden bebodda av vildar. Kejsarens förintelse är som tidigare nämnts inne precis på hur förintelsen bör förstås som ett kolonialt utrotningsprojekt, med både ideologi och metoder från kolonierna i Afrika.
Hitler personifierar en sann uttolkare av folkvilja, där folkvilja förstås i sin mest mytiska, mystiska, och metafysiska form. Demokrati var det nämligen inte frågan om. Samla upp vad folket faktiskt tyckte, det var att fråga Führern hur saker låg till.
Vad är demokrati, då? För att vara meningfullt begrepp är det väl politiska mekanismer för att kanalisera den "äkta" folkviljan. Här handlar det om att erbjuda metoder för ansvarsutkrävande, att erbjuda valbara och vettiga alternativ, samt att utbilda väljarna. Och mellan valen, formalisera allt detta i institutioner och rutiner för styrning av det mångfacetterade samarbete som samhället är.
Hela frågekomplexet kopplar till vetenskapsfilosofiska frågor. Vilket underlag behöver väljarna för att kunna fatta beslutet vid urnan? Hur fri och varierad media? Kanaler till information?
Med koppling till Ingenting är sant, allting är möjligt och begreppet postmodern totalitarism, ser vi hur konspirationsteorier och lögner vägleder stora väljargrupper i dagsläget. Alla har liksom lärt sig att kritisera, men inte för den sakens skull att vara kritiska. Man kan tvivla, men har inga modeller för att värdera fakta eller ta ställning i sakfrågor. Problemet med postmodernism, va?
Nja. Hitler tillämpade exakt samma blandning av pragmatiska lögnaktighet och auktoritär vetenskapssyn. I själva verket kanske de flesta lorder och riddarkungar och teokratiska diktatorer och hövdingar genom historien har gjort just det. Upplysningen, eller vad man nu ska kalla det, är ett litet härligt undantag där sund vetenskapsteori (good explanations) förenas med politisk styrning.
Trump, Putin och SD är egentligen bara en tillbakagång till gamla trista hjulspår.
(Relaterat, utöver länkarna i texten: Postmoderna SD; smutskastning som normalitet; ideologi = religion? Om postmodern propaganda och populism: Vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Om relativism: It isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar